Hösten 1994 fattade vi ett historiskt beslut. Vi slog in på en väg som leder till utvidgat samarbete i och med att Finland blev fullvärdig medlem i Europeiska unionen.

Detta val stärker vår säkerhet i en tid av internationella omvälvningar. Europa måste klara sig i den globala konkurrensen där utvecklingsländer som Kina och Indien stiger fram som ekonomiska stormakter; kriser måste lösas genom samarbete och inte genom maktpolitik.

Tidigare var samarbetsmöjligheterna färre, men nu finns det utrymme för samarbete i alla väderstreck. Vår exportindustri måste söka sig dit där marknaderna och möjligheterna finns, och inte förvänta sig att de skall komma hit. Välfärden är ingen flyttfågel som flyger hit från fjärran länder för att bygga sitt bo hos oss.

Om vi hade stannat utanför Europeiska unionen hade vi fått foga oss i andras beslut. Nu är vi med i det samarbete där många viktiga avgöranden fattas.

Självständighet betyder att andra inte fattar beslut åt oss. I dag innebär självständighet att vi kan fatta beslut tillsammans med andra.

Finlands utveckling till en nation och, som en följd av det, senare till en självständig stat garanterade oss inte fred. Vi måste återvinna freden, först med vapen och sedan med samarbete.

Före vinterkriget försökte man bygga Finlands internationella ställning på randstatspolitik, Nationernas förbund, en nordisk inriktning och neutralitet. Denna linje stöddes av försvaret, som av ekonomiska orsaker inte utvecklades tillräckligt. Detta höll på att bli ödesdigert för oss.

När vinterkriget bröt ut i november 1939 måste Finland ensamt möta Sovjetunionens anfall. Våra utrikespolitiska ansträngningar för att trygga vår ställning hade runnit ut i sanden. Avgörandet lämnades åt soldaterna. Ett enigt folk avvärjde ockupationsförsöket.

Under det kalla krigets tid fick vår neutralitetspolitik brett stöd inom landet. Militärt sett stod vi på grund av vsb-pakten med Sovjetunionen under särskild internationell uppsikt, och det var inte lätt för någon utomstående att förstå vår situation. Vårt försvar var dock planerat på så sätt att vi i kris- eller krigssituationer enbart skulle ha försvarat Finland.

För oss var det av avgörande betydelse att vi i synnerligen stor utsträckning kunde delta i den ekonomiska integrationen i väst, fastän vår ställning som granne till Sovjetunionen reste politiska gränser som fördröjde denna integration. Vi övervägde inte ett medlemskap i Europeiska gemenskapen.

Nu är Finlands internationella ställning god. Detta beror främst på tre faktorer: det kalla krigets slut, medlemskapet i Europeiska unionen samt den europeiska ekonomiska och politiska integration.

Geografin har varit en bestående faktor som har påverkat vår ställning internationellt sett, men i ljuset av de internationella förändringarna måste dess betydelse delvis omvärderas. Geografin har inte samma avgörande betydelse som förr vid en utvärdering av vår ställning inom det internationella samfundet.

I denna nya konstellation är Finlands säkerhetspolitik en helhet som består av många delar, inte en doktrin som bygger på en enda faktor eller ett enskilt mål.

Vår nordiska tillhörighet är en del av vår finländska identitet. Det nordiska samarbetet har dock inte varit någon säkerhetspolitisk lösning. Det traditionella nordiska samarbetet kompletteras alltmer av kontakter mellan Östersjöstaterna, vilket är en följd av att de baltiska staterna på nytt har blivit självständiga.

Ett av de centrala målen för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har blivit att ge de baltiska staterna omfattande stöd när det gäller deras suveränitet, reformer och integrationsberedskap. Jag har försökt föra regelbundna diskussioner med presidenterna i de baltiska staterna.

Som medlem i Europeiska unionen är Finland med i den politiska solidaritetsgemenskapen. Ett hot mot en medlemsstat riktas mot hela gemenskapen.

Den finländska säkerhetspolitik som har utvecklats under detta årtionde och som utgår från militär alliansfrihet och syftar till samarbete och internationellt gemensamt ansvar, har visat sig fungera och leda till resultat.

Europa står nu inför en ny och krävande säkerhetspolitisk situation. Även om det inte längre föreligger ett hot om storkrig ändras världsdelens politiska och ekonomiska grund, och risken för lokala militära konflikter måste beaktas. Felaktiga lösningar kan rubba den balans som uppnåtts.

med tanke på den politiska och militära utvecklingen i Europa är det av avgörande betydelse hur Rysslands ställning utformas under dessa förändringar. I ett historiskt perspektiv har Europas säkerhet varit hotad om det har uppstått motsättningar mellan Ryssland och en europeisk centralmakt. Under det kalla krigets tid rådde militär spänning mellan Sovjetunionen och västalliansen.

Den ryska ekonomin har präglats av en djup depression längre än de flesta andra tidigare socialiststater. Detta har inte hindrat demokratiseringsprocessen i landet från att fortsätta. Men det kommer ändå att räcka länge innan den ryska ekonomin står på stadig grund. För detta krävs en betydande och kontinuerlig ekonomisk tillväxt under de kommande åren. Även om uppgifterna för detta år inte ger någon anledning till optimism, kan Finland ändå öka det ekonomiska samarbetet med Ryssland. Detta framgår av växande siffror i handelsstatistiken.

Som ekonomisk maktfaktor tycks Ryssland ligga långt efter världens ledande ekonomiska stormakter, Europeiska unionen, Förenta staterna, Japan och Kina. Det oaktat kommer Ryssland att kvarstå som en eurasisk stormakt.

Rysslands möjligheter ligger i dess närmare integration med den internationella ekonomin och i olika former av samarbete. Vi har velat främja denna utveckling.

Frankrikes president Mitterrand påpekade efter omvälvningarna 1989-90 att Europa äntligen står inför en situation där "samma" ord betyder samma sak i olika delar av vår världsdel. Han sade vidare att det som tidigare bara var ett mål nu har blivit den grund som det nya Europa bör byggas på. Alldeles riktigt. Förenta Nationernas och OSSE:s gemensamma principer utgör nu utgångspunkten för nya former av säkerhetspolitiskt samarbete. Det är sådana som måste skapas.

Nu måste vi hitta lösningar på de säkerhetsproblem som finns i denna tid av förändringar och under det nya sekel som snart skall börja. Jag anser att Finland i första hand har dessa fyra uppgifter:

- För det första: Vi måste se till att vi har ett självständigt och trovärdigt försvar.

- För det andra: För att kunna stärka vår egen säkerhet måste vi också vara med och bära det internationella ansvaret när det gäller krishantering och fredsbevarande verksamhet.

- För det tredje: Vi måste delta i utvecklandet av ett gemensamt europeiskt säkerhetsområde som främst bygger på OSSE, Europarådet, NATO:s program för partnerskap för fred och VEU:s krishanteringsuppgifter.

- För det fjärde: Vi måste arbeta för att stärka Europeiska unionen och utveckla dess funktionsförmåga på så sätt att den framtida utvidgningen kan ske vid en lämplig tidpunkt och unionens inre och yttre säkerhet kan stärkas.

Inga militära hot är riktade mot Finland. Den europeiska säkerhetsordningen innehåller trots det osäkerhetsfaktorer, vilket motiverar bevarandet av vår försvarsförmåga. Finland har dock inte behov av att ta upp den militära basmodellen till förnyad prövning. Vi anser att militär alliansfrihet och ett självständigt försvar stödjer stabiliteten i det nordliga Europa.

Vi är tvungna att sörja för vårt försvar inom ramen för de krassa fakta som gäller statsekonomin. Också försvarsmakten har varit föremål för besparingar. Dessa åtgärder har dock inte försvagat vår försvarsvilja och försvarsförmåga.

Konflikthanteringen har blivit ett viktigt, rentav centralt, element inom den nya säkerhetspolitik som präglas av gemensamt ansvar. Kriget i Bosnien bearbetade våra uppfattningar om hur vi skall agera när det gäller att tackla kriser i det kalla krigets kölvatten. Liknanade kriser kan uppstå också senare. Krishanteringen förutsätter en samordning av olika planer och av metoder som det internationella samfundet förfogar över.

NATO håller på att anpassa sig till de förändrade förhållandena. Kommandosystemet lättas upp och modereras enligt de behov som är förknippade med krishanteringen. NATO utvidgas med nya medlemmar, men erbjuder samtidigt partnerskapsländerna sina funktioner.

Ryssland har tillkännagett sin beredskap att förhandla med NATO om ett bilateralt arrangemang inom ramen för den europeiska säkerhetsordningen. Utvidgningen skall inte skapa nya skiljelinjer.

I Finland har vi förhållit oss till NATO-samarbetet utgående från hur detta ökar vår egen säkerhet och säkerheten i Europa. NATO:s program för partnerskap för fred, PFP, har erbjudit även ett i militärt avseende alliansfritt land möjlighet att utöka samarbetet med NATO. När detta program nu utvecklas är vi beredda att redan i begynnelseskedet delta i planeringen av de krishanteringsåtgärder som NATO leder. Vi är likaså beredda att undersöka möjligheten att placera finländska officerare i NATO:s staber på olika nivåer. Vi vill utveckla EU:s roll inom krishanteringen och den fredsbevarande verksamheten genom att skapa ett fungerande förhållande mellan EU och Västeuropeiska unionen, VEU. I denna fråga har vi bedrivit ett nära samarbete med Sverige.

I den säkerhetsarkitektur som utvecklas i Europa bör OSSE och Europarådet tilldelas en centralare roll. På initiativ av Finland diskuterade EU:s toppmöte i Dublin frågan om hur man på ett effektivare sätt kan utnyttja Europarådet vid utvecklandet av rättsstaten, demokratin och de mänskliga rättigheterna i det östra Centraleuropa, Ukraina och framför allt Ryssland.

I det förändrade Europa baserar sig säkerheten på ekonomisk och politisk integration, på en stärkning av de demokratiska samhällena i hela vår världsdel. En utvidgning av EU är viktig för Europa. Enligt dagens bedömningar kan de första nya medlemsländerna ansluta sig till unionen strax efter sekelskiftet. För oss är det viktigt att de baltiska ländernas möjligheter till medlemskap bedöms på samma grunder som gäller för de övriga ansökarländerna.

EU har nu en nordisk dimension. Toppmötet i Dublin skapade positiva utgångspunkter för uppföljandet av utvecklingen inom Östersjöområdet. Vi ser också till att de arktiska regionerna får ökad uppmärksamhet. I och med att den nordiska dimensionen utvecklas, förbättrar vi möjligheterna att vidareutveckla också relationerna mellan unionen och Ryssland.

Det kalla kriget splittrade uttryckligen Östersjöområdet. Nu har man slutit sig samman. Stärkandet av säkerheten inom Östersjöområdet är en mångfasetterad och krävande uppgift. För oss är detta en oerhört viktig vägvisare, en linje som Finland tillsammans med de övriga staterna inom Östersjöområdet understöder. Stabiliteten inom Östersjöområdet kan inte främjas utan Ryssland.

Europeiska unionens roll i säkerhetsfrågan innehåller närmast två dimensioner: projiceringen av den ekonomiska och sociala stabiliteten samt stärkandet av unionens egen säkerhet och den internationella säkerheten.

Europeiska unionens pågående regeringskonferens måste fatta beslut om stärkande av unionens funktionsförmåga. Detta är nödvändigt för att den expanderande unionen inte skall lamslås. Utvecklandet av unionen bör ske med utgångspunkt i den kompetensjämvikt som för närvarande existerar mellan rådet, parlamentet och kommissionen.

Stärkandet av EU:s internationella roll är i och för sig förenligt med våra intressen. EU är en allt viktigare faktor i förhandlingarna om en liberalisering av världshandeln, inom OSSE, i Europarådet, i stödjandet av utvecklingen i östra Europa och Ryssland samt, i allt högre grad, i fråga om den internationella krishanteringen och de fredsbevarande insatserna.

Efter det kalla kriget är det med tanke på säkerheten i Europa allt viktigare att Europeiska unionen, USA och Ryssland förbättrar också sitt samarbete. Det förslag som vi gjort i den riktningen, och som går ut på ett toppmöte mellan EU, Ryssland och USA, har på olika håll fått ett konstruktivt mottagande.

Dessutom är det viktigt att den interna säkerheten inom unionen stärks. De flyktingproblem som kriget i det forna Jugoslavien har förorsakat, de drastiska förändringarna och brottsligheten - bl.a. den ökade otryggheten på gatorna - i östra Centraleuropa, har gett anledning till ökad oro i många unionsländer, så också i Finland. De hotelser som inte tar hänsyn till nationella gränser kan avvärjas endast genom samarbete på internationell nivå.

Europeiska unionen kan räkna med stöd enbart om den uppvisar konkreta resultat i viktiga frågor. EU är ett redskap för uppnående av medborgarnas välfärd. Också i Finland upplevs kriminaliteten som ett allt större problem. Lyckligtvis har brottsligheten i huvudsak minskat. Den negativa trenden gäller främst våldsbrotten, som dessvärre förefaller att öka i antal.

Effektiveringen av EU:s funktionsförmåga i fråga om stärkandet av den interna säkerheten utvecklas enligt de riktlinjer vi önskat. EUROPOL-avtalet gällande polissamarbete godkändes förra året. Det är önskvärt att medlemsstaterna ratificerar avtalet så snart som möjligt. Vid toppmötet i Dublin tog EU ett viktigt steg genom intensifieringen av kampen mot organiserad brottslighet, människohandel, drogmissbruk och terrorism. Finland har inom EU uppfattats som en viktig partner vid utvecklandet av de kontakter mellan unionen och Ryssland som syftar till att avvärja den organiserade brottsligheten.

Vid sidan om mina landskapsresor träffar jag regelbundet företrädare för förbunden på landskapsnivå. I dessa sammanhang har det framkommit att verkningarna av medlemskapet i EU upplevs som i huvudsak positiva med tanke på landskapens utveckling. Härmed vill jag inte underskatta betydelsen av de anpassningsproblem som jordbrukarbefolkningen konfronteras med under denna brytningstid. Med hjälp av stöd från EU har man dock initierat sysselsättningsprojekt och skapat utbildningsplatser.

EU håller inte på att bli en förbundsstat och det är inte heller en sådan stat vi strävar efter. Europas rikedom består i att dess landskap, regioner och stater är olika, inte likadana. EU:s stora uppgift - och motivet till unionens existens - är att sörja för att de nationella och kulturella skiljaktigheterna inte blir en källa till konflikter, något som Europas historia påminner oss om på ett tragiskt sätt.

Vi håller på att lämna bakom oss det gamla Europa, ett Europa där maktpolitiken alltför ofta dikterat historiens gång. På tröskeln till det nya seklet ser vi framför oss en världsdel präglad av samarbete och gemensamt ansvar. Det är inte fråga om optimism eller pessimism, utan om målmedvetet samarbete på det praktiska planet.

Finland har med utgångspunkt i sin egen tradition och sina värderingar möjlighet att ange riktningen för det europeiska samarbetet. Ett fredligt medborgarnas Europa håller på att danas. Byggandet av detta Europa pågår alltjämt och kräver mycket arbete av oss. Nu behövs vår förmåga att agera i samförstånd.