Översättning

LE MYTHE DE L'ÉDUCATION

THE MYTH OF EDUCATION

UTBILDNINGSMYTEN

Fru Eeva Ahtisaari, maka till Finlands president

Paris den 1 mars 1996

Jag skulle vilja inleda med en fråga:

Vilka mytiska element påverkar jagföreställningen hos kvinnor i olika europeiska länder? Många faktorer har under århundradenas lopp format kvinnors medvetenhet om sin egenart: landets politiska historia, samhällsstrukturen och nationens kulturella identitet. I Frankrike gav revolutionen upphov till en gudinnegestalt som symbol för friheten, en gestalt som snabbt fick det populära namnet Marianne. Personifikationerna av rättvisa, frihet och seger var kvinnogestalter, och ur samma anda framsprang idéerna gällande kvinnans likställdhet utbildningsmässigt och intellektuellt. Sedan dess har de flesta europeiska länder haft sin egen sinnebild för kvinnan, sin musa.

I Finland kom en jungfru klädd i folkdräkt, Suomi-neito, att få stor betydelse som nationalistisk och patriotisk symbol under senare hälften av 1800-talet. Likställdheten mellan män och kvinnor gynnades av den agrara samhällsstrukturen, som bestod ända fram till 1960-talet. Det behövdes både män och kvinnor i kampen för det dagliga brödet. För att kunna överleva på de stränga villkor som rådde uppe i norr tvingades könen till kompanjonskap såväl i vardagslivet som i krissituationer.

Via den finska jordbrukartraditionen har vi bibringats bilden av en stark och självständig arbetarkvinna. En sådan kvinna, som har levat och verkat sida vid sida och på jämlik fot med sin make såväl ute på fälten som i hemmet, återfinns i nära nog varje finländsk släktkrönika. Både finländsk folklore och vår tidiga nationella litteratur vittnar om samma sak: det finländska jordbrukarsamhället behövde duktiga kvinnor. Kvinnorna hade ansvaret för familjens existens i alla samhällsklasser. Kvinnorna måste vara starka och arbeta hårt, och samtidigt säkerställa att deras män också kunde utnyttja all sin kraft. Två söner till sådana starka mödrar, Elias Lönnrot och Alexis Kivi, lade på 1800-talet grunden för den finskspråkiga litteraturen, såsom folkloristen Satu Apo har visat. I Lönnrots folkdikt Kalevala är det Louhi, den mäktiga värdinnan på Pohjola, som framträder tydligast, och i Kivis skådespel Sockenskomakarna är det Martta. Bägge har kommit att stå som urtyper för den starka och hårt arbetande finländska kvinnan.

Finländska kvinnor har tvingats, och tvingas fortfarande, vara mera självständiga i förhållande till sina äkta män och familjer än deras medelklassystrar på kontinenten. Bakom jungfrusymbolen och den starka jordbrukarkvinnan finns medvetenheten om att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt, år 1906. Denna rösträtt, något helt nytt i den tidens Europa, beviljades vid en tidpunkt då Finland var storfurstendöme under Ryssland. Samma år ersattes det gamla politiska systemet av ett progressivt demokratiskt system i vilket män och kvinnor hade lika rättigheter.

Mitt huvudsakliga tema gäller de finländska kvinnornas roll inom politik och utbildning. Ett bra sätt att närma sig detta tema är att granska en sekelskifteskvinnas levnadsbana och livsgärning. Jag tänker på Hilda Käkikoski, som jag i tiden behandlade i min avhandling, och som var en av de första kvinnliga riksdagsledamöterna i Finland. Hilda Käkikoski är intressant ur många synvinklar samtidigt som hon kan användas för en fallstudie i sin egenskap av tidig kvinnlig politiker. Jag skulle emellertid också vilja berätta om en annan intressant studie som gäller långvariga riksdagsledamöters, riksdagsveteraners, hågkomster från sin tid i Finlands riksdag. Kvinnliga riksdagsveteraners hågkomster öppnar många intressanta synvinklar då det gäller politiska frågor som är viktiga för kvinnor.

Låt oss återvända till Hilda Käkikoski. Hon var lärare i finska och historia, författare, kvinnosakskvinna och representerade det finska partiet i den första enkammarlantdagen mellan åren 1907 och 1910. Hon kom från en fattig jordbrukarfamilj, men hade en stark längtan efter kunskap och fortsatte under 1870-talet sin utbildning vid en finsk flickskola i Helsingfors. Hennes liv avspeglar dynamiken och glöden i det tidiga 1900-talets nationalism. Det som hon beslöt göra var på många sätt typiskt för tidsperioden och återspeglade de möjligheter som socialt sett stod öppna för den första generationen kvinnor med högre utbildning. Hilda Käkikoski satte som mål att uppnå full jämlikhet med männen och den svensktalande överklassen. (Svenska var det språk som talades inom förvaltningen och utbildningsväsendet på den tiden.) Hon siktade framförallt in sig på utbildningen, som hon ville göra tillgänglig för alla.

Tre stora ideologier - nationalism, liberalism och socialism - utövade inflytande i Finland från 1880-talet och framåt. Vårt nationella uppvaknande var rent kulturellt. Såsom varande historielärare hade Hilda Käkikoski studerat J.V.Snellman, filosofen inom den finska nationalistiska rörelsen, och hans idéer. Snellman hävdade att Finland inte kunde uppnå någonting med våld; dess räddning och styrka låg i kulturen. För Käkikoski innebar detta att kvinnornas utbildningsnivå måste höjas.

Hilda Käkikoski var en inspirerande lärare, talare och politiker vars idéer i skriven och talad form spreds över hela landet. På somrarna reste hon runt i landet med hjälp av ett på den tiden nytt fortskaffningsmedel - cykeln. Hon var en livlig och modern kvinna, som t.o.m. klippte sitt hår kort. Det huvudsakliga temat i hennes tal var att kvinnor måste ges obegränsad frihet att skaffa sig utbildning, och att flickornas utbildning var lika viktig som pojkarnas. Låt oss öppna skolorna och universiteten för flickor så att de som skapar våra hem kan få den finaste utbildning samhället kan ge sina unga, löd hennes budskap. Hon betonade också kvinnans rätt att arbeta utanför hemmet. Kvinnor skulle ha samma frihet och rättigheter som män och kunna använda sina kunskaper för hemmets, samhällets och landets bästa. Hilda Käkikoskis första motion i lantdagen gällde kvinnors rätt att väljas till statliga ämbeten.

Den lutherska kyrkan i Finland hade lärt nationen - inklusive kvinnorna - läsa sedan 1600-talet. Hilda Käkikoski var en djupt religiös människa, och under 1890-talet var den viktigaste frågan i hennes liv huruvida det rådde en konflikt mellan kvinnorörelse och tro. Var det rätt gjort av kvinnorna att resa sig och slåss för sina rättigheter, eller var det Guds vilja att de skulle underkasta sig och bli renade genom lidande?

Käkikoski fann en bundsförvant i professorn och författaren Zacharias Topelius, som också var en förkämpe för kvinnorörelsen i 1800-talets Finland. Hennes diskussioner med Topelius om poesi, litteratur, Bibeln och det eviga livet övertygade henne om att kvinnans rättigheter inte stod i konflikt med kristendomen. Kvinnorörelsen blev en samhällsfråga för henne, något värt att arbeta för och engagera sig i. Här vore det intressant att jämföra finländska och franska erfarenheter av den religiösa aspekten: Har det förekommit en liknande debatt i Frankrike?

Käkikoskis levnadsbana väcker många intressanta frågor med anknytning till den finländska kvinnorörelsens tidiga historia. Irma Sulkunen har undersökt hur de finländska kvinnorna fick fullvärdiga medborgerliga rättigheter, och det framgår att varken kvinnoförtryck eller extrem suffragettism spelade någon framträdande roll i det finländska samhället i början av 1900-talet. Trots naturliga olikheter upplevdes könen som kompanjoner snarare än motståndare. Detta kompanjonskap inordnade på lika villkor både män och kvinnor i ett medborgarsamhälle och tillät bägge könen att utöva politiskt inflytande. Kvinnorörelsens historia i Finland var på detta sätt ovanlig; det fanns i princip ingen egentlig konflikt mellan könen. Sulkunen betonar att rösträtten inte var ett separat mål för kvinnorna i Finland i början av seklet. I själva verket kämpade såväl män som kvinnor på landsbygden sida vid sida med arbetarna i städerna, vilka inte heller hade rösträtt eller kunde ställa upp i val. Könsfrågan saknade betydelse.

Irma Sulkunen upptäckte också att finländska kvinnor, sida vid sida med männen, redan innan de fick rösträtt var mera aktiva än sina europeiska medsystrar i gemensamma organisationer såsom nykterhetsrörelsen, arbetarföreningar, ungdomsföreningar och religiösa väckelserörelser. Situationen i Finland kan i många avseenden jämföras med den tradition som skapades genom franska revolutionen. Kvinnorna ansåg sig inte tillhöra en förtryckt grupp eller vara offer för sexuellt tyranni. Man upplevde det så att alla samhällsklasser och bägge könen var berättigade till samma universella rättigheter, oberoende av ekonomiska tillgångar eller boningsort.

Den aktiva roll kvinnor spelade i folkbildningsrörelsen i slutet av 1800-talet var betecknande för den finländska kvinnorörelsen. Därtill kommer att skapandet av en nationalstat och genomförandet av de första stora sociala reformerna skedde just då kvinnorörelsen började vinna terräng. Efter att Finland infört allmän och lika rösträtt började denna också ute i Europa gradvis bli en realitet, gynnad av omvälvningarna i samband med första världskriget. Nästa reformvåg kom efter andra världskriget, när samhället och politiken framstod i en alldeles ny belysning. Det var då, år 1945, som kvinnorna i Frankrike fick rösträtt. Man frågar sig varför de franska kvinnorna, som är så kulturellt, intellektuellt och socialt medvetna, inte vann politiskt inflytande förrän i detta med europeiska mått mätt ganska sena skede.

Den finska nationalstaten skapades medan landet ännu var en del av Ryssland. Den nationella identiteten stärktes i skolorna och genom vuxenutbildningen. Målet var att utjämna skillnader - geografiska, sociala och könsrelaterade. När folkskolorna grundades på 1800-talet var de öppna för alla barn. Flickorna var alltså jämställda med pojkarna. Såväl medelklasskvinnor som arbetarklasskvinnor tog upp frågan om utbildning för alla. Från allra första början fanns denna fråga med på kvinnorörelsernas och kvinnoorganisationernas program. Utbildning har visat sig vara det bästa sättet att höja livskvaliteten för såväl män som kvinnor.

Moralkänslan hos både män och kvinnor i Finland, och för den delen i de nordiska länderna i gemen, grundade sig på de urgamla dygderna självkontroll, hårt arbete, självuppoffring, måttfullhet och driftighet. Den allmänna utbildningen byggde på strängt kristen grund, aktning för humanistisk tradition och korrekt uppförande. Vid sekelskiftet hade det allmänna bildningsidealet vunnit insteg bland nationens medborgare och kvinnor hade tillgång också till högre utbildning, inklusive universitetsutbildning, efter en process som i Finland passerade rätt obemärkt och utan någon större dramatik.

Bägge de faktorer som var avgörande i den finländska kvinnans liv - med dess fokus på arbete och utbildning - är förknippade med den sociala verklighet som landets relativa fattigdom och enhetlighet innebar. I kristider har de arbetande kvinnornas betydelse ökat. Detta framstod klart första gången 1918 under inbördeskriget, som uppstod ur den ryska revolutionen och Finlands självständighetsförklaring. Situationen upprepade sig under andra världskriget. Kriget och återuppbyggnadsperioden gjorde det möjligt för kvinnor att överta många av de arbeten som tidigare varit förbehållna män. Kriget gav kvinnorna en jämlik ställning i arbetslivet och utbildningen på ett sätt som tidigare ansträngningar aldrig hade lyckats göra. Det skulle vara intressant att höra om detsamma gällde för Frankrikes del och hur era erfarenheter av kriget, ockupationsåren och åren efteråt påverkade kvinnans ställning.

Under de senaste hundra åren har den finländska kvinnans status och en stark statsmakt gått hand i hand. Välfärdsstaternas uppkomst har till stor del haft sin förklaring i de utbildade kvinnornas insatser utanför hemmet. Finland har haft behov av jämlika insatser från alla sociala grupper och bägge könen, vilket i sin tur har gjort det möjligt att öka bildningen och välfärden och bekämpa regionala skillnader. Utbildning är lösningen då det gäller att förbättra kvinnans ställning och politiska status. Utbildning frigör kvinnan från idén att äktenskapet är den enda måttstocken på kvinnlighet.

Det arbete som de senaste hundra åren har uträttats av socialt och politiskt aktiva kvinnor har varit en kraftfull investering i en bättre framtid. Kvinnorna har delat en önskan att ta itu med något nytt och att inte ge upp. De har genomgående varit hängivna sin sak. Samma anda har rått bland såväl högutbildade som mindre utbildade. Vid Riksdagsbiblioteket i Finland har man sedan 1988 studerat vad man kallar muntlig historia och intervjuat riksdagsveteraner om deras arbete inom politiken. Detta arbete och dess mål är välbekanta för mig personligen, eftersom jag själv har gjort sådana intervjuer.

Intervjuerna visar tydligt hur den finländska välfärdsstaten växte fram på 1960-talet. Kvinnorna hade här en framträdande roll. Genom decennierna har de riksdagsutskott som sysslat med utbildning och social välfärd dominerats av kvinnor, vilket inkluderar ordförandeskapet. Manliga politiker har av tradition överlåtit största delen av dessa i socialt hänseende vitala frågor på kvinnorna. Många av de kvinnliga riksdagsledamöter jag intervjuade var, oberoende av partitillhörighet och skolgång, eniga om att utbildningen borde utvecklas på alla nivåer. Även om flerpartisystemet för in ideologiska element i resultatet av detta arbete, har alla, från de konservativa till kommunisterna, på något sätt lyckats enas om behovet av reformer.

De personliga levnadsöden som framkommer i intervjuerna illustrerar den anda i vilken politiska frågor har hanterats sedan 60-talet. Den klättring i riksdagshierarkin som riksdagens kulturutskott, som också ansvarar för utbildningsfrågor, stod för under 60- och 70-talen sammanföll med detta utskotts första synliga resultat. Det var kvinnliga politiker som genomförde de viktigaste grundskol- och universitetsreformerna. Många av de kvinnor jag intervjuade hade samma motiv; deras egen skolgång hade blivit avbruten av olika orsaker och nu ville de stöda varje framsteg för bildningsväsendet. Och inte enbart bildningsväsendet; även många andra omfattande reformer inom kultur och social välfärd, såsom folkhälsolagen, det allmänna pensionssystemet och lagen om barndagvård, genomfördes till stor del tack vare kvinnliga insatser.

Det skulle vara intressant att veta på vilket sätt franska kvinnors inlägg har avspeglat sig i politiken och i riksdagen sedan kvinnorna fick rösträtt. Kan man urskilja direkta tyngdpunktsområden? Har kvinnorna förlitat sig på varandra i centrala politiska frågor? Har forskare i Frankrike systematiskt samlat in politikers hågkomster? Har vi något att ge varandra i detta avseende?

Alla tecken tyder på att de stora omvälvningarna under 90-talet sätter både män och kvinnor på prov. Man frågar sig osökt om utbildning åter en gång kommer att bli ett verktyg för att kontrollera förändring. Flera av mina vänner utomlands har visat stort intresse för de speciella särdrag finländska kvinnors liv uppvisar. Jag är personligen fascinerad och stimulerad av tanken att det mycket väl kan visa sig att ett slags naturlig jämlikhet finns inbyggd i den finska kulturen och att det i Finland råder en naturlig, mänsklig släktskap mellan könen. Det är en av produkterna av vår nordiska civilisation och något vi kan vara stolta över i ett Europa statt i förvandling.