VID ULEÅBORGS KFUM:s 100-ÅRSJUBILEUM

24.3.1996

MEDBORGARSAMHÄLLET - EN MÖJLIGHET

När jag förberedde detta tal fick jag möjlighet att ta del av korrekturet till Uleåborgs KFUM:s, "Ynnis", 100-årshistorik. Texten ger en god bild av de olika skeden som den här "kristliga föreningen för ynglingar" har varit med om och av den betydelse som föreningen haft.

Mot bakgrunden av att staten inte längre kan erbjuda välfärdsservice på samma sätt som tidigare och att strukturomvandlingen fortgår på det ekonomiska planet, har man under de senaste åren i allt vidare kretsar insett betydelsen av medborgarnas vilja att ta egna initiativ och att utföra frivilligarbete. Det är uppenbart att hela medborgarsamhällets betydelse härigenom accentueras.

Tillåt mig att här gå litet närmare in på de möjligheter som medborgarnas egen initiativkraft kan erbjuda när det gäller att utveckla välfärdsservicen och att i viss mån medverka till att tygla den arbetslöshet som gisslar vårt land. Den här festen utgör ett ypperligt tillfälle för bedömningar av detta slag.

KFUM fick fotfäste i vårt land i ett skede när det behövdes nya samarbetsformer i en tid präglad av stora omvälvningar för Finlands del. Om man vill ta till vår tids formuleringar kan man konstatera att KFUM blev en viktig faktor i det spirande medborgarsamhället.

KFUM-rörelsen kom med andra ord till Finland i slutet av 1800-talet, en tid då vårt land var föremål för mycket stora omvälvningar. Vid sidan av de politiska partierna och de fackliga intresseorganisationerna uppstod det på medborgarnas eget initiativ ett antal opolitiska, men synnerligen inflytelserika sammanslutningar och organisationer. En av dessa var den ekumeniska organisationen KFUM.

"Jag beder att de alla må vara ett" lyder den text ur 17 kapitlet i Johannesevangeliet som utgör mottot i inledningen till historiken över Uleåborgs KFUM. Detta motto är för mig en bestående etisk norm, en norm som står för ökat gemensamt ansvar och för ökat samarbete världen över.

Först några ord om vissa utvecklingstendenser som jag finner i hög grad oroväckande. En stor del av de långt utvecklade demokratierna, de s.k. OECD-länderna, upplever idag en historisk brytning som i mångt och mycket påminner om den industriella och sociala revolution som ägde rum för ett par hundra år sedan.

Den svåra arbetslöshet och den ekonomiska ojämlikhet som på senare tid har upplevts i de ovan nämnda länderna utgör symptom på denna utveckling. Många observatörer har på goda grunder höjt en varnande röst för den sociala instabilitet som hotar dessa länder om man inte lyckas leda in utvecklingen i nya banor.

Det är svårt för medborgarna att förstå varför högsta chefen i ett bolag får ett gyllene handslag i samband med saneringar och fusioner, samtidigt som de anställda får kalla handen och förpassas till arbetslöshetskartoteket. Vi har varit lyckligt lottade såtillvida att arbetsmarknadsparterna har haft förmågan att komma överens i olika frågor. Detta förfarande vilar också i fortsättningen på stadig grund, förutsatt att alla har nytta av det. I den här riktningen skall vi avancera också framdeles.

Också i vårt land har det höjts röster - dessbättre relativt få sådana - som pläderar för ökade inkomstskillnader för att vi skall förmå kuva arbetslösheten. Finlands ställning inom den internationella ekonomin bygger i allt väsentligt på vårt kunnande och vår förmåga till förnyelse. Uleåborgs universitets framgångar är ett gott exempel på detta. Nivån inom vårt skolväsende och våra universitet måste utvecklas ytterligare. Vi behöver ekonomiska sporrar, och därför bör vi också acceptera att exempelvis utbildning och kunnande premieras. Detta skall dock inte förleda oss att tro att större löneskillnader i sig är ett förnuftigt samhällspolitiskt mål.

Jag hade nyligen tillfälle att studera en rapport som handlade om ungdomar i Helsingfors förorter. Rapporten visar bl.a. att ungdomarna känner ångest framför allt inför risken att drabbas av arbetslöshet. Dessa känslor är helt berättigade. Tanken på att förlora arbetsplatsen oroar i allt högre grad också dem som har stadigvarande arbete.

Risken finns att uppspjälkningen av samhället fördjupas ytterligare. De svaghetsfenomen som kännetecknar ekonomin i många av Europeiska unionens medlemsländer kan vara av långvarigare natur. Att ta tag i dessa problem innebär en seriös utmaning för alla européer. Tyglandet av arbetslösheten ser jag som en första rangens framtidsutmaning för alla utvecklade OECD-länder. Antingen förmår man lösa detta problem under de närmaste åren eller också måste vi vara beredda på stor instabilitet.

Det måste medges att vi idag inte förfogar över effektiva metoder att hantera den globaliserade världsekonomin och den delvis därmed förknippade omfattande sociala turbulens som präglar samhället. Övergången till en kunskapsekonomi baserad på den nya teknologin utgör grundelementet i omvandlingsprocessen.

Vi flyttar över arbetet på robotar, datorer och länder med billigare arbetskraft. Enligt vissa beräkningar finns det över en miljard människor i världen som är beredda att arbeta för en dagslön på två dollar, dvs. mindre än tio mark.

Jag är bekymrad över den atmosfär av rådlöshet som smugit sig in i vårt samhälle. Vi har klarat av både krig och stora omvälvningar tidigare, och vi måste klara av också dagens utmaningar.

Det gäller att vara lyhörd och att söka konstruktiva lösningar på ett fördomsfritt sätt. Jag övergår nu till att analysera medborgarsamhället något närmare och med utgångspunkt i tryggandet av sysselsättningen och välfärden.

Jag har efterlyst talkoanda, en aktivering av medborgarverksamheten och ett samarbete människor emellan i syfte att åstadkomma bättre levnadsförhållanden, något som sammantaget innebär ett omdanat medborgarsamhälle. Jag har medvetet velat undvika en debatt som är fokuserad enbart på välfärdsstaten och dess utbyggnad eller nedmontering. Den frågeställningen är enligt min mening i grund och botten ofruktbar.

Medborgarsamhället knyter an till de traditionella medborgardygderna: till en jämbördig, frivillig och aktiv medverkan i ett allsidigt organisationsarbete - såsom "Ynni" - till utnyttjandet av rösträtten i val, till tidningsläsande och mycket mera.

Under den senaste tiden har resultatet och betydelsen av dylik medborgarverksamhet börjat gå under benämningen kollektivt kapital. Det är här till stor del fråga om sammanslutningar, stiftelser, organisationer och folkrörelser som bedriver ekonomisk, kulturell och social verksamhet utan att göra egentlig affärsvinst.

Enligt tillförlitliga undersökningar kan en nedgång i skapandet av kollektivt kapital ha negativa följder också när det är fråga om att lägga upp ekonomiskt kapital som ger egentlig affärsvinst. Detta är något som Finland nu inte har råd med. Framför allt i tider av hög arbetslöshet finns det risk för att man enbart fäster avseende vid hur den marknadsekonomi fungerar som är inriktad på att vara vinstbringande och inte inser vilka möjligheter den kollektiva medborgarverksamheten erbjuder.

Om man glömmer bort att utveckla det ovan nämnda kollektiva kapitalet görs det inte tillräckligt mycket sådana innovationer som på sikt hade gett samhället nytt innehåll och skapat nya arbetsplatser.

Ett i ekonomiskt avseende tudelat samhälle har utan tvekan som följd att medborgarsamhället blir försummat. Jag är övertygad om att man mot bakgrunden av ett väl fungerande medborgarsamhälle har större möjlighet att fokusera den offentliga politiken på frågor som verkligen kräver insatser av staten.

Detta resonemang baserar sig på antagandet att staten av olika orsaker inte längre kan ansvara för medborgarnas väl och ve i samma utsträckning som tidigare. Ansvaret överförs därmed i allt högre grad på medborgarna samt på sammanslutningar, företag och organisationer som dessa grundat.

Det bör observeras att de stater som varit mest framgångsrika i ekonomiskt avseende, såsom Tyskland, Schweiz, Japan och USA, är länder som haft ett utvecklat medborgarsamhälle. I de här länderna har också den ekonomiska utvecklingen i hög grad präglats av grupparbete. Det har härvid varit av särskilt stor betydelse att olika människor varit kapabla till fördomsfritt samarbete.

Nu har man uppmärksammat de ekonomiska möjligheter som ansluter sig till medborgarsamhällets utveckling. För USA:s del har det räknats ut att upp till ca 11 procent av arbetsplatserna idag finns inom den i princip icke-vinstbringande sektorn, inom medborgarsamhället. Enligt vissa prognoser kommer ett betydande antal nya arbetsplatser att uppstå inom den här sektorn under de närmaste åren.

Man frågar sig varför detta inte kunde vara fallet också i Finland. Om det nu är så att robotarna frigör folk inom produktionen, så varför kan då inte "den ökande fritidens samhälle" utformas till ett nytt samhälle präglat av växelverkan och serviceanda? Den fritid som uppkommit har vi fyllt med arbetslöshet. Det finns faktiskt andra alternativ.

I Finland har vi ett stort antal medborgarorganisationer som är aktiva på det lokala planet. De här medborgarorganisationerna kan påta sig helt nya ansvarsområden som har att göra med medborgarnas välfärd och närmiljö.

En stimulerande och målinriktad verksamhet kan på ett effektivt sätt förhindra utslagning, samtidigt som den kan aktivera våra medmänniskor till ett balanserat och jämbördigt handlande när det gäller att utveckla vårt samhälle. På de arbetslösas eget initiativ har man på olika håll i landet inlett projekt som går ut på att etablera företag i närmast nykooperativ anda. Jag tillönskar dessa projekt all framgång.

Det sysselsättningsprojekt som vissa idrottsorganisationer har initierat här i Uleåborg är ett utmärkt exempel på ett sådant projekt genom vilket man tagit itu med dessa nya utmaningar.

I samband med idrotts- och andra hobbyaktiviteter för ungdomar behövs det instruktörer, tränare, ledare av olika slag etc. Bland de arbetslösa finns det många kunniga och utbildade personer som kunde sysselsättas i dessa aktiviteter. Då skulle också samhällets investeringar i idrottsfaciliteter och -byggnader samt i andra lokaliteter avsedda för gemensamt bruk bli utnyttjade i större utsträckning. Kostnaderna för projektet i Uleåborg är mycket låga om man jämför med de kostnader som arbetslösheten orsakar. Jag är övertygad om att slutresultatet är synnerligen positivt, om vi bara förmår se på saker och ting ur ett vidare samhällsperspektiv.

Jag tog här upp ett bra exempel, som, det är jag övertygad om, kan ange riktningen för både uppmuntrande och angelägna utvecklingsalternativ.

I själva verket frågar jag mig om vi här har att göra med en ny och undervärderad modell för lösandet av sysselsättningsproblematiken? Enligt mycket preliminära bedömningar som statistikcentralen gjort står de finländska sammanslutningar som inte eftersträvar vinst för en årlig BNP-andel på 2 - 2,5 procent. Dessa sammanslutningar sysselsätter drygt 62 000 personer, vilket innebär att litet drygt 3 procent av samtliga sysselsatta arbetar inom uttryckligen den här sektorn. Jag vill betona att de här siffrorna synbarligen snarare är under- än överdimensionerade.

I vårt land bedrivs olika former av frivilligarbete i allt större skala. Enligt den senaste undersökningen om tidsdisponering deltog drygt 400 000 personer i slutet av 1980-talet - innan recessionen började - i frivilligarbetet med insatser av varierande omfattning. Kunde man inte tänka sig att utveckla dessa aktiviteter till en seriös sysselsättningsmöjlighet också här i Finland? Vad jag har i tankarna är framför allt sådana nya typer av arbetsförhållanden som skulle gå att tillämpa på ett flexiblare sätt inom ramen för projekten i medborgarsamhället.

Deltidsanstlänningar skulle också i ett vidare perspektiv kunna erbjuda möjligheter till ett meningsfullt arbete och till sådana inkomster som skulle komplettera den i annat fall arbetslösas inkomster. Härigenom skulle också samhällets utgifter för arbetslösheten minska. Denna modell kräver dock att lagstiftningen ändras på vissa punkter.

Ett förnyat, stimulerat medborgarsamhälle erbjuder en lovande möjlighet i våra försök att avvärja den strukturella recessionen på nationell nivå.

En fortsatt arbetslöshet utgör ett hot. För knäckandet av arbetslösheten finns det två utvägar. Den ena innebär risktagning och en total och ensidig satsning på lösningar som sporrar ekonomiskt. Den andra utvägen, som förutsätter att medborgarsamhället aktiveras, kan vara besvärligare, men tryggar på ett bättre sätt medborgarnas likaberättigade möjligheter att njuta av sitt eget lands välfärd och förhindrar en tudelning av samhället. Det ankommer på finländarna själva att välja väg.