Det är en stor glädje för mig att få tala inför denna distingerade publik. Världen av idag står inför nya utmaningar vad säkerheten beträffar och det är därför viktigt att de internationella relationerna är föremål för noggranna och innovativa analyser. Vi måste göra oss av med gamla hotbilder och i stället bygga ett nytt Europa för nya generationer. The Institute of European Affairs har gjort utomordentliga insatser inom den här sektorn. Jag tillönskar er all tänkbar framgång i ert arbete.

"De små staterna i Europeiska unionen; utmaningar och möjligheter" lyder temat för mitt tal. Enligt fördraget om Europeiska unionen skall de små medlemsstaterna vara jämställda med de större medlemsstaterna - detta är något jag önskar betona. Tillåt mig att här gå något närmare in på vissa allmänna frågor som är av gemensamt intresse för Finland och Irland och som därför kräver ett nära samarbete.

Låt mig allra först uttrycka den tacksamhet som Finland känner gentemot Irlands regering och irländarna för det stöd som kommit vårt land till del såväl under förhandlingarna om Finlands anslutning som under Finlands sexton första månader som unionsmedlem.

Under historiens gång har de små staterna ofta redan vid sin tillblivelse ansetts dömda till undergång. År 1940 sade den sovjetryske utrikesministern Molotov följande till Litauens utrikesminister: "Ni måste vara realist och begripa att de små staternas tid är förbi". Sovjetunionen existerar inte längre, men Litauen har återvunnit sin självständighet. Här visar historien att rättvisan triumferat, inte den brutala makten.

Idag framstår geoekonomin som allt viktigare i jämförelse med geopolitiken. Samtidigt tränger samarbetspolitiken ut maktpolitiken.

Gemensamma värderingar såsom socialt ansvar, rättssäkerhet och marknadsekonomi är faktorer som förenar staterna. Detta erbjuder framför allt de små staterna en rättvisare och fredligare internationell miljö.

I och med att det kalla kriget var förbi stärktes säkerheten i Europa. Utsikterna att bedriva samarbete förbättras hela tiden, även om vi varit tvungna att uppleva smärtsamma militära konflikter i det forna Jugoslavien och i Kaukasus.

Hanteringen av de nya fenomen som hotar säkerheten - allt ifrån handeln med droger till åtgärder som äventyrar miljön - kräver att vi kan samarbeta. Men det räcker inte med enbart samarbete inom EU, vi måste arbeta med länder världen över. Jag vill här ge Irlands regering en eloge för att den gett drogproblematiken en så hög prioritet i sitt program inför ordförandeskapet i unionen.

Mot bakgrunden av att Europa efter en era av tudelning inte står inför hotet av något storkrig, kan det låta ironiskt att konstatera att Europa däremot löper allt större risk att drabbas av radioaktivt sönderfall. Det är närmast de farliga kärnreaktorerna i det forna Sovjetunionen som eventuellt kan utgöra källor härtill. Vissa reaktorer finns i närheten av Finland. Det internationella samfundet och framför allt Europeiska unionen står inför enorma ekonomiska utmaningar om vi skall kunna förskonas från nya kärnkatastrofer efter det som hände i Tjernobyl. Intensifierat samarbete med framför allt Ryssland och Ukraina är därför absolut nödvändigt.

Den ekonomiska och politiska integrationen skapades i Europa för att man önskade bekämpa de grundläggande orsakerna till krig på vår konfliktdrabbade kontinent. Detta motiv har ingalunda förlorat i betydelse. Tvärtom förhåller det sig så, att stabil fred är en följd av ekonomisk välfärd och rättvisa baserade på demokrati och rättssäkerhet. En ytterligare utvidgning av EU vore ägnad att ge återverkan i form av stabilitet och säkerhet över hela vår kontinent.

I motsats till vad som ofta hävdats, tror jag att priset för en utvidgning inte blir oöverkomligt för unionen och dess medlemmar.

Finland har under hela sin historia varit en del av Europa i såväl kulturellt som politiskt hänseende. Olyckligtvis har vi också blivit mycket lidande av den maktpolitik som under många sekel dominerade de mellanstatliga relationerna. Stormakterna dikterade reglerna och de små staterna skulle anpassa sig antingen genom att ansluta sig till någon av stormakterna eller genom att isolera sig. Under det kalla kriget valde Finland att i ekonomiskt, politiskt och kulturellt avseende ansluta sig till Västeuropa, samtidigt som vi beaktade vår östra grannes säkerhetsintressen. Neutralitet och ekonomisk integration var de element som tryggade Finlands internationella ställning.

I det nya Europa var medlemskapet i Europeiska unionen ett naturligt val för Finland.

Efter sexton månaders medlemskap i EU kan vi konstatera att Finlands internationella ställning är stabilare än någonsin. Finland har anpassat sig till medlemskapet, och detta har gjort det lättare att vidta strukturella åtgärder i landets ekonomi. Jordbruket genomgår en svår strukturell omvandlingsprocess. Konsumenterna har redan börjat skörda frukterna av medlemskapet: matpriserna har sjunkit med ca 10 procent. Finlands avsikt är att försöka uppfylla kriterierna för inträde i den ekonomiska och monetära unionen i Europa.

Vad utrikes- och säkerhetspolitiken beträffar har förändringarna i Europa gjort vår anpassning till unionsmedlemskapet relativt okomplicerad. Något behov av det kalla krigets neutralitetstänkande existerar inte längre. I stället driver Finland en utrikes- och säkerhetspolitik baserad på ett självständigt försvar, militär alliansfrihet och en aktiv insats för skapandet av gemensamma säkerhetsarrangemang. För denna politik utgör vårt medlemskap i unionen ett oerhört viktigt element.

Varje stat som är medlem i EU är inte enbart en europeisk företrädare, utan bör också placeras in i sitt eget historiska och geografiska sammanhang. Stabiliteten i Nordeuropa och i Östersjöregionen är därför av vitalt intresse med tanke på Finlands säkerhet.

De baltiska staterna - Estland, Lettland och Litauen - håller som bäst på att etablera normala grannrelationer med Ryssland. Detta är inte lätt, eftersom historien alltjämt kastar sin mörka skugga över relationerna. Det är av ytterst stor betydelse att Europeiska unionen har inlett strategier och tagit initiativ i syfte att stödja övergångsprocessen och att skapa stabilitet både inom Östersjöregionen och i förhållande till Ryssland. Den nordiska dimension som som håller på att ta form inom unionen kommer förhoppningsvis att kunna mäta sig med EU:s medelhavsdimension.

Europeiska unionens regeringskonferens (IGC) har i uppgift att se över de fördrag som unionen bygger på. Institutionella reformer är berättigade om de förbättrar unionens effektivitet och bibehåller jämlikheten mellan medlemsstaterna.

EU:s grundläggande problem är inte förekomsten av självmedvetna små stater, utan snarare att alltför många medlemsstater - härmed avser jag framför allt vissa större stater - anser att unionen inte är tillräckligt stark för att tillvarata och driva deras intressen.

Vi måste utveckla unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik på ett dynamiskt och mångsidigt sätt. Det är av stor vikt att unionen är stark nog att förebygga konflikter, hantera kriser och återställa fred.

I ovan nämnda syfte har Finland i samråd med Sverige presenterat ett konkret förslag som avses bli behandlat vid regeringskonferensen.

Enligt vårt förslag måste unionen ha möjlighet att leda humanitära aktioner och räddningsoperationer samt att bedriva fredsbevarande verksamhet och handha krishanteringsuppgifter. Dessa uppgifter bör basera sig på ett mandat från antingen Förenta Nationerna eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. För att unionen skall kunna bruka militära medel inom krishanteringen krävs det att EU och Västeuropeiska unionen (VEU) är närmare anknutna till varandra än vad fallet är idag. Det är viktigt att alla unionsmedlemmar har möjlighet att på jämlika villkor delta i besluten gällande sådana operationer som VEU leder på EU:s vägnar.

Ett alternativ är att vi stärker unionens externa roll på ett pragmatiskt sätt. Ordföranden och trojkan måste kunna utnyttja också de andra unionsmedlemmarnas politiska resurser och specifika kunnande om lokala förhållanden. Vi har redan sett några fruktbara exempel på detta och vi är redo att själva göra en insats i detta avseende.

Vi kan konstatera att NATO håller på att anpassa sig till de förändrade omständigheterna i Europa. Ur Finlands synvinkel sett spelar NATO en viktig roll när det gäller konflikthantering och fredsbevarande verksamhet. Vad en utvidgning av NATO beträffar är det av synnerligen stor vikt att denna åtgärd, förutsatt att den vidtas, genomförs på ett sådant sätt att säkerheten i Europa därmed ökar.

Ett väsentligt element som anknyter till NATO:s förändrade roll är programmet Partnerskap för fred (PFP), som har visat sig vara ett användbart redskap i olika sammanhang. Detta möjliggjorde också den av NATO ledda IFOR-operationen i det forna Jugoslavien. Motståndare i det kalla kriget samarbetar nu med stor framgång i projekt gällande militär säkerhet. Jag tror att PFP och IFOR, om dessa utvecklas ytterligare och blir allmänt accepterade, utgör en synnerligen lovande modell när det gäller lösandet av gemensamma säkerhetsfrågor i Europa.

Europa behöver ideal. Vår kontinent måste basera sig på medborgarsamhällen som forcerar nationella gränser och når utöver Europeiska unionens gränslinjer.

Detta kommer att eliminera skillnaderna mellan små och stora stater. När detta sker, kvarstår dock lyckligtvis de karaktäristiska nationella drag som berikar vår tillvaro.

På 1800-talet när Finland var ett storfurstendöme inom det ryska riket, formulerade den finländske statsmannen Johan Vilhelm Snellman tankegångar i Kants och Hegels anda, en vision om ett världssamhälle där också den lilla staten skulle få sin röst hörd. Snellman framhöll att stater inte existerar bara för sin egen skull utan för att gagna hela mänskligheten. Snellmans vision har förverkligats åtminstone delvis i och med att både ett enat Europa och en samarbetande världsordning har sett dagens ljus. För länder som Finland och Irland är detta en bra värld att leva i.