TAL AV REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI

VID SVENSKA DAGBLADETS EXECUTIVE CLUB

I STOCKHOLM 10.9.1997

Globaliseringen och den nordiska välfärden

I somras firade vi 600-årsjubileum med anledning av Kalmarunionen. Jubileet var en påminnelse om den nordiska livsformens, "den nordiska samhällsmodellens", långa historiska utveckling.

De nordiska länderna lyckades ovanligt väl i övergången från det jordbruksdominerade samhället till industrisamhället, även om det inte var lätt. När man skulle lösa problem i det industrialiserade samhället lyckades man dra nytta av jordbrukarsamhällets starka sidor, arvet från de fria bönderna, det vill säga gemensamt ansvar, jämlikhet och företagsamhet.

Under de senaste trettio åren har de flesta såväl industriländer som utvecklingsländer råkat in i en utvecklingsprocess - först den ekonomiska internationaliseringen och nu den så kallade globaliseringen. Samtidigt håller de flesta industrialiserade samhällen på att omformas till informationssamhällen, en process som inte förlöper helt smärtfritt. Det har börjat framföras tvivel på hur väl vår samhällsmodell fungerar när allt kommer omkring. Våra välfärdsstaters tre stöttepelare - säkra jobb, social trygghet och jämlikhet - har allt oftare ersatts av arbetslöshet, en beskattning som hör till de strängaste i världen samt missnöje och utslagning bland folket. Detta tar sig uttryck inte bara i likgiltighet utan också i våldsdåd av ett slag som vi inte har varit vana vid.

I synnerhet Finland, men också Sverige, har upplevt en ovanligt djup ekonomisk kris på 1990-talet, och vi håller först nu på att repa oss. Fastän den ekonomiska tillväxten är stark, har arbetslösheten inte minskat så mycket som vi hade väntat oss. Arbetslösheten har ökat vår statsskuld. Denna utveckling måste fås under kontroll, och skulden måste betalas tillbaka så småningom.

De nordiska länderna utgör en värdegemenskap som har utvecklats under många hundra år och som det finns orsak att utveckla ytterligare. När vi snart går in i ett nytt århundrade står vi inför två stora utmaningar:

1. Hur skall vi kunna anpassa oss till globaliseringen på ett sådant sätt att vi blir kvitt massarbetslösheten och ändå bibehåller ett informationssamhälle under utveckling, och

2. Hur skall vi fortsätta samhällsreformen så, att vi kommer ifrån den passiverande välfärdsstaten och förmår skapa ett samhälle, som bygger på en högre grad av egna initiativ och som vilar på en grund av gemensamt ansvar enligt våra nordiska värderingar.

Hittills har globaliseringen uttryckligen varit ett ekonomiskt fenomen, en internationalisering av företag och handel. Nu ingår så gott som alla områden av livet i denna process: arbetsmarknad, service, kultur och sättet att tänka.

Utvecklingen mot en globalisering har dessutom på ett oväntat dramatiskt sätt tilltagit i styrka sedan det kalla krigets dagar. Å ena sidan har den liberaliserat marknaden ytterligare och härigenom bidragit till ökad ekonomisk tillväxt: den har skapat miljontals nya jobb, i synnerhet i utvecklingsländerna. Å andra sidan framträder nu många problem som går att härleda till globaliseringen. Särskilt förlusten av arbetsplatser i den industrialiserade världen har delvis ansetts bero på globaliseringen.

En av de största utmaningarna när det gäller att bemästra globaliseringen är anpassningen till en värld med fritt rörligt kapital. Följderna av detta syns på många sätt. Man måste också klara av att skapa förhållanden och klimat som drar till sig direkta investeringar från utlandet och som via dessa investeringar skapar nya jobb i det egna landet.

Ett allvarligt problem hänger samman med utvecklingen inom världens finansiella mekanismer. OECD-ländernas tillgångar ökade under åren 1980-1992 dubbelt så snabbt som realekonomin. Utvecklingen håller på att tillspetsas ytterligare. Pengar borde kanaliseras till investeringar som ger realkapital. I informationssamhället innebär detta en satsning på mänskligt kapital människor, utbildning och välfärd.

Särskilt viktigt är det att de politiska beslutsfattarna kan skapa ett system som garanterar finanspolitisk stabilitet och skyddar mot valutaspekulation. I det perspektivet utgör den ekonomiska och monetära unionen just ett sådant system. En gemensam europeisk valuta är inget ideologiskt projekt och inte heller något självändamål, utan den har ett synnerligen praktiskt syfte. Målet är att trygga ett stabilt monetärt system inom den europeiska gemensamma marknaden. Samtidigt främjar den ett politiskt samarbete som innebär ökad säkerhet och stärker Europas ställning i ett internationellt perpektiv.

Min egen fasta övertygelse är att ett land som Finland har nytta av att höra till de första som går med i den ekonomiska och monetära unionen. En anslutning innebär ingen lösning på alla våra problem, utan den är en del av en helhet som syftar till att anta utmaningen från det fritt rörliga kapitalet och globaliseringen. På samma sätt är det en chimär att föreställa sig att vi blir av med de problem som utvecklingen för med sig om vi ställer oss vid sidan om.

Utöver den finanspolitiska stabiliteten måste vi se till att våra statsfinanser och vår samhällsekonomi är i skick. Det går inte att upprätthålla välfärd och offentlig service med lån. Det skulle innebära att vi tvingar kommande generationer att betala de förmåner vi har i dag. På det sättet kan grunden för välfärdssamhället inte tryggas. Det går precis tvärtom, grunden för välfärden vittrar sönder.

De nordiska samhällena kan inte bibehålla sin välfärd utan en framgångsrik företagssektor. Med ett fritt rörligt kapital kan vi inte tvinga något företag att förlägga sin verksamhet här, utan sådana beslut bygger på det faktum att de nordiska samhällena upplevs som så lockande miljöer att verka i och de nordiska arbetstagarna som så bra och kompetenta att valet därför blir till vår fördel.

Det svåraste samhällsproblemet är arbetslösheten. De nordiska samhällena och också resten av Europa hotas av fortsatt hög arbetslöshet, om vi inte fördomsfritt vågar oss på nya grepp. Det är också en fråga om säkerhet att finna en lösning på arbetslöshetsproblemet och att stärka de krafter som håller ihop samhället.

Under industrialismen rådde det en fundamental samhällelig konflikt mellan arbete och kapital. Nu är läget ett annat. Den centrala frågan är arbetet i sig: hur skall arbete belönas, hur skall alla som är villiga kunna göra sin arbetsinsats och hur kan människors minimiutkomst tryggas i en situation av ständigt tilltagande osäkerhet? En av orsakerna till arbetslösheten är att kostnaderna för arbetskraften är höga i förhållande till nettoavkastningen från arbetet. Därför är en viktig fråga hur det går att kombinera ett system som garanterar grundtryggheten med lägre skatt och sänkta socialavgifter, dvs. sänkta kostnader för arbetskraften. Vi måste också fundera på hur ett människovärdigt liv kan garanteras om traditionellt, avlönat arbete alltmer blir en sällsynthet.

Arbetsmarknaden förändras. Arbetstidsarrangemangen omvärderas, i synnerhet förhållandet mellan avlönat arbete och företagsamhet. Detta beror både på teknologiska förändringar och på att kapitalets rörlighet och handeln liberaliseras. Dessa strukturella krafter gör att det relativa värdet av olika arbetsresultat förändras jämfört med tidigare. Faktum är att det måste grundas nya företag för att nya jobb skall uppstå.

Tyvärr kommer globaliseringen och de teknologiska förändringarna att leda till ökad arbetslöshet i de industrialiserade samhällena, om vi inte är förberedda på en hårdare konkurrens. Vi måste revidera vårt välfärdssystem och arbetsmarknaden och samtidigt försöka få till stånd högproduktiva arbetsplatser. Bara på det sättet kan vi betala höga löner för arbetet och bekosta vår välfärd. För att produktiviteten skall öka och välfärden stärkas måste de nordiska länderna nu ännu mer än förut investera i utbildning. Det är det enda sättet att skapa nya kunskapsintensiva arbetsplatser. Jobb med höga löner är kännetecknet på den förtrupp som för informationssamhället framåt. De utgör därför inget hot mot de fattigares ställning, utan skapar tvärtom förutsättningar för högre levnadsstandard också för andra. I fortsättningen kommer kvalitetsfaktorerna att inta en central ställning inom både den industriella produktionen och servicen.

Jag har nu behandlat flera svåra och ömtåliga frågor i anknytning till globaliseringen. Detta får ändå inte fördunkla helhetsbilden. Det finns inget vettigt alternativ till globaliseringen. Den leder till ökad handel, snabbare teknisk utveckling och härigenom till ökad produktion och höjd levnadsstandard - förutsatt att vi kan styra utvecklingen på rätt sätt.

Även om det huvudsakligen är fråga om en ekonomisk utveckling är de politiska beslutsfattarna ingen passiv part i förändringen. Europeiska unionen, den ekonomiska och monetära unionen, världshandelsorganisationen (WTO) och många andra internationella forum är centrala påverkare när världen globaliseras. Genom dessa organisationer kan vi påverka våra egna förhållanden.

Om vi isolerar oss innebär det inte bara att levnadsstandarden sjunker rejält, utan också att vi i själva verket avstår från en chans att påverka våra egna angelägenheter. Det bästa sättet att påverka samhällsutvecklingen är att vara med om att skapa spelreglerna för den globaliserade ekonomin både på europeisk nivå, i synnerhet via EU, och globalt, t.ex. via världshandelsorganisationen (WTO). I en värld av ömsesidigt beroende måste målet uttryckligen vara stater som idkar politiskt samarbete, inte politisk tävlan.

USA:s tidigare arbetsminister Robert Reich konstaterar att de globala storföretagen inte skulle flytta över sin produktion till utvecklingsländerna om man i dessa länder skulle iaktta ens en bråkdel av de arbetsnormer som gäller i USA. Reich menar givetvis inte att man i utvecklingsländerna borde eftersträva samma sociala trygghet eller lönenivå som i USA. Däremot efterlyser han en moraldebatt om dessa spörsmål, en debatt utöver den mera traditionella diskussionen om ekonomiska frågor. Jag instämmer med Reich. Liberaliseringen av världshandeln måste leda till att välfärden fördelas jämnare mellan olika länder och folk. Dessutom måste EU kräva förbättrade rättigheter för arbetstagarnas del. Internationella valutafonden (IMF) har helt riktigt börjat kräva investeringar i utbildning och hälsovård för att lån skall kunna beviljas. IMF har insett att en långsiktig ekonomisk tillväxt förutsätter inte bara öppna marknader, utan också politisk stabilitet och ökad välfärd för de olika befolkningsgruppernas del.

Det är ändå skäl att komma ihåg att viktiga beslut också i fortsättningen fattas även på det nationella planet. Det är uttryckligen där som den nordiska modellen revideras.

Den förstelnade keynesianska välfärdsstaten viker för en ekonomisk och social modell, som i allt högre grad fungerar på marknadens och medborgarnas villkor. Här i Norden har vi inte för vana att blint låta oss ledas av marknadskrafterna. Vi måste skapa en modell som bättre förenar gemensamt ansvarstagande med en fungerande marknadsekonomi. Det finns internationella exempel på just detta. För att lyckas i våra ansträngningar måste vi försäkra oss om två saker: en sund och hållbar tillväxt och en fungerande arbetsmarknad. Båda kan stödjas genom att vår beskattning och våra socialtrygghetssystem revideras så, att de blir mer konsekventa och sporrande.

Den förändring vi har framför oss innebär en stor utmaning, som kräver mycket av oss alla. Den kräver betydande reformer inom hela det politiska systemet och de politiska ideologierna, som har uppstått i en annan historisk omgivning än den nuvarande. Intresseorganisationerna innehar en nyckelroll när det gäller att föra reformerna framåt. Utvecklingen ställer också stora krav på såväl individer som företag - de måste lära sig att leva i en värld där gränserna får mindre betydelse och konkurrensen blir allt viktigare.

I en globaliserad värld förstår framgångsrika företag att uppskatta det nordiska välfärdssamhället som en viktig framgångsfaktor i den internationella konkurrensen. Nokiakoncernens generaldirektör Jorma Ollila har sagt att de grundläggande förutsättningarna för en framgångsrik företagsverksamhet är stabila samhälleliga förhållanden, fred och säkerhet. Dessa element garanterar inte ensamma framgång, men det ligger definitivt i företagens intresse att stödja dessa mål med de medel som står till buds. På denna punkt har Finland enligt Ollila under de senaste årtiondena erbjudit också Nokia en god grund för framgång.

För att också i fortsättningen kunna bevara vår ställning måste vi alltså våga oss på radikala reformer. Som förebild i det sammanhanget kan vi ta en framstående person ur vår gemensamma historia, nämligen Anders Chydenius, tänkaren och påverkaren från det upplysta 1700-talet. Han tillhörde de första i världen som talade för nyttan av en liberaliserad ekonomi, och han kämpade för sin åsikt i riksdagen som representant för prästerskapet. Enligt hans sätt att tänka var det egentliga målet för en fri ekonomi ökad rättvisa i samhället och större jämlikhet mellan människorna.

Den gången kunde svenskar och finländare inte tillsammans förverkliga Chydenius tankar; det hindrades av politiska schismer i Sverige och av att Sveriges och Finlands vägar skildes åt.

I det integrerade Europa står de nordiska länderna närmare varandra än någonsin tidigare. Rötterna till vår styrka sträcker sig många århundraden tillbaka i tiden. Vi har lyckats stödja varandra i tider av stora historiska omvälvningar, och jag är övertygad om att vi kan göra det igen.