PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL

VID VÄSTEUROPEISKA UNIONENS MÖTE I PARIS 03.06.1997

På tröskeln till det tjugoförsta seklet önskar jag här delge er min uppfattning om säkerhetsfrågorna gällande vår kontinent. Europa har kommit en lång bit på väg sedan det kalla krigets dagar av splittring - men det oaktat återstår mycket att göra på vägen mot en genuin förening och bestående fred. Det är vår historiska uppgift att stötta denna dynamiska förändringsprocess, samtidigt som vi eftersträvar stabilitet.

För närvarande upplever vi övergången i riktning mot en utpräglat global era. Genom att det kalla kriget upphört har det blivit möjligt att utveckla Europas framskjutna roll och ställning på ett mer dynamiskt sätt än tidigare.

Vi måste arbeta för att målet, den gemensamma säkerheten, skall bli en realitet i hela Europa. De värderingar och principer som OSSE antagit erbjuder en utgångspunkt för samarbete i riktning mot detta mål. Den europeiska integrationen fungerar som en dynamo för de förändringar som skall överbrygga arvet från det kalla krigets dagar.

Samtidigt som alla regioner drar nytta av ett enat Europa kan de också bidra till den allmänna säkerheten. Jag vill gärna belysa denna aspekt genom att här senare närmare kommentera min egen region, Östersjöregionen och Nordeuropa.

Vi befinner oss mitt uppe i - eller har framför oss - avgöranden och händelser som kan inleda ett nytt kapitel i Europas historia.

Efter Berlinmurens fall har ett nytt ramverk för övergången till demokrati och marknadsekonomi vuxit fram. De strukturer som gällt militär konfrontation har monterats ned och ersatts av militärt samarbete och öppenhet.

Vad de internationella relationerna beträffar håller vi på att inleda en ny fas: segern över splittringen och stagnationen måste konsolideras i hela Europa. Också om resultaten av förändringsprocessen blir ojämnt fördelade en tid framöver, har vi trätt in i en ny era när det gäller utvecklandet av ett demokratiskt och enat Europa. Det behövs lämpliga metoder för lösandet av de nya säkerhetsproblem som utan tvekan kommer att uppstå.

En effektiv och utvidgad Europeisk union utgör det centrala elementet när det gäller ett framtida förenande av kontinenten. Vad de globala angelägenheterna beträffar måste unionen få en ny, inflytelserik roll. Mycket återstår att göra. Unionen måste bära sitt ansvar och vara alert för de möjligheter som är en naturlig del av denna historiska uppgift. Knutpatriotism inom unionen är ett hot, men detta fenomen bör kunna avhjälpas av unionsmedlemmarna själva. Ett viktigt inslag i EU:s ledande roll är en stabil och sund ekonomisk och social tillväxt som förmår övervinna de negativa följderna av arbetslösheten och regressionen. Genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen komer att pröva EU:s vilja att blicka framåt och agera globalt. Finansiell stabilitet måste i brådskande takt fås till stånd på global nivå. I denna nya struktur måste EMU ha en given plats.

EU utvidgar stabiliteten genom integration och ekonomisk välfärd. Unionen skapar förutsättningar för ett europeiskt medborgarsamhälle. Regeringskonferensen måste, och kommer också, att göra EU till en starkare aktör i den europeiska säkerhetsfrågan, en aktör med ökad förmåga att förhindra och lösa konflikter. I detta sammanhang kommer en närmare kontakt med Västeuropeiska unionen att utnyttjas.

Europeiska unionen står snart inför ett annat beslut, som kommer att ha vittgående följder för Europa. Detta sker i och med att nästa förhandlingsrond gällande nya ansökarländer inleds. Medlemskapet i EU gäller inte enbart den interna marknaden, de monetära frågorna eller världshandeln, utan det handlar också om att tillhöra familjen av demokratiska nationer och om säkerhet genom ömsesidig solidaritet.

EU:s beslut angående utvidgningen får inte åsidosätta eller utelämna något visst land eller någon enskild region. Det samarbete som äger rum före utvidgningen bevarar i likhet med de europeiska överenskommelserna sitt värde och säkerställer därmed en fortgående och öppen integrationsprocess som i sinom tid utmynnar i en utvidgning.

Europa och USA måste ta steget in i 2000-talet som starka partners och med utgångspunkt i de historiska, kulturella och ekonomiska band som knyter dem samman.

Den europeiska familjen håller på att förenas. Europeiska unionen och Nato har tillsammans med Västeuropeiska unionen, OSSE och Europarådet i det att de slår vakt om den demokratiska säkerheten en viktig uppgift att fylla i det Europa som tar avstånd från makthierarkier, skiljelinjer och blockbildning och i stället pläderar för valfrihet, samarbetsvilja och öppenhet.

Den Nordatlantiska pakten står alltjämt för den säkerhet och stabilitet som är viktig inte bara för dess medlemmar, utan också för dess partners. ået är av stor vikt för Europa att den anpassning och utvidgning som avser Nato präglas dels av så litet spänningar som möjligt, dels av så stort ömsesidigt förtroende som möjligt. Avtalet mellan Nato och Ryssland för en bra bit på väg mot detta mål, men avtalets verkliga värde måste givetvis prövas på det praktiska planet.

Västeuropeiska unionen bör i allt högre grad vara den förenande länken mellan Europeiska unionen och Nato; det gäller att sammanföra de europeiska aktörerna på ett innovativt sätt.

Förra veckan signerade Natomedlemmarna och Ryssland här i Paris en grundakt om sina ömsesidiga förbindelser. Denna tilldragelse kan bli en milstolpe p vägen mot gemensam säkerhet i Europa. Grundakten konkretiserar viljan att inom ramen för en gemensam, ömsesidig säkerhet tillsammans arbeta för ett enat Europa. Inget land kan hälsa denna lösning med större värme än mitt land gör.

Jag var i tillfälle att på nära håll följa de händelser som ledde till genombrottet i förhandlingarna mellan Nato och Ryssland. Toppmötet mellan president Clinton och president Jeltsin i Helsingfors återspeglade en konstruktiv vilja att gemensamt hantera förändringen och anpassningen gällande säkerhetsarrangemangen i Europa.

Det nyligen signerade avtalet vittnar om dels Natos vilja att axla en tyngre roll, dels Rysslands vilja att engagera sig i den europeiska säkerhetsfrågan. Nato och Ryssland bär ett primärt ansvar när det gäller att förhindra att militära konfrontationer på nytt bryter ut i Europa eller påverkar någon av dess regioner. Hörandet av dem måste ingå i det öppna och bredbasiga samarbete som avser hanteringen av säkerhetsfrågorna i Europa.

Jag vill gärna understryka en synpunkt som nyligen kommit till uttryck och som går ut på att förutsättningar nu har skapats för Natos utvidgning till alla demokratiska nationer i Europa. Ett nytt Nato kan på ett avgörande sätt medverka till att förhindra och tygla konflikter över hela kontinenten.

Det Euroatlantiska samarbetsrådet - den sista biten i läggspelet - bör göras till ett forum för uppriktigt samarbete i säkerhetsfrågan. Det är viktigt att detta forum rymmer en öppen och konstruktiv dialog samt en fullvärdig arbetsinsats.

Säkerhetssamarbete inom ramen för mekanismen Nato-Ryssland, det Euroatlantiska samarbetsrådet och ett utvidgat Partnerskap för fred är ägnat att sammanlänka det euroatlantiska samhället på ett effektivare och rationellare sätt.

Medlemskapet i säkerhetspolitiska institutioner är viktigt, men det är inte ett självändamål. Samarbetsstrukturerna måste stärkas för alla europeiska länders del, oberoende av om de är medlemmar eller partners i EU eller Nato och oberoende av om de är fullvärdiga medlemmar av VEU eller inte. Det bredbasiga säkerhetssamarbetet måste kvarstå som vår främsta uppgift.

Den pågående utvidgningsprocessen accentuerar behovet av ökade ansträngningar den gemensamma säkerheten till fromma. Inget land får mot sin vilja lämnas permanent utanför, om andra länder samtidigt har tillfälle att ansluta sig till de centrala strukturerna. Inget land får heller tillåtas att isolera sig. Den europeiska och transatlantiska säkerheten är odelbar. Skiljelinjerna och gråzonerna måste förpassas till historien.

Med tanke på säkerheten och välståndet i hela Europa innebär Östersjöregionen både ett löfte och en utmaning. Samarbetet mellan stater, lokala samhällen och organisationer inom regionen håller på att överbrygga de djupa socioekonomiska klyftorna. Samarbetet gör det möjligt att hantera en situation där man har att komma till rätta med resterna av tidigare militära upprustningsstrukturer, härstammande från den forna eran av konfrontation och splittring.

Denna historiska region profilerar sig nu igen som en av byggstenarna i Europa. Uppmuntrande resultat kan redan skönjas inom den ekonomiska sektorn: reformer gynnas och innovativt arbete utförs inom det gränsöverskridande samarbetet. Möjligheterna till ömsesidig handel och utvecklande av infrastrukturen är enorma. Likaså har man vidtagit gemensamma åtgärder för att hantera bl.a. sådana nya säkerhetsrisker som är relaterade till kärnvapen, miljöproblem, organiserad brottslighet och illegal migration. Intressena i regionen bevakas vad vapenkontrollen beträffar och nya metoder för skapande av förtroende och säkerhet diskuteras.

Ett Östersjöområde som är ekonomiskt aktivt och för en dynamisk politik kan bidra på ett väsentligt sätt till hela Europas enhet. Området är emellertid inte någon separat helhet; kan det tillgodogöra sig de gemensamma principer och bredare säkerhetsstrukturer som byggts upp inom OSSE, kan det också se fram emot en blomstrande och trygg framtid.

Det finns omfattande möjligheter till ett samarbete som främjar säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Det kan bli ett område där den lokala initiativkraften och den europeiska ansvarskänslan förenas på ett produktivt sätt.

Europeiska unionen håller på att stärka sin nordliga dimension och inta en central roll i Östersjöområdet. Utvidgningen av unionen utgör en viktig del av regionens framtidsvyer, och måste vara en kommande realitet också för de baltiska länderna, som har gjort beundransvärda framsteg på sin väg tillbaka till Europa.

De nordiska länderna strävar efter att göra sin insats för den ekonomiska utvecklingen, medborgarsamhället och stabiliteten i sina närområden. Deras nära historiska och kulturella band till de baltiska länderna tjänar som en stadig grund för både praktisk konsultation och konkret samarbete.

Ryssland är en oundgänglig samarbetspartner när det gäller samarbetet i Östersjöområdet. Landet har dessutom en framstående roll på ett bredare europeiskt plan genom sitt aktiva arbete inom OSSE, sitt färska medlemskap i Europarådet och numera också genom sitt samarbete med Nato. Europeiska unionens relationer med Ryssland utvecklas dagligen i områden där deras territorier möts.

Ett förstärkt Partnerskap för fred kan innebära ett viktigt bidrag till den regionala säkerheten.

En lösning på öppna frågor eller meningsskiljaktigheter mellan Ryssland och de baltiska länderna utgör en viktig byggsten med hänsyn till den regionala säkerheten. Såsom tidigare, kommer OSSE också i framtiden att spela en konstruktiv roll. Det är särskilt viktigt att de baltiska ländernas behov ur säkerhetssynpunkt beaktas. Ett nationellt försvar utgör en legitim del av de baltiska ländernas suveränitet.

Låt mig nu gå över till Finlands roll när det gäller den europeiska och transatlantiska säkerheten. Vi kan börja med en titt på historien.

Europa och dess värden har upprepade gånger varit hotade under detta århundrades gång. Finland, liksom också många andra nationer, utsattes för stort lidande under andra världskriget. I samband med vinterkriget och fortsättningskriget lyckades Finland dock undgå ockupation och bevara sina demokratiska institutioner. Genom att försvara sig självt bidrog Finland till värnandet om de alleuropeiska värdena.

Under det kalla krigets långa decennier, samtidigt som landet drev en neutralitetspolitik under ogynnsamma förhållanden, integrerades Finland stegvis och med stor beslutsamhet med de globala och västeuropeiska strukturerna. I och med detta drog Finland sitt strå till stacken i arbetet för att bygga upp ett demokratiskt Europa.

En av ledstjärnorna för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är önskan att hjälpa till att begrava gammalt groll och skapa ett odelat Europa som är säkert för alla nationer. OSSE erbjuder en allomfattande och oersättlig ram för detta. För Finland innebär medlemskapet i Europeiska unionen ett grundläggande val i strävan mot stabilitet och välstånd i integrationens Europa. Vi värdesätter också vår roll som en aktiv observatör i VEU och vårt ökande samarbete med Nato inom partnerskapsprogrammet.

I och med att vi gick med i Europeiska unionen samtidigt som vi bibehöll vår militära alliansfrihet har vi hjälpt till att hantera förändringarna och främja stabiliteten i vår del av Europa. Detta kommer att vara målet för vår politik också i fortsättningen. Varje nation har rätt att själv besluta vilket förhållningssätt som bäst tjänar den egna och den omgivande regionens säkerhet.

Finland ser allvarligt på frågan om sin säkerhet. Under hela det kalla kriget förblev det finska folkets vilja att försvara sitt land mycket stark, oberoende av omständigheterna. Finland befinner sig inte i något vakuum vad säkerheten beträffar. Vi arbetar hårt för att bygga upp och upprätthålla ett självständigt och trovärdigt nationellt försvar - trots de begränsningar som statsbudgeten, såsom i alla europeiska länder, medför. Investeringarna i försvaret ger oss också möjligheter att delta i gemensamma ansträngningar för krishantering.

Fredsbevarande verksamhet har utgjort en del av Finlands internationella identitet. Finländska officerare och trupper har i flera årtionden deltagit i FN:s fredsbevarande operationer och samarbetat i synnerhet med nordiska kolleger. Landets kapacitet byggs på och ändringar görs i lagstiftningen för att underlätta deltagandet i krävande krishantering, såsom VEU:s och EU:s Petersberg-projekt och Nato-ledda fredsfrämjande uppdrag.

Till sist några tankar om VEU:s roll i det hela.

Större säkerhet kommer att uppnås genom att europeiska ansträngningar kombineras med en bestående och stark transatlantisk förbindelse. Det finns rum för förbättring av förmågan att hantera kriser, men det är inte motiverat att satsa på överlappande ansträngningar och resurser.

Europeiska unionen måste ha en sådan central roll i världsdelens säkerhetsfrågor som står i samklang med unionens politiska och ekonomiska betydelse. Ett finsk-svenskt förslag tjänar uttryckligen detta syfte: enligt förslaget skall krishanteringen hänföras till unionens behörighet och en närmare förbindelse skapas med VEU för utförande av de tillhörande uppgifterna. Tanken har fått ett brett understöd bland medlemmarna, och rimmar med de nuvarande och närmast förutsebara behoven. Alla unionsmedlemmarna borde kunna delta i dessa aktiviteter på lika villkor.

De beslut som Nato har fattat har framhävt VEU:s operativa roll och gett européerna möjlighet att i sin krishantering dra nytta av Natos tillgångar och kapacitet. Dessa resurser kan också räknas med vid operationer som Europeiska unionen eventuellt inleder.

Alla de länder som bidrar med trupper måste naturligtvis få vara med och bestämma hur dessa förläggs och används ute på fältet. Det är viktigt att alla de tjugoåtta länderna inom VEU har möjligast omfattande möjligheter att delta i operationerna och planeringen av dem. Det avgörande i militära operationer är ett lands vilja och förmåga att delta, inte den status landet har.

Europeiska länder har hörsammat det internationella samfundets upprop och sänt trupper till Albanien för att stabilisera läget där. Operationen visar att det går att finna smidiga lösningar om den politiska viljan finns. Vi européer måste hela tiden tänka på syftet med att bygga upp institutioner. Vi borde kunna utnyttja institutioner som skapats för krishantering, i likhet med VEU. Särskilt för små länder som Finland är det lättare att delta inom ramen för en etablerad institution.

Att garantera säkerhet och välfärd för varje individ och medborgare är det internationella samarbetets yttersta mål. I det nya Europa förenar sig staterna i sin strävan att respektera de mänskliga rättigheterna och i sitt arbete för social jämlikhet. Att olika stater ser detta vida säkerhetskoncept som ett gemensamt intresse är en historisk prestation.

Dynamiken i ett Europa som går samman härrör från de ekonomiska och politiska krafterna. Den ekonomiska integrationen sänker hindren mellan deltagarna och stimulerar det regionala samarbetet.

Säkerhetsarrangemang som är ömsesidigt förstärkande och inte konkurrerar sinsemellan skapar en god grund för fredligt samarbete. På detta sätt kan vi göra Europa starkt nog för att anta de utmaningar som det kommande årtusendet för med sig, både på hemmaplan och i globala sammanhang.

Det tjugonde århundradet är snart till ända. Det kommer att bli ihågkommet för sina två förödande världskrig och för det kalla kriget, som berodde på kärnvapenhotet och världens ideologiska tudelning. Slutet av århundradet kommer dessutom att bli ihågkommet som en period av ökande möjligheter. Nu är det dags att gripa de chanser som står till buds. Carl Sagan, som har dryftat vårt århundrades tragedier och möjligheter, ställde en gång frågan: "Är det möjligt att vi människor slutligen håller på att ta vårt förnuft till fånga och börjar arbeta sida vid sida till fromma för arterna och vår planet?" Låt oss nu arbeta sida vid sida för att denna vision äntligen skall kunna bli verklighet.