Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL - FFC 90 ÅR -VID FFC:s FULLMÄKTIGES FEST I KILJAVA, 24.05.1997

FINLAND I ETT TURBULENT EUROPA - TANKAR KRING EN NATIONS STYRKA OCH UTMANINGAR

Det gläder mig mycket att få delta i detta evenemang med anledning av FFC:s 90-årsjubileum. För att få en riktig bild av det finländska välfärdssamhället måste man inse betydelsen av de stora insatser som fackföreningsrörelsen och de andra folkrörelserna gjort för skapandet och utvecklandet av vårt samhälle. Detta kommer att vara fallet också i framtiden.

Det finländska välfärdssamhället har åstadkommits genom hårt arbete. Fackföreningsrörelsen har garanterat att resultatet av detta arbete kunnat fördelas rättvist inom hela samhället, bland dem som utfört själva arbetet.

Jag har nyligen återvänt från Afrika, ett land där utvecklingen i många avseenden tar sina första steg. För många afrikanska länder framstår Finland som en avlägsen dröm om välfärd och rättvisa. Jag var stolt över att för mina afrikanska vänner kunna berätta om mitt eget lands prestationer, utan att fördenskull förtiga våra problem. Afrika är en gigantisk kontinent i omedelbar närhet av Europa. Skeendet och händelserna i Afrika är därför inte egala för oss. Vi är på väg mot en era präglad av globalitet. Vi får inte isolera oss. Det är enbart genom samarbete vi kan lösa de förestående problemen på nationell och internationell nivå.

Finlands styrka har inte legat i stora anhopningar av ekonomiskt kapital eller i stora naturtillgångar. Vår faktiska styrka ligger i vår egen kultur, i vår rättvisetradition och i vårt kunnande. Med den kraft vårt kulturella kapital gav oss förmådde vi under förra seklet inta vår plats i nationernas skara. Detta skapade också förutsättningar för politisk och facklig aktivitet vid sekelskiftet.

Storstrejken 1905 innebar en av många vändpunkter för nationens del: finländarna bildade då en enig front för drivandet av sina intressen. Denna eniga front höll också 1939 och 1944 Det gör den än idag, i denna Europas stora brytningstid.

Dessa faktorer - kultur och kunnande, samarbete och gemensamt ansvar - har kommit att utgöra den verkliga styrkan för vår nation. Samma faktorer utgör basen för vårt handlande också nu, när vi står på tröskeln till ett nytt sekel.

Europa står åter mitt uppe i en tid av historiska omvälvningar. Lyckligtvis är det till övervägande del fråga om en fredlig utveckling. Militär makt används inte längre för att kuva de svagare - däremot utnyttjas den i allt högre grad för tryggande och upprätthållande av fred. Vi kan nu i allt högre grad använda våra resurser till att stärka den ekonomiska och sociala välfärden.

Bakgrunden till den brytningstid som Europa upplever för närvarande står att söka i globala faktorer: det håller på att uppstå ekonomiska områden och valutaområden, bestående av de olika kontinenterna, samt globala kapitalmarknader och någonting som man kunde kalla t.ex. "know-how-marknader". Efter det kalla kriget är vi nu i den situationen att vi kan montera ned de murar som i politiskt, militärt och ekonomiskt avseende skurit sönder Europa, samtidigt som vi har kunnat skapa en ny europeisk samarbetsordning. Det toppmöte som i mars i Helsingfors sammanförde Rysslands president och USA:s president var betydelsefullt framför allt därför att det på nytt ledde in det europeiska samarbetet i stabila banor. Detta är något som Finland och hela Europa har dragit nytta av.

Från vårt lands synpunkt har dels upplösningen av tudelningen i Europa, dels Finlands anslutning till Europeiska unionen utgjort odelat positiva, historiska tilldragelser. Vi har samtidigt fått möjlighet att stärka vår faktiska självständighet och vår internationella ställning. Vi sitter med vid de bord där man fattar beslut om och löser frågor som gäller Europas och vårt eget lands framtid. Detta har inte alltid uppfattats på rätt sätt. Det förekommer uppenbarligen alltjämt att man på vissa håll önskar sig en direkt återgång till den konkurrenssituation som förelåg nationalstaterna emellan. Jag hoppas dock att man hos oss i allt större utsträckning skulle debattera de ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska aspekter som den pågående europeiska brytningsprocessen innebär för vår del. Vi kan på goda grunder se med tillförsikt på framtiden.

För egen del önskar jag i detta inlägg betona betydelsen av de pågående förändringarna på det ekonomiska planet. I varje del av Europa försöker man reformera ekonomin i syfte att öka de enskilda medborgarnas välfärd. Detta är nödvändigt, eftersom vi med tanke på den globala utvecklingen måste förbättra Europas ställning avsevärt. Det har sagts att de bästa 1900-talsprodukterna i hela världen i många fall framställs inom Europeiska unionens område. Nu gäller frågan dock vad vi har att erbjuda den integrerade världsmarknaden på det snart stundande 2000-talet.

Vid sidan av Asien och Nordamerika utgör Europa den centrala ekonomiska och politiska faktorn i världen. En stark och utvidgad Europeisk union skapar ekonomisk - och därmed också politisk - stabilitet i världsdelen. Utvecklingen i Ryssland vilar alltjämt på en i ekonomiskt hänseende osäker grund. Bl.a. därför är den stabilitet som Europeiska unionen åstadkommit absolut oundgänglig. En sådan Europeisk union är en bra partner för Ryssland. Vi måste se till att den här utvecklingen inte rubbas.

Finland och de övriga EU-länderna närmar sig ett betydelsefullt avgörande: genomförandet av den ekonomiska och monetära unionens tredje fas och övergången till en gemensam valuta. I EMU förenas alla de primära målen för integrationen, dvs. en ekonomisk utveckling som skapar välfärd, ett politiskt samarbete som främjar trygghet och stabilitet samt ett stärkande av Europas ställning i globalt perspektiv.

Vi måste dock hela tiden hålla i minnet att utvecklandet av Europa uttryckligen innebär ett främjande av medborgarnas välfärd - resultaten måste sålunda återspegla sig i medborgarnas situation. Det svåraste problemet idag är arbetslösheten. Lösandet av detta problem utgör därför en speciell utmaning för det europeiska samarbetet.

Jag är övertygad om att en övergång till en gemensam valuta tjänar Finlands och finländarnas intressen.

Övergången till en gemensam valuta är ett av elementen i utvecklandet av Europas inre marknad och därmed ett steg på vägen mot en ökad välfärd. Artificiella hinder och trösklar viker för ekonomiska realiteter i och med att man kan eliminera de kostnader och osäkerhetsfaktorer som är relaterade till separata valutor.

EMU är dessutom ägnad att utöka den allmänna monetära stabiliteten och att minska betydelsen av spekulation. Detta blir allt viktigare i en era präglad av fria kapitalrörelser.

Vi kan likaså fråga oss hur stort ett ekonomiskt område kan bli utan att det förlorar greppet om sin egen valuta. Om valutorna i t.o.m. länder av Storbritanniens och Italiens storleksklass har blivit föremål för spekulation, undrar man om ett mindre land då det försvarar den egna valutan blir tvunget att pruta oskäligt mycket i fråga om de andra målen. Att tillhöra ett stabilt valutaområde är därmed ett tryggare alternativ i ekonomiskt hänseende.

Valutaenheten har inte längre samma betydelse för vår identitet som den i tiden haft. I takt med att den elektroniska penningen vinner terräng i förhållande till den fysiska penningen, minskar också den egna penningenhetens betydelse som nationell symbol. Pengarna är inte längre ett antal mark i fickan, utan en rad som datorn printar ut på kontoutdraget. Penningsystemet har ett instrumentellt värde men inget egenvärde.

I nästa skede kommer världsekonomin att präglas av framför allt tre inflytelserika valutor. Det är bättre att vid sidan av dollar och yen ha en europeisk valuta, som samtidigt är vår egen valuta, än att vara en del av ett system där bara en enda europeisk stat behärskar den "tredje valutan". Om vi går in för en gemensam valuta eliminerar vi risken för att ett enskilt land i Europa bestämmer över de andra med hjälp av sin egen valuta.

För att den ekonomiska och monetära unionen inte skall bli en renodlad monetär union är det viktigt att EU:s medlemsländer också utvecklar sitt ekonomisk-politiska samarbete. Konjunkturväxlingarna är en naturlig del av ekonomin. Det ligger därför i hela Europas intresse att vi klarar av eventuella förestående lågkonjunkturer och att vi upprätthåller en sund bas för vår ekonomi. För dämpandet av fluktuationer gäller det att finna såväl gemensamma som nationella strategier.

Erfarenheterna från början av 1990-talet har på ett bistert sätt lärt oss hur de höga räntorna och abrupta svängningarna i valutakurserna kan bli oerhört dyra för exportindustrin, hemmamarknaden, småföretagen och de enskilda hushållen.

Under den senaste tiden har vi äntligen fått njuta av låga räntor och en stabil ekonomi. Detta har givetvis i hög grad berott på att vår offentliga ekonomi har återhämtat sig, men vid sidan därav har också den långa inkomstuppgörelsen spelat en viktig roll. Det faktum att penningmarknaden utgår ifrån att Finland utan dröjsmål ansluter sig till EMU har likaså stött den positiva ränteutvecklingen. Vi har m.a.o. dragit nytta av den monetära unionen redan före dess uppkomst.

För egen del har jag i hög grad bedömt dessa frågor utgående ifrån hur olika åtgärder påverkar uppkomsten av nya arbetstillfällen. En övergång till gemensam valuta innebär att spelreglerna i samhället - och också på arbetsmarknaden - förändras i hög grad. En inflatorisk prissättning inom företagen, på trävarumarknaden eller på arbetsmarknaden leder direkt till avsättningssvårigheter för den finländska produktionens del och därmed också till förlust av arbetsplatser.

Vid användningen av en gemensam valuta är det av avgörande betydelse att alla aktörer verkligen vinnlägger sig om att inflationen är låg. Samtidigt är det självklart att denna strävan kommer att testas i praktiken inom företagen, den offentliga sektorn och arbetsmarknaden. Den viktiga debatt som också ni nyligen inlett angående nästa inkomstuppgörelse tilldrar sig därför stor uppmärksamhet.

Frågan om hur lyckat ett beslut om finländsk anslutning till EMU är för medborgarnas del blir också beroende av om de centrala aktörerna inser att spelreglerna ändrats och är kapabla att ställa om sig till de nya förhållandena.

Vad gäller beredskapen inför en gemensam valuta har vi ingenting att skämmas över vid en jämförelse med andra länder. I Finland har vi inom loppet av en relativt kort tid inlett en omfattande och mångsidig debatt om verkningarna av EMU. I den här debatten medverkar både experter, vanliga medborgare och politiska beslutsfattare.

Med tanke på framtiden var det betydelsefullt att arbetsmarknadsorganisationerna tillsammans i ett färskt ställningstagande kunde skissera upp EMU-spelreglerna. Arbetsmarknadens förmåga att också i svåra frågor kunna enas om en gemensam ståndpunkt är enligt min åsikt obestridligen en styrka hos oss finländare och en av orsakerna till våra framgångar som nation.

Finländarnas stora styrka har varit förmågan att i strategiska ögonblick kunna samla nationens resurser kring gemensamma beslut. Därför anser jag det vara viktigt att vi i EMU-beslutet söker en så stor acceptans som möjligt och att detta sker både på det politiska planet och i ett vidare perspektiv. Viktiga åtgärder i det syftet är dels regeringens beredskap att diskutera frågan med oppositionen, dels de riktgivande åtgärder som vidtagits på arbetsmarknaden och den konstruktiva medverkan som också andra intresseorganisationer i samhället stått för under det pågående beredningsskedet.

I debatten om EMU spelar givetvis också skeptikerna, kritikerna och motståndarna en viktig roll. Tack vare dem säkerställs att ingen viktig åsikt eller synvinkel blir förbisedd. En bra debatt leder till bra politik.

Det råder ett allt större behov av kunnande individer.

För att Finland skall kunna erbjuda varje arbetsvillig person arbete och för att landet skall klara av framtida konjunkturfluktuationer med den äran, krävs det att vi slår vakt om vårt näringslivs av tradition starka sidor och att vi samtidigt skapar nya plattformar.

Skog och metall är de sektorer som den finländska välfärden i många avseenden har stött sig på och som fortfarande erbjuder stora möjligheter. Skogen kvarstår som vår naturliga styrka - den är ju en förnybar naturtillgång som kan förädlas så gott som i det oändliga. Vad tjänar det till att exportera sågvirke och sedan köpa tillbaka det till mångdubbelt pris i form av färdiga möbler Vi är erkänt skickliga inom metallbranschen, och också här gäller det att upptäcka de nya möjligheter som bl.a. olika nätverksmodeller och företagens interna samarbete kan erbjuda.

Utgående från företagsverksamheten i anslutning till informationssamhället måste vi, vid sidan av skogs- och metallindustrin, bygga upp en tredje stöttepelare för vår samhällsekonomi. Möjligheterna härtill är osedvanligt gynnsamma för vår del.

Inom servicebranscherna är sysselsättningsutsikterna goda. Den tillväxtpotential som kompletterar de tre stöttepelarna i vår ekonomi återfinns de facto inom servicesektorn och den s.k. tredje sektorn. Inom servicenäringen är också exportutsikterna hoppingivande.

Skapandet av nya arbetsplatser kommer under de närmaste åren att vara den största utmaningen för den ekonomiska politiken och samhällspolitiken. Det är viktigt att vi kan förhindra utslagning och utnyttja hela vår nationella potential. Det är också viktigt att komma ihåg att ett element i denna potential utgörs av den stora skara finländare som alltjämt är utan arbete.

Kunnande, samarbete och gemensamt ansvarstagande är, tror jag, de tre faktorer som kan hjälpa oss finländare att tackla problemen. Kunnande är något som varje arbetstagare bör besitta. Förmåga att samarbeta krävs på arbetsplatserna, i företagen och överhuvudtaget på arbetsmarknaden. Vilja till gemensamt ansvarstagande bör prägla varje beslutsfattare och varje anställd.

Vårt kunnande baserar sig på ett välfungerande, livslångt och mångsidigt lärande. I ett bra samhälle har var och en en självskriven rätt till utbildning.

När det gäller att i arbetslivet främja samarbetet på det interna planet återstår ännu mycket att göra. Det är här i sista hand fråga om att kapaciteten skall kunna utnyttjas genom att arbetstagarna erbjuds olika påverkningsmöjligheter.

Avtalsverksamheten på arbetsmarknaden kan i dessa sammanhang agera vägvisare. Ett kollektivavtalssystem som baserar sig på ömsesidigt förtroende och som erbjuder möjlighet även till lokala avtal kan också i framtiden vara vår styrka. Inom denna sektor har arbetsmarknadsparterna i metallbranschen stått för en exemplarisk insats, som säkert redan i det här skedet har bidragit starkt till den positiva tillväxten i branschen. I fråga om metalls avtal har man lyckats förena den flexibilitet som företagen behöver med de anställdas trygghet på ett sådant sätt att alla drar nytta av arrangemanget.

I Finland har det inte uppstått någon oåterkallelig uppdelning mellan förvärvsarbetande och arbetslösa. Arbetsmarknaden har fungerat så, att varannan arbetslös har kunnat få arbete under årets lopp. Enligt de färskaste uppgifterna kunde man först hejda ökningen i antalet långtidsarbetslösa, och numera kan en sänkning redan noteras. Detta har till stor del möjliggjorts genom den aktiva arbetskraftspolitik som förts i Finland. För detta har vi också arbetsminister Liisa Jaakonsaari att tacka. Hon har under mycket svåra omständigheter visat prov på beslutsamhet och starkt personligt engagemang när det gällt att lösa problemet med arbetslösheten i vårt land.

De arbetslösa har på olika håll i landet inom sina egna organisationer och genom initiativ till bl.a. andelsverksamhet på ett förtjänstfullt sätt gjort insatser för bekämpande av arbetslösheten.

Sysselsättningstalkot måste fortsätta. Det har jag för egen del också förbundit mig till. Vi måste dock minnas att lösningarna på problemen inte alltid är okomplicerade eller lätta.

De förvärvsarbetandes solidaritet med dem som drabbats av arbetslöshet ledde till den inkomstuppgörelse som för närvarande är i kraft. För detta förtjänar arbetsmarknadsparterna hela samhällets erkännande. Inkomstuppgörelsen har varit en viktig faktor i tryggandet av den ekonomiska tillväxten.

Inkomstuppgörelsen är i sig en av nyckelfaktorerna när man talar om den ekonomiska tillväxten. I år kommer vi för första gången att nå det mål som Matti Pekkanens arbetsgrupp satte, dvs. en tillväxttakt på fem procent, vilket utgjorde en förutsättning för målet att halvera arbetslösheten. Det är likaså viktigt att sysselsättningen utvecklas gynnsamt.

Vi är inne på en väg som leder till resultat. Nu gäller det att hålla stadigt i tyglarna. Jag hoppas att arbetsmarknadsparterna fortsätter på det gemensamma ansvarets väg, den väg som innebär arbete för oss finländare och som medför att arbetsmarknadsorganisationerna också kan påräkna medborgarnas genuina stöd.

I år firar vi 80-årsjubileet med anledning av Finlands självständighet. I likhet med andra stora omvälvningar kräver också en stats självständighetsprocess alltid banbrytare som vågar se framtiden an fördomsfritt och utan att stelna i formerna.

Ordföranden för Finlands fackförbund, Oskari Tokoi, tillhörde sommaren 1917 dessa banbrytare. Han var vid den här tidpunkten världens första arbetarpartiförankrade statsminister - i det dåvarande storfurstendömet visserligen under benämningen vice ordförande i senatens ekonomiavdelning. Tokois fördomsfria inställning kom till uttryck när han som en av de första politiska påverkarna i ett linjetal inför lantdagen började tala för fullständigt oberoende för Finlands del:

"Vi avser att sikta vida längre än så. Det är det finska folkets och Finlands lantdags avsikt att Finland når självständighet och frihet, en självständighet som motsvarar det finska folkets värde bland nationerna och som står i samklang med den ställning som tillkommer oss i vår egenskap av kulturfolk." (fri översättning)

Ett halvt år senare kunde Finland proklamera sin självständighet.

Nu när 80 år har förflutit sedan vårt land blev självständigt och 90 år sedan FFC grundades befinner vi oss åter vid ett vägskäl. Vi står i många avseenden på tröskeln till ett helt nytt tidevarv. När vi bereder oss inför denna brytningstid kan vi gärna ta lärdom av den atmosfär som vid tiden för FFC:s uppkomst var rådande i samhället: vi måste vara beredda på radikala reformer och vi måste ha mod att förlita oss på kraften i den fria medborgarverksamheten. Också nu ligger vår styrka i vårt kunnande, vår samarbetsförmåga och vår förmåga att bära gemensamt ansvar.

Vi är i allt större utsträckning på livets alla områden en del av den europeiska och globala utvecklingen. Vårt mål är och förblir dock detsamma: Ett Finland där det är gott att leva och arbeta.