BILDNINGSUNIVERSITETET I VÅR TID

Det är en stor ära för mig att få föreläsa här vid Nordens äldsta universitet. Uppsala universitet var ett slags moderuniversitet för de universitet som grundades senare i Åbo, Dorpat och Lund. Detta nätverk av universitet har haft stor betydelse för den vetenskapliga och kulturella utvecklingen inte bara i Norden utan i hela Europa.

Helsingfors universitet har alltid haft ett gott samarbete med Uppsala universitet. När det svenskspråkiga universitetet Åbo Akademi inledde sin verksamhet 1918 var det av naturliga skäl beroende av stöd från Sverige och inte minst från Uppsala. Då den teologiska fakulteten grundades 1924 inleddes verksamheten inom flera områden med stöd av vetenskapsmän från bland annat Uppsala. På detta sätt skapades ett nära samarbete som fortsatt genom åren.

Det betydelsefulla samarbetet mellan universiteten har i hög grad främjats av rektor Stig Strömholm personligen.

Rektor Strömholm hör också till initiativtagarna till Baltic University Programme som förenar 130 universitet runt Östersjön. Programmet har redan fungerat några år, och tack vare satellittekniken har ett unikt nätverk av lärare och studerande etablerats med teman som miljövård, etniska frågor och hållbar utveckling. Hittills har 10 000 studerande tagit del av programmet, som förtjänstfullt koordineras av Uppsala universitet under överinseende av rektor Stig Strömholm, en stor Finlandsvän som gjort en unik insats för de finsk-svenska relationerna.

De senaste åren har vi bevittnat stora omvälvningar i den internationella politiken. Imperier har rasat, nya påverkare håller på att bryta sig fram. Våra invanda värderingar och föreställningar ställs på prov. Vi står utan tvekan på tröskeln inte bara till ett sekel- och årtusendeskifte, utan till en helt ny era.

Vi måste kunna behärska denna väldiga förändring, den accelererande globala ekonomiska och politiska konkurrensen, fredligt och i samarbetets tecken. För att det skall bli möjligt, behöver vi en kritisk debatt och djärva visioner. Ett globalt kunskaps- och marknadsområde håller på att födas. Nu är framtiden mer än någonsin beroende av, vad universiteten gör och inte gör.

Universiteten är kanske de som sist och slutligen anpassar sig bäst till denna process. De har från första början varit äkta internationella samfund till sin karaktär. Å andra sidan innebar den tid av nationalstater och nationaliteter som började i Europa med Westfaliska freden - en tid som inte var fredens utan krigets tid - att universitetens internationella kontakter bröts, och också de fick karaktären av nationella institutioner.

Utbildningen har alltid intagit en central position när det gällt att utveckla samhället. De krav som under olika perioder har ställts på utbildningen har således i stor utsträckning utgått från samhällets behov. Å andra sidan har vetenskaps- och bildningsuniversiteten när de varit som bäst varit vägvisare: sin tids ifrågasättare av maktstrukturerna.

Vid utvecklandet av det finländska utbildningssystemet har man å ena sidan fäst uppmärksamhet vid decentralisering, och å andra sidan nu de senaste åren vid åstadkommandet av ett nätverk av yrkeshögskolor jämsides med vetenskapshögskolorna, universiteten.

Trots de storstilade utvecklingsåtgärder som vidtagits verkar det ändå som om i synnerhet universiteten har blivit överraskade av hur djupgående den internationella och samhälleliga omvandlingsprocessen är. I Finland pågår en mångsidig debatt om universitetens ställning och om hur deras arbete och ansvar skall utvecklas.

Man har insett att ett universitet som isolerar sig från det övriga samhället förtvinar. Å andra sidan känner vi till de faror, som är förknippade med yrkesutbildningsuniversitet som står alltför nära förvaltningen, näringslivet och statsmakten. Två forskare vid Finlands Akademi, Hannele Kurki och Teuvo Räty, betonar att universitetens monopol på att vara kunskapsproducenter har brutits. En allt större del av kunskapen produceras där den också tillämpas. De vetenskapliga samfunden följer inte längre akademiska vetenskapsgrenar, utan forskare på olika områden och i olika forskarmiljöer bildar nätverk och forskarteam, där de renodlade akademiska forskarna kan vara i minoritet. Enligt de båda finländska forskarna skall den nya situationen tas som en utmaning: universiteten måste veta vad som händer på annat håll, och de måste vara öppna för samarbete.

Det faktum att universiteten har en viss konfliktfylld mångfald är i detta läge en styrka i sitt slag. Universiteten lär inte ut absoluta sanningar, utan i bästa fall har man en förmåga att ställa de rätta frågorna och skapar förutsättningar för att den intellektuella nyfikenheten skall kunna utvecklas. Förmågan till självständigt tänkande, personlig övertygelse och misstro mot auktoriteter är fortfarande kärnan i universitetsutbildningen. På det sättet skapas de bästa förutsättningarna för byggandet av ett medborgarsamhälle, där stommen utgörs av socialt ansvarskännande individer, som är medvetna om sin rätt att vara av annan åsikt.

I den finländska universitetsdebatt som kommit igång har inom professorskåren framställts förståeliga krav, som gäller förbättrade materiella verksmahetsbetingelser för universiteten, men dessutom har man krävt "bättre professorer". Jag tror emellertid att problemet är mer omfattande. Vilken betydelse har den vetenskapliga forskningen och universitetsforskningen idag?

Det är dessutom fråga om vår kulturs grundläggande värden, om bildningen och dess väsen. Det är uppmuntrande, att universiteten nu har vaknat till insikt om att de måste ta det ansvar som ankommer på dem i den här debatten. Jag vet att detta resonemang är aktuellt också vid detta universitet.

Debatten om bildningsuniversitetet och individens ansvar kom igång i slutet av 1700-talet. Senare, i början av 1800-talet, fick debatten om vetenskaps- och bildningsuniversitet fotfäste också i Finland och Sverige. En av förgrundsgestalterna i debatten var den finländska, också internationellt värderade filosofen och senare statsmannen, J. W. Snellman. Han var framför allt på 1840-talet en ofta sedd gäst i Stockholm, men också här i Uppsala. Han publicerade 1840 i Stockholm skriften "Om det akademiska studium". Den innehöll en mängd tankar, som han hade tänkt framföra 1837 vid Helsingfors universitet i sin förbjudna föreläsningsserie.

I Snellmans åskådning finns någonting viktigt också med tanke på dagens debatt. I sin skrift tog Snellman fasta på universitetsundervisningen och till sist universitetets uppgift. Han kritiserade universiteten både i Finland och Sverige för att de var alltför skolmässiga, och krävde att större uppmärksamhet skulle fästas vid självständig vetenskaplig forskning och utvecklande av den personliga övertygelsen; bara en hållbar övertygelse kunde utgöra grunden för ett fritt universitet. Han förutsatte att universitetslärarna skulle ha förmåga att ingjuta levande anda i studenterna.

Med den levande anda som Snellman efterlyste avsåg han den förnybara resurs som finns vid alla universitet, nämligen ungdom och nya tankar. Dessa två är och kommer alltid att vara den största resursen vid ett bildnings- och forskningsuniversitet. Lärarnas uppgift är att få kreativitetens låga att brinna klarare, inte att blåsa ut den.

Jag vill på nytt ta upp universitetsdebatten i Finland, för jag tror att den kan vara av betydelse också för den diskussion om universiteten som förs här i Uppsala. Den ekonomiska depressionen har gjort det nödvändigt att införa resultatansvar. Detta stör friden inom universiteten och rubbar de invanda mönstren. Man har frågat hur till exempel en professors nivå och arbetsinsats kan bedömas. Det har krävts att systemet skall utvecklas i en sådan riktning att kompetens, kreativitet och resultat belönas. Kort sagt: man har velat ge olikheterna spelrum. Är vi beredda till det?

Vi i Norden har sett jämlikheten som en av stöttepelarna för hela vår kultur. Men vi måste ändå fråga oss om vi har gått för långt i vår tolkning av jämlikheten, eller försökt tillämpa den på områden där den saknar relevans. Jämlikhet kan inte innebära att man måste avstå från att belöna eller uppmuntra kreativitet. Jag vill dock inte påstå att vi håller på att återgå till medeltida förhållanden. Tanken på ökade kunskaper och en fortsatt strävan efter att finna ny information genom kritisk granskning var ju främmande för den tiden. Man förväntade sig inte att professorerna skulle bedriva forskning. Visserligen fick de forska, men det var så att säga deras privata angelägenhet. Jag kan nämna ett belysande exempel. Nästan tvåhundra år efter grundandet av Uppsala universitet, 1642, gjorde rektorn för Kungliga Åbo Akademi en anteckning i konsistoriets protokoll. Enligt den skall varje professor se till att inte framlägga något nytt, för att det inte skall verka som om han presterade mer eller bättre än andra, eftersom det utan tvivel leder till irritation och osämja.

Jämlikhetsidealet måste uppnås genom att ingen hindras från att komma med nya tankar, utan i stället uppmuntras till det. Om kreativiteten undertrycks innebär det - tyvärr - ett bakslag för all utveckling.

Akademikern Erik Allardt höll för ett par veckor sedan ett föredrag med det träffande temat "Vetenskapen och de väsentliga frågorna". Hans bedömning var att dessa två - vetenskapen och de väsentliga frågorna - måste följas åt. Han kritiserade samhällsvetarna för att de inte ser skogen för alla träd. De forskar bara i ytliga sociala fenomen, utan att analysera viktiga händelser i dagens samhälle, det vill säga processer. Allardt hävdade att man allt oftare undersöker små enskilda grupper och deras sociala världar utan att forskningsresultaten har något klart samband med allvarliga problem i samhället.

Allardt kommer med en stor utmaning i synnerhet till samhällsvetarna, men enligt min mening även till hela forskarsamhället. Jag önskar att lärarna och de studerande vid universiteten modigt ville träda fram för en offentlig diskussion.

Redan Goethe betonade diskussionens betydelse. I vår tids goda samhälle finns det plats för pluralistisk och kritisk offentlighet. Jag har tidigare i år i ett föredrag vid Tammerfors universitets 70-årsjubileum uttryckt min oro över att de västliga samhällena lider brist på trovärdiga och kompetenta samhällskritiker, intellektuella. Jag hänvisade då till professorn vid Columbia University, Edward W. Said, som i sina kända yttranden har ifrågasatt kapaciteten hos vår tids akademiker att ha hand om uppgiften som samhällskritiker. Said frågade sig om till och med vår tids mest lysande intellektuella i allt högre grad håller på att korrumperas av en önskan om materiell välfärd och därför inte klarar av att föra in samhällsdebatten på rätt spår.

Saids oro är befogad. Jag är övertygad om att vi på nytt behöver, om inte en universitetsrevolution, så i alla fall mer aktivitet bland lärare och elever vid universiteten för att blåsa liv i samhällsdebatten. Man får hoppas att det här tidevarvet, som tycks vara på drift, får hjälp att hitta rätt av dem som är bäst på att försvara och utveckla den sanna bildningen.

Den europeiska samhörigheten har blivit allt viktigare. Att Sverige och Finland gick med i Europeiska unionen bidrog till denna samhörighet. Europas och Europeiska unionens ställning i det internationella samfundet bestäms nu mer än någonsin av hur de bidrar till den världsomspännande ekonomiska, teknologiska och kulturella växelverkan.

Men Europa har på många sätt förlorat sina positioner i det internationella samfundet, i synnerhet när det gäller teknologiska innovationer. Det finns en risk för att Europeiska unionen börjar bygga upp nya handelshinder omkring sig, en sorts fästning. Om det går så, blir integrationen småningom ett nytt hinder för en större internationell växelverkan. EU-stater som i likhet med Sverige och Finland kämpar för internationell växelverkan på många områden och för fri handel måste se till att den hotbild som jag här har målat upp aldrig blir verklighet.

Här spelar utbildningen bland EU-medborgarna och en utveckling av unionens bildningsinstitutioner en viktig roll. Unionen är en gemenskap som består av olika kulturella traditioner. Det är ingen enkel sak att skapa ett bildningstänkande som hela unionen kan ta till sig. EU reglerar inte utbildningen och forskningen med hjälp av direktiv. Däremot påverkar man utbildningen och forskningen med gemensamma yttranden och med resolutioner från olika institutioner. Dessutom genomförs stora samarbetsprogram mellan medlemsstaterna. Men det väsentliga är ändå att pengarna från unionen på ett förnuftigt sätt används för undervisning och forskning.

För närvarande är situationen fortfarande sådan att EU:s medlemsstater inte ter sig särskilt lockande för studerande från andra länder. Om vi tar de nordiska länderna som exempel så utgör USA ett mera tilltalande alternativ, när man ser till de möjligheter som erbjuds med tanke på fortsatta studier och forskning. Det är ett faktum att arbetskraften inte är speciellt rörlig inom EU, bland annat på grund av språksvårigheter. Jag hoppas att EU-länderna kommer att sätta sig in i den här frågan på allvar.

Att förändringarna i samhället har kört om det samhälleliga tänkandet är redan ett slitet uttryck. Slutet på det kalla kriget bekräftade obestridligt denna misstanke. Endast några få kunde förutsäga den stora historiska vändningen. Det kunde också ha varit annorlunda.

En återgång till förenklade sanningar finns inte: vi hanterar inte längre en samhällsfråga i taget, utan en mångfald av frågor av olika karaktär. Samhället står fortfarande i förändring.

Nu krävs det av oss alla en förmåga att lyssna till varandra. Man bör dessutom tänka på, att grundläggande vetenskapligt och filosofiskt nydanande arbete också utförs utanför vetenskapligt orienterade universitet och officiella institutioner.

I Uppsala möts kultur och vetenskap. Här föds nya ideer. Jag önskar Uppsala universitet, dess lärarkollegium och studerande, all framgång.