REPUBLIKENS PRESIDENTS FÖRELÄSNING

VID DE NORDFINSKA LÄRARDAGARNA

I ULEÅBORG 26.1.1996

DEN FORTLÖPANDE INLÄRNINGEN -

EN UTMANING I VÅRT FÖRÄNDERLIGA SAMHÄLLE

Det gläder mig mycket att få bidra med ett inlägg vid de nordfinska lärardagarna. Lärarens uppgift - jag har ju själv fått min lärarutbildning här i Uleåborg - utgör en viktig del av min identitet, såväl på det yrkesmässiga som på det andliga planet.

Kanske det är av en viss betydelse att jag specialiserade mig på att bli lärare för just barn med nedsatt gestaltningsförmåga. Den kompetensen har jag i sanning haft stor nytta av i många olika skeden, bl.a. som medlare i internationella kriser, och nu som republikens president. För att kunna undervisa på ett framgångsrikt sätt var jag tvungen att lära mig lyssna och förstå, att tackla överraskande problem.

"Den fortlöpande inlärningen - en utmaning i vårt föränderliga samhälle" lyder den rubrik som jag valt för mitt föredrag. Jag är övertygad om att vår bedömning av de utmaningar som dagens lärare ställs inför gärna kan utgå ifrån att begreppen "inlärning" och "förändring" är av central betydelse och nära förknippade med varandra.

Vårt samhälle är en del av Norden och det föränderliga Europa, och därför befinner vi oss också i centrum för förändringar på många olika plan. Tidsmässigt upplever vi just nu det sista skedet av vårt sekel. Vi blickar tillbaka för att förstå det som ligger framför oss. Traditionen kan ge oss kraft och en plattform att stå på - den kan också ge oss stoff till nyskapande, men den kan inte längre styra vårt handlande. Utmaningen framom andra är den utmaning som avser förändring. Nu krävs det att vi alla har förmågan att acceptera olikheter och avvikande åsikter.

När jag förberedde detta föredrag stod jag i kontakt med personer som arbetar med undervisnings- och kulturfrågor. Under mina landskapsbesök har jag i många olika klassrum fått det intrycket att eleverna och lärarna i våra skolor och likaså föräldrarna nog är väl medvetna om den genomgripande förändringsprocess som pågår. Samtidigt frågar man sig dock hur vi skall klara av allt detta. Själv ställer jag mig samma fråga och det gör säkert ni också, kära vänner.

I ett samhälle präglat av snabba förändringar är också sakkunskapen och auktoriteterna föremål för förändringar. Det har sagts att vetenskapens ord kreverar i en kunskapsexplosion. Knappast någon förstår hur världen kommer att se ut om fem år. Och ännu färre kan med säkerhet förutse vilket yrke, vilken investering eller produktionsgren som kommer att vara framgångsrik år 2005. I början kan denna ovisshet ha enbart ökade ångestkänslor som följd.

Det är möjligt att osäkerheten utmynnar i ett behov av nya auktoriteter. Svaret bör dock sökas på annat håll. Det ständigt föränderligasamhället är en seriös utmaning för den självständigt tänkande människan, en människa som plöjer sin egen fåra i livets teg.

Å andra sidan vet vi att förmågan till samarbete och kollektiva lösningar är nyckeln till vår tids framgångar. Det som med andra ord behövs är självständiga människor som kan bära ansvar och fungera enligt vissa kollektiva principer.

Det återuppbyggnadsarbete och den industrialisering som efter kriget pågick i vårt land under fyra decennier gjorde att utbildningen fick en framskjuten ställning. Seppo Niemelä har på ett träffande sätt konstaterat att ordet "utbildning" faktiskt för tankarna till exercis, alltså något som innebär att samma saker upprepas så ofta att de blir automatiska. Detta var ju exakt vad det industriella samhället behövde: insikten om att mängden lärostoff och kvalifikationer var viktigare än allt annat. Sedan återstod det bara för den enskilda individen att fylla sin plats i produktions- och samhällsmaskineriet.

De snabba förändringarna har totalt ifrågasatt detta tänkesätt och denna planeringsideologi. Nu är det viktigt att individen har förmåga att skaffa sig kunskaper på egen hand och att hon är beredd att tillägna sig nya färdigheter och tänkesätt. I arbetslivet av i dag förväntas det att alla inom arbetsgemenskapen aktivt bidrar till att utveckla arbetet på ett kreativt sätt i enlighet med den gemensamma målsättningen. Om ingen arbetsgemenskap står till buds krävs det att individen är företagsam och agerar på egen hand.

Mycket tyder på att skolsystemet är föremål för stora omvälvningar i detta vårt postindustriella och föränderliga informationssamhälle. Begreppet uppfostran kommer förmodligen att avse barndomen och den tidiga ungdomen. Ungdoms- och vuxeninlärningen kommer att bli en form av självfostran. Läraren förvandlas från läromästare till en person som ger inlärningsimpulser och anordnar inlärningsmiljöer. Gränserna mellan läroanstalterna kommer troligen att förskjutas. I stället - här citerar jag fortfarande Niemelä - kommer det att skapas ett samarbete dikterat av inlärningsbehovet.

Tillåt mig att göra ett försök till sammanfattning: i det föränderliga samhället övergår vi från utbildning till inlärning, från undervisning till självständiga studier, från inlärda kunskaper och färdigheter till beredskap och kompetens och från läroanstalter till arbetsplatser samt flerforms- och distansstudier. Avsikten är att det skall skapas individer som modigt och med kreativt sinnelag är beredda på fortgående förändringar.

Utmaningen kan därmed formuleras så här: förutsättningar bör skapas med tanke på individens kontinuerliga inlärningsförmåga.

Vi är säkerligen också i detta forum eniga om att vägen till framgång för nationer av den typ Finland representerar är en inre stabilitet på samhällsplanet, kombinerad med förmåga till nytänkande.

Finland tillhör de nordiska samhällen som har åtminstone följande starka sidor: (1) god allmänbildning; (2) låga samfundshierarkier; (3) jämförelsevis god samhällsmoral samt (4) ett slags uppslagsrikedom, som förmodligen är en följd av bl.a. den starka bondekulturen.

Tillåt mig att göra ett par internationella jämförelser. Den ekonomiska konkurrenssituationen inom den asiatiska Stillahavsregionen kommer antagligen under de förestående tre decennierna att stärkas på ett sådant sätt att denna region blir en lika stor ekonomisk faktor som Europa och USA är tillsammans. Den här utvecklingen har många följdverkningar som jag i det här sammanhanget dock inte går in på i detalj. Med hänvisning till undersökningar som gjorts kan jag dock konstatera att Europa - och varför inte också USA - kommer att bevara sin starka ställning förutsatt att dessa regioner också i fortsättningen har förmåga att förnya sig på det allmänna samhällsekonomiska planet. Styrkan i den kultur som har europeiskt ursprung ligger i dess kreativa dimension. Kreativiteten och de med den förknippade resurserna frigörs - eller fjättras - under individens tidiga barndom och första skolår.

Europa - och Europeiska unionen, som ju anger riktningen för utvecklingen i Europa - bör utvecklas till ett stort medborgarsamhälle för självständiga nationer med stark självkänsla. I detta medborgarsamhälle skall individualiteten bygga på förmågan till samarbete och gemensamt ansvar.

De senaste årens händelser har visat att det bakom flera av de framgångsrika företagen i vår världsdel ofta ligger kollektiv som har en speciell samarbetsförmåga. Här hemma i Finland vittnar Nokiakoncernens framgång på alla centrala punkter om en exceptionell förmåga vad gäller just samarbetsaspekten. Här har den kreativa galenskapen på det individuella planet fått spelrum i en atmosfär av samarbete och i samarbetsgrupper av olika slag.

Det största hindret för Rysslands utveckling står att söka i den förslappade samhällsmoralen, dvs. i förintelsen av medborgarsamhällena under Stalins tid.

Den arbetslöshet som gisslar vårt land är utan tvekan följden av att hela samhällets förmåga att snabbt reagera på förändringar i grund och botten var överraskande svag. Det största direkta ansvaret bär landets politiska ledare. Det vore kortsynt av oss att låta bli att fördomsfritt analysera bakgrundsfaktorerna till recessionen. Ansvaret har en större räckvidd.

Efter andra världskriget byggdes vårt land i många avseenden upp på nytt: Finland blev - låt vara något långsammare än andra länder som vi jämförts med - ett industriellt samhälle. I och med att det kalla krigets ideologiska kamp upphörde blev vårt land insvept i förändringens vind. Den gången kom förändringen visserligen att stärka vår internationella ställning, men samtidigt försvårades ett flertal ekonomiska och sociala arrangemang under industrialiseringsperioden.

Att alla medborgare fick rätt till utbildning var en stor och viktig samhällsreform. Under industrialiseringsperioden, framför allt på 1960- och 1970-talen, anpassade man sig å andra sidan inom vårt skolväsende till de planer som samhällsledningen formulerade. Syftet med utbildningen var att direkt betjäna de produktionsmässiga behoven. Planerna omspände i regel hellre tjugo än två år.

Förändringarna på det internationella planet - det må sedan handla om tillväxtexplosionen inom kunskapssektorn eller informationsteknologins snabba utveckling - har förändrat situationen så gott som fullständigt: planer som omspänner långa tidsperioder framstår knappast längre som trovärdiga. I dag är tyngdpunkten i planeringen i allt högre grad fokuserad på enskilda problem och aktuella frågor.

Läroanstalterna blir tvungna att omvärdera sin ställning. Varje läroanstalt skall ha sin individuella profil och specialinriktning, med vars hjälp den kan erbjuda något nödvändigt, aktuellt och unikt. Det här är också den enda utvägen för läroanstalterna att klara av de karga ekonomiska realiteter som gäller för närvarande.

I framtiden kommer läroanstalterna att i allt högre grad utgöra en form av mötesplatser för det andliga kapitalet. Som stöd kommer de att behöva ett fungerande medborgarsamhälle, ett omgivande nätverk där arbetet utvecklas.

Jag anser det vara viktigt att vi kan skapa förutsättningar för en kontinuerlig inlärningsförmåga hos medborgarna. Kunskaperna måste vägas - det gäller m.a.o. att inte utan urskillning anamma all kunskap som erbjuds. Här konfronteras vår tids undervisningsarbete med den verkligt stora utmaningen.

Jag nämnde redan tidigare att det med tanke på inlärningsförutsättningarna är av betydelse hur det omgivande medborgarsamhället ser ut. Vissa faktorer ger härvid anledning till oro. I vårt land talas det en hel del om vantrivsel och mobbning i skolorna och om håglösa ungdomar. Även om vårt samhälle trots arbetslösheten fortfarande kan betecknas som relativt stabilt och tryggt, kan man naturligtvis inte heller på den här punkten längre tala om en statisk situation. Vissa tendenser kan visserligen vara av global natur; vi står ju i nära kontakt med en informations- och kommunikationsteknologi som i mångt och mycket påminner om vår egen.

Jag har med oro tagit del av den debatt om de västerländska välfärdsdemokratiernas interna situation, som har pågått i framför allt de angloamerikanska universiteten. Närmast avser jag vissa färska utredningar som Robert Putnam, värderad professor vid Harvards universitet, har gjort i fråga om sitt eget land och Italien. Putnam uttrycker sin oro över att "delaktighetskapitalet" på samhällsplanet håller på att krympa. Mot bakgrunden av vissa preliminära slutsatser hävdar Putnam att televisionens inverkan har haft som följd att ungdomens intresse för kollektivt tänkande och samhällsengagemang har fått ge vika för en "inåtvänd individualism". Han menar dock att förmågan till kollektivt tänkande och till skapande av medborgarsamhällen utgör kärnan i den västerländska demokratin och utvecklingen. Om den förmågan tynar bort, förtvinar samtidigt vår förmåga att på ett positivt sätt bemöta vår tids stora globala utmaningar och utsätter vi oss för risken att rentav permanent komma på efterkälken i utvecklingen.

Vi måste alla bära vårt ansvar. För lärarnas del är det närmast fråga om att de tillsammans med eleverna och dessas föräldrar skall vara kapabla att inge den nya generationen mod att utveckla individuell kreativitet samt förmåga till kollektivt tänkande och gemensamt ansvar. Idag är det er uppgift att lära ut inte enbart enskilda detaljer, utan snarare omfattande processer, sådant som kan tjäna som ledtrådar i tillvaron.

Jag har lagt märke till att man också på olika sätt tagit itu med dessa utmaningar. På det lokala planet har mången axlat sitt ansvar - jag tror att detta är av central betydelse med tanke på hanterandet av problemen.

De många åren av recession har satt både motiven för undervisandet och elevernas motivation på hårda prov. Framför oss hägrar dock en mångfald möjligheter, något som också många internationella utredningar klart ger stöd för. Fredstänkandet är alltid starkare än det aggressivt krigiska tänkandet. En kreativ debatt värdesätts högre än förenklande proklamationer om vad som är sanningen.

Den tyske filosofen Goethe upphöjde diskussionen till det viktigaste i tillvaron. Han såg individens möjligheter och han förstod samtidigt att vi tillsammans vinner framtiden. Ur hela samhällets synvinkel sett innehar varje finländsk lärare i dag nyckeln till framtiden. Det expanderande informationssamhället är ett samfund för inlärningskunniga individer. Låt oss därför inleda en diskussion om de utmaningar som den fortlöpande inlärningen ställer oss inför.

Jag tillönskar deltagarna i de nordfinska lärardagarna all tänkbar framgång i deras arbete till gagn för vår nation.