Jag ber att allra först få tacka arrangörerna för äran att uppträda som föredragshållare vid detta ansedda institut. Vår gemensamma uppgift är att skapa ett tryggare och mera demokratiskt internationellt samfund. En stärkt europeisk union utgör en allt viktigare aktör i detta byggnadsarbete. Tillåt mig att här presentera min egen bedömning av vad denna utmaning innebär.

Att få framföra sina åsikter i Italien och uttryckligen här i Rom känns speciellt angenämt - det var ju här EU:s viktigaste grundfördrag signerades för nästan exakt 40 år sedan. Allt sedan dess har Italien spelat en central roll: landets senaste ordförandeperiod - den första under Finlands tid som medlem i EU - gav oss positiva minnen. Italien initierade regeringskonferensen, och visade därvid prov på förlikningsförmåga. Ni såg på ett målmedvetet sätt till att ärendena avancerade.

Romfördraget innebar ett viktigt steg på vägen mot ett helt och återuppbyggt Europa.

De värderingar och mål som utmynnade i Romfördraget är stabila. De fyra senaste decenniernas utveckling i västra Europa visar att man i tiden slagit in på rätt väg och att vi bör välja samma väg också i framtiden.

När Finland ansökte om medlemskap i EU var vår strävan att trygga landets ställning i fråga om det beslutsfattande som gällde oss samt att befästa Finlands internationella ställning och säkerhet. De andra alternativ som stod till buds hade visserligen öppnat porten till den inre marknaden, men då hade integrationsfördelarna på det konkreta planet begränsat sig till detta.

När vi idag bedömer Finlands position som medlem i EU kan vi konstatera att vår internationella ställning och säkerhet har stärkts och att landets medverkan i unionsbesluten uppenbart har utvidgat våra möjligheter på den internationella arenan.

Utnyttjandet av de nya möjligheterna förutsätter att Finland uppvisar nationellt samförstånd och att andra förstår och respekterar vårt lands särdrag. Till dessa hör vårt lands betydande areal och läge långt uppe i norr. Vår landsbygd är just nu föremål för en krävande och komplicerad strukturomvandling. För finländarna, liksom säkert också för italienarna, utgör landsbygden ett värde i sig. Bevarandet av en livskraftig landsbygd har också uppfattats som ett av unionens centrala mål.

De ekonomiska och politiska följder som medlemskapet haft för Finlands del har på det hela taget motsvarat våra förväntningar. Vi uppskattar att utvecklingen i fråga om teman som är viktiga för oss - den nordiska dimensionen, Östersjösamarbetet och vissa för oss centrala värderingar - har varit positiv under vår tid som medlemmar.

Själva utgår vi ifrån att alla medlemsländer måste försöka främja också medlemsländernas gemensamma intressen. Detta har tillfört oss nya tankegångar kring solidaritetsfrågor, samtidigt som vår internationella verksamhetssfär utvidgats. Ett exempel härpå är Finlands aktiva medverkan i Medelhavssamarbetet. I anslutning till detta ämne har vi inbjudit till en ministerkonferens i Finland senare i år, där temat är miljöfrågor av gemensamt intresse. Samtidigt motser vi stöd från alla medlemsländer i strävandena att stärka Östersjösamarbetet.

I egenskap av nytt medlemsland har vi givetvis varit tvungna att dryfta EU:s ställning och roll på det internationella planet. EU är en av de ledande krafterna inom världsekonomin. Dess roll inom den internationella handelspolitiken har befästs och erkänts. Nu gäller det att ta ställning till hur vi skall utveckla unionens roll inom den internationella politiken.

Unionens internationella roll är givetvis inte något självändamål, och unionen skall inte försöka uppträda som en nationalstat. EU är en gemenskap för självständiga stater. Det hela handlar sålunda om hur unionen i sin roll av mellanstatlig sammanslutning bäst skall kunna främja sina medlemmars intressen. Unionen kan inte ersätta medlemsländernas egen utrikespolitik, men den kan bidra med ett tilläggsvärde som gagnar samtliga medlemsländer. Det ligger i framför allt de små medlemsländernas intresse att utveckla EU:s funktionsförmåga inom såväl ekonomin som utrikes- och säkerhetspolitiken.

De uppgifter som är förknippade med EU:s internationella roll kan hänföras till följande tre kategorier:

1. Utökande av det internationella ekonomiska samarbetet,

2. insatser inom den internationella diplomatin inom ramen för bilaterala dialoger och multilaterala sammanhang och

3. främjande av stabiliteten genom dels en utvidgning av unionen, dels medverkan i internationella krishanteringsaktioner.

Europeiska unionens stora samlande uppgift är att främja samarbetet och stabiliteten på det globala planet. Den gruppering av unionens uppgifter på det internationella planet, som jag nyss skisserade upp, är riktgivande. Det väsentliga är att EU erkänns som "Europas nya röst" och som en främjare av det globala ekonomiska och politiska samarbetet.

Europeiska unionen bör ses mot bakgrunden av sina medlemsländers euroatlantiska bindningar. EU och USA utgör redan idag världens största handels- och investeringsgemenskap. EU:s transatlantiska dimension kommer därför under det 21 århundradet att kvarstå som en av grundpelarna vad unionens internationella inflytande beträffar.

EU utvecklar dock sina band globalt. I Europa har det kalla krigets skiljelinje raserats. Det är angeläget att någon ny sådan aldrig skapas. Likaså är det viktigt att Ryssland knyts till samarbetet och den internationella ekonomin. Om vi lyckas med det, har vi i sanning signerat ett fredsavtal med tanke på Europas kommande generationer.

EU har utvecklat fördjupade dialoger och omfattande agendor med staterna i Sydamerika, Afrika, Asien och Stillahavsregionen samt med de samorganisationer som företräder dessa stater. I Mellanöstern har unionens roll stärkts inte bara vad gäller den ekonomiska hjälpen, utan också i allt högre grad i politiskt avseende.

Europeiska unionen har skapat premisserna för ett globalt ekonomiskt och politiskt inflytande. Nu gäller det att se till att unionens funktionsförmåga utvecklas i takt med dessa utmaningar.

Den pågående regeringskonferensen dryftar bl.a. frågor som gäller stärkandet av EU:s ställning och en effektivering av dess verksamhet inom den internationella diplomatin. Genom institutionella reformer är det säkerligen möjligt att förbättra situationen och effektivera beslutsfattandet. Vad i synnerhet den externa verksamheten beträffar är det dock den politiska viljan som väger tyngst. Denna vilja kan inget som helst institutionellt arrangemang kompensera.

Finland är för egen del redo att stärka unionens roll som internationell aktör. Vid regeringskonferensen kan man komma överens om viktiga reformer av olika slag. Men redan de nuvarande bestämmelserna erbjuder en mängd möjligheter. Den centrala frågan är om medlemsländerna vill agera tillsammans på den världspolitiska arenan. I det syftet har jag bl.a. föreslagit ett gemensamt toppmöte mellan EU, Ryssland och USA. Samarbetet dem emellan är under alla omständigheter viktigt vid utvecklandet av säkerheten i Europa och också utanför vår världsdel.

Vid regeringskonferensen har vi tillsammans med Sverige lagt fram konkreta förslag gällande fogandet av militär krishantering till unionens verksamhet och förtydligande av förhållandet mellan EU och VEU. Vi har med tillfredsställelse kunnat konstatera att de övriga medlemsländerna förhållit sig konstruktivt till våra förslag.

Dessa arrangemang ansluter sig till upprättandet av en ny säkerhetsordning i Europa. IFOR-krishanterings- och stabiliseringsoperationerna som under NATO:s ledning i Bosnien visar att militär krishantering efter det kalla kriget är möjlig på ett sätt som överbryggar de historiska motsättningarna. Unionen innehar en viktig roll med tanke på återuppbyggandet av Bosnien. Från denna plattform måste vi, utan att åsidosätta någon, fortsätta våra ansträngningar.

Förbättrandet av unionens externa funktionsförmåga får dock inte begränsa sig till enbart säkerhets- och utrikepolitiska aspekter. Det är angeläget att också unionens förmåga att driva sina medlemsländers handelspolitiska intressen utvecklas. Definitionen av den gemensamma handelspolitiken har kvarstått i stort sett oförändrad allt sedan Romfördraget ingicks. Sedermera har dock den internationella handelns struktur, de internationella handelspolitiska arrangemangen och de behov som vårt näringsliv har förändrats radikalt. Det är därför hög tid att diskutera hur vi skall avancera och utveckla det internationella ekonomiska samarbetet så, att vi inte drivs in i handelsblock och därmed förknippade motsatsförhållanden.

Ett mångsidigt stärkande av EU:s internationella roll är enligt min uppfattning förenligt med alla medlemsländers intressen. I den interna EU-debatten har jag ibland störts av det onaturliga motsatsförhållandet mellan de små och de stora medlemsländerna. De små medlemsländerna har aldrig i princip motsatt sig att EU:s utrikespolitiska roll som sådan stärks.

För Finlands del har det varit synnerligen värdefullt att vi kort efter vårt lands inträde i EU haft möjlighet att tillsammans med de övriga medlemsländerna dryfta utvecklandet av unionen. Vi står inför stora utmaningar som kräver betydande omställningar från unionens sida.

Bland de centrala utmaningarna kan här nämnas särskilt utvidgningen av unionen och förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen. Verkningarna av båda dessa projekt sträcker sig vida utöver vår egen kontinent. EU står inför åtgärder som är viktigare än någon annan händelse sedan gemenskaperna upprättades.

De politiska förändringarna på vår kontinent har gjort en utvidgning av EU nödvändig. Vi ser också detta som en historisk möjlighet, en möjlighet att i fråga om hela Europa uppnå de primära mål som initiativtagarna till EU i tiden hade för ögonen. När vi godkänner denna utgångspunkt måste vi samtidigt acceptera att alla nuvarande medlemsländer blir tvungna att göra uppoffringar.

Vid regeringskonferensen behandlas de förändringar som - för att unionen skall kunna fungera effektivt också efter en utvidgning - behövs i unionens strukturer och beslutsmaskineri. Man har på en del håll betraktat utvidgningen som ett motiv för en justerad jämvikt mellan de små och de stora medlemsländerna. I Finland anser vi inte detta vara motiverat. Tvärtom kan sådana strävanden leda till negativa reaktioner bland medborgarna i de mindre medlemsländerna.

Med tanke på effektiviteten inom unionen anser vi det däremot vara viktigt att regeringskonferensen öppet och fördomsfritt diskuterar en ökad användning av beslut som kräver kvalificerad majoritet.

En av de frågor som har väckt stort intresse vid regeringskonferensen gäller flexibiliteten, eller, med andra ord uttryckt, det stärkta samarbetet. Finland är ett litet medlemsland och vi är därför tvungna att bedöma situationen realistiskt. Ett stärkt samarbete kommer under alla omständigheter att förekomma, det existerar de facto redan nu. Vi ser dock helst att detta sker inom s.a.s. de allmänna ramarna, med tillämpning av gemensamma spelregler och under kontrollerade former.

Det är möjligt att de ekonomiska och politiska utvecklingsskillnaderna ökar när EU utvidgas. Jordbrukspolitiken och strukturpolitiken är i behov av förändringar. Att enas om dessa förändringar blir ingen lätt uppgift. De positiva och negativa verkningarna i en utvidgning av EU får dock inte mätas enbart i pengar, här är det fråga om betydligt större värden. Detta bevisas klart och tydligt av händelseförloppet efter andra världskriget, börjande med återuppbyggandet av Europa.

Relationerna till Ryssland måste utvecklas kontinuerligt. Avtalsarrangemangen mellan EU och Ryssland erbjuder goda möjligheter härtill. Framför allt borde möjligheterna i PCA-avtalet utnyttjas och de tidtabeller som skisseras i avtalet iakttas ovillkorligt.

Toppmötet i Dublin i december lyckades lösa de centrala frågor som alltjämt var öppna i anslutning till EMU-projektet. Företag och banker i EU-länderna förbereder sig på införandet av euron. Detta är en realitet som måste beaktas. Vi uppfattar dock inte EMU såsom enbart ett ekonomiskt projekt, utan vi ser den i ett vidare perspektiv, som ett av elementen i integrationsutvecklingen. Till denna helhet ansluter sig också frågan om våra egna möjligheter att utöva inflytande.

Genom att ansluta sig till EU:s växelkursmekanism markerade både Italien och Finland i höstas synnerligen konkret att de förbinder sig att medverka i upprättandet av den ekonomiska och monetära unionen.

Uppkomsten av ett "Euro-område" är ägnat att befästa EU:s globala roll. Förhoppningsvis kommer den ekonomiska och monetära unionen att kunna stödja sig på en tillräckligt omfattande grupp av medlemsländer som på ovan nämnt sätt förbundit sig till koordinering och stabilitet gällande den ekonomiska politiken.

Härigenom har man också de bästa förutsättningarna att främja den ekonomiska utvecklingen i globalt perspektiv. För flertalet europeiska länder utgör bristen på strukturell konkurrensförmåga och arbetslösheten de centrala problemen. De åtgärder som bör vidtas är i regel av nationell karaktär, men gemensamma aktioner får inte heller uteslutas. Med tanke på konkurrensförmågan i Europa är det viktigt att man så snabbt som möjligt kan fullfölja frigörandet av den inre marknaden. Detta är en av förutsättningarna för att EMU skall fungera, unionen kunna utvidgas och den ekonomiska tillväxten fortgå.

Världen är inte längre bipolär, allt flera starka maktcentra växer fram. Europeiska unionen sörjer för att Europa reder sig också i en föränderlig värld. Vår uppgift är att utveckla umgänget och samarbetet mellan de olika elementen inom helheten.

Säkerhetsaspekten under nästa århundrade tvingar oss till detta. Vad kultur, ekonomi och bildning beträffar vilar Europa alltjämt på fast grund. Vår kreativitet och vår samarbetsförmåga är trumfkort som ger oss anledning att se framtiden an med tillförsikt.