Först vill jag tacka för möjligheten att delta i detta seminarium på Pellervo-dagen. Samtidigt gratulerar jag arrangörerna och särskilt Heikki Haavisto till den goda idén att sammankalla seminariet. Ämnesområdet är viktigt, vi har i dag fått värdefull, övergripande information om landsbygdsfrågor.

En nött fras säger att all politik och särskilt lantbrukspolitik alltid är fel politik.

I bakgrunden finns många faktorer, inte minst våra historiska erfarenheter: under kriget upplevde vi konkret värdet av självförsörjning i fråga om livsmedel. Efter kriget ansträngde vi oss för att bli självförsörjande, och med tiden fick vi överskottsproblem. Nu när vi håller på att övervinna dessa problem, verkar en global brist på livsmedel vara närmare än man tidigare trott.

På 1980- och 1990-talen har vi åter ställts inför stora förändringar: vi skulle delta i den västeuropeiska integrationen. Finland är ju ett litet land, vars ekonomi och framtid mycket långt är beroende av utrikeshandeln och i allmänhet av umgänget med andra länder. Ensamma lyckas vi inte. Frihandel passar oss.

Finlands anslutning till Europeiska unionen skedde slutligen mycket snabbt. Människorna på landsbygden var mycket bestörta. I efterhand kan man fråga sig om de som varnade för ett snabbtgenomförande av EU-medlemsskapet var mer ute i landsbygdens ärenden än de som sade att det tar tid att fatta det slutliga beslutet eller att beslutet bara skall skjutas fram.

Man måste komma ihåg att beslutet om EU-medlemskapet sist och slutligen var politiskt och att det fattades med utgångspunkt i de finaste traditionerna inom finsk demokrati. Besluten om att söka medlemskap, om utvärderingen av medlemskapsförhandlingarna och slutligen om arrangerandet av folkomröstningen, valresultatet inbegripet, var politiska beslut. Demokratin fungerade, demokrati skall respekteras.

Hos oss har lantbrukspolitiken varit ett stort politiskt problem under decennier. Händelserna efter andra världskriget skapade hos oss en situation där lantbrukspolitiken har haft exceptionellt omfattande mål. I det politiska beslutsfattandet har under mera än tre årtionden allmänna politiska frågor ägnats mycket mer uppmärksamhet än utvecklandet av lantbruksnäringen. Lantbruket har inte kunnat utvecklas naturligt och fritt, utan utvecklingen har styrts mycket snävt och strängt.

Så här i efterhand är det mycket intressant att konstatera hur olika lantbrukspolitiska expertrupper har försökt ändra den politiska kursen redan från och med 1960-talet. Akademiker Nils Westermarcks kommitté 1962, generaldirektör Suomelas kommission på 1970-talet och den av minister Yläjärvi ledda Lantbruk 2000 år 1987 försökte alla finna lösningar där utgångspunkten hade varit en verklig utveckling av lantbruket. Trots alla dessa utredningar bibehölls lantbruket fram till 1994 som en sektor vars utveckling baserade sig på allmänpolitiska målsättningar. Målen för själva näringen fick träda i bakgrunden. Medlemskapet i unionen från och med ingången av 1995 har äntligen ändrat situationen så, att även lantbruket kan utvecklas som företags- och näringsverksamhet på sina egna villkor.

För närvarande är stödet för de s.k. allvarliga svårigheterna, dvs. i praktiken det nationella specialstödet för södra Finland, fortfarande öppet i medlemskapsfördraget. Förhandlingar pågår till denna del. För dessa förhandlingar har jord- och skogsbruksministeriet fått fullmakter och hela regeringens stöd.

Medlemskapsfördraget skapar förutsättningar för fortsatt lantbruk och livsmedelsproduktion hos oss i Finland. Hur vi lyckas utnyttja dessa möjligheter beror framför allt på oss själva.

Lantbruket kommer att förändras. Det är dock skäl att komma ihåg att denna förändring hade kommit i varje fall. Lantbruksproduktionen hade varit tvungen att anpassa sig även om vi stannat utanför unionen. Förändringen var förestående i vilket fall som helst.

Före medlemskapet var livsmedelspriserna och lantbruksprodukternas producentpriser hos oss så höga att en anpassning i varje händelse hade varit oundviklig. Det är intressant att spekulera över vad som hade hänt om vi hade stannat utanför unionen. Då hade man varit tvungen att finansiera förändringen och reformerna enbart med nationella medel. Nu deltar unionen med betydande insatser i anpassningen av vårt lantbruk.

Den pågående strukturförändringen inom lantbruket kommer att betyda en snabb minskning i antalet aktiva lägenheter och av lantbrukarbefolkningen. Nu behövs mer långtgående politiska och framför allt landsbygdspolitiska beslut som gör det möjligt att trygga en balanserad utveckling i hela landet.

Regeringen har börjat satsa kraftigt på landsbygdspolitiken. En revidering av skogspolitiken pågår också på bred front. I den rådande situationen är sådana åtgärder verksamhet i rätt riktning.

Med landsbygdspolitiska medel skall nya företag och nya arbetsplatser tas fram för landsbygden. På landsbygden finns företagare. Det finns möjligheter för ny företagsverksamhet på den breda gemensamma marknaden. Även inom livsmedelshushållningen är det skäl att minnas att vi nu utgör en del av marknaden för 350 miljoner konsumenter. På denna marknad kommer det säkert att finnas plats också för våra högklassiga produkter på ett helt nytt sätt.

I utvecklandet av landsbygden accentueras behovet av samarbete. Kommunerna, landskapen, statens regionalförvaltning och övriga landsbygdsinnovatörer kan genom samarbete få under till stånd. När alla gör sitt bästa inom sitt eget specialområde kan samarbetet medföra ett betydande mervärde även inom förvaltningen.

Jord- och skogsbruksministeriet håller på att på ett berömligt sätt omvandla hela jordbruksministeriet till ett landsbygdsministerium som svarar för utvecklandet av hela landsbygden. I framtida förvaltningsreformsbeslut bör denna utvecklingslinje betonas.

Finland är nu medlem i Europeiska unionen. Vi måste alla tillsammans arbeta för en bättre framtid. Att motsätta sig medlemskap i unionen tjänar inte längre någonting till.

Till slut vill jag fästa uppmärksamhet vid de nya produktionsrelaterade utmaningar som aktualiseringen av bristen på livsmedel globalt ger upphov till. Framför oss kan vi än en gång ha ett svårförutsägbart skede, som igen ger oss anledning att fråga i vilken mån även de nyaste lantbrukspolitiska linjedragningarna så småningom kommer att visa sig ha varit "felaktig lantbrukspolitik".

Spannmålssituationen i världen ger oss anledning att fundera allvarligt över spannmålsproduktionens och marknadsföringens framtid. Jordens befolkningsmängd ökar särskilt i Kina och sydöstra Asien. Samtidigt har det funnits stora variationer i spannmålsskörden världen över. Just nu är världens spannmålslager exceptionellt små. För närvarande motsvarar de endast 35-40 dagars konsumtion, vilket är det sämsta läget på 35 år. Betecknande är att när det normalt funnits 25-30 milj. ton spannmål i EU:s interventionslager, utgör lagren nu mindre än 5 milj. ton. Världsmarknadspriserna på spannmål håller också på att stiga. Huvudproducenterna USA, Kanada och Australien har hävt trädor eller andra motsvarande produktionsbegränsande åtgärder. Det är enligt min mening nu nödvändigt att förbereda sig på att spannmål blir en s.k. strategisk produkt, på samma sätt som oljan varit redan länge. Dessutom måste man beakta att människors användning av föda förändras i takt med den ekonomiska tillväxten, i Kina t.ex. i riktning mot husdjursprodukter, vilket för sin del kommer att öka obalansen mellan produktion och konsumtion.

Utgående från dessa synpunkter borde även Europa börja begrunda sin egen spannmålspolitik och CAP-reform. Är linjedragningen fortfarande den rätta eller är den inte det? Detta är av särskilt stor betydelse även för Finlands lantbrukspolitik och de pågående förhandlingarna med kommissionen om skötseln av de återstående allvarliga svårigheterna inom lantbrukssektorn.

Även i Finland vore det ändamålsenligt att fundera på vad detta betyder med tanke på exempelvis beskogningen av åkrar och trädesbehoven. Redan nu kan vi säga att det är på sin plats att reda ut hur sakerna förhåller sig. Här har den lantbrukspolitiska arbetsgruppen under ledning av minister Hemilä ett utmärkt tillfälle.

Till slut framför jag min vädjan om en lång linje i fråga om utvecklandet av vår landsbygd så, att nationellt samförstånd kan uppnås.