Anspråkslösheten är ett av de centrala kännetecknen i finländarnas beteendemönster. Den har i många fall varit vår styrka. Vi har varit kapabla att utan förhandsattityder samarbeta med andra och ta emot nya impulser. Man har kunnat lita på oss, och när vi uttalat oss har man också lyssnat på oss.

Ibland, när det är motiverat, borde finländarna dock undvika att vara alltför anspråkslösa. En blick på industriländernas övergång till det postindustriella informationssamhället ger oss klart belägg för att vårt land tillhör de länder som gått i spetsen för denna utveckling.

Det finns många bevis på att Finland tillhör de länder som gått i spetsen för utvecklingen. I fråga om den tekniska basstrukturen tillhör vi toppskiktet i världen. Vad gäller utnyttjandet av tekniken har finländarna nått en nivå som man ute i världen börjat beteckna som "undret i norr". Alla de företag som följt i den nya teknikens kölvatten håller på att skapa en hittills okänd stöttepelare för vår ekonomi vid sidan av de traditionella sektorerna. Vår förvaltning har snabbt tillägnat sig de nya möjligheterna. Satsningarna på utbildning och forskning stärker vår ställning ytterligare.

Att utvecklas till ett informationssamhälle handlar emellertid om mycket mera än enbart teknik. Det är här fråga om hur hela vårt samhälle - unga och gamla, framgångsrika och sämre lottade, individer och samfund - förmår se de starka sidorna i de möjligheter som erbjuds och lösa de problem som övergången till ett nytt samhälle obönhörligen för med sig. Övergången till informationssamhället bör vara en viktig faktor när det gäller tacklandet av arbetslösheten.

Vi har de bästa förutsättningar att lyckas. Den tekniska utvecklingen minskar avståndens betydelse och t.o.m. eliminerar dem till en del. Det är inte längre den geografiska placeringen som avgör vem som är isolerad och vem som har en central position. I den pågående utvecklingen kan ett avlägset beläget land uppe i Norden tillhöra de verkliga vinnarna.

Vi har all orsak att vara stolta över Finlands position i täten för utvecklandet av datakommunikationen. Samtidigt som framgången kan höja vår sunda nationella självkänsla, knyter den oss också allt fastare till det internationella samarbetet. Den samverkan som överskrider statsgränserna befinner sig ännu bara i begynnelseskedet av sin tillväxt.

Vår position ger oss inte bara möjligheter, utan också rättigheter. Våra ställningstaganden angående informationssamhället får i det internationella samarbetet större vikt än vår folkmängd som sådan skulle förutsätta. Situationen medför dock också skyldigheter för vår del. Vi måste framför allt se till att vi tillhör de första som bidrar till att lösa de problem - både små och stora - som samhällsförändringarna och den pågående brytningstiden för med sig.

Vår ställning är ingalunda okomplicerad - den är de facto förknippad med många svårigheter och risker. Vi tillhör de första som måste möta förändringarna och de därmed sammanhängande företeelserna, och vi måste göra det utan utomstående exempel. I sådana situationer riskerar man att förfalla till kollektiv dumhet: det finns ingen som ser de väsentliga dragen i förändringen och som kan säga hur man borde agera. Vi får inte hemfalla åt några som helst illusioner.

Trots all den tekniska, kulturella och sociala omvälvningen är vi alltjämt ett land med liten folkmängd, ett land vars egna resurser inte räcker till för allt. Det faktum att vi är små kan emellertid också vara vår styrka. Vi har tvingats - och tvingas alltjämt - att tänka i internationella banor och att vara öppna för samarbete, och vi är vana vid att koncentrera oss på det som är väsentligt.

Mot bakgrunden av de omvälvningar som ägt rum i vårt samhälle kan det konstateras att Finland har en betydelsefull ställning i internationellt perspektiv. Hos oss förenas avancerad teknik, en utvecklad marknad, upplysta användare, en upplyst förvaltning och den nordiska rättsstatsuppfattningen. Kombinationen är fruktbar med tanke på skapandet av en progressiv och framtidsfokuserad politik som tar hänsyn till både individens och samhällets intressen.

Vi är givetvis inte ensamma om att skapa spelreglerna för framtiden, utan vi gör detta i samarbete med andra länder. Vårt viktigaste samarbetsforum är härvid Europeiska unionen.

De organ som fattar besluten i Europeiska unionen och som bereder EU-ärendena är belägna i Centraleuropa, som i fråga om utvecklingen av informationssamhället ännu inte har avancerat lika långt som Finland och de andra nordiska länderna. I EU-kommissionens i och för sig aktiva verksamhet

återspeglar sig därför ibland sådana aspekter gällande den centraleuropeiska offentliga debatten som baserar sig på mindre erfarenhet av den praktiska tillämpningen av den nya tekniken. Därför är det viktigt att vi med större pondus framför våra egna erfarenheter och åsikter. Många tidigare farhågor har visat sig överdrivna eller rentav omotiverade, men samtidigt har nya frågeställningar kommit att framstå som allt viktigare.

Kärnan i det beslutsfattande som hänför sig till informationssamhället är frågan om hur de medborgerliga rättigheterna och friheterna skall kunna tryggas och stärkas i och med att tekniken och samhället förändras. Yttrandefriheten och skyddet av individen är värden som inte får äventyras till följd av den nya tekniken.

Skyddet av den privata sfären är ett utmärkt exempel på de nya utmaningar som vi måste möta. I framtiden kommer allt fler människor att utnyttja datanäten i sitt dagliga liv. Att ombesörja uppköp, korrespondens, arbete, studier och fritidsaktiviteter - rentav vissa läkarbesök - med hjälp av datanäten kommer att bli allt vanligare. Den här utvecklingen har många positiva följder. Det vore dock beklagligt om

lagrade uppgifter angående våra göranden och låtanden skulle råka i händerna på obehöriga. Då skulle det nämligen vara möjligt att dra slutsatser t.ex. om vår ekonomi, våra åsikter om samhälle och politik samt annat som tillhör vår privata sfär.

Att i frågor av ovan nämnt slag trygga individens grundläggande rättigheter ankommer också i informationssamhället på den offentliga makten. Det handlar dock inte om någon återgång till det "reglerade samhället", utan om skapande av spelregler avsedda som stöd för kreativitet och företagsamhet.

Staten måste inse vilka centrala uppgifter den har också i internationella frågor som hänför sig till informationssamhället. Eftersom data fritt överskrider staternas gränser, måste också spelreglerna vara internationellt accepterade - i annat fall saknar de betydelse. Däremot är en kortsynt begränsning av friheten gällande handeln i framtidens informationssamhälle lika negativ som för närvarande. Eventuella ingrepp i friheten måste motiveras utomordentligt väl.

När vi skapar plattformen för morgondagen bör vi med andra ord inte röra oss enbart inom det egna landets gränser. Finland måste vara en aktivare initiativtagare inom den europeiska politik som siktar till att utveckla morgondagens informationssamhälle. Finland steg på ett rullande tåg när landet beslöt att gå med i Europeiska unionen. Nu är det dags att se i vilka frågor vi borde orientera oss närmare lokomotivet. Utvecklandet av informationssamhället är en sådan fråga.

Också det europeiska samarbetet ställs nu på prov. Medborgarna har all rätt att fråga vilka konkreta resultat integrationen har inneburit för deras egen tillvaro. Europeiska unionen får inte vara en institution som producerar meningslösa beslut, utan den måste koncentrera sig på sådana frågor som drivs bäst med hjälp av samarbete.

Integrationen skulle ge ett övertygande exempel på sin makt om Europa nu skulle lyckas med att samla sina resurser och ta ledningen såsom en världsdel där teknik, ekonomi, en balanserad samhällsutveckling och individens rättigheter förenats. För närvarande har de andra världsdelarna ett visst försprång på teknikens område. Det gäller därför att göra en kraftansträngning. Europa skulle emellertid kunna profilera sig såsom främjare av en utveckling som tar hänsyn till inte bara tekniken, utan också de övriga baselementen i informationssamhället.

Finland har ett bra utgångsläge med tanke på strävandena efter ekonomisk framgång. Tekniskt kunnande leder dock inte automatiskt till sådan framgång. De senaste finländska undersökningarna har visat att många av våra företag som sysslar med teknik på toppnivå har blivit framgångsrika först efter att de övergått i utländsk ägo. Utländska investeringar i våra företag är förvisso välkomna, men man kan fråga sig varför framgången inte nåtts med hjälp av inhemska krafter. Har vi tillräckligt kunnande på ledarnivå? Överlåter vi alltför lätt resultatet av en investeringskrävande produktutveckling till utländska intressegrupper? Avstår vi från arbetsplatser som kunde ha uppstått i Finland?

De centrala frågorna är följande: hur bra inser vi vidden av förändringarna i det internationella ekonomiska systemet och hur bra förmår vi själva agera i detta sammanhang? Vår inlärningsförmåga är satt på hårt prov, eftersom de finländska företagen på allvar har blivit internationella först på 1980-talet. I Sverige kom samma utveckling igång redan för hundra år sedan och danskarna samarbetade med Ostasien för trehundra år sedan. Holländarna och engelsmännen har ännu längre tillbaka i tiden opererat bortom haven. Det säger sig självt att konkurrensen är hård i ett sådant sällskap.

Enbart historisk erfarenhet förslår dock inte. När strukturerna förändras inom den internationella ekonomin är det inte fråga om enbart tillväxt i produktionen eller ekonomin. Hela produktionssystemet håller på att bli globalt, eftersom de direkta investeringarna ökar ännu snabbare än handeln och i och med att företagen förenas till gränsöverskridande nätverk. En äkta världsekonomi, ett globalt marknadsområde, håller på att växa fram.

Med tanke på skapandet av nya, bestående arbetsplatser är det synnerligen viktigt att man förstår denna utveckling. De branscher som är relaterade till informationssamhället är för närvarande i OECD-länderna i stort sett de enda som skapar nya arbetsplatser. Genom sitt mångsidiga kunnande har Finland exceptionella möjligheter att dra nytta av utvecklingen och att av de företag som är relaterade till informationssamhället skapa det viktigaste stödet för vår samhällsekonomi, ett stöd som attraherar också utländska investerare. Kanske vi ännu en kort tid framöver har ett försprång som kan utnyttjas. Det är viktigt att agera nu.

?ven om man i samband med förändringsprocessen ofta betonar de stora stegen, är de enskilda stegen små och anpassade enligt individen. Vid sidan av de framgångsrika storföretagen bör vi i Finland skapa ett rikhaltigt urval småföretag, en form av nya hantverkarföretag inom den intellektuella sektorn. Bland dessa små företag återfinns största delen av de framtida nya arbetsplatserna.

För att nå den internationella toppnivån måste finländarna likaså satsa på kunskaperna i ledarförmåga på ett helt nytt sätt. Ledarskapsaspekten bör i detta sammanhang ses i ett betydligt vidare perspektiv än för närvarande. Företagsledarna är i behov av en gedigen kulturinriktad allmänbildning. Också företagskulturen bör utvecklas. Det är t.ex. beklagligt att se hur långsamt man går till väga hos oss när det gäller att i företagen anställa personer som doktorerat. Om det verkligen förhåller sig så att företagen inte kan dra nytta av vår högst utbildade arbetskraft, måste orsakerna härtill sökas också på annat håll än inom utbildningen.

Finländarna måste också lära sig att utveckla sin egen karisma och personlighet och att våga förlita sig på dem i internationella sammanhang. Det är en aning vilseledande att hävda att de ekonomiska vetenskaperna ligger till grund för handeln. Kanske borde vi hellre tala om den ekonomiska konsten.

Det är emellertid inte enbart fråga om att inhämta nya kunskaper. Många ledare och experter som länge har varit med i arbetslivet och som kanske redan har gått i pension har erfarenheter som vi måste lära oss att dra nytta av. Att få dessa seniormedborgare med som styrelsemedlemmar och ägare i nyetablerade småföretag skulle innebära en anmärkningsvärd extra resurs. I det framtida informationssamhället måste man sörja för en bättre växelverkan generationerna emellan.

Det vore skäl för statsmakten att tillmötesgå privatpersoner som bidrar med sin sakkunskap eller en del av sina tillgångar i nyetablerade småföretag och därmed hjälper att skapa nya arbetsplatser i landet. Det gäller att fördomsfritt tänka igenom hur sådan verksamhet, som ju gagnar vårt gemensamma bästa, skulle kunna uppmuntras.

En hel del har förvisso redan gjorts i detta syfte. När staten säljer företag som den äger och sedan via Tekes och Finlands Akademi placerar pengar i forskning och produktutveckling, är det uttryckligen fråga om att staten överför sina placeringar från det fysiska kapitalet till det andliga kapitalet. Den här vägen borde vi slå in på i hela samhället - innovationer behövs inom alla sektorer i tillvaron.

Ordet förändring tillhör de viktigaste, men samtidigt också de svåraste när man dryftar utvecklingen mot framtidens informationssamhälle. Den pågående övergången till informationssamhället leder till snabba och delvis också oförutsedda förändringar. Förändringen begränsar sig inte till enbart tekniska frågor. Tvärtom gäller den hela vårt samhälle.

Finland har i själva verket en hel del erfarenhet av stora förändringar. Under åtminstone de 130 senaste åren har vi mycket konkret upplevt en av de snabbaste sociala omvälvningar som någonsin ägt rum i västvärlden. Först tvingade katastroferna under de stora nödåren vårt gamla jordbruk att förnya sig. Därefter revolutionerade järnvägen våra trafikförhållanden. Vår industri utvecklades och den internationella handeln stärktes. Självständigheten bröt de intensiva ekonomiska banden med Ryssland. Lösandet av torparfrågan förnyade jordägandet i vårt land. Att vi klarade oss genom andra världskriget, skötte kolonisationen av evakuerade och frontmän, sörjde för återuppbyggnadsarbetet och byggde upp krigsskadeståndsindustrin, framstår också nu efteråt som nästan otroliga prestationer. Emigrationen och flyttningsrörelsen från landsbygden har satt vår anpassningsförmåga på hårt prov.

Vår välfärd har efter kriget ökat snabbare än i de flesta andra västländer. Vi har också förmått fördela allt det goda jämförelsevis jämnt. Inte ens den djupa recessionen i början av 90-talet - också den en av de mest dramatiska i det fredstida Europa - har förintat den verkliga kärnan i det vi åstadkommit.

Man kan med andra ord hävda att vi är professionella vad gäller hanteringen av förändrings- och brytningsprocesser i samhället. Denna vår styrka och förmåga kommer vi att behöva också i framtiden.

Hittills har de snabba förändringarna i vårt samhälle inneburit att vi tagit igen de övriga ländernas försprång. Nu står vi kanske inför ett skede där vi på vissa områden går i täten för utvecklingen.

Trots att utvecklingen på det hela taget innebär ekonomisk framgång för vårt folk, måste vi se till att välfärden fördelas jämnt. En av de mest centrala - och samtidigt svåraste - frågorna för framtidens informationssamhälle är därför att kombinera en effektiv inkomstbildning med en rättvis inkomstfördelning. Med effektivitet avser jag inte en ökad belastning på miljön eller en ökad användning av naturtillgångarna. Tvärtom innebär effektiviteten uttryckligen att den ekonomiska utvecklingen är hållbar och att den tar hänsyn till naturens förmåga att klara av belastningar och att förnya sig. Rättvisa innebär för sin del att arbete och företagsamhet premieras och att också de sämre lottade i samhället tas om hand.

Tyvärr tyder vissa tecken på att förändringarna i samhället kan medföra ökade löneskillnader. I exempelvis Nordamerika, där det till åtskillnad från Europa under de tjugo senaste åren har uppkommit en mängd nya arbetsplatser, har de nya jobben varit i genomsnitt bättre avlönade än de redan existerande. Genomsnittet säger dock inte hela sanningen: anställningarna har oftast varit antingen extremt högt avlönade eller också har de legat på en nivå som med nöd och näppe garanterat en minimiutkomst.

Dessa tillspetsade löneskillnader har förklarats med att den accelererade övergången från kroppsarbete till intellektuellt arbete och till uppgifter som kräver specialkompetens också leder till ökade produktivitetsskillnader människor emellan, vilket i sin tur återspeglar sig i den ersättning som betalas för utfört arbete. De accentuerade skillnaderna har därför motiverats med att man inte kan förhindra skapandet av lågavlönade arbeten, eftersom man då samtidigt förhindrar att nya arbetsplatser över huvud taget uppkommer.

Vi finländare bör lyssna mycket noga på den här debatten och även tänka över vilka åtgärder vi själva borde vidta om basstrukturen i fråga om arbetsmarknaden förändras så, att en bestående ökning av skillnaderna i samhället ser ut att bli följden. Bristande jämlikhet utgör det reella hotet i den nuvarande utvecklingen.

Enligt vissa bedömningar har finländaren för närvarande färre arbetstimmar under sin livstid än invånarna i de flesta andra västländer. Vi utbildar oss länge och vi går tidigt i pension. Under dessa våra arbetstimmar åstadkommer vi dock en levnadsstandard som är en av de högsta i världen. Vår samhällsekonomi producerar för närvarande lika mycket som före recessionsåren, och detta trots att hundratusentals arbetsplatser har försvunnit. Detta har varit möjligt eftersom produktiviteten har stigit till en av de högsta i världen. De som arbetar måste prestera ännu mera än förut.

Vi har alltså avancerat, och avancerar alltjämt, mycket snabbt i den strukturella förändring som präglar vår ekonomi. Denna förmåga till förnyelse har å ena sidan räddat vår ekonomi: efter recessionen ser prognoserna för exempelvis detta och nästa år igen synnerligen lovande ut. Å andra sidan har utvecklingen också sina negativa sidor: vi har inte lyckats skapa tillräckligt många nya arbetsplatser för dem som förlorat sina tidigare jobb. Samtidigt tröttar den hårda arbetstakten ut de arbetande finländarna klart tidigare än deras syskon och bröder i många andra länder. Är det kanske så att vi inte har kunnat omvandla den ekonomiska framgången i konkret livskvalitet?

Vi kan ta lärdom av utländska exempel, men vi kan inte kopiera andras lösningar. Vi varken kan eller vill tillägna oss en rå kapitalistisk modell, utan vi måste utveckla vårt eget finländska svar på informationssamhällets utmaningar. I det syftet måste vi kombinera de bästa tillgångarna vi har: förmågan till snabba förändringar och strävan efter ett rättvist samhälle.

När jag begrundat, de ensidiga följderna av saneringsinriktat ledarskap har jag efterlyst tankegångar kring det man kan kalla konstruktivt ledarskap. Eftersom medborgarna är genuint oroliga för den centrala servicens åtkomlighet i alla delar av vårt land, borde ett ledarskap som vill kalla sig konstruktivt kunna se till att man vid sidan av nedkörnings- och saneringsåtgärder har alternativ att erbjuda. Jag har inte sett speciellt många åtgärder som inneburit att informationsteknologibaserade tjänster erbjudits de medborgare som gått miste om postservicen. I grund och botten är det uttryckligen medborgarna som ger informationssamhället dess innehåll. I mina ögon erbjuder informationssamhället och de produkter och tjänster som drar nytta av informationsteknologin nya möjligheter när vi går över till ett äkta av växelverkan präglat medborgarsamhälle.

Utbildning är en av de bästa metoderna när det gäller att reagera på förändringar. Utbildningen stärker hela samhället, men framför allt förbättrar den de arbetslösas möjlighet att återgå till arbetslivet. Detta bör vi satsa på också i framtiden.

Även om förändringar i den ekonomiska strukturen kan öka trycket i riktning mot större löneskillnader, får följden inte vara motsvarande ökning i inkomstskillnaderna och en ojämnare fördelning av välfärden. Detta förutsätter ett nytt och fördomsfritt tänkesätt vid reformeringen av vår sociala trygghet. En förbättring av de sämre lottades ställning, ett aktivt ansvarstagande och en ökad individuell anpassningsförmåga är då de centrala principerna.

Så snart det bara är möjligt skall vi ta emot de nya möjligheter som den tekniska utvecklingen erbjuder. I och med att avståndens betydelse minskar och delvis försvinner helt, får vi vår stora chans. Möjligheten att utöka de handikappades jämlika medverkan i byggandet av vårt samhälle frigör likaså helt nya, värdefulla resurser.

En genomgång av denna helhet visar att den så kallade tredje sektorns sysselsättande effekt och frivilligorganisationernas ökade betydelse inte kan uppfattas som element utan koppling till den övriga samhällsutvecklingen. De är tvärtom en del i just den felande länk som behövs för byggandet av framtidens informationssamhälle. Det "samfundskapital" som vid sidan av det privata och det offentliga kapitalet växer fram närmast ur den fria medborgarverksamheten, utgör den centrala kraften som håller ihop samhället. Finland är inte bara summan av sina medborgare - landet är mer än så.

Finlands utveckling till ett informationssamhälle påverkar också kulturen, vanorna och kommunikationen på många sätt. Det är svårt att förutse hur individens levnadsvanor kommer att förändras under exempelvis de följande två decennierna. Vi kan alltså inte bereda oss på allting. Om det förhåller sig så att förändringarna grundar sig på individernas egna behov, förhoppningar och val är det dock motiverat att fråga sig om statsmakten har något reellt motiv att ange ny kurs för utvecklingen. Människan måste ha rätt att göra de val som gäller hennes eget liv.

Eftersom vi representerar ett litet språkområde, iakttar vi mycket noga hur förändringen påverkar ett språk som finskan. Det framförs ofta farhågor om att engelskan kommer att få en dominerande ställning och småningom ta överhanden över de mindre språken.

Man kan förstå orsakerna till denna rädsla, men behöver ändå inte helt instämma. Den realistiska utgångspunkten är att vi behöver kunskaper i utländska språk när vi rör oss ute i världen. Samtidigt är det dock lika realistiskt att konstatera att det finska språket för närvarande kanske är vitalare än någonsin. Vi bör därför se till att utnyttja de möjligheter som tekniken erbjuder. Bl.a. kan servicen till de finländare som arbetar utomlands göras betydligt mångsidigare. Över huvud taget kan de språkliga minoriteternas ställning förbättras avsevärt. Detta är särskilt viktigt i en världsdel som Europa, där den språkliga bilden är oerhört mångfasetterad.

I framtidens samhälle blir det allt vanligare att små grupper som befinner sig på långt geografiskt avstånd från varandra utnyttjar den nyaste tekniken i sina kontakter. Detta kan ha mycket stor betydelse för hela samhället. I framtiden skapar individerna allt oftare sin identitet med utgångspunkt i andra faktorer än de som är betingade av den geografiska miljön. Individernas hobbyer, personliga preferenser, samhällsåsikter och religiösa övertygelse spelar en centralare roll, även om den enskilda individen för närvarande känner sig tillhöra endast en liten minoritet. I informationssamhället kan minoriteterna utgöra den faktiska majoriteten.

De kontakter som minoriteterna upprätthåller - vissa t.o.m. på global nivå - kan ha en mängd positiva följder. Kontakterna stödjer den språkliga och kulturella mångfalden. De hindrar också majoriteten från att förkväva minoriteternas åsikter. C andra sidan kan kontakterna också stärka negativa krafter bland vissa till samhället avogt inställda grupper. Motdraget till den hotbilden är dock inte censur, övervakning eller bromsande av en delvis positiv utveckling, utan svaret står att finna i det i grunden sunda samhälle som ser toleransen som sitt centrala värde.

Också annars bör vi se till att våra attityder och rutiner motsvarar den nya situationen. Många exempel tyder på att den traditionella arbetsmetoden, baserad på ordergivning uppifrån och hierarkiska modeller, håller på att ge vika för mer decentraliserade och mindre förutsägbara system som grundar sig på någon form av nätverksideologi. En värld som tillämpar sistnämnda system är kanske inte alldeles lätt att gestalta eller behärska, men den är livskraftig och har förmåga att förnya sig.

I en sådan verksamhetsomgivning blir nationalstaten tvungen att ta sig an helt nya utmaningar. Makten och ansvaret delas upp i ett mångskiftande nätverk som inte tar häsyn till de konkreta gränserna mellan staterna. Friheten ökar, men samtidigt kan många negativa fenomen förstärkas. Staterna måste i framtiden noga överväga sina egna uppgifter: de måste vara redo att samarbeta och de måste fundera över om det sist och slutligen är medborgarna som finns till för staten eller staten för medborgarna.

Universiteten samt den akademiska forskningen och utbildningen utgör centrala element i utvecklandet av det finländska informationssamhället. Det är inte enbart fråga om ett systematiskt förvärvande och tillvaratagande av tekniskt kunnande, utan om verksamhet i mycket vidare perspektiv.

Den mänskliga civilisationens historia har handlat om forcerandet av hinder. De humanistiska vetenskaperna har brutit igenom det mänskliga intellektets tidigare gränser, naturvetenskaperna har kämpat mot de begränsningar som naturen uppställt. Nu när den nya tekniken eliminerar allt flera fysiska begränsningar, börjar utvecklingen dikteras av faktorer som tidigare funnits i bakgrunden. Hur motsägelsefullt det än kan låta förhåller det sig så, att den utvecklade tekniken trots allt inte accentueras i individernas och samhällenas tillvaro - snarare kan dess ställning relativt sett t.o.m. försvagas.

De frågor som verkligen är betydelsefulla för individen börjar småningom träda fram allt tydligare: den omgivande naturen, livsmiljön och landskapet, samfunden, ett fungerande och tryggt samhälle, ett människovärdigt liv, sökandet efter lyckan. Vi är inte på väg mot ett maskinernas samhälle, utan mot en människans och de mänskliga samfundens era.

Vetenskapen är ett centralt element i denna utveckling. Vetenskapen tjänar visserligen den tekniska och ekonomiska utvecklingen, men den söker också tillsammans med konsten det som är sanning, skönhet och rätt. Vid övergången från materiell tillväxt till immateriell tillväxt betonas uttryckligen förädligen på det intellektuella planet, kulturen, vars institutionella hemvist framför allt universiteten är.

Naturvetenskaperna spelar likaså en väsentlig roll i den akademiska världen. Men också de vetenskaper som är fokuserade på människan och de mänskliga samfunden bör i framtiden ha en framskjuten position. Åsiktsfrihet, ett alert bildningsväsende samt ett oberoende, rentav kritiskt, dryftande av olika samhällsfenomen utgör basen för ett sunt informationssamhälle.

Detta innebär ingalunda att universiteten skall isolera sig från det övriga samhället. I framtiden är t.ex. samarbetet med företag en naturlig del av det akademiska livet. När det gäller finansieringen av den tillämpade forskningen i högskolorna kan företagen eventuellt i framtiden komma att spela en helt avgörande roll.

Universiteten och högskolorna har visat prov på en fördomsfri inställning vad utvecklandet av nya samarbetsmodeller beträffar. Men också de sista återstående berlinmurarna måste raseras såväl inom som utanför universiteten. Företag samt institutioner som Finlands Akademi och Tekes bör i större utsträckning än hittills involveras i det akademiska samarbetet.

Detta gäller inte enbart de tekniska och ekonomiska sektorerna. Den tvärvetenskapliga nätverksideologin bör utsträckas till alla områden. Många finländska företag som verkar långt utanför Finlands gränser skulle säkert vara betjänta av större kännedom om exempelvis främmande kulturer.

När vi nu befinner oss här i universitetet, har vi med andra ord inte sammanstrålat i ett elfenbenstorn fjärran från yttervärlden. Universitetet är ett forum för det fria akademiska tänkandet, en producent av kritiska åsikter och en vital del av hela det finländska samhället.

Informationssamhället erbjuder en stor möjlighet, samtidigt som det förutsätter att vi politiska beslutsfattare ständigt är på alerten och vid behov också färdiga att fatta djärva beslut. Jag vill här gärna ta fasta på fyra centrala problem som vi måste lösa.

För det första: Övergången till informationssamhället kan leda till bristande jämlikhet, eftersom alla individer, alla regioner och alla stater inte har samma möjligheter att utnyttja dess potential. Mot bakgrunden av den snabba förändringen är det viktigt att man fäster särskilt avseende vid att stärka de svagas beredskap att klara sig i morgondagens samhälle.

För det andra: De snabba förändringarna ställer speciellt stora krav på individernas, samfundens och samhällenas anpassningsförmåga. Man kan befara att denna förmåga i vissa situationer närmar sig toleransgränsen. Vi måste därför på förhand se till att så många som möjligt är beredda på förändringarna och att de som råkat i svårigheter inte drabbas på ett oskäligt sätt. Detta är angeläget redan med tanke på stabiliteten i samhället.

För det tredje: Samhällsutvecklingen frigör såväl positiva som negativa nya krafter. Vi måste trygga det fria och öppna samhällets fortlevnad på ett sådant sätt, att människorna har rätt till en privat sfär och att de kan råda över sitt eget liv. Samtidigt måste vi dock vara beredda på vissa negativa fenomen. Också åsikter som präglas av fientlighet gentemot medmänniskorna får eventuellt möjlighet att sprida sig effektivare än förut. Tolerans och skyddandet av de svaga mot de starka blir allt viktigare i framtiden.

Och för det fjärde: En snabb och ensidig förändring kan öka vårt samhälles sårbarhet. Tekniken skall vara människans dräng, inte hennes husbonde. Inga maskiner i världen kan ersätta det normala mänskliga umgänget. Vi måste noga ge akt på att vårt samhälle utvecklas på ett balanserat sätt och att det har förmågan att klara av även krissituationer.

Finland är kanske det första landet i världen som håller på att utvecklas till ett informationssamhälle. Uppgiften är minst sagt utmanande: det finns inga fotspår vi kan vandra i. Finländarna bör känna sund stolthet över sin historiska roll, men de bör också känna sin plikt i detta sammanhang. En balanserad utveckling mot informationssamhället är dels ett nationellt projekt för Finlands del, dels en uppgift för oss i vår egenskap av européer - och kanske i sista hand en ännu större uppgift.