Det är en stor glädje för mig att få uppträda inför en så här auktoritativ chilensk publik. Som tema för mitt föredrag har jag valt frågor om fred och säkerhet samt en granskning av internationellt samarbete ur finländskt perspektiv. Utvecklingen av Finlands och Chiles bilaterala relationer aktualiseras under mitt statsbesök på många sätt såväl på det politiska som på det ekonomiska området. Tillsammans försöker vi hitta metoder för att öka kontakterna mellan våra länder.

Finland och Chile är små stater som tror att samarbete ger styrka och som söker internationellt samarbete och partnerskap inom både politik och handel. Å andra sidan vet jag att chilenarna, precis som finländarna, är ett fosterländskt folk som är villigt att försvara sitt land och som inser sitt eget värde. Men chilenarna, liksom vi finländare, tror framför allt på dialog, åsiktsutbyte och problemlösning i samförstånd. Detta är säkert orsaken till att Chile inom FN och även i andra sammanhang har varit redo att stöda finländska kandidater och förslag, liksom Finland har varit redo att stöda Chile

Finland har redan länge haft goda relationer till Chile. År 1919 erkände Chile Finland, som hade blivit självständigt två år tidigare. Diplomatiska förbindelser mellan våra länder upprättades på 1930-talet. Under åren 1973-90 arbetade Finland tillsammans med andra demokratiska stater och demokratiska krafter inom Chile för att civilt styre skulle återinföras. Finländska riksdagsledamöter och ministrar, politiker, fackföreningsrörelsen och folk inom medborgarrörelserna har över tjugoåriga kontakter till chilenarna. I synnerhet under detta decennium har våra ekonomiska relationer genomgått en ytterst dynamisk utveckling.

Efter att Finland blivit medlem i Europeiska unionen i januari 1995 erbjöd unionens samarbete med Chile och övriga stater i Latinamerika en ny grund även för utökat bilateralt samarbete. Alltsedan början av 1990-talet har EU försökt skapa nya metoder för en gradvis ökning av samarbetet mellan Europa och Sydamerika. Det första resultatet var det basdokument om Europeiska unionens förbindelser med Latinamerika och Västindien som godkändes 1994. De riktlinjer som EU:s toppmöte i december 1995 godkände för samarbetet med de latinamerikanska staterna 1996-2000 röjde väg för utvecklat samarbete mellan dessa två regioner. Samma månad undertecknade EU och Mercado Común del Sur, MERCOSUR, ett ramavtal för samarbetet. Genast därefter inleddes genom en gemensam deklaration en dialog mellan EU och Chile om ett avtal vars syfte var ett ekonomiskt och politiskt alliansförhållande. Avtalet har sedermera undertecknats, och Finland har ratificerat det som första stat.

En naturlig grund för samarbetet mellan Finland och EU, Chile och Latinamerika är den gemensamma kulturbakgrunden och de gemensamma värdena, som inbegriper individens ställning och samhällsordningen. Jag skulle tro att ni också godkänner de principer om säkerhet byggd på samarbete som Finland finner viktiga. I denna säkerhet ingår uppbyggandet av ömsesidigt förtroende och konfliktlösning på fredlig väg.

När jag talar om hur jag inom det nuvarande internationella systemet ser på frågor om fred och säkerhet, antar jag naturligtvis ett finländskt och europeiskt perspektiv. Min internationella karriär har likväl haft närmare anknytning till den övriga världen än till Europa. Vi förenas i dag av globala säkerhetsbekymmer.

Det kalla krigets slut har inverkat på vad vi förstår med fred och säkerhet. Över Europa svävade under det kalla krigets tid ett hot om ett allt förintande storkrig, en konfrontation mellan kärnvapenmakterna, men i själva verket fick världsdelen något så när leva i fred i över fyrtio år. Det är tragiskt och paradoxalt att kriget återvände till europeiskt område i och med att det östliga tvångsväldet rasade samman och motsättningarna mellan militärallianserna avtog. Jag avser naturligtvis konflikten i det tidigare Jugoslavien. Också Sovjetunionens sönderfall ledde till blodiga konflikter i Centralasien och Kaukasus.

De förebådades på sätt och vis av kriget i Afghanistan, som fortfarande avspeglas i instabiliteten i de södra delarna av det före detta Sovjetunionen och i de islamiska krafternas aktivitet.

Utöver att folk blev offer för etniska utrensningar och tvingades på flykt, medförde oordningen också ökade tekniska hot mot säkerheten, t.ex. större säkerhetsrisker med kärnkraftverk och kärnvapen. Man blev på ett nytt sätt medveten om miljöförstöringen och farorna med den när den likgiltighet som varit förhärskande i Östeuropa blev synlig för allmänheten. En ny sorts osäkerhet lade sig över det nya Europa, och den tvingade oss att se på säkerheten ur ett vidare perspektiv.

Det omfattande säkerhetsbegreppet infördes i europeisk diplomati redan genom Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE), och grunden till den politiska process som föddes ur denna konferens lades genom det slutdokument som undertecknades vid toppmötet i Helsingfors 1975. Åtgärder för ökad militär säkerhet och tillit, ekonomiskt samarbete samt främjande av mänskliga rättigheter och kontakter mellan folken utgjorde en helhet i KSSE-processen.

I dag kan vi säga att detta sätt att närma sig problemen trots olika tolkningar bidrog till att krossa tudelningen i Europa. Genom Parisstadgan för ett nytt Europa, vilken godkändes 1990, utkristalliserades principerna för en ny värdegemenskap. KSSE har omvandlats till OSSE och skall i sin nuvarande form framför allt förebygga konflikter och stabilisera läget efter konflikter. Även om KSSE inte hade styrka nog att förebygga alla konflikter vid brytningsskedet i Europa, anses OSSE alltjämt spela en betydande roll när det gäller att utveckla ett gemensamt säkerhetsområde i Europa.

Osäkerheten, oordningen och de fenomen som är ägnade att splittra stater ger förvisso inte hela bilden av Europa på 1990-talet. Samtidigt har nämligen Europeiska gemenskapen, numera unionen, tagit avsevärda steg framåt på vägen mot integration, och den utgör ett uttryckligt exempel på stabil utveckling och ett äkta säkerhetsområde. Den stora utmaningen för Europa och EU är hur unionen skall klara av att projicera denna stabilitet på Östeuropa och på Medelhavsområdet söder om Europa, som är unionens andra stora källa till oro.

Vi har i Finland beskrivit EU som ett fredsprojekt. Även om ett medlemskap i unionen inte ger några militära säkerhetsgarantier, råder det i Finland ett brett samförstånd om att vår nationella säkerhet har stärkts sedan vi gick med i unionen vid ingången av 1995. Kärnan i den europeiska integrationen består just av sådana samarbetsformer som skapar grunder för ömsesidigt beroende och samarbete mellan medlemsländerna. Det går inte längre att föreställa sig att någon skulle försöka lösa meningsskiljaktigheter mellan unionsländerna med kraftåtgärder eller ens genom ensidiga handlingr.

Utgångspunkten för EU är att dess verksamhet skall bygga på samarbete och gemensamt ansvar. Unionen utvecklas efter hand till att bli alltmer heltäckande och utgöra ett slags europeisk röst i världspolitiken.

När det kalla kriget upphörde 1989-91 gavs europeiska stater av Finlands typ nya samarbetsmöjligheter. Den traditionella neutralitetspolitiken har gått ut på att hålla sig utanför stormaktskonflikter. Europeiska unionens ställning som förespråkare för ett annorlunda samarbete har blivit en central fråga för utvecklingen inom Europa. Unionen bryter skiljelinjer och stärker stabiliteten: ett nytt Europa föds.

Omvälvningar på många plan kommer att pågå i Europa ännu flera år framöver. Å ena sidan skapar en utvidgad Europeisk union en grund för välfärd, som är den viktigaste utgångspunkten för säkerhet. Å andra sidan finns det en strävan att genom politiskt samarbete ordna den militära säkerheten på ett sådant sätt att det aldrig sker en återgång till det kalla kriget. Förenta staternas och Rysslands presidenter kommer att träffas i detta syfte i Finlands huvudstad Helsingfors den 20-21 mars i år.

Finland har varit en militärt sett alliansfri stat. I den nuvarande konstellationen har vi dock kunnat öka samarbetet både inom NATO-ledda krishanteringsoperationer och inom NATO:s program för partnerskap för fred. Vi fortsätter längs denna väg med målet att nå en odelad världsdel, ett gemensamt europeiskt säkerhetsområde.

Vi fäster stor vikt vid att Ryssland, som kämpar med ekonomiska svårigheter, skall hitta en naturlig och lämplig plats i detta arrangemang. Ryssland är vad resurserna och storleken beträffar en världsmakt, och dess beredskap till samarbete är viktig för alla. I denna fråga har Europa dock en särskilt stor uppgift. I sista hand är det fråga om att göra relationen mellan Europeiska unionen och Ryssland mångsidigare och intensivare. För Finland som gränsar till Ryssland innebär detta en historisk möjlighet.

De latinamerikanska staterna har genomgått många olika utvecklingsfaser när det gäller inbördes relationer. Fastän krig förekommit även här, har ni undvikit de nästan allt förgörande världskrigen. I Europa försöker man genom en integrering av världsdelen dämma upp konflikter permanent och hindra ett nytt storkrig från att bryta ut. Här innehar Europeiska unionen en nyckelställning i sin egenskap av en ny typ av gemenskap mellan stater.

Unionen har som mål att under de närmaste åren skapa en gemensam ekonomisk och monetär union (EMU) med en gemensam valuta, euro. Företag och banker förbereder som bäst en övergång till euron. Det är under alla omständigheter nödvändigt att eftersträva en stabil ekonomi - vilket är motivet för EMU - för att Europa skall klara sig i den allt hårdare ekonomiska konkurrensen.

Det är alltså fråga om s.k. utvidgad fredsbevarande verksamhet, där de deltagande styrkorna klarar av kraftigare och aktivare militär verksamhet än FN:s traditionella fredsbevarande styrkor. På grund av FN:s bristfälliga beredskap på lednings- och stabsnivå är en militär allians i stil med NATO lämplig att genomföra och leda en sådan operation, eftersom den besitter alla militärtekniska färdigheter som krävs. Men politiskt sett är det viktigt att också stater som står utanför en koalition kan delta i en operation, t.ex. Ryssland i fallet Bosnien.

Inom ramen för NATO:s program för partnerskap för fred (PFP) har man kommit åt att planera och öva denna typ av samarbete inom en krets som i praktiken omfattar alla stater som tillhör Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Finland är med i både PFP-verksamheten och IFOR/SFOR-styrkan.

Vi har ju lång erfarenhet av FN:s fredsbevarande uppgifter. Därför är det naturligt att vi deltar också i nya aktioner. Vi vill ändå inte delta i några egentliga fredsframtvingande insatser, där en part som avvisar t.ex. en avtalsbas fastställd av FN:s säkerhetsråd med militära medel tvingas anta den önskade lösningen, vilket skedde t.ex. vid Persiska viken.

I det omfattande säkerhetsbegreppet ingår som en väsentlig del demokrati och i anknytning till den naturligtvis respekten för mänskliga rättigheter och principerna för en rättsstat. Som bekant trodde sådana historiska stormän som filosofen Immanuel Kant och Woodrow Wilson, som ansetts vara den som skapade Nationernas förbund, att demokratier inte tenderar att kriga sinsemellan. För att inleda ett anfallskrig fordras en sådan mobilisering och uppvigling av folket som knappast är möjlig utan totalitära metoder. Å andra sidan kan en fungerande demokrati vara en stor resurs i en försvarsstrid som upplevs vara berättigad. Av detta har vi finländare erfarenhet från vintern 1939-40.

Men demokrati och respekt för mänskliga rättigheter utgör också en garanti för nationens interna fred och säkerhet. Då finns det vedertagna politiska metoder för att hantera konflikter, och de som ger uttryck för avvikande åsikter behöver inte vara rädda att förlora sin frihet.

Jag tror att jag genom att tala om mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter tar upp frågor vars betydelse chilenarna är väl förtrogna med av egen erfarenhet. Samtidigt vill jag uttrycka min glädje över demokratiseringsprocessen i hela Latinamerika. Den har varit en av de mest betydande internationella utvecklingsfenomenen under de senaste åren.

Centralamerika var länge ett område med konflikter som orsakade stort lidande. Nicaragua har nu nått en väg av demokratiskt maktskifte, och senast uppstod ett förhoppningsvis bestående tillstånd av fred i Guatemala. Vi får hoppas att det som nyligen hände i Peru är ett unikt undantag från den positiva utvecklingstrenden. Terror mot utländska diplomater, ja terror över huvud taget, kan inte godkännas som medel för att nå målen, vilka de än må vara. Latinamerika har under de senaste åren gjort framsteg också när det gäller ekonomisk integration. Regionalt handelsutbyte står ofta på en sundare grund än de traditionella nord-syd-relationerna. MERCOSUR har utvecklats till en betydande partner för dialog med EU. Europa kan erbjuda mycken erfarenhet när det gäller integrationsutveckling. Kulturellt och språkligt sett skulle man tro att Latinamerika har utmärkta förutsättningar för en integration, om än många nationella skillnader och särdrag naturligtvis tenderar att fördunklas när de betraktas på avstånd, t.ex. från Finland.

En sak som vi finner viktig i nord-syd-relationerna är faktiskt byggandet av s.k. syd-syd-kontakter. EU betonar detta i sina relationer till länderna längs den södra Medelhavskusten. Det är viktigt att de inte alla var för sig bara riktar blicken mot norr, utan att de också arbetar för att utveckla sina inbördes ekonomiska relationer.

I Latinamerika avser norr framför allt Förenta staterna. NAFTA existerar, och det intresserar också Chile. Men även här är det säkert av största vikt att samtidigt stärka MERCOSUR och andra regionala samarbetsmekanismer. Chile har också en horisont mot kuststaterna vid Stilla havet. Det är ju världsekonomins mest dynamiska tillväxtområde, så man kan också studera världskartan från den aspekten att Chile har ett ypperligt globalt kontaktnät.

Jag kom dock inte hit för att hålla tal som en expert på Latinamerika och inte heller för att ge er råd; jag kom för att presentera en finländsk och europeisk aspekt på internationell fred och säkerhet.

Jag har också stor erfarenhet av Förenta Nationerna. Enligt stadgan är det uttryckligen FN:s säkerhetsråd som ansvarar för att den internationella freden och säkerheten upprätthålls. För att den internationella krishanteringen skall lyckas är det av central betydelse att säkerhetsrådets permanenta medlemmar kan verka i samförstånd.

FN behöver såväl ökade resurser som effektivare verksamhetsmetoder. Det behövs fler ansvariga på säkerhetsrådets beslutsfattande nivå, sådana som har resurser att ta ansvar och stå bakom sina beslut. Därför är det rätt att länder som Tyskland och Japan inte bara är med om att betala notan utan också får sin berättigade plats som beslutsfattare. Naturligtvis får inte heller den geografiska jämvikten glömmas bort när säkerhetsrådet reformeras.

FN behöver reformer också inom andra sektorer. De nordiska länderna har för en tid sedan gett generalsekreteraren sina egna synpunkter på en reform av FN:s ekonomiska och sociala sektor. Vi måste bli av med de funktionella överlappningarna och den oklara arbetsfördelningen mellan FN-organen, och förvaltningen måste strömlinjeformas.

När vi på det globala planet talar om säkerhet som ett vittomfattande begrepp har FN en nyckelroll, inte bara som fullmaktsgivare och organisatör när det gäller fredsbevarande uppgifter utan också annars. Just inom sin sociala och ekonomiska sektor utför FN globalt sådant arbete som är en grundläggande förutsättning för att vi skall kunna bygga en tryggare värld. De stora FN-konferenser som under detta decennium har hållits om vår tids brännande globala frågor har väckt den internationella opinionen och kopplat en stor grupp medborgarorganisationer till behandlingen av dessa frågor. Jag deltog i mars 1995 i Världstoppmötet om social utveckling (WSSD) i Köpenhamn. I genomförandet av detta möte spelade Chile och dess FN-ambassadör Somavia en central roll.

Den sakliga sammankopplingen av ekologisk uthållighet med ekonomisk verksamhet till begreppet hållbar utveckling är en av de viktigaste insikterna med tanke på mänsklighetens säkerhet på lång sikt. Klimatförändringar av det slag som har förutspåtts kan under det nya årtusende som snart börjar medföra oanade omvälvningar i odlings- och levnadsförhållandena på vårt jordklot. De kan så ett frö till stora konflikter. På film och inom science fiction-litteraturen har vi matats med tröstlösa visioner av det våld och förfall som kan uppstå om den hållbara utvecklingen kollapsar. Nu behövs politisk vilja att tänka många generationer framåt.

Snart tar vi steget in i ett nytt årtusende. Mänskligheten förenas av oro för hur jordklotet skall klara sig. Nu hotas vi inte av storkrig, utan av befolkningstillväxt, knappa livsmedelstillgångar, epidemier och ekologiska katastrofer.

Vi måste på alla sätt stärka det globala samarbetet. Förutsättningarna för detta har förbättrats, eftersom demokratin har framskridit på alla kontinenter, också här i Latinamerika.