Republikens president, Martti Ahtisaari, vid en lunch under konferensen gällande fredlig samexistens mellan stater, i Vilnius den 5 september 1997

UTSIKTERNA FÖR EN HÅLLBAR FRED I EUROPA

Jag hörsammade gärna president Algirdas Brazauskas och president Alexander Kwasniewskis inbjudan hit till det historiska Vilnius. Denna konferens koncentrerar sig på ett viktigt ämne: hur kan vi bygga upp en hållbar gemensam säkerhet i vår världsdel.

Omvälvningarna i Europa har i grund förändrat våra liv. Det förflutna kan dock inte utraderas i en handvändning. Emellertid kan vi ta lärdom av vår historia. I sitt sista tal till Europaparlamentet varnade president François Mitterrand för nationell fanatism: "Nationell fanatism betyder krig", var hans tillspetsade budskap i detta tal, som hade karaktären av testamente. Vi vill inte längre ha krig i Europa. Det är dags att komma överens och det är dags att bygga upp en hållbar fred.

Östersjön är fri och den förenar återigen folken. Detta är en möjlighet som måste tillvaratas. För alla stater i området är det skäl att inleda samarbete, att bygga nätverk och att ge den politiska och ekonomiska geografin en möjlighet. Det utvecklar välmågan och ökar förtroendet. Dessutom är detta inte enbart en möjlighet, utan en skyldighet. Denna sommar har på ett konkret sätt visat att Östersjön är sårbar. Oders översvämning har varit en katastrof för främst Polen och Tyskland, men den har också kännbara följder för hela Östersjön. Den exceptionellt starka blåalgsblomningen på norra Östersjön och i Finska viken är den färskaste påminnelsen om att Östersjöns ekosystem mår dåligt. Nu förfaller växeln för belastningen av vattendragen och upprensningen av älvarna till betalning.

Under hundratals år stödde sig säkerheten i Europa på militära faktorer, till sist på kärnvapenhot. I en sådan miljö har nationella motsättningar och etniska konflikter lösts först med kraft och till sist med försök att tysta ned dem. Sådana motsättningar existerar fortfarande i Europa. Bruket av hårda metoder erbjuder inga lösningar - t.o.m. i bästa fall skjuter det bara fram dem. Det enögda militära säkerhetstänkandet har ingen framtid. Nu måste man diskutera och göra samarbetet till vardagens säkerhetspolitik.

Den växande utmaningen är nu att kunna behärska konflikter och motsättningar genom samarbete och via våra gemensamma institutioner. Dessutom måste vi effektivare än hittills kunna förutse och avvärja säkerhetsrisker. Europa hotas fortfarande av radioaktiv nedsmutsning. Det hotet måste avvärjas. Farliga kärnanläggningar måste repareras, gamla stängas och kärnavfallet röjas undan. TACIS- och PHARE-programmen samt andra understödsformer måste utvecklas och förenhetligas. Det är fråga om mycket betydande ekonomiska skyldigheter. Detta kräver ett effektivare samarbete särskilt mellan Europeiska unionen och medlemskandidaterna samt mellan Ryssland och USA.

I dag hotas medborgarnas säkerhet också av fenomen som organiserad brottslighet och narkotika. Vi behöver ett globalt samarbete för att kunna lösa dessa säkerhetsrisker. Jag konstaterar också att EU i dessa saker kommer att intensifiera samarbetet med alla europeiska länder.

Förenandet av Europa framskrider. Europeiska unionen byggs inte upp till "Europas Förenta Stater". Europa utplånar inte nationaliteter, men blir en utgångspunkt för samarbetet mellan dem. Europeiska unionens historia är sämjans och samarbetets historia. En utvidgning av Europeiska unionen så, att den omfattar alla de stater i vår världsdel som accepterar unionens överenskommelser och mål och också förmår fullgöra och uppnå dem, avvärjer även framtida krigsrisker. Utvidgningen blir en mångårig process. Med beaktande av Europas historia är det dock inte fråga om någon lång tidsperiod.

Tills vidare är Finland det enda medlemsland som har en gemensam gräns med Ryssland. Därför är det naturligt att vi är särskilt intresserade av att utveckla relationerna mellan EU och Ryssland. Samtidigt utvecklar vi EU:s nordiska dimensioner. Den stöder sig på EU:s och Rysslands sammanfallande fördelar, som möts i Östersjöområdet och områdena kring Barents hav, där dessutom Europas största energireserver finns.

Med utgångspunkt i det partnerskaps- och samarbetsavtal som ingåtts mellan Europeiska unionen och Ryssland och som träder i kraft i en snar framtid är det möjligt att så småningom skapa ett frihandelsområde mellan EU och Ryssland. Redan nu är EU Rysslands överlägset viktigaste handelspartner. Handeln mellan Finland och Ryssland ökar i dag exceptionellt kraftigt. Vår handel med Ryssland håller på att nå en volym som är naturlig med tanke på att det är fråga om två grannstater och ett samarbete mellan samhälls-ekonomier som kompletterar varandra. Ett demokratiskt och förnyat Ryssland som öppnar sig mot omvärlden är en central fredsfaktor i Europa.

Detsamma gäller Ukraina, vars samarbete med EU också är inne i ett dynamiskt skede. Ett välmående Ukraina är en stabilitetens grundpelare i det nya Europa.

På sommaren offentliggjorde EU:s kommission yttranden om ansökarländerna. I dem bedöms kanske för första gången systematiskt samhället och samhällsekonomin i de länder som ansökt om medlemskap. Den bild kommissionen tecknar är ställvis mycket sträng, men situationen är inte hopplös för ett enda land. Tvärtom.

Under höstens lopp kommer alla yttranden att omsorgsfullt gås igenom tillsammans med unionens medlemsländer. Alla ansökarländers förutsättningar för medlemskap bör stödas. Alla ansökarländer bör också garanteras ett trovärdigt medlemskapsperspektiv, ett reformåtgärdsprogram och en tidtabell. Det stöd som förbereder anslutningen skall riktas till alla ansökarländer.

Beslut om att inleda medlemskapsförhandlingar fattas vid unionens toppkonferens i december 1997. Anslutningstidpunkten beror på varje lands egna förutsättningar att klara medlemskapets krav och skyldigheter.

Finland stöder ett medlemskap för varje ansökarland som uppfyller kriterierna. Vi vill uppmuntra ansökarländerna att fortsätta sina ansträngningar i syfte att uppfylla de politiska och ekonomiska kriterierna. EU:s PHARE-program kommer att vara ett viktigt instrument vid främjandet av alla kandidaters medlemskap i EU.

Vi finländare vet av erfarenhet att förhandlingarna med EU:s femton medlemsländer inte kommer att vara lätta. Men kom ihåg att vi på andra sidan bordet som representerar unionens medlemsländer förpliktas av unionens grundfördrag. De utgör för er en garanti för ett medlemskap.

Det gångna årets viktiga säkerhetspolitiska beslut har berört oss alla. Som värdland för toppkonferensen i Helsingfors i mars finner Finland det positivt att Ryssland och NATO kom överens om samarbete. Även partnerskapsakten mellan Ukraina och NATO (Charter on Distinctive Partnership) stöder uppkomsten av en ny säkerhetsordning som baserar sig på samarbete.

Riktlinjerna för reduceringsarbetet gällande de strategiska kärnvapnen och för säkerställandet av missilavvärjningsavtalet drogs upp i Helsingfors. Risken för kärnvapenkrig måste elimineras helt och hållet. Kärnvapenhot har ingen plats i sämjans och samarbetets Europa. Reduceringen av de konventionella beväpnade styrkorna är en stor prestation för säkerheten i Europa. Försvarsinriktning och öppenhet bör etableras i de militära relationerna. Alla områdens och länders säkerhetsintressen måste respekteras i förhandlingarna.

Jag poängterar att varje land har rätt att välja sin egen säkerhetspolitiska lösning. Denna princip bekräftades redan vid Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen 1975. Alla bör respektera gemensamt överenskomna principer och skyldigheter. Staternas inre utveckling är avgörande: demokrati, medborgerlig frihet, fri press och social välmåga är det nya Europas kännetecken. Demokratier för inte krig mot varandra.

Det gläder Finland att NATO på högsta nivå i Madrid bekräftade sitt stöd för stabiliteten och säkerheten i de baltiska länderna. NATO och Ryssland bär ett stort ansvar för att ny instabilititet inte uppstår i Europa. Finland är för sin del berett att göra sin insats för utvecklandet av ett nytt samarbetsredskap, ett Euroatlantiskt kompanjonskapsråd (EAPC). EAPC skall effektivt styra de operationer av ny typ som den kollektiva säkerheten kräver och som kompanjonskapsländerna vidtar gemensamt. Vi anser att EAPC är ett lämpligt forum också för behandlingen av frågor som gäller Östersjöns säkerhet.

Immanuel Kant såg i sina skrifter en väg ut ur den krigets tidsperiod vi lever i, en väg till "evig fred". Han såg på ett klokt och framsynt sätt förutsättningarna för en sådan fred: ett demokratiskt samhälle, en koncentrerad världshandel och att krig blir omöjliga i och med den krigsmateriel som utvecklas. Dessa förutsättningar för fred i Europa föreligger nu. Låt oss med tillförsikt ta kurs mot det 21 århundradet.