FÖREDRAG AV REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI

I PAASIKIVI-SAMFUNDET 27.11.1995

FINLAND OCH HANTERINGEN AV OMVANDLINGEN I EUROPA

Det resultat som har nåtts i Dayton för att göra slut på kriget i det forna Jugoslavien har skapat ett nytt läge i Europa. Alla har vi orsak att gratulera dem som har åstadkommit detta. Lösningen byggde på en bred internationell gemensam front. Nu måste det visas att detta samarbete är hållbart. Det resultat som har uppnåtts måste genomföras i praktiken.

Trots att det allmänna säkerhetsläget i Europa efter det kalla krigets slut har förbättrats väsentligt, så vet vi, att vi har framför oss en period av omvandling och osäkerhet som kanske kan vara i årtionden. Denna omvandling måste kunna hanteras, osäkerheten övervinnas. Dayton stärker oss i vår hoppfullhet.

Här har vi två huvudmålsättningar: för det första att utvidga och utveckla unionen till en grundval för den ekonomiska och samhälleliga stabiliteten i världsdelen. För det andra att åstadkomma en europeisk säkerhetsordning som bygger på samarbete.

Samarbetet har blivit en nödvändighet. Numera finns det knappast en stat eller gruppering av länder som skulle inbilla sig vara i stånd till att lösa alla sina problem ensam.

Säkerhetsriskerna och hoten efter det kalla krigets slut - miljöförstöringen, terrorismen, okontrollerade befolkningsrörelser, inomstatliga militära konflikter -kräver effektiviserat internationellt samarbete.

Det kalla krigets upphörande skapade i Europa - men också i vidare sammanhang - bättre förutsättningar för gemensamma grundvärderingar - åtminstone i princip. Vi har dock konkret kunnat observera att deklarationer och gemensamt godtagna dokument inte ensamma för sig leder till en stabil fred. Den uppstår genom stabilisering av demokratin, utveckling av medborgarsamhällena, ekonomiska framsteg och samarbete.

För Finland har merparten av förändringarna efter det kalla kriget betytt möjligheter, inte hot. Detta har gett oss chansen att på fullt allvar utvidga samarbetet.

President J. K. Paasikivi - vi firar i dag 125-årsminnet av hans födelse - lärde vi oss känna som kunnig i historien och som en realpolitiker. Han hade sett att förändringar i världspolitiken ofta innebar hot mot småstaterna.

Paasikivi hoppades dock innerligt att omständigheterna på lång sikt skulle ändra sig så att maktpolitiken skulle tvingas att ge plats åt fredliga relationer mellan staterna. Han ansåg att de små staterna kunde stärka sin ställning endast om det internationella samfundet utvecklades på grundval av lag och rättvisa.

Under Paasikivis presidentperiod stabiliserades Finlands ställning. På dess grund utvecklades neutralitetspolitiken, som ökade vår rörelsefrihet under åren av konfrontation under det kalla kriget.

Finlands utrikes relationer vilar alltjämt i betydande grad på grannelagsförhållandena. Det gäller säkerligen för alla länder. För att inte tala om den helt nya dimensionen i våra grannrelationer - jag menar de baltiska staterna - så har vi vidareutvecklat förbindelserna både till våra nordiska grannländer och våra till Ryssland så att de har blivit mångsidigare än förut.

Efter år 1992 har våra relationer med Ryssland utvecklats till naturliga förbindelser mellan två stater, i vilka OSSEs principer följs. De tider är förbi, då man försökte påverka oss med hjälp av metoder, som inte alltid harmonierade med dessa principer.

Anslutningen till Europeiska unionen gjorde Finlands position ännu klarare än förut. Medlemskapet i unionen har skapat nya möjligheter också för vår utrikespolitik. Vårt medlemskap i Europeiska unionen ger garantier för att vi kan vara med och forma vår världsdels, och indirekt vårt eget lands, framtid på de ställen där de viktigaste besluten om dessa ting fattas. Det är så en stats självständighet befästs i samarbetets värld.

Vår utrikespolitik definieras sålunda särskilt av en strävan att stärka EU:s ställning som grundfaktorn för vår världsdels stabilitet och säkerhet.

Om Finlands ställning samt om vår utrikes- och säkerhetspolitik förs i vårt land en debatt som är både öppen och frispråkig. Förhoppningsvis inser alla att problem inte heller i fortsättningen uppstår genom debatten, utan om den eventuellt är obetydlig eller ytlig.

Det är viktigt att på ett mera djupgående sätt förstå de allt mera komplicerade och föränderliga internationella relationerna. Det är därför motiverat att de ekonomiska villkoren för den utrikespolitiska forskningen i vårt land förbättras. I det syftet har en utredning, på grundval av det förslag jag tidigare har lagt fram, inletts om upprättandet av ett internationellt institut i Finland för värdering av europeiska säkerhetsfrågor.

Den utrikes- och säkerhetspolitiska beslutsprocessen bygger på ett friktionsfritt samarbete mellan de centrala statsorganen. De arrangemang som har vidtagits efter unionsmedlemskapet har visat sig vara funktionella.

Av medlemmarna i statsrådet krävs i dag betydande kunskaper om och förmåga att hantera internationella relationer. Detta framkommer hela tiden, men blir särskilt aktuellt vid slutet av årtiondet, då vårt land skall inneha ordförandeskapet i EU. Det är för övrigt en utmaning av stora mått för hela statsförvaltningen.

Syftet med vår utrikes- och säkerhetspolitik är ytterst att stärka våra medborgares välfärd och säkerhet. Arbetslösheten har ännu inte på ett avgörande sätt övervunnits och beklagligtvis har den ekonomiska tillväxten i vissa av målländerna för vår export blivit långsammare. Bekämpandet av arbetslösheten behöver stöd av en mera aktiv internationell strategi.

Finland måste agera globalt, inte bara i Europa. Jag har för egen del velat bidra till att åstadkomma nya marknader för våra företag särskilt i utomeuropeiska regioner. I detta syfte har jag lett besök, avsedda att främja exporten, bl.a. till de stater i Östasien som befinner sig i snabb utveckling. Den feed back jag har fått har varit uppmuntrande. Arbetet måste fortsätta.

Detta ändrar inte på det faktum att vi bäst tryggar våra intressen i det föränderliga världssamfundet genom att Europeiska unionens politiska ställning och ekonomiska konkurrensförmåga stärks.

En starkare internationell roll för Europeiska unionen ligger i Finlands intresse. Detta sker inom samarbetet mellan regeringarna, vilket garanterar att beslutsmakten i sista hand hålls kvar i Helsingfors. Å andra sidan bör vi inte av principiella skäl hindra att samfällt beslutsfattande åtminstone i begränsad omfattning tillämpas också i utrikes- och säkerhetspolitiken. Villkoret är då att unionens syftemål i varje särskild fråga är klara och tydliga.

Detta är viktigt också för att unionen inte skall bli en säkerhetspolitisk klubb som utvecklas på bara de tre eller i bästa fall fyra största medlemsstaternas villkor.

Det avgörande är att Europeiska unionen - och integrationen i allmänhet - utvecklas i samarbete, inte genom tvång. De europeiska medborgarna accepterar endast en integration som sker öppet, på deras villkor.

I regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse föreslås att det inom försvarsmakten skall upprättas speciella beredskapstrupper att användas för internationella krishanteringsuppdrag. Genom detta projekt liksom ändringen av lagen om fredsbevarande verksamhet skapar vi ökad trovärdighet för vår säkerhetspolitik. På samma gång förbättrar vi våra förutsättningar att konstruktivt delta i utvecklingen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik vid den regeringskonferens som inleds nästa år.

Även med avseende på Europas säkerhet är det av central betydelse att småningom tillskapa mekanismer som garanterar den gemensamma säkerheten. I ett sådant arrangemang bygger användningen av kraft - det må sedan gälla bruk av flernationella krishanteringstrupper eller av nationella försvarsstyrkor - på samfällt godkända principer och internationell rätt. Det är således inte fråga om egoistisk styrkepolitik. Detta innebär en ändring jämfört med det förflutna, som inte heller hos oss har betonats i debatten i tillräckligt hög grad.

Vi känner bittert till det faktum, att marknaden tror endast på den aktör, vars situation väntas bli förbättrad. Ett livsvillkor för Europa är att klara sig i konkurrensen med USA och Asien. Trots att utvecklingen av världsdelens östra halva nu slukar oerhört mycket av Europas resurser, är denna investering nödvändig med tanke på konkurrenskraften i framtiden. Till detta behövs en insats från hela Europa.

Finland har konsekvent stött unionens utvidgning österut. Vi anser detta vara ofrånkomligt med tanke på världsdelens stabilitet och säkerhet. Inom EU-kommissionen utarbetas grundliga utredningar om kostnaderna för och även andra effekter av en utvidgning. Det bör observeras att förverkligandet av den europeiska ekonomiska och monetära unionen, EMU, i verkligheten är en, om inte förutsättning, så dock en viktig utgångspunkt för unionens utvidgning österut. Om man bara stöder utvidgningen mot öster, men inte EMU, så stöder man kanske sist och slutligen ingetdera målet.

Också Finlands regering har satt i gång beredningen av sina egna utredningar om utvidgningen österut. Framför oss ligger med säkerhet en mycket krävande process. Först ett lyckligt genomförande av den skapar förutsättningarna för en stabil fred i världsdelen. Som jag konstaterade i Europeiska unionens kommission i förra veckan, så behöver unionen en klar utvidgningsstrategi, och jag tillade: "Europeiska unionens utvidgning mot öster är en ödesfråga för Europas säkerhet, varken mer eller mindre".

Vad som sker i Östersjö-området har ökande betydelse ur Finlands synvinkel. Östersjö-samarbetet har inte avancerat på önskat sätt. Det är de nordliga EU-ländernas särskilda skyldighet att skapa en ny dynamik i Östersjö-samarbetet, framför allt genom att utnyttja unionens finansieringsmöjligheter. EU måste i överensstämmelse med detta tillskapa ett målinriktat Östersjö-program. De baltiska länderna och Polen bör i detta ha ett klart EU-medlemskapsperspektiv.

Utvecklingen av det säkerhetspolitiska systemet i Europa ligger nu i stöpsleven. Beklagligtvis underbyggs också gamla farhågor, trots att det inte finns reella motiv för sådant.

Inom utvecklingen av den europeiska säkerhetssystemet har man inte uppnått samförstånd, särskilt inte om systemets militära grundval. Under de senaste månaderna har huvuduppmärksamheten i debatten riktat sig mot utvidgningen av NATO, som organisationens utrikesministrar fattade principbeslut om i december 1994. Det första utredningsskedet i utvidgningsprocessen har slutförts. Det finns ingen tidtabell för utvidgningsprocessen.

Samtidigt har den till organisation förvandlade OSSE ägnat sig åt förebyggande av kriser och diskuterar om en säkerhetsmodell som omfattar hela Europa. Europarådet har i sin tur betydligt utökat sin medlemskrets och skapat samarbetsprogram för att stabilisera rättsstaten i de nya medlemsländerna.

Ett viktigt steg innebar det att NATO:s program om partnerskap för fred igångsattes. Jag är övertygad om att detta program erbjuder en god grundval för att utveckla lösningar som tillfredsställer alla parter när det gäller att förbättra den militära stabiliteten i världsdelen.

Inom Västeuropeiska unionen, WEU - i vilken Finland deltar som observatör - har en diskussion pågått om en utveckling av organisationens roll, vid en konferens mellan regeringarna. Vi har ansett det viktigt, att relationen mellan WEU och EU i detta skede blir närmare så att vi kan förbättra verkställigheten av krishanteringsuppgifter som övervägs av EU. I detta arbete bör WEU:s observatörsmedlemmar kunna delta.

Den militära alliansfrihet som vi har anammat bidrar till att upprätthålla den militära stabiliteten i Nordeuropa. Vi deltar i ökande omfång i gemensamma krisförebyggande och krishanteringsuppdrag i Europa. På detta sätt stärker vi grunden för den gemensamma säkerheten i Europa.

Europas vapenarsenaler är alltjämt orimligt stora och utgör en belastning för en sund tillväxt i våra ekonomier. Avtalet om begränsning av konventionella vapen i Europa utgör en väsentlig del av säkerheten i världsdelen. Det är klart att nedrustningen måste föras vidare. Vi kan inte bygga en hållbar fred på en överdimensionerad rustning.

Ett ledmotiv för projekt som rör en ny säkerhetsordning i Europa har varit att stegvis förstärka den allmänna stabiliteten i världsdelen alltmedan förändringen skakar om samhällena internt och relationerna mellan staterna.

Den första förutsättningen för att lyckas är att skapa och vidmakthålla samförstånd mellan de europeiska staterna och Nordamerika om de yttersta syftemålen för verksamheten. Lika viktigt är samförstånd med Ryssland och alla stater i det tidigare Sovjetunionen. Ansvaret för skapandet av ett nytt Europa är gemensamt.

För en dryg månad sedan föreslog jag i ett föredrag i London, att ett permanent samtal mellan EU, USA och Ryssland borde tillskapas för att främja dessa målsättningar.

Den inre omvälvningen i Ryssland kommer säkerligen att vara länge. Det är dock möjligt att påverka psykologin i förändringen i Ryssland, åtminstone indirekt. Man måste undvika att överreagera: det förflutnas misstag bör inte upprepas. Å andra sidan bör den stegvis skeende integrationen med de västliga systemen producera synliga framsteg. Positiva erfarenheter av samarbetet uppmuntrar till nya samarbetssteg.

Vi måste se Ryssland som en euroasiatisk stormakt, som måste se till sina säkerhetsintressen alldeles som andra stater. Å andra sidan måste vi förutsätta att alla respekterar samfällt godkända principer. Vi kan inte acceptera strävanden att påverka fredliga och samarbetssökande grannländers inre angelägenheter och den politik de för, då denna politik fyller de internationella uppförandenormerna.

Det krig som har pågått i det forna Jugoslavien sedan 1991 håller nu för första gången på att komma i en fas, där förutsättningarna för en hållbar fred börjar vara för handen. Detta blev möjligt då stormakterna var i stånd till att komma överens sinsemellan om de politika utgångspunkterna för Balkans framtid.

Jag kan endast framföra både min personliga och även Finlands regerings stora tillfredsställelse med anledning av det fredsavtal som tillkom i Dayton. Jag är övertygad om att finländarna önskar att deras land skall delta i de verkställighets- och övervakningsåtgärder som avtalet förutsätter tillsammans med resten av det internationella samfundet.

Återuppbyggnaden på Balkan fungerar förhoppningsvis som en sporre för att åstadkomma ett hållbart säkerhetssystem i Europa. Detta fönster som öppnar sig till möjligheter får inte stängas igen.