Det är en stor glädje för mig att få ta del av för-verkligandet av utställningen "Finland 500 år på Europas karta" här i Reykjaviks nya och vackra national- och univertetsbibliotek. Det är min förhoppning att utställningen skall väcka ett välförtjänt intresse och för sin del främja det vetenskapliga och kulturella samarbete mellan Finland och Island.

Utställningen presenterar Finlands kartbilds tidiga skeden från de ptolemaeiska kartorna som hade återupptäckts på 1400-talet till den vetenskapliga kartografins början på 1600-talet. Redan de arabiska kartograferna i början av 1000-talet kände till Finlands existens men Finland framträder första gången på en tryckt karta 1493 i den av Hartman Schedel publicerade Europa-kartan. På samma karta framträder även Island långt i norr. Finlands inträde i kartografin inleddes vid medeltidens slut i en diffus form vid Nordens yttersta gräns. Från de få kartlagda dragen av Finland i 1500-talets början växte småningom kunskapen om landet under århundradets lopp och de på antikens auktoriteter baserade uppfattningarna om de sägenomspunna folken försköts i bakgrunden.

Både Island och Finland har haft framstående vetenskapsmän inom kartografi, aktiva personer som enträget har insamlat kartor och uppgifter under resor världen över. De första kartograferna kan ses som verkliga upptäcksresanden. I tidiga kartor kan man också se hur levande har skildrats den tidens livsformer och kulturer, som ger dess verk ett stort värde ur historisk synpunkt. Genom att studera dessa kartor får man samtidigt en uppfattning om våra samhällens historiska utveckling.

Både Finland och Island ligger rätt långt ifrån det som traditionellt ansågs vara det centrala Europa. Under den tidiga medeltiden var det viktigt för länderna att småningom bli mera kända och därigenom bli uppfattade som egna nationer. Genom de första kartorna fick Europas bildade kretsar grundläggande fakta om de nordiska folkens liv och levnadsförhållanden. Genom samhällets utveckling växte också den egna kartografin, som på bästa sätt och noggrannast förmådde skildra den egna nationens läge och de förhållanden under vilka folket levde. Baserat på gamla kartor växte småningom även den egna kartläggningen och lantmäteriet fram. "Man måste grundligt lära känna landet förrän man kan förbättra dess ekonomi" framföll Jakob Faggot, inspektör vid lantmäterikontoret redan i mitten av 1700-talet.

Med denna utställning har man velat ge en framställning av hur bilden av Finland genom de publicerade kartorna förmedlades till den tidens lärda kretsar och hur kartorna är uttryck för historiska skeenden.

En betydande del av de utställda kartorna är hämtade från Finlands största enskilda kartsamling, som är resultatet av en fars och sons, Eero och Erkki Fredriksons långvariga arbete. Utställningen har sammanställts vid Mellersta Finlands museum i Jyväskylä. Det är min förhoppning att många islänningar skall finna det intressant att stifta bekantskap med Finlands utveckling såsom den speglas i denna utställning, som är öppen en månad framöver här i nationalbibliotek. Med dessa ord får jag förklara utställningen "Finland 500 år på Europas karta" öppnad.