(Översättning)

Som en följd av förändringarna under åren 1989-91 har grunden för en ny säkerhetsordning uppstått i Europa. Hotet om ett storkrig har gett vika. Demokratin har fått fotfäste i östra Europa, och mellan Ryska federationen och Förenta Staterna har det ingåtts - och ingås alltjämt - långt gående nedrustningsöverenskommelser. Samtidigt håller Europeiska unionen på att bli det centrala elementet för den stabila utvecklingen i vår världsdel.

Nu är det viktigt att finna metoder för hanteringen av förändringarna. Uppgiften är långt ifrån enkel, eftersom den säkerhetspolitiska konstellationen i vår världsdel också är komplex. Säkerhetsriskerna har ändrat karaktär. Ett utökat samarbete och en stärkt säkerhet kräver nya metoder och lösningar. Det gamla tänkesättet i säkerhetsfrågor får allra minst försvåra den ekonomiska integrationen.

Jag övergår nu till frågan om hur vi finländare försöker driva våra utrikes- och säkerhetspolitiska intressen i denna pågående förändring. Blott fred garanterar möjligheten till välfärd och till byggandet av en trygg morgondag. Tryggheten har sitt ursprung i social rättvisa. Freden och det internationella umgänget kräver insatser på det alldagliga planet. I det avseendet har fackföreningsrörelsen fyllt, och kommer också i framtiden att fylla, en viktig funktion.

Tillåt mig att här passa på tillfället och önska Kommunsektorns fackförbund framgång i dess arbete för det finländska samhället och för ett utökat internationellt samarbete.

Slutet på det kalla kriget skapade förutsättningar för en mångsidig bedömning av säkerhetsaspekterna. Kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl 1986 hade visat att vår världsdel hotades inte bara av kärnvapenkrig, utan också av kraftverkskatastrofer.

De baltiska ländernas återvunna självständighet och uppkomsten av ett nytt Ryssland har inneburit att skiljelinjen i Östersjön försvunnit. I stället har ett utökat samarbete inletts. Förändringarna i Europa har fört Finland och Sverige närmare varandra vad gäller säkerhetspolitiken i vår världsdel. Samarbetet mellan dessa länder har fått allt större betydelse inte bara för utvecklandet av samarbetet i Östersjöregionen rent allmänt, utan framför allt till stöd för de baltiska länderna i deras försök att integrera sig i de europeiska samarbetsstrukturerna.

Finlands anslutning till Europeiska unionen har stärkt vårt lands internationella ställning. Den debatt som i samband med anslutningen fördes om fördelarna och nackdelarna med ett medlemskap klargjorde också beslutets säkerhetspolitiska utgångspunkter. Unionen fick i Finland en säkerhetspolitiskt stabil medlemsstat som har en lång gemensam gräns med Ryssland.

Sovjetunionen, föregångaren till Ryska federationen, strävade efter att sprida sin ideologi över hela världen. Det nya Ryssland har förkastat denna politik, en politik som vi inte önskar återse.

Våra erfarenheter av samarbetet med Ryska federationen har varit uppmuntrande. Handelsutbytet mellan våra länder ökar, men kännetecknas alltjämt av många praktiska problem. Ryssland värdesätter Finlands medlemskap i EU, eftersom det främjar Rysslands möjligheter att utveckla kontakterna med den expanderande Unionen. För såväl Ryssland som hela Europa var det av stor betydelse att Ryssland antogs som medlem i Europarådet.

Europeiska unionen är Rysslands största handelspartner och största biståndsgivare. Finlands insats var av central betydelse när TACIS-förordningen utvecklades vid Europeiska rådets möte i Madrid. Det är viktigt att förordningen godkänns utan dröjsmål. Unionens Rysslandspolitik håller på att utformas. Med sina enorma naturtillgångar är Ryssland en central samarbetspartner för framför allt Europeiska unionen. Ett effektivt internationellt samarbete är nödvändigt också med tanke på skötseln av de farliga kärnkraftverk som finns inom Ryska federationen och OSS-länderna. Vi måste bereda oss på att denna uppgift redan under nästa decennium kommer att ha synnerligen betydande kostnadsverkningar.

Det är viktigt att inse hur mångfasetterat Ryssland är och att förhålla sig realistiskt till det historiska utvecklingsskede som landet just nu genomlever. I ljuset av Rysslands långa historia kan det konstateras att en unik intern omvandlingsprocess just nu pågår i landet.

Med tanke på freden i Europa skulle det innebära ett bakslag om man misslyckas med att integrera Ryska federationen i världsekonomin och särskilt i de europeiska samarbetsarrangemangen. Ryssland söker för närvarande sin väg till en demokratisk utveckling och kommer, hoppas jag, att bli en granne, som står oss ännu närmare.

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas dels med tanke på stärkandet av vårt eget lands säkerhet, dels med tanke på bemästrandet av förändringarna i Europa. Bakom oss har vi lämnat neutraliteten från det kalla krigets dagar och försöker nu nå de mål som uppställts inom Europeiska unionen. Vårt försvar har två funktioner: att försvara det egna landet och att medverka i internationella uppdrag. Vi deltar aktivt i olika samarbetsaktioner som syftar till att öka säkerheten i Europa. Det är viktigt att den europeiska handlingsförmågan stärks.

I Finland har under de senaste åren vårt lands ställning och grunderna för vår politik varit föremål för en debatt i öppen anda. Detta är viktigt. Den mångskiftande utveckling som kännetecknar den europeiska säkerhetsmodellen är ofta förbryllande. Detta beror på att de politiska tyngdpunktsområdena omprövas i de mest centrala staterna.

Under den senaste tiden har debatten också kretsat kring NATO:s uppgifter och kring frågan om en utvidgning av den nordatlantiska pakten. Tillåt mig att här gå något närmare in på denna frågeställning.

I fråga om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik råder ett brett nationellt samförstånd i vårt land. Detta samförstånd är en stor tillgång, en styrka, som ingalunda upprätthålls genom att debatten kringskärs, utan genom att den fördjupas.

Alla institutioner som påverkar säkerheten i vår världsdel måste anpassa sig till kraven på förändringar i det nya Europa. Europeiska unionens ställning som hörnsten när det gäller stabiliteten i vår världsdel är obestridlig. Grunderna för säkerheten i Europa har formulerats inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. I den rådande situationen är det viktigt att utnyttja denna grund. Europarådet har för sin del i allt högre grad profilerat sig som ett centralt organ för övervakandet och stärkandet av de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. NATO:s ställning är erkänd både när det är fråga om dess roll som en stabiliserande faktor i Europa och som ett medel för det nya säkerhetspolitiska samarbetet efter det kalla kriget.

Alla ovan nämnda institutioner måste finna sina uppgifter på ett sådant sätt att överlappande funktioner och inbördes konkurrens kan undvikas. Att stärka säkerheten genom samarbete är det mål som alla måste ha för ögonen.

Efter det kalla kriget kom de regionala och lokala kriserna att ge Europa bekymmer på säkerhetsplanet. "Out of area, or out of business" - skall man agera utanför atlantpaktens område eller skall man upphöra med hela verksamheten - lydde den fråga som NATO-länderna härvid konfronterades med. Eftersom den fiende som tidigare förenat NATO-länderna inte längre existerade gällde det att avgöra om det fanns nya uppdrag, eller rentav samarbetsformer för pakten.

Inom själva NATO var bedömningen att pakten måste lägga om både sin strategi och sin roll, ifall den hade för avsikt att bevara sin trovärdighet i de förändrade förhållandena. Sålunda uppkom först Nordatlantiska samarbetsrådet NACC, och något senare Partnerskap för fred-programmet PFP. Till dessa program har nästan alla länder som tillhör OSSE anslutit sig. Genom dessa arrangemang kan NATO och dess kompanjoner tillsammans träna trupper med tanke på räddningsaktioner, fredsbevarande insatser och krishanteringsuppdrag. Syftet har från första början varit att skapa ett omfattande säkerhetssamarbete för stärkande av stabiliteten i världsdelen. Partnerskapet för fred är med tanke på utvecklandet av säkerhetsordningen i Europa ett initiativ som till sin betydelse kan mätas med Marshall-planen från slutet av 1940-talet.

Finland har från början ansett att PFP erbjuder stora möjligheter. Vår ståndpunkt har vunnit allt större stöd i de bedömningar som under de senaste veckorna har presenterats i fråga om detta programs betydelse för utvecklandet av den militära stabiliteten i vår världsdel. Nu gäller det att utveckla PFP till en viktig faktor med tanke på det militära samarbetet i Europa.

Den IFOR-operation som inletts i Bosnien med tanke på verkställandet av Dayton-överenskommelsen och som leds av NATO är långt mer än bara en fredsbevarande insats. Om operationen lyckas kan den i sanning sägas innebära en vändpunkt i upplösningen av de militära motsättningar som varit rådande efter det kalla kriget.

Inom ramen för samarbetsrådet och PFP-programmet har Finland med andra ord redan länge fört en dialog med NATO, en dialog som nu fått en naturlig uppföljning genom bilaterala kontakter. Därmed har vi beretts möjlighet att få uppgifter om utvidgningen och om dess inverkan på vår egen och hela Nordeuropas säkerhet, samtidigt som vi har kunnat framföra våra egna synpunkter. Dialogen stöder vårt mål att för utvecklandet av stabiliteten och samarbetet i vår världsdel bedriva ett öppet och fungerande samarbete med NATO. Framför allt önskar vi påverka händelsernas gång så, att situationen i Östersjöregionen utvecklas positivt.

Europas säkerhet är enligt min uppfattning beroende av ett nytt öppet och fördomsfritt samarbete och av strävanden som är ägnade att stärka stabiliteten, inte av några nya fördämningar. År 1973 konstaterade president Urho Kekkonen att säkerhet inte innebär stängsel utan öppna dörrar. Finland var en av de centrala aktörerna när man skapade den konferens för säkerhet och samarbete i Europa som kom att bidra till raseringen av de motsättningar som var förknippade med det kalla kriget. Måtte vi också nu genom samarbete förmå rasera de stängsel av misstro som kvarstår efter det kalla kriget.

Jag förenar mig i den bedömning som riksdagens utrikesutskott förra hösten framförde angående slutsatsen i regeringens säkerhetspolitiska redogörelse. Utskottet konstaterade att det uttryckligen understöder det mål som Finland anger i redogörelsen och enligt vilket det i Europa inte får skapas nya politisk-militära skiljelinjer samt att en utvidgning av NATO måste bedömas också ur denna synvinkel. Med tanke på detta är det viktigt att Ryssland och NATO utvecklar sitt samarbete med utgångspunkt i de principer som OSSE formulerat. Många av de forna Warszawapaktsländerna har ansökt om medlemskap i NATO. Vi högaktar varje stats rätt att själv välja sitt säkerhetsssystem. Samtidigt förväntar vi oss att andra stater respekterar våra lösningar.

Också i Finland har det framkommit ställningstaganden enligt vilka vårt land borde försöka bli medlem av NATO. Finlands regering har dock gjort klart att vi under rådande förhållanden inte har orsak att avstå från den militära alliansfriheten. Motiveringen härtill är den, att medverkan i en allians inte skulle öka vår egen säkerhet, som grundar sig på ett självständigt och trovärdigt försvar. Medverkan i en allians skulle inte heller främja stabiliteten i vår egen omgivning, i Nordeuropa och Östersjöregionen.

Finlands säkerhetspolitiska ställning har stärkts under den förändringsprocess som ägt rum. Detta hade inte varit fallet om vi förhållit oss passivt till eller rentav varit rädda för förändringarna. Vår politik stöder sig på en sund nationell självkänsla. Grunden har lagts under försvarsstriderna i våra krig, i det nationellla återuppbyggnadsarbetet efter krigen samt i den verksamhet som vi under det kalla krigets dagar bedrev det internationella umgänget till fromma.

Europeiska unionen har blivit en viktig faktor i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Utvidgningen av EU samt bildandet av den ekonomiska och monetära unionen är exempel på processer som har allt större betydelse också med tanke på säkerhetspolitiken. Utvidgningen av EU är ägnad att minska riskerna för krig i vår världsdel. Demokratier tenderar inte att förklara varandra krig. Nu har de kriterier godkänts som utgör basen för en framtida utvidgning. De första preliminära uppskattningarna gällande de ekonomiska konsekvenserna av en utvidgning har redan gjorts. Enligt dessa kalkyler förväntas kostnaderna inte bli oskäligt höga.

Finlands utgångspunkt vid EU:s regeringskonferens har angetts på följande sätt i statsrådets redogörelse till riksdagen: "Utformningen av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik stärker unionen utåt och likaså den inre enhetligheten". I enlighet härmed stöder Finland vid konferensen alla de ansträngningar genom vilka det går att främja skapandet av en samarbetsbaserad säkerhetsordning i Europa. Utvecklandet av unionens geografiska balans är en faktor av central betydelse. Unionens nordiska dimension håller på att stärkas. Östersjöregionen bör göras till ett utvecklingsprojekt för unionen motsvarande det som redan gäller i fråga om Medelhavsregionen.

EU:s medlemsstater är inte belägna på ett i säkerhetspolitiskt avseende diffust område. Detta inser också de länder som önskar bli medlemmar i unionen. För uppnående av de gemensamma målen gäller det nu att utveckla unionens arbetsmetoder.

För närvarande är det i hög grad fråga om stärkandet av européernas egna förutsättningar vad gäller förhindrandet och hanteringen av kriser samt åstadkommandet av fredliga förhållanden efter militära konflikter. Härvid växer det också fram ett eget globalt ansvar hos unionen för stärkandet av den internationella stabiliteten. Vår uppfattning är att skötseln av dessa uppgifter kräver nya arbetsformer för unionens vidkommande. Finlands och Sveriges gemensamma initiativ gällande utvecklandet av relationen mellan EU och VEU samt VEU:s förhållande till NATO bör bedömas utifrån detta.

Den transatlantiska förbindelsen kommer alltid att vara viktig för Europa och EU; vid sidan av det säkerhetspolitiska samarbetet accentueras också det ekonomiska samarbetet i allt högre grad. För Europa och unionen kommer det säkerhetspolitiska och ekonomiska samarbetet med Ryska federationen och de övriga länderna inom OSS-regionen likaså alltid att vara viktigt.

Ett säkerhetspolitiskt samarbete som är ägnat att öka stabiliteten i hela vår världsdel bör utvecklas framför allt mellan de centrala aktörerna. I det syftet har jag föreslagit att gemensamma toppmöten arrangeras mellan EU, Ryssland och USA.

Europa befinner sig för närvarande i ett historiskt brytningsskede, ett skede som hänger samman med globala utvecklingstendenser. Europa kan inte isolera sig, utan måste sträva efter allt intensivare växelverkan med andra världsdelar. Ett splittrat Europa skulle sakna förmåga att i denna brytningstid driva sina intressen. Lyckligtvis har vi nu en möjlighet att sörja för att den historiska integrationsutvecklingen i vår världsdel inte bryts utan fortsätter under harmoniska former.