Ett varmt tack till Bohemiastiftelsen för att den gett mig möjlighet att uppträda som föredragshållare i denna historiska omgivning.

Inom den internationella politiken upplever vi just nu en genomgripande omvandlingsprocess som påkallar kreativitet och nya lösningar. Forskningsinstituten har spelat en viktig roll när det gällt att främja internationell växelverkan mellan vetenskapsmän och beslutsfattare. Bohemiastiftelsen har kommit att bli ett av de mest respekterade forskningsinstituten inom just denna sektor.

Under de senaste åren har vi kunnat bevittna hur den tjeckiska nationen återtagit sin position inom det internationella samfundet och återhämtat sig efter det som skedde för ett halvt århundrade sedan. Jag vill uttrycka min erkänsla och beundran inför den ovärderliga insats som medborgarna i detta land stod för i samband med "sammetsrevolutionen". Under de svåra åren av yttre förtryck visade ni omvärlden vad begreppen civilkurage och beslutsamhet innebär. Frihetens låga brann ständigt i era hjärtan.

Bland de nya europeiska demokratier som uppstått har Tjeckiska republiken visat vägen när det gällt denna svåra omvandlingsprocess. Ert land har lyckats skapa en kraftig ekonomisk tillväxt och minimera de problem som sammanhänger med övergången till marknadsekonomi.

Det historiska skeendet präglas av kontinuerliga förändringar. Mycket tyder dock på att förändringarna nu sker i snabbare takt och att följderna har större genomslagskraft än någonsin tidigare. Förändringarna i de internationella relationerna bottnar egentligen i växelspelet mellan två motstridiga krafter: integration och splittring. Detta är en svår process som kräver både innovativt och öppet sinnelag från vår sida.

På det hela taget har förändringarna i vårt Europa emellertid följt fredliga banor; grunden till en ny europeisk säkerhetsordning har redan lagts. Elimineringen av den ideologiska tudelningen, de demokratiska och ekonomiska reformerna i Ryssland, avtalen om begränsningar i fråga om de konventionella vapnen och kärnvapnen samt integrationsprocessen är exempel på de grundläggande faktorer som banat väg för ett nytt Europa.

De regionala väpnade konflikterna i Balkanområdet och Kaukasus har dock kastat en skugga över denna fredliga utveckling. Det internationella samfundet håller dock småningom på att finna medel för hanteringen av dessa kriser. Detta hade varit omöjligt om inte NATO:s roll förändrats. Jag tänker här i synnerhet på programmet partnerskap för fred och IFOR-operationen.

Med tanke på Europas säkerhet är Ryssland och dess framtida utveckling av mycket stor betydelse. Det är tänkbart att Ryssland under de gångna sommarmånaderna passerade en historisk vändpunkt. I presidentvalet röstade det ryska folket mot kommunismen och för ett fortsatt reformarbete. Mot bakgrunden av landets ekonomiska och sociala problem kunde valutgången inte klart förutses.

Vår uppgift är nu att hantera förändringarna och stärka stabiliteten i syfte att skapa ett gemensamt europeiskt säkerhetsområde. Tillåt mig att här dröja ett ögonblick vid följande två frågor:

(1) på vilket sätt kan de ekonomiska och politiska grunderna för fred stärkas och Europeiska unionen gradvis utvecklas till en allt viktigare aktör i detta sammanhang, och

(2) hur kan gemenskapen och samhörigheten på vår kontinent främjas via en stärkt samarbetsbaserad säkerhet inom ramen för OSSE, Europarådet, PFP, NATO och VEU?

Immanuel Kant och Woodrow Wilson tänkte sig att demokratier inte var benägna att kriga eftersom krigföring aldrig låg i hela folkets intresse. När folket övervakar makthavarna förhindras krigiskt beteende. Vi kan dock aldrig uppfatta demokratin som en självklarhet. Demokratin är kopplad till vissa ekonomiska och sociala premisser. Ett mål för den europeiska integrationen är att i Europa eliminera den primära orsaken till krig, dvs. bristen på demokrati. Efter andra världskriget var Europa inte tillräckligt starkt för att agera på egen hand. Det amerikanska kompanjonskapet var från första början en förutsättning för stabiliseringen av freden. Olyckligtvis kom Stalinregimen att kasta sin mörka skugga över de centraleuropeiska staterna.

Finland träffade ett annat val. Vi blev aldrig ockuperade av röda armén, utan vi kunde bevara vår självständighet och våra demokratiska institutioner. Vi lyckades bygga upp goda relationer till vår Sovjetgranne, och vi kunde bedriva en framgångsrik egen neutralitetspolitik. Vi byggde upp en välfärdsstat av nordiskt snitt, samtidigt som vi genom OECD, EFTA och EES medverkade i den västeuropeiska ekonomiska integrationen. Vi har också främjat gemensamma säkerhetsarrangemang, t.ex. genom att initiera och aktivt bidra till OSSE-processen.

I och med att det kalla kriget var över öppnades vägen för en utvidgning av Europeiska unionen. Utvidgningen av unionen är - i likhet med Marshallplanen på sin tid - ett historiskt försök att skapa en ekonomisk och social bas för stabilitet och hållbar fred. År 1995 anslöt sig Finland, Sverige och Österrike till EU. Nu är utvidgningen fokuserad på de nya demokratierna i Centraleuropa, de baltiska länderna och Medelhavsländerna.

Utvecklandet och utvidgandet av Europeiska unionen är centrala element i befästandet av säkerheten i Europa. Europeiska unionen är inte - och får inte heller bli - en superstat i vilken olika nationer, stater, etniska grupper, kulturer och regioner småningom raderas ut. President Havel har uttryckt detta på ett träffande sätt:

"Jag ser Europeiska unionen som ett mycket behärskat försök att skapa ett enhetligt område, som tillåter de självständiga komponenterna att utvecklas fritt och på sitt eget vis, i en tillvaro präglad av hållbar säkerhet och ett samarbete som gagnar alla parter. Hörnstenarna i detta samarbete är demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna, medborgarsamhället och den öppna marknadsekonomin."

Utvidgningsfrågan är en krävande utmaning för Europeiska unionen. Ett stärkande av unionens identitet och institutioner tillhör de viktigaste punkterna på agendan. Dessa frågor behandlas som bäst vid EU:s regeringskonferens, men har de facto större räckvidd än så, eftersom de direkt berör ansökarländernas framtid.

De finansiella ramarna för unionen, den gemensamma jordbrukspolitiken samt region- och strukturpolitiken måste anpassas enligt de framtida kraven. En framgångsrik övergång till den tredje fasen av den ekonomiska och monetära unionen kommer att utvisa unionens förmåga att svara på nya utmaningar av den typ som utvidgningen innebär.

Alla ansökarländer bör beredas tillfälle att inleda medlemsförhandlingar samtidigt. Hur dessa förhandlingar avancerar och fullföljs är sedan beroende av medlemskandidaternas egna ansträngningar för att reformera sina samhällen och lösa förekommande problem i anslutning till sina externa relationer.

Europeiska unionen är i dag en aktör med allt större inflytande på de internationella relationerna. Unionen spelar en central roll i det framtida utvecklandet av den internationella handeln. Världsekonomin integreras allt mer och det ömsesidiga beroendet blir allt starkare. Europeiska unionen behöver en utvidgad liberalisering av handeln. Frihandel i västlig, östlig och sydlig riktning är lösenordet.

I dessa tider av ständiga förändringar måste Europeiska unionen utvecklas också i egenskap av politisk aktör. Denna process bör fortsätta med utgångspunkt i det samarbete som bedrivs mellan medlemsstaterna på regeringsnivå. Vidare behövs en enhetligare och tyngre europeisk insats för avvärjande av de nya hot mot säkerheten som sammanhänger med bl.a. de etniska konflikterna, den organiserade brottsligheten, de risker som är förknippade med kärnkraften samt miljöförstörelsen. Denna insats behövs också för skapandet av krishanteringskapacitet samt för den politiska dialogen och samarbetet med andra globala aktörer.

Ryssland är en särskilt viktig partner för Europeiska unionen. Stabiliteten i vår världsdel förutsätter uttryckligen ett fortsatt och intensifierat samarbete med Ryssland i syfte att stärka demokratin och marknadsekonomin. Vi bör också hålla i minnet att Ryssland förfogar över en enorm ekonomisk potential. De gamla visdomsorden - ju mera ekonomiska band, desto fastare relation - gäller också i detta sammanhang.

Jag vill betona att ett samarbete mellan en utvidgad Europeisk union, USA och Ryssland skulle gagna den internationella säkerheten i synnerligen hög grad, och att vi därför måste arbeta beslutsamt för att nå detta mål.

Den uppgift vi här står inför innebär en stor utmaning: vi måste skapa något fullkomligt nytt. Det kalla kriget präglade vårt tänkesätt under flera decennier. Nu gäller det att arbeta utgående från en ny plattform.

Stärkandet av stabiliteten och samarbetet har av naturliga skäl haft hög prioritet i vår politik. Både OSSE och Europarådet är härvid av avgörande betydelse. OSSE tillhandahåller principerna och strukturerna för den gemensamma säkerheten och innefattar alla stater som ansvarar för säkerheten i Europa. OSSE är också en viktig samarbetspartner för ett flertal europeiska organisationer och för FN.

Idag vet vi att OSSE var av central betydelse för undanröjandet av tudelningen i Europa. Människorättsaktivister i det forna Sovjetunionen och de centraleuropeiska länderna sökte stöd i OSSE. De människorättsklausuler som ingick i slutdokumentet från Helsingforskonferensen fick i Prag stark genklang hos kretsarna kring gruppen "Charta 77". Gruppen, som bildades den 1 januari 1977, underströk i sitt manifest staternas skyldighet att iaktta FN:s konvention om de medborgerliga och politiska friheterna samt slutdokumentet från Helsingforskonferensen. I manifestet konstaterades att dessa dokument fanns nämnda i regeringens officiella lagsamling och att de därför var bindande. I "Charta 77"-manifestet framhölls att yttrandefriheten och religionsfriheten likväl kränktes, och att brott mot statens skyldighet att iaktta de internationella konventionerna därmed hade förekommit.

OSSE sammankommer till det förestående toppmötet i Lissabon vid en tidpunkt då byggandet av Europas nya säkerhetsarkitektur går in i ett avgörande skede. Principerna och målen för OSSE utgör ett slags basregelverk som bör respekteras i samband med alla nya lösningar. Nu gäller det att finna den politiska viljan att utnyttja OSSE för främjande av stabiliteten, förvarning om kriser, förebyggande av konflikter, politisk krishantering och återuppbyggnadsarbete efter konflikter. Detta förutsätter ett mångsidigt utvecklande av OSSE:s beredskap.

Återuppbyggandet av det forna Jugoslavien innebär en stor utmaning för OSSE. Organisationen bör också följa upp sitt konstruktiva arbete för biläggande av kriserna i Nagorno-Karabach och Tjetjenien.

Europarådet står enligt min åsikt för viktiga insatser. I rådet lär sig de europeiska parlamentarikerna och regeringsföreträdarna att uppskatta samma värden - "Sfären för Europas gemensamma värden". Europarådets verkställighetsmekanismer bör vidareutvecklas.

Europa bör gå in för att bygga upp en på samarbete baserad säkerhetsordning. Målet är att skapa ett sådant gemensamt europeiskt säkerhetsområde, att inte ett enda land upplever militära säkerhetshot av något slag.

Finland upprätthåller ett självständigt och trovärdigt nationellt försvar. Samtidigt har vi medverkat i olika samarbetsarrangemang som främjar den gemensamma säkerheten. Dessa arrangemang kan hänföras till två olika nivåer: dels de som är kopplade till EU och VEU, dels arrangemang i NATO:s regi. Vi vill stärka Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Finland och Sverige har föreslagit att det inom unionen skapas militär krishanteringsförmåga, vilket förutsätter ett starkare samband mellan EU och VEU. NATO:s strävanden att definiera sin roll på ett nytt sätt tillfredsställer oss. Vi sätter mycket stort värde på vårt samarbete med NATO, i synnerhet i fråga om partnerskapet för fred och IFOR-aktionerna.

För en del länder, exempelvis Tjeckiska republiken, är fullvärdigt medlemskap i NATO ett primärt mål. Vi anser det viktigt att varje stats rätt att välja sina egna säkerhetslösningar respekteras. Utvidgningen av NATO kommer att innebära ett viktigt nytt element i Europas säkerhetsarkitektur. Utvidgningen har direkta eller indirekta följder för säkerheten på hela kontinenten. Finland fäster i detta sammanhang speciell vikt vid situationen i Baltikum.

NATO har förbundit sig att främja stabiliteten och säkerheten i hela Europa. Det är då av väsentlig betydelse att NATO och Ryssland förmår utveckla ett fungerande samarbete som stämmer överens med OSSE:s principer. I Europa bör inga nya intressegrupper skapas.

NATO:s program gällande partnerskap för fred bör alltjämt utvecklas såsom en ramkonstruktion för militärt samarbete som täcker hela Europa. Utan detta program hade IFOR inte varit möjligt i sin nuvarande form. Resultaten är uppmuntrande.

Vad det militära samarbetet beträffar har IFOR varit en framgång i Europa efter det kalla kriget. Denna erfarenhet är något vi bör bygga vidare på.

I Bosnien behövs internationell militär närvaro - om än i mindre omfattning - också efter att den tidsfrist som fastställdes i Dayton löpt ut. Detta är nödvändigt för att bestående fred skall kunna uppnås i det krigshärjade området.

Vårt sekels totalitära tänkande gick ut på att finna ett enda Svar på alla mänskliga problem. Goethe sade till Eckermann: "Människan är inte skapad för att lösa problemen i världen, utan för att söka de fundamentala orsakerna till problemen och därefter hålla sig inom gränserna för vad hon förmår råda över".

I dag söker vi något nytt. Konturerna av detta nya avtecknar sig redan. En era av fred i Europa är skönjbar. Jag tror att denna era blir verklighet.