REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL

INFÖR EUROPARÅDETS PARLAMENTARIKERFÖRSAMLING

DEN 24 JANUARI 1996

Jag vill för det första tacka för Er och Er föregångares inbjudan att komma hit till Europarådets parlament. Jag anser det vara en stor ära att få framträda inför denna "Folkrepresentation", det första i den europeiska integrationsprocessen.

Även om parlamentarikerförsamlingen enligt rådets stadga har tilldelats endast en rådgivande roll, har jag märkt att Ni med parlamentarikernas naturliga skicklighet har påtagit Er en långt viktigare roll, som framför allt har framgått av det utomordentliga sätt på vilket Ni har lotsat rådet i en sant paneuropeisk riktning.

Winston Churchill talade redan för över 50 år sedan medan andra världskriget ännu pågick om ett råd, som efter krigets slut skulle skapas och som småningom skulle täcka hela Europa samt inom vilket alla de viktigaste förgreningarna av den europeiska familjen skulle samarbeta såsom medlemmar. Idag står vi redan nära detta mål.

För drygt sex år sedan när Finland - efter närmare tre årtionden av nära samarbete - anslöt sig till Europarådet blev Finland rådets 23 medlemsland. Idag är antalet medlemmar redan 38 och, som jag hoppas, när denna parlamentssession avslutas, de facto redan 39.

Denna väldiga förändring inom medlemskåren har naturligtvis inneburit nya utmaningar för rådet. Förändringen har ansträngt rådets resurser till det yttersta, men samtidigt har den gett rådet en möjlighet att fullgöra sin ursprungliga uppgift - att sprida europeiska värden, gällande demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, till hela Europa.

När rådet i morgon behandlar Rysslands ansökan om medlemskap, sker detta i visshet om beslutets historiska betydelse.

Vi har alla med bestörtning följt med dramat i Pervomajskoje och förlusten av människoliv. Tagandet av gisslan och terrorism kan inte försvaras, men lika klart är det att man alltid måste försöka skydda oskyldiga civilas liv och undvika onödigt våld. Krisen i Tjetjenien kan bara lösas med fredliga medel. Detta innebär en politisk lösning, inte en militär.

Vi vet att den ryska samhällsstrukturen långt förstördes under kommunistväldets tid, och det är klart att demokratiseringsprocessen behöver tid för att kunna rota sig. Ryssland genomgår som bäst en smärtsam omvandlingsprocess. Det livliga deltagandet i det nyligen förrättade valet stärker för sin del den demokratiska utvecklingen.

I den utformning Europarådet har fått efter det kalla krigets epok har det blivit en viktig del av den europeiska säkerhetsstrukturen. Rysslands medlemskap i Europarådet ökar demokratin i Ryssland och stabiliteten i hela Europa. En utestängning av Ryssland från Europarådet tjänar inga ändamålsenliga syften.

Det är med stor tillfredsställelse jag välkomnar det intresse som Förenta staterna har visat Europarådet. Det är viktigt att också Förenta staterna har blivit observatör i rådet. Vi väntar oss mycket av det nya arrangemanget.

Europa har förändrats och fortsätter att förändras.

Den traditionella synen på säkerhet har framhävt militära faktorer. Idag ser vi säkerheten som en större helhet, som omfattar också en demokratisk dimension och de mänskliga rättigheterna. Idag måste säkerheten framför allt bygga på samarbete, inte på konfrontation.

De politiska omvälvningarna i Europa har öppnat en ny kanal för förebyggande verksamhet. Vi behöver inte längre nödvändigtvis nöja oss med att lösa redan existerande kriser, utan vi kan medvetet sträva efter att förhindra att det uppstår nya.

Begreppet demokratisk säkerhet, som togs till rättesnöre för rådet under toppmötet i Wien, än inte ett tomt ord, utan en realitet som måste ges större innehåll.

Rådets program, vilka stöder förverkligandet av principerna gällande demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna, är den bästa tänkbara förebyggande diplomatin.

Genom att skapa ett område inom vilket de värden rådet står för är förhärskande, bygger vi ett stabilt och förutsägbart Europa.

I detta byggnadsarbete spelar det övervakningssystem som skapats inom ramen för parlamentarikerförsamlingen sin egen centrala roll. Och när jag lyfter på hatten för parlamentets initiativkraft, gör jag det i vetskap om att denna aktivitet på ett avgörande sätt har inspirerat också ministerkommittén till att skapa ett eget övervakningssystem.

De övervakningssystem som skapats inom rådet är internationellt sett unika. De erbjuder en möjlighet att skapa en verklig dialog mellan medlemsländerna, genom vilken utvecklingen kan påverkas och verkliga förändringar åstadkommas.

Vi borde inte rygga tillbaka för denna möjlighet att utveckla övervakningssystemen till verkliga redskap för förändring, utan vi borde ta vara på den.

Vi har nu en enastående möjlighet att bygga upp gemensamma europeiska värderingar. Låt oss gripa den chansen.

Med detta vill jag inte säga att vi skall skapa en enda och gemensam kultur, utan ett område där demokrati och mänskliga rättigheter är förhärskande, där vi respekterar det som är annorlunda och där vi förstår varandra. Ett område där det är gott att leva för alla, både minoriteter och majoriteter.

I rådets verksamhet har det arbete som utförts av kommissionen för de mänskliga rättigheterna samt av domstolen varit av central betydelse för försvarandet och främjandet av medborgarnas rättigheter. En utvidgning av rådet ställer det dock inför helt nya utmaningar.

Ett utvecklande av systemet, dvs. en sammanslagning av kommissionen och domstolen till en enda stor domstol, höjer onekligen systemets effektivitet, men man kan fråga sig om detta räcker till med tanke på de nya utmaningarna?

För drygt fem år sedan, vid decennieskiftet, uppgick den sammanräknade folkmängden i Europarådets medlemsländer till drygt 400 miljoner. När Ryssland ansluter sig till rådet ökar denna siffra till drygt 750 miljoner, dvs. den fördubblas. Jag förstår väl att man är bekymrad inom kommissionen och domstolen. Kan man verkligen anta att systemet klarar denna omfattande expansion med hedern i behåll utan särskilda åtgärder?

Borde man ändå fördomsfritt överväga nya utvägar och alternativ? Är det tid att blåsa nytt liv i frågan om en justitieombudsman, som skulle bedriva ett nära samarbete framför allt med de nya medlemsländernas ombudsmän? Jag vet att också parlamentarikerförsamlingen har diskuterat detta ämne i olika skeden.

Händelserna i Bosnien har säkert inte lämnat någon av oss oberörd. Etniska rensningar och massmord är fenomen som inte längre borde få förekomma i Europa.

Europarådet är en organisation, som har strävat efter att lösa problemen genom att utveckla rättsliga instrument för att kunna behärska dem. Organisationen kan uppvisa avsevärda resultat. Det finns dock ett område, där resultaten ännu inte är tillräckliga. Jag avser naturligtvis minoritetsfrågorna.

Europa har alltid varit en mötesplats för olika kulturer och folk, ett centrum för skapande fantasi och öppen debatt. Den mångsidighet och mångfasetterade verklighet vi stöter på i Europa har alltid varit en källa till stolthet för oss. Denna mångfasetterade verklighet kan också ses i alla rådets medlemsländer. I Europa finns det inte en enda stat, vars kultur inte är en produkt av olika influenser och kollisioner. I Europa finns det knappast heller en enda stat, som inte har en minoritet av något slag.

Därför är jag övertygad om att vi alla delar samma uppfattning om vikten av att minoritetsfrågorna blir lösta. Jag tror inte att det är någon överdrift att säga att Europas framtid är beroende av hur vi förmår lösa detta problem.

Vi måste kunna visa att medborgare som talar olika språk och hör till olika etniska grupper kan leva tillsammans i samma stat.

Minoritetsspråksavtalet och ramavtalet om minoriteter, vilka avtal uppgjorts inom Europarådet, samt OSSE:s principer gällande minoriteter, är viktiga steg när det gäller att skapa ett Europa som är tryggt och säkert för alla. Men dessa avtal räcker inte. De fastställer helt enkelt inte tillräckligt klart och detaljerat minoriteternas skydd och rättigheter.

Vi måste sträva efter att fullgöra den uppgift som statscheferna tilldelade rådet i Wien 1993, dvs. att utarbeta ett särskilt protokoll om minoriteters kulturella rättigheter.

Jag har tagit mig själv friheten att tala lite längre om minoritetsfrågan, eftersom jag inbillar mig att vi vet något om detta i Finland.

Vi har också haft problem, men vi har kunnat lösa dem. Vårt land är tvåspråkigt. Vi anser det självklart att den svenskspråkiga befolkningsdelen har samma rättigheter som de finskspråkiga och vi är övertygade om att detta är en rikedom för oss. Vi har löst Ålandsfrågan genom att garantera ögruppen en långtgående autonomi, som i 75 års tid har visat sin livskraft. Samebefolkningen i Lappland har tillförsäkrats rätten att använda sitt eget språk då det gäller utbildning och vid uträttandet av ärenden hos myndigheter. Zigenarna och deras kultur åtnjuter grundlagsskydd.

Alla dessa lösningar talar för sig och visar att det är möjligt att lösa frågor som gäller minoriteter och att lösandet av dem ligger i staternas eget intresse.

Endast en minoritet som känner sig trygg och anser sig utgöra en accepterad del av nationen kan till fullo delta i det statsbyggande arbetet.

Jag vet att parlamentarikerförsamlingen - att Ni alla - har varit bekymrade för hur Europarådet skall klara de utmaningar det ställs inför. De uppgifter rådet har framför sig är omfattande. De resurser som står till buds är däremot anspråkslösa, det skall medges.

Jag delar Er oro. Byggandet av ett nytt säkert Europa kräver sina egna resurser. Jag hoppas att vi skall kunna finna dem, för att på så vis kunna förverkliga det mandat som godkändes i Wien.

Finland anslöt sig i början av fjolåret till Europeiska unionen. Beslutet föregicks hos oss av en omfattande debatt, och jag kan inte påstå att lösningen var självklar, fastän jag själv hörde till dem som talade för ett positivt beslut.

I debatten ifrågasattes dock aldrig vårt åtagande att delta i byggandet av ett gemensamt Europa.

Rådet har samma mål. Vi måste tillsammans sträva efter att bygga ett Europa som är odelat, öppet och tryggt, som respekterar den enskilda medborgaren och hans rättigheter och som tar ansvar för vår gemensamma framtid.