REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI, UNGFINNARNAS PUBLICISTFÖRENING 3.10.1997

MEDIERNAS ROLL I SAMHÄLLET

I Bosnien har man nyligen skrivit mediehistoria. Den bosnienserbiska televisionen, som aktivt har opponerat sig mot Daytonavtalet och uppmanat befolkningen att sätta sig emot SFOR-trupperna, har nu på åtgärd av SFOR-trupperna förhindrats att fortsätta med denna verksamhet.

Det internationella samfundet har ansett att yttrandefriheten utnyttjats i propagandasyfte på ett både grovt och ansvarslöst sätt. Ingripanden av detta slag är mycket exceptionella och bör naturligtvis också så förbli. Frågan om mediernas ansvar och de gränser som kan accepteras i fråga om yttrandefriheten har också annars debatterats aktivt på senaste tid, inte minst till följd av prinsessan Dianas tragiska död. Mången har undrat om mediernas påstådda rätt att veta allt om allt och alla är en rättighet som går före alla andra rättigheter.

Massmedierna - framför allt de centrala medierna - och deras roll i samhället är också i fråga om Finland ett ämne som vi måste kunna skärskåda lika fördomsfritt som vilken annan samhällsinstitution som helst.

Medierna fungerar självfallet inte separat från det övriga samhället. Jag finner de teorier intressanta som en del statsvetare förfäktar och enligt vilka de nya faktorer som påverkar de västliga demokratierna - bl.a. marknadskrafterna, massmedierna, intresseorganisationerna och de nya medborgarrörelserna - bör bedömas som en del av den dynamiska politiska processen.

Kanske för detta resonemang också ett steg framåt i diskussionerna om exempelvis marknadskrafternas eller mediernas ansvar. Jag har här ingenting annat i tankarna än en uppmaning till andlig vidsynthet, till de ungfinska tankegångar som på 1880-talet var ledstjärnan för dem som då grundade Päivälehti.

I Finland är denna diskussion verkligen av behovet påkallad. På medborgarnas rangskala ligger nämligen både massmedierna och politiken oroväckande lågt. Enligt en utredning, där 23 olika yrken jämfördes, placerade sig redaktörerna, officerarna, ministrarna, försäljningsrepresentanterna och, sist, riksdagsledamöterna längst ner på skalan. Många medborgare har med andra ord placerat redaktörerna och politikerna i samma båt.

Ovan nämnda lista har varit i stort sett oförändrad under de senaste tjugo åren. Den största kollapsen inträffade på 1980-talet: sedan dess har politikerna, ministrarna och riksdagsledamöterna fallit från toppskiktet till jumboplatserna på medborgarnas lista.

Också dessa undersökningsresultat visar enligt min uppfattning att det är på tiden att vi för en ingående debatt om det tillstånd och den ställning som dessa ur demokratins synvinkel så centrala institutioner har. Framför allt måste vi bedöma de aspekter som gäller massmedierna och politiken samt relationen mellan dessa två element. Medborgarnas förtroende för de institutioner som utövar makten i samhället är en av förutsättningarna för en fungerande demokrati. Om detta förtroende helt saknas blir följden först att de nödvändiga institutionernas verksamhet undergrävs och slutligen att själva demokratin fördärvas.

Journalismens kanske viktigaste uppgift är att till medborgarna, dvs. offentligheten, förmedla de relevanta dagshändelserna med bakgrundsfaktorer. Uppgiften kan också uttryckas i följande tre ord: att tjäna medborgarsamhället.

Jag läste nyligen en forskningsrapport som visade att bara några procent av finländarna vill delta i partiarbetet. Viljan att delta i social verksamhet kanaliserades till bl.a. välgörenhetsorganisationer, idrottsorganisationer och olika opolitiska men samhällsengagerade medborgarrörelser. På vilket sätt får då dessa rörelser utrymme i offentligheten? Får de sin röst hörd?

I Finland har vi under de senate månaderna upplevt djuraktivisternas illdåd. Dessa aktioner kan omöjligt accepteras. Man bör ändå ställa frågan varför dessa utbrott äger rum. I en fungerande demokrati finns det inte behov att tillgripa terrordåd eller andra utomparlamentariska metoder, och extremiströrelser attraherar inte oss finländare. Det är troligt, men ingalunda säkert, att djuraktivisternas motiv är en önskan att skydda djuren. Frågan om detta mål har uppnåtts med aktivisternas metoder kan uppenbarligen besvarar på bara ett enda sätt: under inga omständigheter. Men är det bristen på publicitet eller det demokratiska systemets oförmåga att erbjuda aktivisterna sakliga och acceptabla påverkningsmöjligheter som ligger bakom illdåden? Förhåller det sig rentav så, att man inte velat ge djuraktivisternas kritiska åsikter publicitet?

Den fria informationsförmedlingen kännetecknas givetvis av att medierna inte kan påföras en specifik och formellt, på lagstiftningen baserad skyldighet att ta upp eller låta bli att ta upp alla bekymmer som har sin upprinnelse i medborgarsamhället. Detta gäller också politiken i ett vidare perspektiv. De politiker som förbundit sig att driva samhällets gemensamma intressen har däremot nog ett moraliskt ansvar på denna punkt.

Det bör dock observeras att den publicitet som medierna erbjuder har blivit en verklighet eller ett tillstånd som länkar samman de politiska aktörerna. I fråga om tidningspressen har den politiska tendensen för sin del utvecklats i riktning mot partipolitiskt oberoende.

I de centrala medierna har redaktörernas ställning blivit allt viktigare ur samhällets synvinkel sett. Givetvis bestäms mediernas ansvar och ställning också av ägarna. Trots det har redaktörerna anförtrotts en specifik uppgift: deras ställning bygger på den s.k. portvaktsrollen. Det blir allt vanligare att redaktörerna väljer de ämnen som tas upp till offentlig debatt. Utan publicitet kan vi å andra sidan inte i dag sköta våra gemensamma angelägenheter på ett vettigt sätt. En rad undersökningar ger nämligen belägg för att redaktörernas roll som portvakter håller på accentueras på bekostnad av de övriga påverkarna i samhället. Med andra ord: det är redaktörerna som genom sina ämnesval och åsikter bestämmer om en allt större del av den dagliga offentligheten i samhället.

Det har blivit massmediernas uppgift att inte bara föra fram eller förtiga åsikter, utan också att följa och analysera medborgarnas sinnesstämningar i ett vidare perspektiv. Medierna beställer och utför hela tiden egna opinionsundersökninger. Medierna agerar som samhällets känselspröt. De ämnen medierna tar upp blir ofta dagens nyhetsteman. Många är förvisso också de ämnen som aldrig tas upp.

Samhällsinstitutionernas trovärdighet förstärks av att de är öppna för insyn, att beslutsfattandet är öppet och att de som fattar besluten har förmågan att stå i direkt växelverkan med medborgarna. Det handlar om förmågan att ta emot och ge respons på beslut som intresserar medborgarna. Finländarna vill att politiken är öppen och rakryggad. De vill diskutera på det sakliga planet.

Enligt en undersökning som gjorts började de politiska redaktörerna på 1980-talet i de centrala medierna ifrågasätta hela det politiska beslutsfattandet. Den konkreta cynismen tog överhanden. Fenomenet har förklarats som ett slags motreaktion på 1970-talets överpolitisering. Samtidigt har dock medborgarna fjärmats allt mer från den traditionella politiken. En viktig roll i detta sammanhang spelar också det faktum att mediernas motiv av olika orsaker har kommit att utvecklas i kommersiell riktning.

Det är givetvis viktigt att journalistkåren dryftar situationen i sin egen krets. Detsamma gäller de politiska beslutsfattarna. Informationssamhällets digitala överutbud är knappast ägnat att från dagordningen avföra frågan om informationens innehåll och mål, snarare tvärtom. Som motvikt till "snuttifieringsutvecklingen" håller informationsfältet på att delas upp i olika segment, men verkningarna av den utvecklingen är än så länge höljda i dunkel.

I det här skedet är det på sin plats att dryfta mediernas betydelse på samhällsplanet och deras mål på värdeplanet i ett vidare och djupare perspektiv. Med tanke på demokratin och medborgarnas tillgång till information vore det beklagligt om informationens innehåll och mål skulle upplevas som betydelselösa eller som underordnade de kommersiella intressena. En logisk följd av principen om fri informationsförmedling - en princip som vi inte kan pruta på - är att ansvaret för informationens innehåll och långsiktiga mål i första hand vilar på medierna och dem som arbetar i mediebranschen. Skildrandet av stora olyckor, exempelvis Estoniakatastrofen, kan ske på ett sätt som väcker ångest och förvirring, men den kan också ske på ett sätt som hjälper mången att bearbeta händelsen.

Medierna har haft och kommer att ha en nyckelposition när det gäller att trygga insynen i de politiska institutionerna. Jag vet att republikens president sitter i glashus när man talar om offentligheten i vårt land. Trots det föreslår jag att vi utökar möjligheten till insyn också i medierna. Redaktörerna har blivit samhällsaktörer på ett sätt som gör att man kan jämföra dem med de traditionella politiska aktörerna, med riksdagsledamöterna, ministrarna och företrädarna för intresseorganisationerna. Redaktörerna har sina egna sympatier och antipatier, och deras attityder påverkar det sätt på vilket portar öppnas och stängs. Portvakternas ansvar är därmed stort.

För utökad insyn i massmedierna rekommenderar jag följande:

1. Medierna bör med tanke på den offentliga debatten klarare och tydligare tillkännage sina egna etiska principer och principerna för sin verksamhet,

2. Medierna bör konsekvent följa upp hur deras egna etiska principer och principerna för verksamheten i praktiken genomförs,

3. Redaktörernas personliga ansvar gällande de journalistiska valen bör om möjligt utökas och

4. Mera intern debatt och kritik om mediernas verksamhet! Detta är i sista hand ägnat att öka mediernas trovärdighet bland medborgarna.

Tidningspressen och senare hela massmediefältet har varit en central och avgörande faktor i Finlands självständighetsprocess och i landets interna byggnadsarbete. I det moderna informationssamhället söker medierna på grund av sin särställning och i egenskap av maktfaktor i samhället ständigt nya former. Inte minst därför är debatten om mediernas ställning mer än motiverad.