Jag vill börja med att framföra ett hjärtligt tack till ordföranden för CARI, ambassadör Carlos Muniz och till utrikesminister Guido di Tella för de varma välkomsthälsningarna. Jag sätter stort värde på att jag som första finländska statsöverhuvud får uppträda inför detta auktoritativa argentinska råd för internationella relationer, vars verksamhet och ställning är erkänd världen över. Jag dristar mig också att hoppas att detta besök kan vara en impuls till ökat samarbete inom forskningen i utrikespolitik och internationella relationer mellan CARI och Utrikespolitiska institutet i Finland. Jag är övertygad om att detta samarbete skulle ge nya, globalare dimensioner åt forskningen och den utrikespolitiska verksamheten vid dessa båda institut.

Även om Finland som självständig stat är drygt hundra år yngre än Argentina och många andra stater i denna världsdel, är Finland en gammal europeisk kulturstat. Vårt samhälle har rötter som sträcker sig ända till 1100-talet, då Finland som en del av Sverige blev medlem av familjen av nordiska stater. Finland blev slutligt moget för fullständig självständighet som stat under åren 1809-1917, då det var ett autonomt storfurstendöme i kejsardömet Ryssland. Sedan var tröskeln inte hög till Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917. I själva verket var självständigheten ett logiskt resultat av den sekellånga utveckling under vilken Finland som nation hade skaffat sig en plats som jämbördig medlem bland Europas andra nationer.

Åren mellan världskrigen var för den unga republiken Finland en tid av snabb ekonomisk, kulturell och samhällelig uppgång. Hösten 1939, på tröskeln till världskriget, hörde Finland till de stabilaste demokratierna i Europa.

Sovjetunionens anfall mot Finland i slutet av november 1939 satte punkt för den fredliga utvecklingen i Finland. I över hundra dagar kämpade den finska armén ensam mot den anfallande stormaktens mångfaldiga övermakt. Fastän priset för freden i Moskva i mars 1940 var högt behöll Finland ändå sin självständighet, och Röda armén kunde inte ockupera Finland. När fientligheterna mellan Tyskland och Sovjetunionen började sommaren 1941 drogs Finland på nytt in i ett krig mot Sovjetunionen. Det s.k. fortsättningskriget pågick i över tre långa, hårda år. Hösten 1944, innan Tysklands östfront slutligt kollapsade, slöt Finland separat vapenstillestånd med Sovjetunionen. Också denna gång var fredsvillkoren hårda: Finland måste betala stora krigsskadestånd och förlorade över tio procent av sitt territorium. Å andra sidan var Finland under andra världskriget vid sidan av England den enda krigförande europeiska stat som inte under något skede upplevde en ockupation. Det avgörande var att det finländska försvaret höll stånd mot sovjetarméns massiva anfall i de tunga avvärjningsstriderna på Karelska näset i juni-juli 1944. Den finska fronten var det enda området längs sovjetarméns hela västgräns där Stalin inte klarade av att förgöra sin motståndare militärt.

Att Finland efter andra världskriget var det enda grannland till Sovjetunionen som lyckades bevara sin självständighet och sitt västeuropeiska, fria samhällssystem är något som ofta ger upphov till frågor. Inom den europeiska politiken räknades Finland till Sovjetunionens intressesfär, och den hjälp och det intresse som väst riktade mot Finland var av ytterst marginell betydelse. Detta framgick vid fredskonferensen i Paris 1947, då Sovjetunionen praktiskt taget ensam kunde diktera de slutliga fredsvillkoren för Finland.

Finland hade dock under åren av krig lyckats bevara sina traditionella demokratiska institutioner i funktionsdugligt skick. Den finska armén behövde inte kapitulera, utan den sattes på fredsfot på normalt sätt. Finland hade visserligen förlorat krigsoperationerna men inte själva kriget, eftersom det viktigaste målet för vårt försvarskrig kunde förverkligas, nämligen bevarad självständighet. Priset var visserligen högt, och t.ex. hösten 1944 hade över 15 procent av hela befolkningen uppgifter vid fronten.

En viktig orsak till att Finland kunde bestå som en västerländsk parlamentarisk demokrati var det faktum att en klar majoritet av folket tog avstånd från och motsatte sig kommunismen. Inom t.ex. arbetarrörelsen behöll den västerländska socialdemokratin hela tiden sitt övertag. Finländarna klarade av att sätta sig över sina interna konflikter och inbördes tvister. Inför ett yttre hot visade folket äkta försvarsvilja och fosterländskhet utan att se till politisk övertygelse eller partiståndpunkter.

Under det kalla krigets långa år hade Finland en särartad ställning som inte passade in i läroböckerna i den tidens internationella politik. Å ena sidan bedrev vårt land samarbete med Sovjetunionen, å andra sidan var det ideologiskt och kulturellt sett samt med tanke på det ekonomiska och samhälleliga systemet starkt förankrat i väst, i synnerhet i de övriga nordiska länderna. Även om relationerna till Sovjetunionen ofta var problematiska och inte heller dess politiska och ekonomiska påtryckningspolitik var okänd, tjänade relationerna ändå Finlands grundläggande intresse, nämligen tryggad självständighet.

Under det kalla kriget bedrev Finland en neutralitetspolitik där vi höll oss utanför stormaktskonflikter. Denna politik reglerade vårt förhållande till Sovjetunionen men gav samtidigt utrikespolitiskt spelrum. Av de internationella forumen var Förenta Nationerna och Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) prioritetsområden för Finlands multilaterala diplomati. Ibland uppstod det likväl trovärdighetsproblem. Begreppet "finlandisering" dök upp i den internationella politikens ordförråd. Det uppstod som begrepp som ett led i dåvarande Förbundsrepubliken Tysklands interna debatt om östpolitiken i slutet av 1960-talet. Utan tvekan kastade användningen av termen "finlandisering" en skugga över Finlands utrikespolitiska bild. Termen visade också hur svårt vissa utomstående hade att förstå Finlands ställning.

Som en följd av det kalla krigets slut ändrades konstellationerna inom den internationella politiken i allmänhet och läget i Europa, också i Finlands närområden. Den djupgående förändringsprocess där stater och andra internationella aktörer söker sin roll pågår fortfarande.

Det kommunistiska systemets sammanbrott i Sovjetunionen och i Öst- och Centraleuropa ledde till att Tyskland återförenades och senare till att de ryska trupperna drog sig bort från Tyskland, att Rysslands imperium från sovjettiden splittrades och att de stater som ingått i imperiet blev självständiga. Följden blev tyvärr allvarliga konflikter i Centralasien och Kaukasus. Också Jugoslavien splittrades, och som en följd av det fick Europa uppleva ett bittert krig, som man kanske inte längre kunde vänta sig i vår världsdel. Det tog många år att få konflikten under kontroll.

Europa upplevde en ny osäkerhet med folk på flykt, etniska utrensningar och andra brott mot de mänskliga rättigheterna, riskfaktorer i anknytning till kärnkraftverk och kärnvapen samt miljöproblem. Även den ökade brottsligheten måste nämnas som en gränsöverskridande faktor som ökar osäkerheten.

Förändringarna i vårt grannskap är positiva från vår synpunkt sett, och de har att göra med ett öppet Ryssland som håller på att demokratiseras, men som visserligen kämpar med interna problem, och de har att göra med de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen som på nytt har blivit självständiga. Finland arbetar för sin del för att Ryssland skall integreras i den internationella ekonomin och i olika samarbetsarrangemang. På motsvarande sätt stöder Finland, liksom även de övriga nordiska länderna, Estlands, Lettlands och Litauens suveränitet, reformer och integrationsberedskap.

Utmärkande för utvecklingsriktningen i Europa på 1990-talet är för det första att man strävar mot politisk och ekonomisk integration och för det andra att de stater som upplevt Sovjetunionens övermakt försöker hitta en garant för sin säkerhet.

I den nya situationen var det mest betydande av Finlands val att EU-medlemskapet realiserades vid ingången av 1995. EU är i dag en av de centrala aktörerna inom världsekonomin. Dess sammantagna bruttonationalprodukt är större än Förenta staternas. Som fullvärdig medlem av EU är Finland med i det ökande samarbetet och bestämmer om en utveckling som påverkar vår framtid. Finlands internationella ställning har ändrats i och med EU-medlemskapet. Man kan säga att neutraliteten tidigare i någon mån begränsade vår internationella verksamhet. Neutraliteten gjorde vårt deltagande i internationella frågor selektivare. EU-medlemskapet däremot ger Finland ett vidare internationellt verksamhetsfält och samtidigt större internationellt ansvar. Finland har beslutat att utnyttja sina nya möjligheter och bära sitt nya ansvar. Mitt besök i Argentina är ett bevis på Finlands vilja att knyta intensivare kontakter med stater utanför Europa.

Finland arbetar för att stärka Europeiska unionen och öka dess verksamhetsbetingelser på så sätt att den kommande utvidgningen av EU kan ske enligt den planerade tidtabellen och samtidigt stärka unionens inre och yttre säkerhet.

Som jag ser det ligger grunden för säkerhet i det förändrade Europa i politisk och ekonomisk integration och i starkare demokratiska samhällen. Utgående från dagens läge kan unionen ta emot nya medlemsstater efter millennieskiftet. Nästa årtionde kan EU vara en gemenskap av 25-30 stater. För Finland är det viktigt att ett medlemskap för våra nära grannar Estland, Lettland och Litauen övervägs på samma grunder som de övriga kandidaternas. Genom att utveckla EU:s nordliga dimension kan vi skapa förutsättningar för bättre relationer mellan unionen och Ryssland.

Det ligger i Finlands intresse att EU:s internationella roll stärks. EU har en avgörande betydelse i förhandlingarna om fri världshandel, i de europeiska samarbetsorganisationerna och i allt högre grad i stoppandet av internationella konflikter och i krishantering.

Finland är med om att utveckla ett gemensamt europeiskt säkerhetsområde via Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europarådet samt Atlantpakten NATO:s program för partnerskap för fred (PFP) och Västeuropeiska unionen VEU:s roll som krishanterare.

NATO håller på att anpassa sig till de förändrade förhållandena. NATO kommer att få nya medlemmar och ytterligare samarbetsformer med fredspartnerskapsstaterna, till vilka också Finland räknas. Ryssland har meddelat att det är redo att förhandla med NATO om bilaterala arrangemang som ett led i säkerhetsarrangemangen för hela Europa. Toppmötet i Helsingfors den 20-21 mars mellan Förenta staterna och Ryssland äger rum i ett viktigt internationellt-politiskt läge. Finland utgår från att då en ny europeisk ordning skapas skall inga nya skiljelinjer byggas, när vi nu en gång har blivit av med den konstellation som i årtionden har delat vår världsdel.

Finlands militära alliansfrihet och självständiga försvar stöder stabiliteten i Nordeuropa. Det NATO-program för partnerskap för fred (PFP) som är under utveckling ger militärt alliansfria stater en chans till ökat samarbete med NATO. Finland deltar redan i det NATO-ledda krishanteringsuppdraget i Bosnien.

Både Finland och Argentina har lång erfarenhet av FN:s fredsbevarande verksamhet, och de båda länderna samarbetar också i denna fråga. Finland kommer också i fortsättningen att bidra till att stärka FN:s roll som huvudansvarig för internationell fred och säkerhet.

Ärade åhörare,

Även om Finlands livsviktiga nationella intressen historiskt sett har varit förknippade med närområdena och Europa, vågar jag påstå att Finland har förvånansvärt långa traditioner av samarbete med de ledande latinamerikanska staterna, i synnerhet Argentina och Brasilien. Argentina hörde till de första stater som erkände Finlands självständighet. Våra politiska relationer har alltid varit problemfria.

Före andra världskriget hade Finland utomeuropeiska beskickningar av högsta rang bara i Buenos Aires och Rio de Janeiro utöver Washington och Tokyo. Detta visar vilken betydelse dessa länder hade i finländsk diplomati under de första decennierna av vår självständighet. Vi minns med särskild tacksamhet att dessa diplomatiska förbindelser höll också under andra världskriget, fastän många andra stater på grund av de militära och politiska konstellationerna under storkriget bröt sina förbindelser med Finland, som kämpade en försvarsstrid. Vi sätter också stort värde på att det av kriget utarmade Finland på 1940-talet fick varukredit av bl.a. Argentina.

Den finländska utvandringen till Argentina, och till Latinamerika i allmänhet, har varit ringa. För närvarande finns det i Argentina bara knappt tvåhundra invånare av finländskt ursprung, eftersom finländarna företrädesvis har utvandrat till Nordamerika. Däremot var marknaderna i Argentina, Brasilien och Uruguay redan på 1920-talet betydande för exporten av finländska skogsindustriprodukter. Här i Argentina finns det flera uppskattade tidningshus och tryckerier vars ägare redan i tredje eller fjärde led köper papper från Finland. Det är tillfredsställande att notera att dessa affärskontakter alltid har fungerat väl och att båda parterna alltid har respekterat leverans- och betalningsförbindelserna.

Så sent som på 1980-talet fanns det en egen fartygslinje mellan Finland och Sydamerika. Som ett minne av detta finns det i Buenos Aires fortfarande en kyrka som ursprungligen byggdes för finländska sjömän.

I detta sammanhang är det skäl att nämna också den ryktbare finländske geologen och geografen Väinö Auer. I argentinska vetenskapskretsar är han antagligen den mest kända finländaren, och hans forskning var inriktad på Eldslandet och Patagonien i flera repriser på 1920-, 1930- och 1940-talet.

I dagens finländska utrikes- och handelspolitik håller Latinamerikas betydelse på att öka. Finländsk industri började - långsamt och försiktigt - etablera sig i denna världsdel först på 1960-talet, men redan nu är många ledande finländska företag verksamma här. Ett bevis på intresse är också den inflytelserika affärsmannadelegation som följer mig under detta statsbesök.

Latinamerika har hög prioritet inom Europeiska unionen, och detta faktum har redan nu aktiverat det finländska intresset till att omfatta också andra områden än den traditionella skogsindustrin. Besöksutbytet på såväl regerings- som företagsnivå blir allt livligare.

En viktig framtida utmaning i utvecklingen av relationerna mellan Finland och Argentina är utvidgade kulturförbindelser. Visst är ju musik av Sibelius eller finländsk arkitektur känd i Argentina, medan Finland å andra sidan är ett av de få länder utanför Argentina där tangomusiken har slagit rot. Inom litteraturen är det ett avsevärt framsteg att Finland sedan 1995 har deltagit i bokmässan i Buenos Aires. Utbytet av studerande och vetenskapsmän bör ökas i framtiden. Ett särskilt omnämnande förtjänar Finlands och Argentinas meteorologiska samarbete i Antarktis, där högteknologi från det finländska företaget Vaisala har använts till mätningar av ozonet i atmosfären.

En särskilt betydande trend i Latinamerika har varit integrationsprocessernas utveckling under de senaste åren. I detta sammanhang måste i synnerhet MERCOSUR nämnas. Det ramavtal om samarbete som undertecknades mellan MERCOSUR och EU vid toppmötet i Madrid i december 1995 utgör också ur finländskt perspektiv ett stort steg i riktning mot utvidgat samarbete. Jag tror att det öppnar nya utsikter för bilateralt samarbete inom handel och ekonomi mellan Finland och Argentina.

Europa och Latinamerika förenas av gemensamma historiska traditioner och värden. I detta sammanhang vill jag uttrycka den finländska regeringens aktning för den demokratiska utvecklingen, också i fråga om mänskliga rättigheter, i såväl Argentina som hela världsdelen.

Jag hoppas att denna översikt och mina tankar bidrar till att öka kännedomen om och förståelsen för Finland i Argentina och på så sätt stärker banden och intensifierar relationerna mellan våra länder och folk inom alla livsområden.

Tack.