REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI, HARVARD 15.10.1997

MOT ETT GLOBALT INTERNATIONELLT SYSTEM

FÖR DET NYA ÅRHUNDRADET

Tillåt mig att allra först konstatera hur mycket det gläder mig att få tala inför ett auktoritativt forum som detta. Harvard symboliserar det akademiska och intellektuella arvet i USA. Som finländare har jag alltid varit stolt över att mina landsmän steg iland här redan för 360 år sedan. Vi var bland de första som gjorde det, och vi betraktar därför oss själva som ett av elementen i utvecklandet av det amerikanska arvet. Men här i Harvard har jag blivit påmind om det orubbliga faktum att denna fina institution faktiskt grundats redan några år, även om det inte var många, innan de första finländarna slog ned sina bopålar i den anspråkslösa kolonin i Delawaredalen. Harvard har från första början haft en synnerligen hög ambitionsnivå. Det är verkligen en stor ära att få tala här.

Jag kom hit direkt från Strasbourg, Frankrike, och från Europarådets toppmöte. De flesta europeiska statsöverhuvudena var närvarande vid mötet. USA deltog som observatör. Vid mötet antogs ett dokument som innehöll nya åtgärder beträffande de mänskliga rättigheterna. Mötet dryftade också nya och gemensamma frågor som inger bekymmer: brottsligheten, mutproblematiken samt utnyttjandet av barn.

Det förhåller sig också så, att man i säkerhetspolitiken under nästa århundrade vid sidan om politiken stater emellan måste beakta också medborgarsamhällets bekymmer och problem.

Tillåt mig att peka på också ett annat historiskt faktum: nästa år har 350 år förlöpt sedan westfaliska freden slöts 1648.

Den freden skapade ett system som innebar att nationalstaterna skulle agera sinsemellan och under fredliga former. Tyvärr misslyckades detta. Westfaliska freden förmådde inte förhindra konkurrensen om det politiska och ekonomiska herraväldet i Europa. Resultatet känner vi till. Först efter det kalla krigets era har det funnits faktiska förutsättningar för ett internationellt system som bygger på samarbete och integration, ett system där den militära konkurrensen gradvis avtar.

Ett nytt system, där Asien intar sin egen plats, håller på att uppstå. USA är den enda aktören vars strategiska roll är reellt global. Därför måste USA axla sin egen uppgift och tillsammans med Europa och Asien samt Stillahavsregionen och Latinamerika upprätthålla fred och stabilitet.

Mitt tema här i dag är globaliseringen och dess följder. Inspirerad av Stanley Hoffman, den store Frankrikekännaren och Harvardprofessorn, har jag valt att dela in mitt tema i tre delar.

Jag inleder med behandlingen av globaliseringen och det inbördes beroendet.

Därefter behandlar jag globaliseringens verkningar i fråga om Europa och strukturerna.

Som ämne nummer tre behandlar jag de nya åtgärder och initiativ som det internationella samfundet måste binda sig vid för att kunna hantera globaliseringen.

Kanske frågar sig nu någon vilka de utomordentliga visdomar är som Finland kan erbjuda i fråga om detta enorma sakkomplex.

För någon tid sedan publicerade Business Week en artikel där man behandlade ett litet finländskt företag inom elektronikbranschen som nyligen hade grundat ett dotterföretag i Silicon Valley. Reportern frågade varför företaget etablerat sig just här. Därför att affärsverksamheten skall finnas på samma ställe som marknaden, svarade den verkställande direktören. När en liten grupp genialiska ingenjörer gör en uppfinning i ett garage i Silicon Valley och slår upp sin dörr, står alla potentiella kunder precis utanför! Men vad har ingenjörerna hemma i Finland utanför porten - metervis med snö!

Det här är så sant som det är sagt. Snön fortsätter att dala ner, även om man trots allt ändå också har lärt sig någonting. Företaget jag syftar på heter NOKIA och dess produkt var mobiltelefonen. Hur det sedan gick vet vi redan.

Globaliseringen har avancerat med stormsteg efter det kalla kriget. Den innefattar ekonomiska beroendeförhållanden, idéer och informationsteknologi, kultur och arbetskraft. Avståndet är inte längre den avgörande faktorn när man konkurrerar om marknadsandelar.

Vad produktionen, kapitalet och informationen beträffar har den globala rörligheten hela tiden underlättats och utvidgats. Informationsteknologin har fört med sig en enorm ökning av effektiviteten och konkurrensen. Dessvärre har situationen också i stor utsträckning lett till ett minskat antal arbetsplatser och ökad arbetslöshet.

Den tudelade utvecklingen har stora utmaningar som följd. Är den ekonomiska globaliseringen och "kunskapsrevolutionen" ägnade att förbättra människornas dagliga liv i såväl i-länderna som u-länderna?

I Sydostasien, Kina och Indien har den ekonomiska tillväxten varit kraftig. Dörren till välfärd har öppnats för hundratals miljoner människor. Trots att bakslag har förekommit förefaller den ekonomiska tillväxtpotentialen för dessa regioners del vara i det närmaste gränslös.

Man kan givetvis fråga sig om framgångar av detta slag kan förväntas också på annat håll. Många utvecklingsländer hävdar att de är tvungna att koncentrera sig på själva utvecklingen. Detta har jag svårt att acceptera. Det finns nämligen knappast några bevis för att inte en lämplig kombination av frihandel, bra administrationsmodeller och företagsamhet på gräsrotsnivå skulle föra med sig välfärd, oberoende av vilket hörn av jordklotet det handlar om.

Detta öppnar intressanta perspektiv förutsatt att de regeringar som agerar i kraft av demokratiska fullmakter också fullgör sina uppgifter i samarbete med affärsvärlden. Om så inte sker kommer klyftan mellan i-länderna och u-länderna samt inom själva samhällena att öka ytterligare.

Det ökade ekonomiska beroendet leder också till problem som måste lösas om fördelarna av globaliseringen skall kunna delas mellan alla. Hur skall miljöproblemen tacklas? Ett färskt exempel bland många på just denna problematik är de omfattande skogsbränder som nyligen härjade i Sydosyasien. Hur skall det ständigt ökande behovet av livsmedel och energi kunna tillgodoses? Och vad kan göras beträffande de skillnader som förekommer när det gäller tillgången till och åtkomsten i fråga om kunskapen och teknologin?

En stor del av jordens befolkning lider fortfarande bist på politiska, kulturella och ekonomiska möjligheter. Lidandet minskar inte i den takt vi önskar. Om vi med begreppet utveckling avser att allt skall göras i större utsträckning, att allt skall göras bättre och att vi skall utbilda allt fler människor och dra elektricitet också till de sista återstående byarna - ja, då är utvecklingen kanske inte den enda lösningen. Utvecklingen måste bedömas också ur individens perspektiv, och den måste anpassas till verkligheten, framför allt verkligheten på lokal nivå.

Några enkla svar på dessa frågor finns givetvis inte.

Var och en förstår att ekonomin och teknologin leder till att världen krymper. Men det finns också andra krafter än mobiltelefonerna och Internet, och det finns betydligt starkare krafter än enbart marknadskrafterna och den hållbara ekonomiska utvecklingen. Dessa krafter har en politisk dimension som vi inte får underskatta. Om vi vill garantera att frukterna av globaliseringen fördelas jämnare mellan olika befolkningsgrupper och nationer, måste globaliseringen möjliggöra en betydligt effektivare medverkan än den vi ser i dag.

Allra först måste vi utveckla det internationella samarbetet och ta upp det internationella samfundets interna dialog samt dess förhandlings- och beslutsmaskinerier till ny bedömning. Den nya struktur eller det system för det internationella samarbetet som vi måste eftersträva, kan exempelvis bestå av många nivåer. Det finns i dag större utrymme för såväl regionala som globala system. Det bör skapas nya standarder, normer och metoder för beslutsfattandet. Det finns redan exempel på dylika i omfattande grad bindande normativa arrangemang - här kan nämnas arrangemang som gäller nedrustningsförhandlingarna, miljövården och liberaliseringen av världshandeln genom WTO.

För det andra bör vi utveckla ett närmare samarbete mellan de regionala aktörerna inom de ekonomiska och politiska sektorerna. Till dessa aktörer hör Europeiska unionen, NAFTA och ASEAN. Handelskrig gagnar ingen. Det är givetvis oerhört viktigt att det samarbete mellan Europeiska unionen och USA som sträcker sig över Atlanten stärks. Vi bör ägna potentialen i dessa samarbetsfrågor all tänkbar uppmärksamhet.

För det tredje måste vi inse att de nuvarande internationella organisationerna återspeglar en värld som till stor del inte längre existerar.

Att FN bör förnyas och dess verksamhet effektiveras är vi säkerligen alla ense om. En förnyelse av FN är förenligt med både de små och de stora medlemsländernas intressen. FN är det enda tänkbara forumet för behandling av de essentiellt globala frågorna: den internationella freden och säkerheten, de nya säkerhetshot som följer av den sociala eftersläpningen, miljöförstörelsen, de mänskliga rättigheterna, fattigdomen och den okontrollerade befolkningstillväxten.

FN har en världsomspännande behörighet och rätt att agera. Därför är organisationen unik - vi får absolut inte försitta de möjligheter FN erbjuder. Det gläder mig att USA försöker anvisa FN det ekonomiska bidrag som landet på rättslig grund är skyldigt organisationen.

Ett förnyande av WTO, världshandelsorganisationen, är lika viktigt som förnyandet av FN. Ett WTO-medlemskap för Rysslands och Kinas del ligger inte bara i dessa länders eget intresse: det gagnar oss alla.

Det gläder mig likaså att strävan att inlemma utvecklingsländerna i det multilaterala handelssystemet vinner allt större understöd. "Handel i stället för utvecklingshjälp" är i dag en lika aktuell paroll som den alltid varit. Detta innebär dock att vi i i-länderna bör öppna dörrarna till vår egen marknad för utvecklingsländerna och att vi stöder u-länderna då det gäller deras förmåga att bedriva handel. Protektionismen har ingen framtid i dagens värld av ömsesidigt beroende.

En av de centrala utmaningarna i anslutning till behärskandet av globaliseringen är vår förmåga att anpassa oss till en värld där fri rörlighet gäller för kapitalen.

Den största omvälvningen på den internationella penningmarknaden orsakas av övergången till en gemensam europeisk valuta. Syftet med denna är att öka den monetära stabiliteten i Europa och att skapa ett skydd mot valutaspekulation. Det har beräknats att den gemensamma valutan kommer att medföra en tydlig övergång från dollarbaserade investeringar till eurobaserade investeringar. Om övergångsproblematiken inte sköts på ett riktigt sätt, blir resultatet bristande stabilitet och en splittring som kan skada hela det internationella valutasystemets funktion allvarligt. Det är således klart att behovet av samarbete mellan EU, Förenta staterna och även IMF är ytterst stort.

Globaliseringen är också förknippad med betydande problem i fråga om etik, utbildning, familjeplanering och social jämlikhet. När vi behandlar dessa frågor måste vi dessutom inse att inte alla i denna gemensamma globala familj respekterar samma värden - åtminstone inte ännu.

Jag vill också säga några ord om vilken de regionala organisationernas roll är när det gäller att hantera globaliseringen.

Kärnorganisationen för den ekonomiska och politiska integrationen i Europa är utan tvivel EU. Enkelt uttryckt: i och med globaliseringen har nationalstaternas ställning försvagats. EU strävar efter att anta denna utmaning med många medel: strukturella, ekonomiska och politiska.

Europeiska unionens historiska betydelse ligger i att den på ett definitivt sätt utkristalliserar de gemensamma värden som förenar Europa: fred, stabilitet och välstånd. Nu står denna organisation inför en viktig utvidgningsprocess av betydande mått.

Jag har redan helt kort hänvisat till Europarådets befogenheter i frågor som gäller mänskliga rättigheter och medborgarsamhället.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) fyller en viktig funktion som allmänt regionalt organ. Detta organ bör medlemsstaterna utnyttja för en fredlig lösning av lokala problem innan dessa problem hänskjuts till FN:s säkerhetsråd.

Vi förstår naturligtvis att OSSE:s historiska betydelse har bestått i att organisationen hjälpt till att radera ut de skiljelinjer som det kalla kriget framkallade i Europa. I dag har OSSE en ny viktig uppgift i att förebygga konflikter. I Bosnien har det varit organisationens uppgift att få den civila befolkningen att fullgöra sina förpliktelser enligt Daytonavtalet.

Den allvarligaste utmaningen för det nuvarande europeiska systemet är inte att förhindra krig, utan att befästa freden. Nato genomgår just nu en djupgående förnyelse med tanke på båda dessa utmaningar.

Vad den förstnämnda beträffar är interna omläggningar och en utvidgning redan på gång.

I fråga om den andra består Natos viktigaste uppgift i att skapa fred i Bosnien. I praktiken är det fråga om en Natooperation i samarbete med samarbetspartner som står utanför alliansen. SFOR kommer otvivelaktigt att tas till modell när de politiska fredssträvandena behöver stödas med militära åtgärder. Det nyligen grundade Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC) utgör ett ypperligt forum för förhandlingar gällande Natoledda operationer, då både medlemsländer och länder som står utanför alliansen är med. Låt oss oftare utnyttja denna möjlighet. Natoprogrammet "Partnerskap för fred" skapar de praktiska förutsättningarna för verksamhet av detta slag.

Jag vill också framföra några tankar kring ett annat regionalt projekt.

Det jag avser är norra Europa.

I denna fråga kan Finland stöda sig på sina historiska erfarenheter.

År 1878 seglade den finländska upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskjöld runt Europas arktiska gräns till Asien och fann på så sätt Nordostpassagen. Han var den första att globalisera vår region genom att förena Europa och Asien via en nordlig förbindelse.

Det här är ingalunda den enda orsaken till att Finland anser norra Europa vara en globalt sett viktig region.

I politiska sammanhang har begreppet "den nordliga dimensionen" redan figurerat en längre tid. Ur finländskt perspektiv är det fråga om ett i geografiskt hänseende vitt begrepp. Det inbegriper Island i väst, nordöstra Ryssland i öst, Ishavet i norr och Östersjöns sydkust i söder. Utöver kuststaterna vid Östersjön är alla nordiska länder, Storbritannien, Förenta staterna och Kanada kopplade till detta begrepp via polcirkeln.

Finland har inlett ett projekt som tar sikte på en enhetlig EU-politik vad gäller den nordliga dimensionen. Det huvudsakliga syftet är en fred och en stabilitet som alla nationer i regionen kan ta del av i förhållanden som kännetecknas av välfärd och trygghet. Utvecklas den nordliga dimensionen med de omfattande förbindelser och möjligheter som den innefattar, blir också EU en effektivare aktör på det globala planet.

Vår avsikt är att ta fram de fördelar som den nordliga dimensionen för med sig för hela EU på längre sikt. Det är fråga om ett område som är rikt på naturtillgångar och omfattar vissa av världens största och strategiskt viktigaste naturgas- och råoljereserver. Också möjligheterna att utveckla handeln är goda. När väl hindren för handeln har undanröjts, beräknas den inbördes handeln mellan Östersjöländerna tiodubblas före år 2010.

De nordliga regionerna erbjuder stora möjligheter, men ställer oss också inför mycket stora problem. Där finns vissa av världens värsta miljöförstörare och också vissa av de allvarligaste hoten i fråga om kärnsäkerheten. Skillnaderna i levnadsstandard, hälsovård, sociala förhållanden och den på lag baserade ordningen är väldiga. Medborgarsamhället hotas av en ökande organiserad brottslighet, däribland handel med narkotika.

Vi söker inga nya arrangemang för finansiering av den nordliga dimensionens politik. Regeringarna, de bilaterala biståndsarrangemangen, de internationella finansinstituten och EU:s olika program bidrar var för sig till detta samarbete. Vi vill endast framhäva att alla ansträngningar måste vara väl koordinerade för att göra största möjliga nytta - åtgärderna måste ställas i prioritetsordning, och pengar för genomförandet måste tas fram.

Den nordliga dimensionen är en unik utmaning som inte gäller enbart Europa, utan är gemensam för alla områden vid norra polcirkeln. Finland söker därför stöd för sitt initiativ hos alla sina samarbetspartner.

Som finländare och europé vill jag poängtera vikten av att Europa och Förenta staterna agerar tillsammans då det gäller främjandet av allt det som förenar oss i denna allt mer globaliserade värld.

Våra relationer vilar på en naturlig grund. De ekonomiska strömmarna över Atlanten sammanlänkar våra samhällen. Tillsammans bildar EU och USA världens största handels- och investeringsområde.

Men våra relationer döljer något djupare än enbart kalla ekonomiska fakta. I detta land, och troligen också i denna publik, har de flesta sina rötter på den gamla kontinenten. Vårt kulturella arv förenar oss. Ideal såsom frihet, rättvisa och demokrati har stimulerat oss i ett par århundradens tid. Det var i det nya självständiga Förenta staterna som dessa ursprungligen europeiska ideologier genomfördes för första gången i praktiken. De transatlantiska förbindelserna samt utbytet av idéer på vetenskapens, teknologins, mediavärldens, underhållningens och konstens områden har haft en djupgående verkan på utvecklingen i våra samhällen.

Under detta århundrade har Europas och Förenta staternas öden knutits samman starkare än någonsin. Två gånger har Amerika ombetts hjälpa oss européer i krig. För femtio år sedan skapade general Marshalls plan en grund för den ekonomiska integrationen i Europa. Förenta staternas militära närvaro i Europa inom ramen för Nato bidrog till att upprätthålla balansen i Europa under det kalla krigets dagar. Även om Finland var neutralt, drog också vi nytta av Förenta staternas närvaro.

Efterdyningarna av inbördeskriget i Jugoslavien har än en gång visat hur viktig Förenta staternas roll är när det gäller säkerheten i Europa. Det är fint att Finland och Förenta staterna kan bedriva ett så nära samarbete för bevarande av freden i Bosnien.

Enligt min mening är det livsviktigt att Förenta staterna deltar i tryggandet av säkerheten i Europa på en kontinuerlig basis. Jag framför detta som Finlands officiella ståndpunkt, men samtidigt som ett uttryck för ett gemensamt europeiskt intresse. Europa är dock ingen lämplig partner för Förenta staterna, om det inte håller ordning i sitt eget hus. Bägge måste som mål ha ett Europa som i framtiden bär ett större ansvar för sin egen säkerhet än för närvarande.

Det finns kanske ingenting som beskriver våra gemensamma intressen lika väl som strävan att införliva Ryssland med det världsomfattande ekonomiska umgänget. Det verkar som om omdanarna och de konservativa skulle ha svårt att hitta ett gemensamt mål vad beträffar Rysslands framtid. De demokratiska strukturerna finns, men de är spröda. I ekonomiskt avseende har kanske botten redan nåtts. Ryssarna måste nu själva få till stånd en lagstiftning som främjar investeringar. Det kräver tid och hjälp från utomstående. Det är dock klart att om Ryssland vänder sig inåt, kommer dess ställning inte att stärkas, utan försvagas. Därför är det nödvändigt att Europa och Förenta staterna målmedvetet arbetar för att inlemma denna eurasiska makt i det internationella samarbetet - det är villkoret för en hållbar fred och stabilitet som gagnar oss alla.

Stärkta internationella rättsnormer och rättsprinciper, politisk stabilitet och militär säkerhet, en naturvänlig och socialt hållbar utveckling - främjandet av allt detta ligger i Europas och Förenta staternas gemensamma intresse.

Ett välmående och starkt USA utgör en sporre för Europa. Båda parterna bör få del av den nytta samarbetet medför, men de bör också bära sin beskärda del av de förpliktelser det medför.

Jag är övertygad om att det allt starkare transatlantiska bandet inte separerar oss från världens övriga regioner, utan snarare stöder och kompletterar våra relationer till dessa. Ett nära samarbete mellan Europa och Förenta staterna är en förutsättning för ett sundare internationellt system. Det som sker på ett ställe har konsekvenser för ett annat, och vice versa. Behovet av en global dialog är skriande. Tillsammans kan vi skapa en värld som för oss alla är bättre att leva i.

Tack.