Apu/Maria Schulgin
Eeva Ahtisaari:
"Kvinnan är familjens själ"
Eeva Ahtisaari har lovat ställa upp som galjonsfigur och beskyddare för det utbildnings- och biståndsprojekt som Finlands Unicef inriktar på Guinea. Som lärare och historiker ser hon synnerligen väl folkbildningsarbetets och utbildningens värden och förtjänster. Utvecklingssamarbete och bistånd har hon också fått erfarenhet av i samband med makens arbete och under de år de bott i Afrika.
Det är årets kallaste majdag. Det duggregnar och Talluddens hushare skuttar i allsköns ro längs gårdsplanen.
Brita Flanders glasskulpturer understryker den svalt strikta elegansen i det stora, svagt grönskiftande representationsrummet i presidentens tjänstebostad.
Färgerna i Eeva Ahtisaaris klädsel reflekterar omgivningens och vårens skira ljus, som återspeglas genom de stora glasfönstren.
Vi kunde inte vara längre ifrån vårt samtalsämne, Afrika och Finlands unicefarbete i Guinea. Och ändå är Afrika starkt närvarande, Eeva Ahtisaari har ju bott såväl i Tanzania som i Namibia, där hon utsågs till hedersmedborgare 1992.
- Det var mycket rörande, verkligen ett fint erkännande. Jag undrar hur de kom på tanken, säger Eeva Ahtisaari.
Inlärningstraditioner
Eeva Ahtisaari har i egenskap av rikets första dam varit Finlands Unicef-förening rf:s beskyddare redan under några år.
Nu har hon lovat att ställa upp som galjonsfigur och beskyddare för Guinea-programmet och särskilt den utbildningskampanj som ingår däri.
Målet för insamlingen under Guinea-kampanjen är 1,3 miljoner mark. Finlands Unicef, som arbetar i Guineas byar, koncentrerar sig på bybornas hälso- och sjukvård, näring, hygieniska förhållanden och, framför allt, på deras utbildning, särskilt s.k. andra möjlighetens skolor. Dessa skolor är inriktade på flickor och kvinnor som inte alls fått gå i skola eller som varit tvungna att avbryta sina studier.
De statistiska uppgifterna om Guinea ger vid handen att bara 24 % av landets 6,5 miljoner medborgare är läs- och skrivkunniga. Av männen kan 35 % läsa och skriva, av kvinnorna bara 13 %.
- Jag har förstått att flickor som vill gå i skola har det svårt på många sätt. När de sänds till staden för skolgången blir de tyvärr ofta utnyttjade på många sätt, genom att de bor skilt från familjen, säger Eeva Ahtisaari.
Som lärare och historiker förstår Eeva Ahtisaari särskilt väl hur värdefullt och förtjänstfullt folkbildningsarbetet är.
- Vi ser dess kraft redan i vårt eget lands historia. Vi skulle inte vara i denna situation och på denna nivå om inte folkets kulturella nivå i tiden hade höjts genom en gedigen utbildning, säger hon.
Eeva Ahtisaaris eget yrke utformades så som sed var på 1950-talet.
- På den tiden utbildade kvinnorna sig traditionellt till lärare eller sjuksköterskor, och jag följde modellen.
- Jag var nog vetgirig redan som barn och ville absolut till läroverk. Det fanns också traditioner: farfar Taavetti Hyvärinen grundade en folkskola i Jännevirta 1892.
Eeva Ahtisaari gick i flicklyceet i Kuopio.
- I våras hade vi klassmöte.
- Jag märkte då att vår generation har klarat sig bra i livet. En av oss är professor Marjatta Marin. I gruppen finns dessutom ett par läkare, men största delen är lärare och sjukskötare. Vårt flicklyceums elever har bildat rätt livaktiga nätverk, jag har märkt att jag rätt ofta kontaktat mina skolkamrater.
Varför valde Ni att bli just historielärare?
- Goda lärare inspirerade, Airi Forsman och Eero Hietakari
öppnade historiens värld för mig.
- Jag beslöt mig för historia också därför att rötterna är viktiga för dem som har bott på landsbygden. Också gårdarna har rötter. Släkten Hyvärinens tre gårdar nämns redan på 1500-talet.
Afrika har kommit att spela en viktig roll i Eeva Ahtisaaris liv, men landets historia behandlades knappast alls i Finland på 1950-talet.
- Utom i samband med upptäcktsresande och när vi läste om de engelska och franska imperierna, minns Eeva Ahtisaari.
- Egentligen ökade mina kunskaper om Afrika explosionsartat först genom min man, tillägger hon.
Det finns alltid en framtid
Eeva och Martti Ahtisaari möttes första gången i början av 1950-talet i föreningen Kuopion Nuoret Luonnonystävät och på nytt i Helsingfors 1967.
- Då hyste jag nog ett visst intresse för utvecklingsländerna. På den tiden hade universitetet också en frivillig biståndsavgift som kunde betalas i samband med anmälningsavgiften. Jag har till och med kvittot kvar, tre mark.
- En dag gick jag för att lyssna på serien studia generalia, där Martti var för att besvara frågor. Hans liv var ett helt annat liv än mitt studentliv: det hade större bredd, var mer ansvarsfullt. Han hade då redan t.o.m. bott tre år i Pakistan.
- Jag minns att jag frågade om också jag kunde få jobb i utvecklingsländerna. När Martti förstod att jag hade studerat historia sade han direkt att sådant arbete knappast fanns, det behövdes kunnande av annat slag.
Senare bodde Ahtisaaris tre och ett halvt år i Tanzania, där Martti Ahtisaari var ambassadör.
- Jag hade hört mycket om Afrika av min man och följt med vad som hände där. I vårt lilla första hem hade vi också haft afrikanska gäster, men besöket på vår kommande stationeringsort - den första riktiga kontakten med Afrika - var nog ändå något av en kulturchock, medger Eeva Ahtisaari.
- Folkmängden... torgen... Man måste kliva över människor och på torgen satt man faktikst i sörja, kringsvärmad av flugor... Det var en stark upplevelse för en som vuxit upp i den finländska hygienen.
- Jag minns att jag funderade i tre dagar på hur jag skulle klara allt detta. Jag greps nästan av panik och kände mig verkligen eländig.
Många som besöker Afrika känner i början en stor kraftlöshet. Fick Ni också samma känsla?
- I tjugo år har jag levat ett så annorlunda liv, att jag har svårt att erinra mig den tiden... I ett visst skede, när det började gå dåligt i Tanzania och när man antog att landet skulle gå i konkurs, var jag nog mycket orolig.
- Jag minns att jag sade att detta land har ingen framtid! Min man sade då att det alltid finns en framtid, varje människa har en framtid, och så är det ju.
- Diplomatfruarna ägnade sig åt mångahanda aktiviteter, tebjudningar och penninginsamlingar. Vi samlade pengar för en borrbrunn i en by inom universitetsområdet i Dar es Salaam.
- Invigningen av den var oförglömlig. När vattnet sprang fram, blev vi på ett underbart sätt tackade av en mama i byn. Vi förstod förstås inte orden, men gesterna, minerna, emfasen i talet och ordflödet sade desto mer.
När denna tidning kommer ut är Eeva Ahtisaari redan på statsbesök i Tanzania.
- Jag har inte varit där på tjugo år. Då, 1977, var folkmängden 17 miljoner, nu är den redan 25 miljoner. Jag är nog litet spänd inför mötet.
Det finns ingen genväg
Ahtisaaris bodde också ett år i Namibia.
Många kvitterar Afrika som en helhet, men det finns stora skillnader mellan länderna, folken och stammarna.
- Tanzanierna, som hade varit självständiga, verkade ha mycket mer självrespekt än namibierna, som nog fortfarande rätt ofta gick böjda, men nu - under självständighetstiden - är situationen en helt annan.
- Men på något sätt påminde namibierna ganska mycket om oss finländare, de var tystare, allvarligare. Jag vet inte... jag förstår inte... Kan det vara så att Finska Missionssällskapets över hundraåriga närvaro och arbete där skulle ha påverkat dem?..
Ännu har Eeva Ahtisaari inte bekantat sig med Västafrika, men hon hoppas att den saken nu skall rättas till. Hon är uppriktigt intresserad av Guinea-projektet.
Guinea, som hör till världens fattigaste länder, var tidigare en del av det franska kolonialväldet. Landet blev självständigt 1958. Under president Sékou Tourés tid drevs landet småningom in i en marxistisk diktatur. Presidenten förklarade att fängslandet av oliktänkande, tortyr, försvinnanden och mord var "den kollektiva rättens seger över individens rätt". Rå korruption hörde till vardagen, och under den tiden gled landet in i en svår ekonomisk depression.
Efter Tourés tid följde en militärdiktatur, som i början av 1990-talet började ge rum för demokrati även i Guinea. Den fattiga staten kan dock inte erbjuda utbildning och basvård för folket, som snart har ökat till sju miljoner och vars medellivslängd är 45 år.
Det projekt som Finlands Unicef stöder omfattar 22 byar.
Förutom att man ger byborna en grundutbildning försöker man sysselsätta dem genom att lära dem egna aktiviteter, bl.a. tillverkning av moskitnät och tvål.
Som historiker vet och förstår Eeva Ahtisaari att ingeting sker i en handvändning.
- I all biståndsverksamhet måste man gå försiktigt till väga. Det finns inga genvägar, utvecklingen hoppar inte över några skeden, vissa processer måste alltid genomgås.
- Man har begått många fel i biståndsarbetet, men av dem har man också blivit klokare. Professor Marja-Liisa Swantz har exempelvis i södra Tanzania utfört ett utomordentligt arbete som baserar sig på en öppen växelverkan mellan biståndsarbetarna och byborna.
- I detta samspel är också en part från väst viktig, en part som är mera utvecklad och som kan ställa de rätta frågorna. Det är mycket viktigt att fråga. De rätta lösningarna finns oftast i bybornas svar och i deras behov, som bara de känner till.
- Även Unicef har riktat in de flesta av sina projekt på gräsrotsnivån, efter att man förstått vad utveckling egentligen är.
Och vad är utveckling enligt Er åsikt?
- Det att man förstår realiteterna i livet och de möjligheter som bygger och beror på dem.
Kvinnan är familjens själ
Eeva Ahtisaari, som är intresserad av kvinnoforskning, vet att Västafrika är ett mycket matrialkaliskt område. Kvinnan har en stark ställning, såväl inom handeln som i hemmen.
Inom Guinea-projektet koncentreras utbildningen särskilt på kvinnorna i byarna. De utbildade männen åker till staden, men de kvinnor som får "den andra möjlighetens utbildning" stannar kvar med barnen, sin jordlott och hemmet och drar nytta av sina kunskaper i det dagliga livet.
Unicef har med gott resultat tillämpat likadana kvinnoprojekt också i andra utvecklingsländer. Kvinnorna har överhuvudtaget börjat ta makt och ansvar överallt i världen. Är det möjligt att här se en utvecklingstrend? Är vi på väg att ta steget in i kvinnoåldern?
- Redan J.V. Snellman betonade i tiden att det är viktigt att flickor får en god utbildning därför, att de i egenskap av mödrar kan föra över de rätta värdena till följande generation, säger Eeva Ahtisaari.
- Dessutom verkar utvecklingen ha kommit i gång på alla sätt just i de länder där också flickorna är välutbildade.
- Nog är kvinnan på något sätt familjens själ, även om hon cirklar bara kring eldstaden.
- Unicefs statistik visar att en kvinna som har gått i skola klarar allting bättre. Familjen är också ofta mindre, för en utbildad kvinna kan bedöma hur många barn hon kan sköta bra.
- I all utveckling är utbildningen tveklöst den viktigaste resursen. Genom kvinnan gagnar den familjen, genom familjen hela folket.
- Såväl i det finländska som i det nordiska utvecklingssamarbetet är kvinnans ställning det primära. I samband med alla projektförfrågningar ser man alltid efter hur projekten påverkar kvinnans ställning i de aktuella länderna.
- Och denna vår nordiska jämställdhetstradition är nog så bra att den skall vi inte avstå ifrån, var i världen vi än rör oss.
Hur kan den traditionen föras vidare?
- Förhållandet mellan kvinnor och män i kulturer helt annorlunda än vår måste nog diskuteras mycket.
- Man måste bara försöka vara klok och fundera på hur och på vilket sätt jämställdheten kan främjas, för det är alldeles säkert att den är en god sak.
Hur upplever Ni oroligheterna i Afrika? Hur kunde situationen i Centralafrika lugnas ned så att krigen och fientligheterna inte förstör all den utveckling som redan har åstadkommits?
- Det är en svår fråga och jag har inget svar. Genom höjd civilisationsnivå... Men å andra sidan krigar man ju i Europa också...
En utmaning för skolorna i Finland
Eeva Ahtisaari uppmanar alla skolor i Finland att delta i Finlands Unicef-projekt.
- Särskilt de skolor där det finns undervisning i franska kunde åta sig olika fadderprojekt. Att försöka finna sådana och genomföra dem utvecklar också den egna kreativiteten, säger hon.
En del misstror de stora organisationerna - bara inte största delen av pengarna går till organisationernas driftskostnader?
Eeva Ahtisaari säger att hon litar på Unicef.
- Jag tycker att Unicef är ett säkert val, särskilt nu efter de genomgripande interna reformer som genomförts och när dess egna konton fåtts i balans.
- Allmänt taget är Unicef den bäst fungerande organisationen inom FN, i dess högkvarter har man aldrig upptäckt några förseelser och de som förekommit på fältet är under kontroll.
- Visst utförs det också här i Finland en mängd förtjänstfullt frivilligarbete och görs det insatser genom vilka vi hjälper varandra, och det har varit en bra sak under recessionsåren.
- Ändå måste man också kunna se över sina egna gränser. Det skänker en själv mycket glädje att hjälpa sådana som har det sämre ställt. Detta behjärtansvärda projekt berikar säkert också vårt eget liv, vi ser på något sätt sakerna i rätt proportion, säger Eeva Ahtisaari.
Bildtext:
Brita Flanders fat Pärlan har förvandlats till en skulptur på Mäntyniemi. Brita Flander har också format glasspiror för presidentens tjänstebostad.
- De är sammanlagt elva stycken plus en extra spira, och med dem leker vi sedan här, skämtar Eeva Ahtisaari.