Gå direkt till innehållet

Republiken Finlands president Sauli Niinistös tal vid Rikskonferensen i Sälen den 12.1.2014 - Republiken Finlands president

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 12.1.2014

Republiken Finlands president Sauli Niinistös tal vid Rikskonferensen i Sälen den 12.1.2014

(med reservation för ändringar)

Det är en ära att för första gången delta i Sälenkonferensen. Jag vill rikta ett varmt tack till Folk och Försvar för inbjudan. Samtidigt vill jag bekänna, att jag redan har kopierat ert koncept i form av Gullranda-diskussionerna som jag ordnar. Jag valde dock att förlägga dessa diskussioner till sommaren så att det inte uppstår konkurrens. I utrikes- och säkerhetspolitiken bör man ju som bekant undvika landskampsanda.

Öster om Sälen, därifrån kommer jag. Men inte så långt ifrån. Finlands tidigare huvudstad Åbo ligger närmare Stockholm än vad Sälen gör. Från Sälen till Åbo är det igen lika lång väg som från Sälen till Umeå eller Kalmar. 

Vi är alltså nära varandra. Inte bara geografiskt. Det har betydelse, nu kanske till och med mer än på många årtionden. Därför är det viktigt att vi dryftar saker och ting tillsammans. Jag vill framföra min syn på vilken internationell politisk miljö vi lever i. För det andra lyfter jag fram ett område, som ligger ännu längre österut från Sälen än vi, nämligen Ryssland. Till slut framför jag några tankar om Sveriges och Finlands försvarssamarbete.
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       
* * *

I år har det förflutit hundra år sedan första världskriget bröt ut. Det var ett storkrig som krävde miljontals offer. Det inledde en lång period av konflikter och spänningar i Europa.

Världskriget bröt emellertid också ner de europeiska imperierna – Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. För många mindre folk var detta "ett möjligheternas fönster". Det var det också för Finland. Att uppnå självständighet lyckades som en del av en större brytningstid. Detta var en dramatisk vändning för finländarnas öde. Det var en betydande förändring – till det bättre – också för Sveriges del.

Nyligen läste jag ett tal som utrikesminister Carl Bildts höll i december "Sveriges säkerhetspolitik". Han talade om paradigmskiftena i Sveriges internationella situation.  Jag kom till insikt om att de samma gäller egentligen också för oss. Först för att vi var ett rike. Och sedan när våra vägar skiljdes åt 1809 var det också fråga om ett paradigmskifte för båda. Följande vändning var sedan första världskrigets slutresultat. 

Slutligen stod vi inför slutet på kalla kriget och gick samtidigt med i den Europeiska unionen. Samtidigt upphörde den traditionella neutraliteten att vara ett alternativ.

Vad kan vi således lära oss av historien? Jo, att vi är tillsammans – också när vi är isär.  Att vår säkerhet och välfärd är starkt knuten till Europas skeenden. Just därför har vi ett speciellt starkt – och gemensamt – intresse att påverka Europas riktning. Så att den skulle vara gynnsam.

Vart är vi då nu på väg? Trots utmaningarna har jag på känn att de senaste två årtiondena har varit en guldålder för Finland och Sverige. Vår näromgivning stabiliserades och blev säkrare då de baltiska länderna återfick sin självständighet och anslöt sig till både Europeiska unionen och Nato. Vi upplevde en period av kraftig tillväxt och utveckling. Allt detta kändes bra, även om vi i den vardagliga lunken kanske inte alltid förstod att tillräckligt uppskatta denna tidsperiod. 

Nu är vi redan inne i en ny epok.  Det är svårt att hitta på en tillräckligt beskrivande benämning för denna. Men ett flertal betydelsefulla förändringskrafter och utvecklingsspår är i rörelse. Nya betydande möjligheter håller på att uppstå. Å andra sidan dyker en del nya – och också en del gamla – bekymmer upp. Osäkerheten och turbulensen har tilltagit. Det finns mer högljudda och mer tystlåtna varningsklockor. Men deras budskap är det samma: det gäller att vakna till insikt.

Europas riktning är för oss det viktigaste. Nu står Europeiska unionen inför allvarliga frågor. Ekonomin har väckt mycket diskussion. Man har kunnat se ljusglimtar. Men osäkerhet råder fortsättningsvis. Man har kunnat se indelningar i syd och nord eller öst och väst, men kan man se en gemensam idé om hur man skall föra Europa framåt? Kan säkerheten vara ett sådant grundintresse för alla?

Man måste hitta ärliga och därmed hållbara svar på frågorna. Man måste tala öppet och ärligt. Till exempel när det gäller euron: är gemensamt ansvar solidaritet eller det att man sköter sina angelägenheter utan att förorsaka åligganden för andra?

Också världen utanför Europa är i förändringens grepp. Asiens växande ekonomiska makt är ingen nyhet. Men också Asiens säkerhetspolitiska spänningar håller på att öka. Utöver de tidigare har nya, potentiellt väldigt riskfyllda frågor tillkommit.

Det står klart att USA:s intresse för Asien ökar. Det vore ett under eller en anomali om så inte vore fallet. För vår del betyder dock detta, att det i fortsättningen krävs mera arbete för att USA fortsatt skall förbinda sig till Europa.  Därför är frihandels- och investeringsavtalet (TTIP) en fråga av strategisk betydelse för Europa.

För Finland och Sverige är Europas täta transatlantiska förbindelse helt central. I detta sammanhang riktar jag ännu ett tack till statsminister Reinfeldt. Under hans värdskap lyfte president Obamas besök starkt fram de nordiska länderna som en helhet och en gemensam aktör. Detta hade såvitt jag kan se också gästen i tankarna. Jag ser det som en allt klarare trend, att funktionsdugliga landsgrupperingar ökar sin betydelse internationellt. De nordiska länderna är en sådan grupp.

De stora globala utmaningarna, det vill säga befolkningsökningen och klimatförändringen fortsätter. Vi har bara fått en liten försmak av de utmaningar dessa fenomen skapar. Till exempel borde världens sädesproduktion växa med 50 procent fram till år 2050 för att föda jordens då nio miljarder människor. Vad händer det om sädesproduktionen inte växer?

Finland och Sverige kan kanske uppleva sig ligga i utkanten av dessa frågor. Lite avsides och därför i skydd. Men detta är en feluppfattning. Förr eller senare växer trycket just mot de regioner, som anses ha belastats mindre än andra. Dessa stora frågor borde vi begrunda tillsammans.

Samtidigt må det konstateras att säkerhetspolitiken ingalunda har dött – inte heller den mer traditionella. Den uppvisar snarare klara livstecken också i Nord-Europa. Gamla frågeställningar och tonfall har till och med lite överraskande återkommit. Vi kan trots allt inte koncentrera oss bara på de nya utmaningarna. Samtidigt måste vi se upp med att försjunka in i hotbildernas värld. Vi borde kontinuerligt ha förstärkandet och återupplivandet av samarbetet för ögonen.

I vilket fall som helst måste man ta hand om försvaret, ett modernt sådant. Ingen gör det för någon annan. Och att ta hand om försvaret är allt dyrare. Också i detta sammanhang tilltar osäkerheten. Vi vet inte vilka teknologiska lösningar som finns i horisonten. Vi kan stå inför nya och överraskande fenomen.

Vi lever alltså i en tid av allt mer mångfacetterade hotbilder. Cybersäkerheten är ett bra exempel på detta. Allvarliga frågor uppkommer. Detta gäller inte bara underrättelse och datasäkerhet. Sänker cybermöjligheternas existens också tröskeln att övergå från diplomati till påtryckningsåtgärder? Nu har det mellan tal och vapen dykt upp en ny dimension, som man inte ens nödvändigtvis åker fast för.

I och med cyberhoten står också beredskapens natur och behov i förändring. Finland har cybersäkerhetsförmågor. Men vi har nu en hel del hemläxor.

Hur är det med de mänskliga rättigheterna, demokratin, rättsstaten och yttrandefriheten som står oss nära? På 90-talet utgick vi ifrån att deras allt bredare spridning var en självklarhet. Riktigt så gick det inte. Autoritära länder bygger ett alternativ, som också kan visa på resultat, speciellt när det gäller utvecklandet av ekonomin. Vi blir tvungna att på nytt, och allt mer kritiskt, tänka efter hur vi bäst kan befrämja våra värderingar. Repeat- eller volume-knappen räcker inte. Också det har vi blivit tvungna att lägga märke till.

* * *

När jag talade om Finlands och Sveriges gemensamma paradigmskiften utelämnade jag en vändpunkt. Det gällde Finland och inträffade år 1944, alltså för 70 år sedan. Då lyckades Finland säkra sin självständighet och sin nordiska samhällsmodell. Samtidigt byggde vårt land sina relationer till öst på en ny grund. Om Röda armén inte hade stoppats vid Karelska näset och Torne älv då hade blivit gränsen mellan Sovjetunionen och den västra världen hade Sveriges säkerhetspolitik stått inför en ny vändpunkt.

Genast efter det kalla kriget tänkte man att Ryssland skulle återgå till något där landet aldrig ens hade varit – till en västerländsk demokrati.  När det sedan framgick, att vägen är betydligt snårigare och längre än förväntat, om inte till och med oändlig, har besvikelsen på sina håll varit stor.

Vi förstår knappast helt hur 90-talet kändes för ryssarna. För oss innebar det ju integrationens uppgång, en ny praktfull värld. För många ryssar var det år av svårigheter och förnedring. Visserligen frigjordes och förändrades landet, men samtidigt blev det också instabilt. Spårena efter de svåra åren sitter djupt i många ryssars sinne.

Rysslands målsättning har varit att övervinna sin egen övergångskris och återvända till den internationella politiken som en stark aktör. Det kan inte betraktas som en överraskning att Ryssland har tytt sig till den gamla traditionen med en stark stat. Naturresurserna och deras gynnsamma prisutveckling har ekonomiskt möjliggjort förändringen.

Ryssland har delvis lyckats i sina strävanden. Befolkningens levnadsstandard har stigit märkbart. Genom internet och turism är också ryssarnas kontakter med omvärlden nu oändligt mycket bredare än under den sovjetiska tiden. Den enda invasion, som Finland har upplevt sedan 1944 är en anstormning av ryska turister.

Rysslands roll har förstärkts också internationellt. Syrien är ett beskrivande exempel på detta. Strävandena att bygga en eurasiatisk unionin talar å sin sida sitt tydliga språk om Rysslands målsättningar.

Ryssland moderniserar sin militär. Denna målsättning har man haft redan länge. Denna förändring bör vi följa noggrant, men också ur ett brett perspektiv. Vilken är den ryska militärens verkliga kapacitet? Och hur står det till med vapenindustrins effektivitet? Man bör också hålla Rysslands storlek i minne. Landet har en gräns på nästan 61 000 kilometer. Och Rysslands mest avlägsna punkt ligger 9000 kilometer öster om Sälen.

Såväl Rysslands interna politik som dess externa agerande har i Europa väckt bekymmer och också befogad kritik. Betoningen av konservativa värden – och en kanske annan inriktning i väst – har allt tydligare börjat skapa en mental klyfta mellan Ryssland och väst. Rysslands utrikespolitiska inriktning har förstärkt denna utveckling. Det är fullständigt berättigat att vara bekymrad över allt detta.

Framtiden ligger dock öppen. Också Ryssland är utsatt för ett förändringstryck och reformbehov. Europa utgör fortsättningsvis den viktigaste och mest potentiella samarbetspartnern för Ryssland. Samarbetets nuvarande situation kan dock inte anses tillfredsställande. Därför borde vi med Ryssland komma tillbaka på de spår, genom vilka man bygger upp en säkerhet och ett förtroende som är baserat på samarbete. Också små konkreta steg skulle vara viktiga. Det finns ju redan strukturer för detta i Nord-Europa: Östersjöstaternas råd (CBSS), Nordliga dimensionen, Barentssamarbetet och det arktiska samarbetet.

* * *

Finlands och Sveriges EU-medlemsskap fyller nästa år 20 år. Dessa år har vi, så som den i fjol bortgångne Krister Wahlbäck konstaterar i sin sista bok, "suttit i samma båt – nästan". Vi har haft ett gemensamt intresse i att arbeta för ett mer funktionellt EU. Detta arbete bör vi fortsätta. Målsättningen bör vara en allt starkare säkerhetspolitik i EU.

Ett aktivt Nato-partnerskap är viktigt både för Finland och Sverige. Vi har också anledning att intensifiera samarbetet när det gäller utvecklandet av Nato-partnerskapet. För Finland är detta en del av den samarbetsbaserade säkerheten. Vi planerar inte att ansöka om Nato-medlemskap, även om medlemskap förblir en möjlighet när det gäller våra lösningar. För Finland är det viktigt att sörja för ett trovärdigt försvar av hela landet. Den allmänna värnplikten kvarstår som en central del av Finlands försvarslösning.

Under de senaste åren har vi byggt ut också Nordens regionala säkerhetssamarbete. Det nordiska försvarssamarbetet Nordefco har framskridit med snabba steg. Ett tecken på detta är Finlands och Sveriges gemensamma deltagande i en övning som hänför sig till övervakningen av det isländska luftrummet som skall förverkligas nu i vår. Vi har nu också riktlinjerna för hur Nordefco skall utvecklas under de närmaste åren. Målsättningen är bland annat ett tätare samarbete inom sjö- och luftövervakning, att underlätta övningssamarbetet och utveckla den snabba insatsförmågan inom ramen för EU och Nato. Inom krishanteringen bidrar det nordiska samarbetet oftast med mervärde till insatsen. Det senaste exemplet är vår insats när det gäller förstörandet av Syriens kemiska vapen.

Det nordiska försvarssamarbetet har också sina begränsningar. I vissa frågor är Nordefco en för stor ram, i andra frågor i sin tur för liten. En del är inte medlemmar i EU och vi i vår tur inte i Nato. Nordefco förutsätter flexibilitet och kreativitet. Men man måste ärligt konstatera, att de nordiska ländernas olika grundlösningar sätter gränser för samarbetet.

Dessa omständigheter skapar en efterfrågan på ett utvecklande av Finlands och Sveriges bilaterala försvarssamarbete. Men det finns också andra orsaker. De ekonomiska realiteterna talar sitt tydliga språk, också i framtiden. Vi måste därför fördomsfritt fråga oss, vad är vettigare att göra tillsammans än på egen hand? Resultaten har hittills varit positiva. Det må då gälla sjö- och luftstridskrafternas utbildnings- och träningssamarbete eller lägesbildsverksamheten.

Enligt min mening är det befogat att tillsammans börja dryfta och planera ett ytterligare förstärkande av vårt samarbete. Till exempel skulle ett tätare samarbete när det gäller försvarsmaterial och förmåga erbjuda många möjligheter. En stor fråga är på vilket sätt vi bättre kunde samordna inskaffandet av försvarsmaterial i våra två länder? Ett tätare samarbete skulle kräva att Finland och Sverige tar varandra i betraktande i ett så tidigt skede som möjligt.

Jag skulle specifikt också vilja uppmärksamma det försvarsindustriella samarbetet. Ett tätare samarbete inom detta område skulle förbättra vår försörjningsberedskap, som är en betydande fråga för Finland och Sverige, som inte hör till en försvarsallians.

Vi har alltså enligt min mening både utrymme för och efterfrågan på att ta ett steg framåt i det bilaterala försvarssamarbetet. Vi behöver och bör emellertid inte hoppa någonstans.

Finland och Sverige står i den internationella politiken på samma sida, även om vi inte i varje sak står på samma rad. Så betraktar man oss också på annat håll. Så skall vi se det själva också. Tack!

Skriv ut
Detta dokument

Uppdaterat 12.1.2014

© Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi