Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL I PARIS

den 21 februari 1995

FINLAND I DET NYA EUROPA

Både forskare och beslutsfattare har ivrigt diskuterat de politiska och strategiska följdverkningarna av att det kalla kriget upphört. Några allmängiltiga slutsatser har man dock inte lyckats dra. Detta har försvårat våra möjligheter att behärska den omvandling som just nu pågår på det internationella planet.

De totalitära regimernas kollaps i Europa har fört med sig nytt hopp, men också ångest på olika plan. Under många år framåt kommer vi att få leva med en komplicerad situation vad säkerheten beträffar. Den ideologiska konfrontationen har ersatts av etniska stridigheter, gränsdispyter och ekologiska problem. Vi är nu i stort behov av ett dynamiskt säkerhetskoncept.

I och med att det på två poler baserade säkerhetssystemet raderades ut inleddes en ny epok i Europas nutidshistoria. För fyrtio år sedan karaktäriserade Raymond Aron vår tid som "det totala krigets" århundrade. Aron yttrade sig så här kort efter Stalins död, och han förutspådde att kommunismens kollaps kunde komma att markera slutet också på det totala krigets århundrade.

I dag vet vi att Aron hade häpnadsväckande rätt i sin profetia. Den genomgripande sociala omvandlingen har lett till ett slags revolution också i fråga om de internationella relationerna. Ett nytt Europa har sett dagens ljus: en kontinent präglad av fördjupat samarbete i stället för militär konfrontation.

Vår uppgift är nu att behärska denna omvandling och att skapa ett samarbetsområde som sträcker sig från Atlanten till Vladivostok.

Finlands öde har ofta haft nära anknytning till de stora omvälvningar som skett i Europa. Frankrike har spelat en central roll i dessa sammanhang. Tillblivelsen av den finska nationen var det enda varaktiga resultatet av den allians mellan Napoleon och kejsar Alexander som bekräftades i Tilsit 1807. Denna allians underlättade Finlands möjligheter att arbeta för fullständig suveränitet, en önskan som ett århundrade senare gick i uppfyllelse. När det gällde vår självständighetsproklamation betydde Frankrikes inställning mycket för oss vid tiderna kring 1918.

I och med att det kalla kriget upphörde fick tanken på ett integrerat Europa helt nya dimensioner. En utvidgning av Europeiska unionen framstod som oundviklig. Under anslutningsprocessen stödde Frankrike oss i våra förhandlingar, och jag vill därför uttrycka min tacksamhet gentemot Frankrikes regering för detta ovärderliga stöd. Finland och Frankrike är nu partners i ett nationernas samfund som arbetar för en ännu närmare union mellan folken i Europa. Vi arbetar nu sida vid sida i detta europeiska projekt. Uppgiften vi står inför är oerhört utmanande och möjligheten snart sagt unik.

Medlemskapet i unionen har resulterat i en sannskyldig "franskhetsboom" i Finland. Kurserna i franska är populärare än någonsin. Jag hoppas att det finska kulturinstitutet, som inledde sin verksamhet här i Paris för fem år sedan, skall få ökade möjligheter att tjäna som ett verkligt centrum för kulturellt utbyte mellan fransmän och finländare.

Finland har i alla tider arbetat för ett utökat samarbete och umgänge olika länder emellan. De nordiska länderna har i det avseendet en lång tradition att falla tillbaka på. Vi vill bygga vidare på den traditionen och tillämpa våra erfarenheter i nya sammanhang. Finland önskar bevara och utveckla de nordiska samarbetsformer som går att anpassa till den europeiska integrationsprocessen. Bland vårt lands speciella intresseområden kan jag nämna teman med anknytning till miljö, jämställdhet, konsumentskydd, arbetslivsfrågor och socialpolitik samt ämnen relaterade till insyn och öppenhet i beslutsfattandet.

I egenskap av ett nordeuropeiskt land är Finland också högst medvetet om de utmaningar och möjligheter som är förknippade med relationerna till våra grannar Ryssland och de baltiska staterna.

Min avsikt är att uppehålla mig vid tre centrala teman som är relevanta vid utvecklandet av ett nytt Europa. För det första kommer jag tala om bakgrunden till den sociala omvälvning som skett inom staterna och för det andra om utsikterna för åstadkommande av stabilitet och ett gemensamt säkerhetssystem. Mitt tredje tema gäller Europeiska unionens roll i detta sammanhang.

Det internationella samfundet har i minst tio års tid varit föremål för en historisk omdaningsprocess. Denna process pågår egentligen på två olika nivåer, inom stater och mellan stater. Det internationella samfundet kan på det hela taget sägas befinna sig i ett övergångsskede.

De totalitära regimerna har kollapsat och ersatts av demokratier och marknadsekonomier. I Europa har detta lett till en fördjupning och breddning av integrationen. I globalt perspektiv är de östasiatiska ekonomierna på frammarsch, vilket kommer att förändra villkoren för den ekonomiska konkurrensen världen över.

De europeiska staterna kan grovt taget indelas i följande tre kategorier: de stater som är medlemmar av Europeiska unionen, de länder i Central- och Östeuropa som har etablerat spirande relationer med EU samt Ryssland och de andra OSS-länderna. Alla dessa stater borde förenas med hjälp av nya och dynamiska säkerhetsarrangemang.

Vi står nu inför en viktig fråga: kan vi organisera Europa ekonomiskt och politiskt på ett sådant sätt att vi förmår hantera de utmaningar som möter oss både i vår egen världsdel och globalt? Vi konfronteras med en tredelad uppgift: för det första gäller det att befordra stabiliteten genom att stärka integrationen; för det andra gäller det att skapa ett dynamiskt och samarbetsinriktat säkerhetssystem och, för det tredje, bör vi tillhandahålla tillräckliga medel och arrangemang för vårt nationella försvar.

De europeiska nationerna har varit oförmögna att skydda vår egen kontinent under de politiska omvälvningar som präglat vårt 90-tal. Man har dock nyligen vidtagit åtgärder som syftar till att inleda förhandlingar om de pågående konflikterna. Framför allt måste vi göra en insats för att få ett slut på de öppna konflikterna i det forna Jugoslavien och i Kaukasusregionen.

Frankrike är djupt involverat i dessa ansträngningar. Finland medverkar likaså med en egen insats. Detta ansvar måste vi dela på.

Ryssland är en både europeisk och euroasiatisk stat. På grund av sin storlek och sina resurser kommer Ryssland också i fortsättningen att ha en central betydelse. Landets omdaningsprocess präglas dock av problem som är en följd av det sovjetiska arvet: politisk och ekonomisk instabilitet samt våld och mänskligt lidande. Dessbättre kan vi se tecken på att ekonomin gör framsteg i Ryssland och att en normaliseringsprocess pågår på det sociala och politiska planet.

I det nya Europa baserar sig säkerheten på partnerskap mellan stater som kommit överens om gemensamma principer och mål. Detta inkluderar att parterna avstår från våld och respekterar de mänskliga rättigheterna. Det är andan i detta partnerskap som skall prägla vårt sätt att möta de utmaningar som säkerhetsproblematiken ställer oss inför. De första stegen har redan tagits på denna väg.

Genom Finlands medlemskap i Europeiska unionen har unionen fått en lång gemensam gräns med Ryssland. Detta ser jag som en stimulerande utmaning och intressant möjlighet för unionen.

Trots alla obekanta faktorer vill jag betona att möjligheterna att skapa en gemensam säkerhetsordning för de europeiska staterna utan tvekan existerar. Vi kan låta oss vägledas av de principer som finns inskrivna i Parisstadgan för ett nytt Europa, som antogs i denna stad vid Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990. Dessa principer betonar betydelsen av demokrati, marknadsekonomi, respekt för de mänskliga rättigheterna samt laglighet. Dessa samma principer har skapat grunden för den pluralism som är ett fundamentalt element i vårt europeiska fädernearv.

Finland har konsekvent arbetat för en förbättrad säkerhet och stabilitet både i sin omedelbara närhet och ute i Europa. Det är på detta sätt vi har besvarat de utmaningar som den europeiska omvandlingsprocessen har fört med sig. Medlemskapet i Europeiska unionen har för oss inneburit nya metoder och nya resurser för ett uppföljande av denna politik.

Som ett led i samma politik har vi skapat välfungerande relationer till organisationer och program som är viktiga för stärkandet av den gemensamma säkerheten i Europa. I det syftet blev Finland för två veckor sedan observatör i Västeuropeiska unionen. Därförinnan hade vi fått observatörsstatus i Nordatlantiska samarbetsrådet. År 1994 anslöt sig Finland till programmet Partnerskap för Fred (PfP). Allt detta ger oss goda möjligheter att på ett konkret sätt bidra till säkerheten i Europa.

Finland har gedigen erfarenhet när det gäller medverkan i FN:s fredsbevarande operationer. En ökad förmåga att hantera kriser är vad som nu behövs. För Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) borde det falla sig naturligt att agera inom ramen för den förebyggande diplomatin och krishanteringen. Eftersom OSSE saknar de resurser som behövs för att handha storskaliga aktioner på fältet, är det synnerligen viktigt att organisationen skulle kunna dra nytta av FN:s erfarenheter i detta avseende.

Med tanke på befästandet av stabiliteten i Europa är det av avgörande betydelse att den nationella försvarsförmågan och de därmed förknippade arrangemangen befinner sig på en adekvat nivå. I fråga om vissa länder är det möjligt att PfP kommer att bidra till skapandet av en trovärdig nationell försvarsförmåga. Likväl vet vi att PfP inte kan tillfredsställa alla länder, utan att vissa önskar ansluta sig till NATO. Vi förstår denna inställning. Samtidigt är det viktigt att alla inser att medlemskap i de europeiska och euroatlantiska institutionerna ingalunda utgör någon garanti för säkerheten.

När det gäller att befästa säkerheten i Europa tror jag att de nödvändiga förhandsvillkoren bör skapas inom ramen för bilaterala relationer stater emellan. Den pakt om stabilitet som om en månad sluts här i Paris kommer att underlätta en positiv utveckling i fråga om goda grannrelationer.

På längre sikt blir vi tvungna att skapa ett europeiskt säkerhetsområde, där hotet om vapenmakt utesluts som en metod för lösande av politiska dispyter. Därför är vi i behov av ökat militärt säkerhetssamarbete.

För Finlands del har EU-medlemskapet stor betydelse med tanke på säkerheten. Vi är beredda att medverka i utarbetandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vår avsikt är att vid regeringskonferensen 1996 försöka definiera de intressen och behov som avser det militära samarbetet inom ramen för den europeiska integrationen.

För närvarande präglas Finlands huvudsakliga bidrag till stabiliteten dock av principen om militär alliansfrihet och upprätthållandet av ett oberoende och trovärdigt nationellt försvar.

Finland, Frankrike och de andra unionsmedlemmarna står nu inför uppgiften att dra upp de gemensamma linjerna för hanteringen av förändringarna. Finland har mycket att lära sig av de äldre unionsmedlemmarna, men vi hoppas och tror att vi också har mycket att ge.

Vi uppfattar Europeiska unionen som en mångdimensionell geografisk helhet. Vi ser ingenting motsägelsefullt i behovet att tillgodose en intressesfär som sträcker sig från Medelhavsområdet till Nordeuropa. Samtidigt bör vi givetvis beakta länderna i Central- och Östeuropa och likaså vårda de transatlantiska relationerna.

Unionens geografiska omfattning skapar i kombination med dess globala prägel på det kulturella och ekonomiska planet en livskraftig grund för vidareutvecklingen av unionens roll på det internationella planet. Vad som nu behövs är därför en intensiv dialog med tredje länder och med etablerade organisationer på regional nivå.

Vi står inför utmaningen att steg för steg utveckla unionens potential och effektivitet. Dessa teman kommer att återfinnas på agendan vid EU:s regeringskonferens. Finlands förhoppning är att unionen skall vara ett väl fungerande, effektivt, demokratiskt och öppet statssamfund. Unionen måste bestå som ett förbund för suveräna stater.

Finland har accepterat det politiska mål som anges i Maastrichtfördraget. Det finns dock ingen slutlig planskiss för unionen och än mindre för hela vår kontinent. Vårt nya Europa måste vara dynamiskt och vitalt, öppet för förändring, öppet för världen.