När det här evenemanget planerades föreföll mars bli en lugnare period än vanligt med tanke på presidentens arbete. Den förväntningen tycks inte riktigt slå in.

Det här seminariet har dock ett intressant tema, och det är därför ett nöje för mig att hålla mitt löfte.

Evenemangets ämnesområde inbjuder till att kasta en blick bakåt. Som den publikationsserie som Rundradion sammanställt med anledning av sitt 70-årsjubileum pDminner oss om, har rundradioverksamheten i Finland alltid speglat sin tid. I början var speglingen synnerligen selektiv och elitistisk, men småningom belystes samhället allt mer och det blev möjligt att tala om hela folkets radio och television.

Hos oss liksom på andra håll var rundradioverksamheten först nära sammankopplad med maktstrukturerna, men under årtiondenas gång förstorades och klarnade den spegel som de elektroniska medierna håller upp mot det finländska samhället precis så som public service-rundradioverksamheten föruts@tter.

Det är för mig en glädje att vara med om att fira Päivän Peili, som redan genom sitt namn visar en strävan att genomlysa samhället och allsidigt förmedla aktuell information som betjänar medborgarna. I själva verket @är det här journalismens grundläggande ide att förmedla information om viktiga dagsaktuella händelser och bakgrunden till dem så, att budskapet när det gemensamma medvetandet, även kallat offentligheten. För att säga det kort: det handlar om att tjäna medborgarsamhället.

Vissa statslärda har lyft fram medierna som en ny statsmakt. Enligt kansler Kauko Sipponen är vår debatt om statsförfattningsreformen i behov av ett bredare perspektiv. Nu gäller det att erkänna de nya påverkarkrafternas ställning, och i synnerhet avses då massmedierna, intresseorganisationerna och de nya rörelserna samt marknadskrafterna.

Jag tror att kansler Sipponen också efterlyser ansvarsfrågor.

Min oro gäller medborgarnas ställning i det nya mediesamhället. Naturligtvis är medborgarnas ställning i ett samhälle av det här slaget god, om deras röst bättre kan göra sig hörd i det. I det avseendet kan man anta att medborgarnas möjligheter har förbättrats under de senaste åren, sedan mediefältet breddats.

Mediernas påverkan i problemhänseende kulminerar emellertid också på individplanet. Institutioner och företag ser ut att klara sig bra när det handlar om att tala för sin sak i offentligheten, i medierna. Individens ställning är svagare.

Jag känner till fall där människor upplever att de oskyldigt har blivit stämplade av offentligheten. Många bryts ner totalt av det. Man kan fråga sig om medierna i det här avseendet har insett sina gränser och sitt ansvar.

Vid senaste val lät hälften av finländarna under 30 Dr bli att rösta. Det är inte någon uppmuntrande siffra. Den bild av offentligheten - och också av politiken - som medierna skapar och förmedlar är kanske inte sådan att den inspirerar ungdomarna att uppsöka röstningslokalerna. Givetvis kan man kasta bollen enbart till de politiska akt`rerna och säga att felet ligger hos politiken, dess metoder och varför inte dess mål.

Jag är övertygad om att mediekulturen i Finland i och för sig tål en internationell jämförelse väl. Vår press och våra elektroniska medier är bra. Men när vi beaktar att Finlands ställning inom det internationella samfundet allt entydigare kan mätas utgDende från vilket slag av demokrati och informationssamhälle vi har, skulle det i det här hänseendet gälla att uppfatta en nationell utveckling av mediekulturen som en viktig ny utmaning.

Man skulle ju kunna tänka sig att Finland, som är känt för sin solidaritet, skulle ställa exceptionellt höga krav på sina egna medier i fråga om till exempel integritetsskyddet. Vi skulle kunna tjäna som vägvisare också för andra. Det skulle betyda att medierna skulle kunna framhålla utgångspunkten att vara allmänbildande och tä@na medborgarna.

Jag anser att medierna behöver ett försvar som kommer inifrån.

Till de bevingade ord som yttrats i den s.k. mediekritiken hör min företrädares karakterisering av journalisterna som en flock lämlar. Det här slaget av kritik mot mediernas konformitet och trendmedvetenhet har nog fått stöd också i forskningssammanhang. Åndå är det i dag inte skäl att peka finger åt journalisterna, i stället finns det anledning att lyfta fram journalister som självkritiskt skärskådar sitt yrke och förnyar det. Den högre utbildningen och forskningen inom branschen har nämligen varit behjälpliga vid skapandet av en ny journalistisk kultur, som inte längre bemöter kritik med hetsiga motanklagelser om inskränkning av yttrandefriheten, utan som är redo att föra en saklig debatt och själv bedriva mediekritik.

Ett lovande tecken på det här är "Sopulisilppuri", en lärobok i mediekritik. Ett annat exempel som kan nämnas är "Mediemonitor-forskningsprojekt" som pågår i Sydafrika. Det har hjälpt till att släcka många av mediekritikens brandhärdar - också sådana som har flammat upp som en följd av nyhetsrapporteringen i samband med den "sanningskommission" som är sysselsatt med landets förgångna.

Den mediekritik som journalisterna och journalistikforskarna tillsammans utvecklar är förtjänt av allt stöd som både vi offentliga personer, som är föremål för journalistiken, och den stora allmänheten har att ge. Särskilt vi politiska beslutsfattare har skäl att inte befatta oss med mediernas vardag, hur starkt det än kliar i fingrarna. Å andra sidan har vi rätt och skyldighet att reagera, om sakfel förekommer i medierna. Vi bör förhålla oss ytterst allvarligt till medieekonomin och över lag till kommunikationspolitiken som styr mediernas struktur - också Rundradions ställning i det digitala tidevarvet. Här har vi kanske något att lära av Sverige, där en permanent kommitte undersöker mediemångsidigheten.

För drygt ett Dr sedan presenterade jag i en intervju för tidningen Keskisuomalainen tanken på regionala medieråd och ombud för olika medier. Eftersom många tog avstånd från mitt förslag och kallade det en kränkning av yttrandefriheten, vill jag i det här sammanhanget gärna säga att avsikten tvärtom var att stöda yttrandefriheten i dess egenskap av en grundläggande rättighet för medborgarna och samtidigt att stöda mediernas frihet från den offentliga maktens fögderi. Opinionsnämnden för massmedier har ensam besvarat klagomål från allmänheten och dragit försorg om medieetikens nationella tillstånd i större sammanhang.

De som uttrycker oro för yttrandefriheten bör minnas att friheten här "ägs" av medborgarna och att ramverket är ett demokratiskt medborgarsamhälle - inte medierna i sig. Men medierna fullgör sin uppgift bäst när de är självständiga och oavhängiga av allehanda intressegrupper. Åtminstone av Rundradion, som uppnått 70 års ålder, är det skäl att vänta sig den mogna självkänsla som gör att man har råd på att medge att man är i medborgarsamhällets tjänst, men tjänar det oavhängigt.

Jag gratulerar Päivän Peili till det långa dagsverket och tillönskar fortsatt framgång medborgarsamhället till fromma.