(Översättning)

TAL AV REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI

I CHATHAM HOUSE, London 24.11.1997

FINLANDS FRAMVÄXANDE ROLL SOM EUROPEISK PARTNER

Det är en stor glädje och ära att igen få tala vid Royal Institute of International Affairs. Förra gången jag besökte detta ryktbara och uppskattade forum var i oktober 1995. Det var Finlands första år som medlem av Europeiska unionen. I dag vill jag tala om hur vi har upplevt vårt EU-medlemskap och hur vi ser på vår ställning i Europa. Men låt mig först kasta en blick på vår historia.

I december har det förflutit 80 år sedan vi blev självständiga. Finlands historia som självständig stat sedan 1917 och före det först 600 år som den östra delen av kungariket Sverige och därefter hundra år som västligt storfurstendöme i kejsardömet Ryssland utgör en del av Europas maktpolitiska historia. Det måste medges att Finland så gott som alltid har utgjort ett objekt i denna maktpolitik; vi har anpassat oss snarare än agerat. Vår självständighets historia är dock berättelsen om hur Finland under historiens gång har utvecklats från objekt till aktör.

Största delen av detta årtusende har Finland varit ett instrument i maktkampen mellan kungariket Sverige och kejsardömet Ryssland. I Napoleonkrigens virvlar reserverades Finland för kejsaren av Ryssland.

Som ryskt storfurstendöme skapade vi nationella och slutligen demokratiska institutioner; för den finländska ekonomin utgjorde Ryssland en inre marknad.

Omvälvningarna under första världskriget och det ryska kejsardömets fall ledde till att Finland fick sin självständighet. I början av andra världskriget bestämde Tyskland och Sovjetunionen åter att Finland skulle höra till den östra maktsfären. Delningen blev inte av för Finlands del, eftersom finländarna inte fann sig i detta. Vår vilja att förbli självständiga var stark, och under vinterkriget visade vi att Finlands öde inte längre avgörs över våra huvuden. Finlands demokratiska system bibehölls intakt andra världskriget igenom och under den efterkrigstida brytningstiden.

Efter andra världskriget fick det kalla kriget Europa att stelna i två läger. När Europa delades valde Finland att vara neutralt. Vårt livsrum mellan stormaktsblocken var till en början trångt, och våra möjligheter att påverka utvecklingen var små. Målmedvetet började Finland utöka sin handlingsfrihet.

För ett land som var beroende av utrikeshandeln var det livsviktigt att trygga den egna exportindustrins förmåner på den huvudsakliga marknaden i väst. Ett viktigt steg var anslutningen till GATT, som ägde rum redan 1949.

De europeiska staterna började på 1950-talet genomföra frihandelsarrangemang. Vid den tiden hade det med tanke på vår export blivit viktigt att avgöra Finlands ställning visavi dessa arrangemang. Under de rådande förhållandena med motsättningarna mellan öst och väst krävdes för att Finland skulle kunna sköta sin neutralitetspolitik och samtidigt värna om sina ekonomiska intressen att vi, jämsides med integrationsstegen mot väst, utåt sett också avtalade om liknande arrangemang med medlemmarna av socialistblocket.

Finland tog vara på tillfällena och slöt separata avtal först med EFTA, senare med EEG. Tack vare avtalen kom Finland i åtnjutande av samma förmåner på de betydelsefulla marknadsområdena som sina konkurrenter i väst, men kunde också upprätthålla sin viktiga östhandel.

På 1970-talet började vår neutralitetspolitik utvecklas från anpassning till påverkan. Denna påverkan kulminerade 1975 i Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa och Helsingfors-överenskommelsen. KSSE utgjorde en vändpunkt i det kalla krigets historia, och kom också, vilket senare har framgått, att vara en viktig faktor i den process som slutligen stjälpte det socialistiska systemet inifrån. Det har inte gått mer än åtta år sedan det kalla krigets slut, men det politiska klimatet i Europa har förändrats på ett sätt som knappast någon kunde föreställa sig.

För Finlands del har allt ändå inte förändrats. Vi är fortfarande alliansfria, och vi upprätthåller ett starkt självständigt försvar. Vi tror att denna politik är bäst lämpad med tanke på bevarandet av stabiliteten i Nordeuropa, någonting som är i linje med våra intressen. Vi är aktivt med och bygger upp ett nytt europeiskt samarbete, också via ett militärt samarbete.

Det är med förtröstan vi i år firar vårt självständighetsjubileum. Medlemskapet i Europeiska unionen var ett naturligt val för oss. Vår ekonomi är förankrad i Västeuropa. Vårt EU-medlemskap är dock framför allt följden av ett politiskt övervägande Ä som medlemmar sitter vi som jämbördiga parter vid det bord där de beslut som gäller oss i vilket fall som helst hade fattats. Genom att stanna utanför EU hade vi än en gång tvingats höra till dem som har att anpassa sig; nu är vi med i egenskap av påverkare.

Jag tvekar inte att säga att Finlands medlemskap i Europeiska unionen stärkte vår självständighet. Tanken att EU-medlemskapet skulle stärka den nationella suveräniteten kan verka främmande till en början, men det är sant. Finland är en liten stat, och för en liten stat är gränserna för den egna suveräniteten snävare än för en större stat. Detta betyder ändå inte att större stater skulle ha obegränsad suveränitet. Det är få stater som nu för tiden klarar av att på egen hand styra t.ex. så med tanke på den egna välfärden centrala faktorer som räntor och valutakurser, för att inte nämna börsen.

Europeiska unionen som redskap för nationalstaterna och som förstärkare av suveräniteten är inte alls något nytt och omstörtande synsätt. Enligt professor Alan Milward vid London School of Economics hade ju redan grundarna av kol- och stålunionen helt klart detta i tankarna. Den dåvarande gemenskapen upprättades redan den med tanke på de uppgifter som medlemsstaterna helt enkelt inte längre klarade av på egen hand. Detta pragmatiska projekt var fjärran från all federalism.

För Finland är Europeiska unionen ett redskap vi behöver för att kunna driva våra intressen. De mest aktuella av de utmaningar vi står inför är EMU och utvidgningen av EU. Finland är redo för den ekonomiska och monetära unionens tredje etapp. EMU är det centrala redskap med vilket Europeiska unionen och dess medlemsstater har tagit sig an globaliseringens utmaningar. Både Finland och Storbritannien har fått erfara att nationella valutor och monetära system inte är immuna mot internationella kapitalrörelser. Om vi i dagens värld vill behålla vårt finanspolitiska inflytande, ser jag inget realistiskt alternativ till den ekonomiska och monetära unionen. För närvarande når bara en enda europeisk valuta medaljplats i fråga om internationell omsättning. I och med EMU kommer Europeiska unionen på första plats.

Storbritannien spelar en viktig roll i EU:s nuvarande utvecklingsfas. Förväntningarna är höga på Storbritanniens period som ordförande för EU: utvidgningen av unionen påbörjas och besluten om EMU fattas under den aktuella halvårsperioden.

Utvidgningen av EU spelar en viktig roll när det gäller att stabilisera det europeiska samarbetsbaserade system som efterträder tudelningens Europa. Vårt mål är ett stort EU. Toppmötet i Luxemburg i december är en historisk milstolpe.

Det finns mycket som förenar finländare och britter. Vi finländare räknar Storbritannien som en nordeuropeisk stat, som en av oss. Storbritanniens nära handelsförbindelser med Östersjöområdet går tillbaka ända till 1200-talet. Storbritanniens Östersjöpolitik utformades i tiderna av självaste Oliver Cromwell, som redan 1658 betonade Östersjöregionens betydelse för Storbritannien.

Efter det kalla krigets era befinner sig Östersjöregionen nu i en unik situation. När järnridån försvann återfick området de naturliga kontakter och nära band som bröts på ett onaturligt sätt i virrvarret under detta sekel. Det är viktigt att inse att EU är starkt närvarande vid Östersjön och att utvidgningen av EU bara ökar tyngden och betydelsen av denna närvaro. Genom Finlands EU-medlemskap fick EU samtidigt sin första gemensamma gräns med Ryssland. Också Ryssland är en naturlig del av den helhet som Östersjöregionen utgör, och en avsevärd del av Rysslands kommersiella kontakter med yttervärlden löper just via Östersjön. Det faktum att Ryssland på ett naturligt sätt stöder sig på de baltiska ländernas hamnar och övriga infrastruktur är ett viktigt led i ett ömsesidigt beroende, ur vilket en ny samarbetsrelation kommer att växa fram mellan de baltiska länderna och Ryssland.

Det sätt på vilket Västeuropa bygger upp sitt förhållande till Ryssland är avgörande för utvecklingen i Europa. I mitt tal 1995 konstaterade jag att "the Eurasian giant is muddling through". Nu, 1997, kan man kanske säga att Ryssland har blivit bättre på "at muddling through".

Västeuropas relationer till Ryssland handlar inte bara om säkerhet, utan med i spelet finns också andra faktorer som påverkar vår välfärd. Västeuropa är beroende av importerad energi, och betydande framtida energiresurser finns i nordvästra Rysslands olje- och gasfält. Vi måste bygga förbindelser till dessa källor, om vi vill att EU skall kunna bibehålla sin ekonomiska konkurrenskraft. Nordvästra Rysslands position är avgörande för Västeuropa också av den anledningen att många av våra allvarliga miljö- och kärnsäkerhetsproblem är koncentrerade just till detta område, där förfallet inom den tidigare Sovjetunionens krigsindustriella komplex har lämnat efter sig omfattande problem.

Finland har uttryckt åsikten att EU bör ha en egen politik med en nordlig dimension. En sådan politik skulle göra det lättare för EU att upprätthålla nära kontakter till Östersjöregionen och nordvästra Ryssland. Samtidigt skulle det bli lättare att åtgärda sådana problem inom området som berör oss alla. Denna nordliga dimension inom EU kräver varken tilläggsresurser eller nya institutioner. Det centrala är att de mångahanda politiska och andra åtgärder som gäller området under EU:s ledning får den koherens som är nödvändig för att de skall vara effektiva. Detta är ett bra exempel på ett ämnesområde där EU kan bidra med ett betydande mervärde.

Den nordliga dimensionen skulle utgöra en del av EU:s externa relationer. Unionen bör först inom sig komma överens om gemensamma ståndpunkter och riktlinjer för realiserandet av den nordliga dimensionen. Därefter vore det nyttigt att med Förenta staterna och Kanada diskutera formerna för deras deltagande.

Kontakterna över Atlanten, med Nordamerika, är naturliga för Europa. Europeiska unionen kan inte bygga upp ett globalt inflytande och samtidigt konkurrera med Förenta staterna, utan de två måste samarbeta. Förenta staternas insatser för säkerheten i Europa är alltjämt avsevärda. Bosnien är en daglig påminnelse om detta.

Jag tror att EU själv har nycklarna till en lyckad transatlantisk relation. Endast om unionen arbetar ännu intensivare och ännu effektivare kan den vara en jämbördig partner i denna dialog. Därför är det viktigt att EU fortsätter att utveckla sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Förra gången jag talade vid detta institut framförde jag tanken att Förenta staterna, Ryssland och Europeiska unionen skulle inleda en regelbunden, gemensam politisk dialog. Var för sig har ju sidorna i denna triangel redan fungerande kontakter med varandra. Lyckas unionen genom sin initiativkraft omvandla denna geometri till en fungerande politisk kontakt, får unionen samtidigt en skarpare profil utåt och ökat inflytande i frågor som är viktiga för den.

Den största utmaningen för dagens samhällen är globaliseringen och de utmaningar den för med sig. Produktionsfaktorernas fria rörlighet har gjort de politiker som verkar inom nationalstaternas snäva gränser tandlösa. Globaliseringen har kanske ändå alltför ofta målats i hotfulla nyanser. Enklare kommunikation, raserade skiljemurar och ökad omsättning är inget hot utan en utmaning som om den sköts rätt ökar vår gemensamma välfärd.

Jag vet egentligen inte om man kan tala om globaliseringen på något bättre ställe än i London med dess City. Kanske man här i Storbritannien har lättare att minnas att globaliseringen inte är något nytt fenomen. Storbritannien gjorde ju omfattande investeringar i utlandet redan på 1800-talet; City var redan då en internationell marknadsplats och de internationella kontakterna var livliga. Sedd i detta perspektiv är den globalisering vi i dag upplever i själva verket redan den andra. Nationalstaternas täta strukturer, uppbyggda i dyningarna efter första och andra världskriget, luckras nu upp. Storbritannien är också ett levande exempel på välfärdens toppar och dalar, på hur finanspolitiska vägval kan utgöra skillnaden mellan en föråldrad industri utan konkurrenskraft och en modern och konkurrenskraftig ekonomi. Genom isolering går det på sin höjd att skjuta upp utmaningarna men inte att undgå dem. Vi måste möta globaliseringen.

Globaliseringen har fört länder, som likt Finland ligger i Europas avkrok, närmare världens centra. Eller rättare sagt: världens centra har kommit närmare oss. Det är ingen slump att Finland är världsledande när det gäller mobiltelefoner och mängden Internetanslutningar i relation till invånarantalet. Teknologin har på mycket kort tid förvandlat begreppet avstånd till en term som snart bara står att finna i ordböckernas äldre upplagor. Vi finländare, som alltid har levt på den vackra men stränga naturens villkor, vet vad det vill säga att kämpa för att överleva. Vi tar globaliseringens utmaningar på allvar.

Europeiska unionen är ett viktigt redskap när det gäller att svara på globaliseringens utmaningar. Som jag redan sade kommer den ekonomiska och monetära unionen att föra upp EU till den ekonomiska världstoppen. EMU är ett led i det projekt som syftar till att göra EU öppnare och konkurrenskraftigare på det internationella planet. Genomförandet av den inre marknaden är ett annat led i detta projekt. När EU har en gemensam valuta och en verklig gemensam marknad har vi också en mycket högre beredskap att möta globaliseringen. Jag vill understryka att EU:s konkurrensförmåga inte är någon avlägsen abstraktion som saknar beröringspunkter med det dagliga livet. Det är fråga om arbete, arbetsplatser och livskvalitet.

Att möta globaliseringen kräver också öppenhet. Jag tror att EU kunde föra en öppnare och mer frihandelsinriktad handelspolitik än för närvarande. Också i detta avseende har Finland höga förväntningar på Storbritanniens period som ordförande för EU i början av 1998. Denna period saknar sannerligen inte betydelse när det gäller att svara på globaliseringens utmaningar: den definitiva tidtabellen för den ekonomiska och monetära unionen skall slås fast, den inre marknaden skall genomföras och det EU som nu står inför en utvidgning måste bli ett öppnare EU. Större vikt måste fästas vid Europeiska unionens konkurrenskraft. Utvidgningen är en del av denna helhetsbild. Jag tror att utvidgningen, om den sköts rätt, kommer att ge ny ekonomisk livskraft åt hela EU.

Förra gången jag talade vid detta aktade forum avslutade jag med ett citat av Winston Churchill:

"It is not our task or wish to draw frontier lines, but rather to smoothe them away. Our aim is to bring about the unity of all the nations of all Europe."

Aldrig förr har den drömmen varit så nära att bli verklighet som nu. EU utvidgas och Ryssland intensifierar sitt samarbete med det övriga Europa. Tudelningen av Europa är förbi en gång för alla och har ersatts av ett naturligt och okomplicerat umgänge mellan de europeiska länderna och regionerna. Europa står mer enat än någonsin.

Det är dags att fundera på hur Churchills vision kunde tillämpas på hela världen. Globaliseringen ligger fortfarande i sin linda, och vi har orsak att återkomma till detta ämne gång på gång: vårt sätt att svara på globaliseringens utmaningar är avgörande för hur kommande generationers liv gestaltar sig.