REPUBLIKENS PRESIDENT PÅ KYRKODAGARNA I VASA 28.5.1995

INDIVIDEN, MEDBORGARSAMHÄLLET OCH STATEN

Ärade åhörare,

Det välrenommerade institutet för strategisk forskning i London konstaterade i sin årsöversikt nyligen att nationalstaterna befinner sig i en kris. Jag citerar ur översikten: Av de fem bebodda kontinenternas stater har de flesta i dag svaga ledare och vacklande regeringar...ledarna har saknat förmåga att ta positiva initiativ inom den internationella politiken...inte heller inom inrikespolitiken har de varit kapabla till annat än att bevara de nuvarande otillfredsställande förhållandena.

Denna bedömning beskriver den osäkerhet som världssamfundet befinner sig i inför det nya århundradet. Såväl våra ledare som medborgarna är förvirrade.

Det är vid historiska vändpunkter som denna som vi tvingas ta ställning till de värderingar som vi har byggt våra liv på: vi står inför de yttersta frågorna. Medborgarna och nationerna behöver bättre vägvisare för framtiden. De gamla modellerna och förhållningssätten är inte längre giltiga. Också ärkebiskop John Vikström efterlyste en samhällelig reform i ett viktigt inlägg nyligen.

Var och en av oss har under de senaste åren kunnat märka hur djup den brytning är som vi befinner oss i som nation, som världssamfund och som individer. Våra värderingar prövas. Arbetslösheten har prövat vår förmåga till solidaritet. Rotlösheten hos våra ungdomar har å sin sida prövat vår förmåga att erbjuda hållbara livsvärden.

Det är sådana hållbara stöttepelare i livet som vi söker. I denna uppgift behöver vi varandra. Vi behöver samfund som stöd och för att där kunna testa våra värderingar.

Ärade åhörare,

Det århundrade som snart är till ända har rymt många slag av motsättningar. Rädsla och sorg har växlat med glädje och förtröstan.

Många hoppingivande företeelser har dock vunnit bättre fotfäste. I dag lever redan över hälften av jordens medborgare i länder där man åtminstone försöker genomföra demokrati och marknadsekonomi. Ljusets barn är flera än de som vandrar i mörker. Den franska kristna filosofen Simone Weil - som levde under totalitarismens mörka era - ansåg att moralen har blivit omöjlig, eftersom vetenskapen har lärt oss att tro att kraften är världsalltets enda innebörd: det var således absurt att påstå att ens relationerna mellan människorna skulle ha någon annan drivkraft. Kraften, tillsammans med konflikterna när det gäller rättsbegreppen, orsakar inre splittring hos människorna; därför kan illusionen av inre enhet uppnås endast genom att man ansluter sig till ett totalitärt system eller samfund. Simone Weil såg dock en möjlighet till ett nytt förbund mellan vetenskap, moral och religion.

Vi vet nu att all kraft har en gräns, som inte kan överskridas. Kraften hos kärnvapnen är ett exempel på en sådan kraft som nått sin gräns. Andra världskriget satte en gräns också för nazismen. Kalla kriget åter satte en gräns för kommunismen. Weil ansåg att denna oundvikliga gräns för kraften är en följd av världsordningen och att den i sista hand styrs av Guds kärlek.

Mig har denna Simone Weils övertygelse gett ny förtröstan.

Ärade åhörare,

Samhällena och det internationella samfundet genomgår en ständig och oundviklig förändring. Förändring är en naturlig företeelse i människans liv. Vi måste skapa förutsättningar som gör det möjligt att fredligt behärska denna förändring.

Om vi finländare som europeiska medborgare vill bedöma vår roll och vår ställning i denna konstellation på rätt sätt, bör vi sträva efter att stärka de mest bestående värdena i vår kultur. Det är uppmuntrande att man under kyrkodagarna i Vasa har dryftat vad som är hållbart under brytningstiden, vad vi kan bygga vår framtid på. Det som är väsentligt för oss är hur vi kan undvika att bli offer för denna brytning, hur vi kan bevara vår rörelsefrihet och skapa tro på de framtida möjligheterna.

I Vasa har man för första gången prövat en sammanslagning av ungdomskyrkodagarna och de traditionella kyrkodagarna. Detta är en god strävan i den tid vi lever i: de unga och de gamla söker tillsammans en väg mot framtiden. Temat för ungdomskyrkodagarna, "Taivas varjele", är en vädjan om att Gud måtte bevara oss, och i kyrkodagarnas tema, "Gud", komprimeras det som är grundläggande i tron. Dessa motton är ett uttryck för vårt folks sekellånga erfarenhet av att det är naturligt att be om Guds välsignelse och ledning för våra planer.

Ärade åhörare,

Runt omkring oss finns stora problem som vi kan lösa endast med tillförsikt och en tro som kan förflytta berg. Räcker tiden till för att vi skall kunna behärska de stora ekologiska problemen? Kan vi stärka demokratin och rättvisan? Har vi tillräcklig färdighet för att utveckla vårt eget samhälle så, att ingen behöver bli åsidosatt och känna att han inte behövs, att han är värdelös?

Detta är trosfrågorna för vår tids generationer och endast vi kan lösa dem.

Under den brytningstid vi genomgår prövas de mänskliga relationerna på alla plan. Inom det samhälleliga livet tvingas vi omvärdera individen, samfunden och, slutligen, deras förhållande till staten.

Det har varit uppmuntrande att märka att man i Finland så småningom har kunnat skapa utgångspunkter för en nationell enighet vid lösandet av de problem som prövar vårt land. I tider av prövning har vi alltid samlat våra led och dragit åt samma håll. Så också nu.

I och med den ekonomiska depressionen har vår förmåga att upprätthålla välfärdsstaten ifrågasatts. Kanske är det också så att vi måste våga gå framåt och skapa en bättre balans mellan individen, medborgarsamhället och staten. Det betyder inte att välfärdsstaten skall monteras ned, utan snarare att den skall byggas på ett nytt sätt.

I välfärdsstaten flyttade vi i allt högre grad över ansvaret från individen till staten. Samfunden inom medborgarsamhället å sin sida blev allt mera förstelnade, och många dog bort. I en öppnare värld söker medborgarna beslutsamt en mening och sin uppgift uttryckligen som individer. Man talar också om en solidarisk individualism, att man bryr sig om varandra och bär ansvar för sin nästa.

Denna nya individualism där man bryr sig om varandra är också en drivkraft för ett levande och livskraftigt medborgarsamhälle. När den ideologiska tudelningen i vår världsdel upphörde för ungefär fem år sedan, märkte man snart att det största hindret för utvecklingen i de tidigare socialistiska länderna bestod i att medborgarsamhället - det vill säga de fria och självständiga samfunden i mellanrummet mellan staten och individen - var så gott som obefintliga. Staten hade varit allt, individen och medborgarsamhället ingenting.

Det är glädjande att märka att de religiösa samfunden i Finland, församlingarna, under de senaste åren har blivit de verkliga pärlorna i vårt allt livskraftigare medborgarsamhälle. För det skall alla ni som har deltagit i församlingsarbetet ha stort tack.

Församlingarnas verksamhet är ett exempel på gott samfundsarbete. Stärkandet av detta kan - som vissa av den yngre generationens tänkare har konstaterat - bidra till att åsidosätta de negativa samfund som börjat växa fram i vårt land. Samfund som bygger på avund och agg viker undan för sådana samfund som godkänner olikhet och som samtidigt betonar omtänksamhet.

Också relationerna inom arbetslivet, arbetsgemenskaperna i sin helhet, blir centrala. Vår välfärd på det andliga planet avgörs i hög grad inom dessa gemenskaper.

Det skulle dock vara ett stort misstag att tro att ett gott samhälle klarar sig utan staten. Också individerna och samfunden behöver staten som kompanjon och också som stöd. Det är ibland också statsmaktens uppgift att främja medborgarsamhällets livskraft.

Det är dock uttryckligen omvärderingen av statens ställning och uppgifter som utgör den centrala delen av de samhälleliga reformerna i vår tid. Kyrkan är ju också, som jag tidigare sade, inte en del av staten utan en del av medborgarsamhället. När jag har följt den nuvarande debatten om förhållandet mellan kyrkan och staten har jag förstått att det kunde finnas plats för ändringar av vissa detaljer i dessa relationer. För närvarande verkar det dock inte finnas något tryck i riktning mot betydande förändringar av förhållandet mellan kyrka och stat i Finland. Det finns i sig ingenting som skulle tvinga oss till en sådan mera omvälvande förändring som lagstiftningsmässigt eller ekonomiskt skulle rubba kyrkans ställning som en av de grundläggande institutionerna i det finländska samhället. Jag är övertygad om att förhållandet mellan kyrkan och staten i Finland utvecklas positivt utgående från de önskemål som församlingarna framför.

Ärade åhörare,

Historien har lärt oss åtminstone en sak: de största gärningarna utförs med trons hjälp. Måtte detta budskap nå ut till vardagslivet från dessa kyrkodagar och ungdomskyrkodagar.