26.09.1995

Kära President Vigdis

Mina Damer och Herrar

Jag vill tacka för all den vänlighet och hjärtliga värme, som president Vigdis har visat oss och gett uttryck för i sitt hälsningstal. Vi känner att vi befinner oss bland vänner, som hyser ett äkta intresse och känsla för den gemenskap som är utmärkande för Island och Finland och de båda ländernas folk.

På mina egna och min makas vägnar vill jag säga att vi glädjer oss åt att återse Island. Vi var tillstädes ifjol när Island firade sin självständighets 50-årsjubileum på Tingvellir, som på ett storslaget sätt symboliserar Island som demokratins och folkväldets föregångsland. Vi såg ett folk som vallfärdade till sina förfäders mötesplats för att uttrycka sin högaktning för det forna tingets traditioner och kontinuitet.

De isländska historieskrivarna hade ett känsligt öra för folkets sägner och förmåga att nedteckna dessa. Hävdatecknaren Snorri Sturluson saknar väl sin like på våra breddgrader. Han har satt djupa spår i vår uppfattning om den isländska sagotiden. Han och hans samtida skrev inte enbart historia utan lade grunden till en storslagen litteratur. Dessa litterära verk är en del av vår gemensamma kulturtradition. Det är glädjande att se hur vi i Finland på senaste tid har lyckats fylla några viktiga luckor i översättningen av sagorna till finska. Författaren Antti Tuuri, som är med oss här i kväll har nyligen fått färdig sin översättning av Njals saga efter att tidigare ha översatt ett annat mästerverk, Egil Skallagrimssons saga.

De isländska sagornas språk tilltalar oss. I Laxdalingarnas saga möter vi "en stolt man, som icke svarade på mer än han tillfrågades om". Denna fåordighet är oss icke främmande. Finländare och islänningar har lätt att förstå varandra. Till och med uttalet av våra språk verkar bekant.

Detta har sin grund i de båda folkens nationella identitet, vars rötter finns i det forna norden. Det är en identitet som har formats av geografi, natur och historia. Må vara att Island inte är rikt på fornlämningar "men varje dal är ett minne ur vår historia, varje ödemarkssyn en symbol för våra hemlighetsfullaste förnimmelser" som Halldór Kiljan Laxness skriver. Det är i hög grad genom Laxness författarskap, som finländarna har fått en unik insikt i en nations öden. Hans bok Världens ljus - Ljos heimsins - väckte bland annat den unge finske författaren Pentti Saarikoskis håg för en resa i 17-års ålder till Island för att med egna ögon se Laxness värld, där enligt den unge Pentti "saga och verklighet, dikt och elände var sammanflätade". Överväldigad av sina intryck av Island skriver Saarikoski i sin ungdomsdagbok "att Islands folk har en framtid eftersom det har en forntid".

Det finns många paralleller i våra länders historiska utveckling under de två senaste århundradena. Märklig är överensstämmelsen mellan våra stora statsmän på 1800-talet, er Jón Sigurdsson och vår Johan Wilhelm Snellman, båda med en osviklig förmåga att ge uttryck för och främja den nationella väckelse, som både andligt och materiellt kom att föra den egna nationens utveckling framåt. Både Finland och Island genomsyrades av samma slags målsättningar - att få riksdagen sammankallad, få landet styrt av egna män, utveckla landet genom egna beslut, införa allmän rösträtt för att slutligen förklara landet självständigt.

Det nordiska samarbetet har fört alla våra nordiska länder närmare varandra än man i tiden kunde ana. I synnerhet gäller det Finland och Island. Det geografiska avståndet till trots har vi funnit att vi har många gemensamma ideal. Vi tror på lagen som rättesnöre och friheten som okränkbar. Gemensamt för finländare och islänningar är att vi inte låter oss nedslås av tillfälliga ekonomiska bakslag utan outtröttligt - med samma sisu - arbetar vidare med uppgiften att bygga vår framtid.

Vår nordiska tillhörighet innebär för oss alla att vi stöder varandra när det behövs. Vår kulturtradition i vidaste mening är en lika stark grund för vår överlevnad som våra naturtillgångar. Båda är våra samhällens och vår välfärds stöttepelare.

Montesquieu ville för sin del framhålla att källan till frihet stod att finna i Norden. Jag är övertygad om att alla nordiska länder har gett sitt bidrag till den traditionen. Frihetsbehovet gav oss finländare styrka under svåra tider och växte till orubbligt motstånd mot våldet. Det är vår uppgift att upprätthålla denna frihetstanke. De nordiska länderna har en naturlig trovärdighet när vi deltar i utformandet av Europas framtid. Vi verkar öppet och ärligt och man litar på oss.

De nordiska länderna anses inte längre vara en perifer del av Europa. Det ekonomiska samarbetet har varit en långvarig process, som alltjämt fortsätter. Det har bidragit till att skapa ett betydligt friare umgänge i Europa. Finland har valt medlemskap i europeiska unionen, som vi anser bäst förenligt med våra nationella intressen. Island har för sin del tillsammans med Norge beslutat ordna sina relationer till EU på basen av EES-avtalet. Vi skall alltid tala öppet om de problem som kan uppstå. För min del tror jag att vi i själva verket har ökande möjligheter till ekonomisk samverkan på nya områden i en allt friare världshandel. Det är intressant att finna, att vid Nordiska Rådets allra första session i februari 1953 var förste talare isländske alltingsmannen Magnús Jónsson, senare finansminister, som framhöll att de nordiska länderna borde lägga den största vikt på samhandel med varandra och etablera samarbete för försäljning av sina produkter på världsmarknaden. Det var en framsynt tankegång i den tidens förhållanden.

Island har genom sin fiskenäring, utnyttjande av den geotermiska energin och stark företagsamhet skapat ett modernt välfärdssamhälle. Den teknologi och det kunnande som islänningarna har utvecklat inom fiskeriet börjar väcka efterfrågan i världen. I Finland förstår vi Islands beroende av havets resurser och behovet att behålla dessa tillgångar under nationell förvaltning. Finland var i tiden bland de första, som erkände Islands utvidgning av den ekonomiska zonen i sin nuvarande omfattning. Islands strävanden att trygga grunden för sitt nationella välstånd vinner förståelse i Finland även i fortsättningen.

Kära President Vigdis

På min makas och mina egna vägnar vill jag än en gång tacka för det hjärtliga mottagandet och den stora gästfrihet som vi fått uppleva. Ni är högt uppskattad i Finland som Ni ofta har besökt för att främja våra kulturförbindelser. Ni har blivit känd som förespråkare för de nordiska språken och genom Er har medvetandet om det sägenomspunna Island ökat i Finland.

Jag ber att få utbringa en skål för Er, ärade president Vigdis liksom för Island och dess lyckliga folk.