vid Uleåborgs stads seminarium om internationalisering 1.9.1995

POLITIK ÄR VÅR GEMENSAMMA ANGELÄGENHET - STATEN, INDIVIDEN OCH

MEDBORGARSAMHÄLLET I EN NY BALANS

En av vår tids största brytningar har sin förklaring i kommunismens sammanbrott och, som en följd därav, det kalla krigets slut. De internationella relationerna har förändrats dramatiskt. Det kunde jag återigen märka under mitt statsbesök i Lettland, som nyligen återfått sin självständighet.

Sist och slutligen sker de förändringar som är allra svårast att bedöma, överallt i världen inom de olika staternas gränser. Vi följer spänt de nya demokratiernas, de s.k. övergångsekonomiernas många problem, men också i västländerna har de traditionella institutionerna och verksamhetsmodellerna fått utmanare. Vi talar om marknads- och mediekrafter, som om de vore nya och okända, såsom ett slags "utomstående" påverkare. Den svåra arbetslösheten och problemen inom bankväsendet är tecken på svåra funktionsstörningar i vår ekonomi.

Vi känner en stor osäkerhet. I en sådan situation tar rädslan lätt överhand: vi reagerar med försiktighet genom att inta en igelkottsattityd. Akademiker Erik Allardt har helt riktigt påpekat att osäkerheten borde ses som något stimulerande, en positiv utmaning. Jag är förvissad om att vi som nation bör handla på följande sätt: modigt gå framåt och inte "bli liggande i elden", ett råd som vi minns från Okänd soldat.

Den respekterade statsvetaren Stanley Hoffman har under de senaste åren kritiskt granskat de västerländska demokratiernas tillstånd. Han varnar för föreställningen att den representativa demokratin är osårbar. Enligt honom betydde kommunismens sönderfall att ett försök att ändra samhällsutvecklingen med totalitära medel misslyckades. Däremot har man i västländerna gjort ett anspråkslösare och mänskligare försök och åstadkommit "en social prestation" dvs. en välfärdsstat, som ständigt är hotad.

Jag tycker att den här bedömningen slår huvudet på spiken. Även om den huvudsakligen gäller Frankrike och Förenta staterna, kan den tillämpas också på Finland. Grundpelarna i vår välfärdsstat, den representativa demokratin och den sociala marknadsekonomin, hotas även inifrån om de försvaras utan att förändringarna ute i världen noteras. Ett ständigt förnyande av välfärdsstaten är en förutsättning för att vi skall kunna återställa förutsättningarna för sysselsättning i det här landet.

En hög arbetslöshet i hela Europa har, helt förståeligt, lett till att vi har försökt göra strukturella korrigeringar i samhällsekonomin. Det har varit nödvändigt att stoppa tillväxten i statsskulden och finansieringen av välfärdsservicen måste prövas med realism. Det värsta vore att drivas in i en tuff marknadsekonomi, där medborgarsamhället förlorar sin initiativkraft.

Jag vill gärna att detta ämne skall diskuteras ingående: vad avser vi med dagens marknadsekonomi och de s.k. marknadskrafterna, som bör beaktas då vi planerar den ekonomiska politiken och politiken över lag.

I de västerländska välfärdssamhällena har man accepterat att staten har en betydande roll t.ex. när det gäller att övervaka vinstfördelningen, jämna ut samhälleliga skillnader och ta hand om sämre lottade. Å andra sidan har marknadsekonomin anpassat sig till olika politiska system, i 1930-talets Tyskland till nationalsocialismen eller, som i dag, till 1990-talets kinesiska system. Marknadsekonomin har således inte varit någon garanti för demokrati. Det finns å andra sidan ingen demokrati som inte skulle ha ett ekonomiskt system, vilket i grund och botten stöder sig på marknadsekonomi. Ekonomiska lösningar är ändå inte tillräckliga för att ensamma visa vägen för den samhälleliga utvecklingen. Av stor betydelse är värderingarna, hur de lyckas följa med tiden och de politiska val som görs utgående från dem. Det är inte nog med att försvara demokratin, den måste utvecklas.

Modellen för det västerländska politiska systemet får således inte tillåtas stelna i schabloner. Under de senaste åren har man kunnat konstatera att en fungerande demokrati, som befinner sig i ett skede av växande ekonomisk styrka, består av flera plan, där kulturens och politikens former är mångfasetterade och skillnaderna mellan uttrycksmedlen och uttryckssätten stora. Om man lånar samhällsforskarnas språk kunde man säga att en dylik "idealdemokrati" uppstår ur ett slags inbördes och ständigt föränderlig balans mellan individen, medborgarsamhället och staten. En sådan balans borde nu åstadkommas också i Finland.

En uppfattning om samhälle och demokrati, som endast inbegriper staten, marknaderna och individen, är otillräcklig. Demokratins grundval utgörs av medborgarsamhällets olika faktorer, såsom politiska partier, föreningar, kyrkosamfund och nya rörelser som vuxit fram kring olika frågor. Jag vill också räkna de olika kommunikationsmedia som en del av medborgarsamhället. Om denna krets av medborgaraktiviteter inte förändras, sker heller inga förändringar i de statliga institutionerna eller ekonomin. Kommunikationsmedia kan inte och bör inte heller tyglas; de kan i sista hand förändras och utvecklas endast genom egna beslut.

I själva verket har kommunismens sammanbrott hjälpt också de utvecklade västländerna att värdera sina egna förhållanden. En av de mest smärtsamma bitarna i den samhälleliga förändringen i Ryssland och de övriga f.d. socialistiska länderna har varit att komma till insikt om att inte staten å ena sidan eller marknadsekonomisystemet å andra sidan som sådant kan lösa en nations problem.

Vissa samhällsteoretiker i början av århundradet betonade att proletariatets diktatur med hjälp av en liten förtrupp var möjlig eftersom staten kunde angripas utan medborgarsamhällets buffertverkan. Just precis det att medborgarsamhället var outvecklat, och till en del över huvud taget inte existerade, har bidragit till att marknadsekonomin i länder där man håller på att övergå från planekonomi till marknadsekonomi ofta har utvecklats på ett mycket drastiskt sätt. Det har också lett till att det har tagit längre tid för demokratin att vinna fotfäste.

Som jag ser det ligger nyckeln till framgång i att medborgarsamhället ständigt undergår förändringar och utvecklas. Då garanteras medborgarna en reell möjlighet att medverka i samhällsbygget. Alltför många finländare står i dag utanför detta bygges dörrar, de flesta av dem på sin höjd i farstun, och har redan tröttnat på att banka på. Är medborgarnas påverkningskanaler verkliga, och medger de samtal i båda riktningarna, eller är det fråga om röstningsritualer?

Historikern Jari Ehrnrooth har konstaterat att medborgarrättigheterna i Finland har uppfattats som rättigheter som tillkommer medlemmar av ett kollektiv och inte som individens rättigheter, och att medborgaren i Finland därför inte har varit individ i lika hög grad som medlem av en grupp. Detta har satt sin prägel på vårt medborgarsamhälle. Den kollektivistiska modellen har fungerat väl under den tid av nationellt självförsvar och konsensus som jag hänvisat till, men nu behöver vi mera kreativ initiativförmåga, individuell moral och kärlek till vår nästa.

Varför har det blivit så? Enligt Ehrnrooth föddes modellen för det kollektivistiska medborgarsamhället under åren efter storstrejken 1905 då ståndssamhället upplöstes och ett demokratiskt medborgarsamhälle skapades i en handvändning. De folkrörelser som skapade medborgarsamhället utgör alltjämt ryggraden, och ett slags förlängd märg, däri. I dessa rörelser omhuldades en idealbild som i värsta fall krävde att man undertryckte sin egen personliga strävan till förmån för rörelsen. Nu befinner vi oss likväl i en situation där grunden till medborgarsamhället utgörs av individer som är medvetna om sin rätt att vara av annan åsikt. En sådan ny, man kunde säga solidarisk individualism ger medborgarsamhället liv. Det uppmuntrar till att pröva på något nytt och vidgar kretsen av ansvarsfulla deltagare till olika nivåer i vårt samhälle. Här har universitets- och skolväsendet en stor uppgift.

Med tanke på medborgarsamhällets livskraft har vid sidan av en stärkt individualism också detta samhälles relation till och oberoende av staten stor betydelse. Verksamhet som medborgarna själva har tagit initiativ till, det må sedan gälla företagsamhet, religiöst sökande eller samhällelig verksamhet, kan driva antingen för nära eller, å andra sidan, fjärran från staten. Företagsamheten i vårt eget land under åren då den bilaterala handeln var förhärskande är ett exempel på allt för nära samverkan. Förutom företagens orderstock tryggades också deras lönsamhet genom åtgärder från statens sida. Innovativiteten och en verklig marknadskännedom försvann, med ödesdigra följder. Vi har också motsatta exempel från flera västländer, där statsfientliga medborgarsammanslutningar har utmanat staten, ibland t.o.m. skadat den.

Balans mellan staten, individen och den spontana medborgarverksamheten, medborgarsamhället, är sålunda en absolut förutsättning för varje nation som vill ha framgång i en värld där system och ideologier inte längre ställs mot varandra. Olika synsätt och en växelverkan mellan dem leder till positiva förändringar. Här inställer sig frågan hur vi skall trygga medborgarnas ökande och föränderliga behov att delta i den samhälleliga verksamheten. Hoffman säger vidare: På alla plan bör ett genomtänkt och nära samarbete, gemensamma diskussioner om vardagslivets problem och det dagliga arbetet, uppmuntras. Politiken bör på sätt och vis återigen bli något som gäller oss alla.

Förstärker eller förvränger partistödet i sin nuvarande form medborgarnas förtroende för det politiska systemet, fullgör de olika aktörerna på den samhälleliga arenan de uppgifter som borde ligga dem närmast eller har mångfalden i det samhälleliga engagemanget fått ett egenvärde fastän det inte längre finns något nytt att ge?

I dessa dagar riktas alla finländares blickar mot arbetsmarknadsavtalssystemet; detta gäller såväl arbetsgivare som arbetstagare och framför allt dem som kommit att stå utanför arbetslivet. På sin tid erbjöd konsensusmodellen oss bättre förutsättningar i kampen mot våra ekonomiska konkurrenter. Nu borde hela systemet utvecklas på ett sätt som skulle skapa möjligheter till nya arbetsplatser. Om så inte sker blir hela det nuvarande systemets berättigande dessvärre ifrågasatt.

Den kanske största störningen i vårt samhälle hänför sig just till problemen inom den ekonomiska företagsamheten. Vi blev efter såväl på produktutvecklingens som på marknadsföringens område - vi byggde på en grund som i stor utsträckning rasade samman. Även om flera nya, stora och framgångsrika företag har uppstått i Finland, är det framför allt nu skäl att satsa på småföretagsamhet och familjeföretag.

Ett av våra största problem är tillståndet för undervegetationen, företagarkulturen, i denna ekonomi. Det är inte att förundra sig över att det beräknas finnas plats i Finland för ungefär hundratusen småföretag. Också framtidens storföretag växer fram ur småföretagsamheten. Jag hänvisar endast till de fantastiska prestationerna på datateknikens område. Vi befinner oss dessutom i en situation där många finländare utför arbete utanför samhällets synliga landamären. Orsaken till det här är enligt mitt förmenande inte i första hand en strävan att slippa skatter, utan osmidiga och föråldrade regler för företagsamheten. Om vi lyckas skapa hållbara förutsättningar för uppkomsten av nya företag, kan vi samtidigt komma de finländare till mötes som i dag med rätta frågar efter möjligheter att arbeta.

Det finländska samhället har under hela vår självständighetstid förmått vidta tillräckliga korrigerande åtgärder inför olika slags hot. Vår historia är full av idogt och målmedvetet arbete såväl inom utrikespolitiken som i fråga om utvecklandet av samhället här hemma. Det har ofta ansetts att vi har vår buttra och inåtvända folkkaraktär att tacka för vår samhällsfred. Vår egen histora tvingar oss också i det avseendet att vara ärliga. Vi har också löst våra problem på ett våldsamt sätt, broder har stått emot broder.

Samhällsfreden har kunnat upprätthållas tack vare aktiva kontakter mellan en snabbt reagerande stat och olika medborgarsammanslutningar.

Vårt politiska system har som uppgift att föra finländarnas tankar och ideal in i det gemensamma beslutsfattandet, komma med sakkunskap och synpunkter, ibland också med smärtsamma lösningsmodeller, för att råda bot på de nationella problemen. De svåra åren har haft en positiv effekt på medborgarnas inställning till politiken; man har blivit medveten om hur svårt det politiska arbetsfältet är, och ingen finländare väntar sig några lätta lösningar, än mindre en återgång till gamla tider.

Finländarna är allt bättre rustade för att möta de problem som ligger framför oss, och för att bidra med sin insats då det gäller att lösa dessa problem. Nu krävs lyhördhet av de politiska partierna och de olika organisationerna, det gäller att lyssna till medborgarna, inte enbart den egna medlemskåren, och att fatta modiga - t.o.m. radikala beslut för att råda bot på arbetslösheten. Det är tid att ge plats åt ett medborgarsamhälle som stöder sig på en solidarisk individualism.

Internationaliseringen kan lösa våra problem till en del. Uleåborgsområdet är också i internationellt perspektiv ett uppmuntrande exempel på ett bra territoriellt samarbete. Det har funnits en bas, en språngbräda ut i världen. Förutom i företagsvärlden har man också inom medborgarorganisationerna förmått skapa relationer i olika riktningar. Medborgarorganisationernas kunnande är en del av det kapital som Finland nu kan tillföra såväl Europeiska unionen som de forna socialistländerna, det må sedan gälla naturvård, hembygdssamarbete eller verksamhet inom internationella organisationer.

I dag kan nationell identitet inte längre grunda sig på hot eller farhågor, som olika fiendebilder ger näring åt. En sund, nationell och stark identitet utvecklas genom internationell samverkan. All internationell samverkan behöver å sin sida en genuin nationalkänsla att stöda sig på, det nationella planet är grunden och förutsättningen för det internationella.

Detta vårt nya, framväxande särdrag stöder sig på ett starkt kulturnationalitetsbegrepp. Där finns utrymme för såväl Okänd soldats hjältar och internationalisering som en öppen och ärlig diskussion om Finlands, finskhetens och vårt gemensamma jordklots framtid.