Fru Eeva Ahtisaaris tal på bokmässan i Göteborg 31.10.1997

Kvinnor i det första parlamentet i Finland

Bakgrund

Varför blev jag intresserad av kvinnoforskningen? Låt mig först med några ord berätta om min studiebana. Jag studerade historia vid Helsingfors universitet i början av 1960-talet och blev kandidat i humanistiska vetenskaper 1962. Lärarbanan var då det gängse valet. Jag arbetade även en kort tid som Esbo stads hembygdssekreterare tills vägen ledde till internationella uppdrag vid min makes sida.

När jag fortsatte mina studier nästan tjugo år senare, hade en stor omställning skett. På historiedagarna 1985 berättade jag för min professor att jag återvänt till universitetet och beklagade mig samtidigt över att jag saknade ett bra ämne för min pro gradu -avhandling dvs, ett ämne för min trebetygsuppsats. Han tog sig an min sak och gav mig redan följande dag Hilda Käkikoskis memoarer. Hilda Käkikoski, som representerade det Finska partiet, var en av de första kvinnorna, som blev vald in i den första enkammarlantdagen i Finland mellan åren 1907 och 1910.

Jag var genast såld efter att ha läst Käkikoskis memoarer och jag visste att ämnet var lämpligt för mig. Senare efter gradueringen fann jag ett arbetsfält, som motsvarade mina intressen. Det projektet gällde veteranriksdagsledamöternas hågkomster. I Riksdagsbiblioteket i Finland har man sedan 1988 studerat vad man kallar muntlig historia och intervjuat riksdagsveteraner om deras arbete i politiken. Efter att jag i samband med avhandlingen hade gjort mig förtrogen med riksdagsbiblioteket och dess verksamhet, blev intervjuerna med riksdagsledamöterna en intressant upplevelse.

Genom intervjuerna fick jag från första parkett, med utgånspunkt i de olika partiernas synpunkter, en inblick i hur Finlands inrikeshistoria utvecklat sig.

Den finländska kvinnan

Vilka mytiska element påverkar uppfattningen om kvinnor i Finland? Många faktorer har under århundradenas lopp format kvinnors medvetenhet om deras egenart: landets historia, samhällsstrukturen och nationens kulturella identitet. Likställdheten mellan män och kvinnor gynnades av den agrara samhällsstrukturen, som bestod ända fram till 1960-talet. Det behövdes både män och kvinnor i kampen för det dagliga brödet. För att kunna överleva på de stränga villkor som rådde på landsbygden tvingades könen till kompanjonskap såväl i vardagslivet som i krissituationer.

Via den finska jordbrukstraditionen har vi bibringats bilden av en stark och självständig arbetarkvinna. En kvinna som har levat och verkat sida vid sida och på jämlik fot med sin make såväl ute på fälten som i hemmet, återfinns i nära nog varje finländsk släktkrönika. Både finländsk folklore och vår tidiga nationella litteratur vittnar om samma sak: kvinnorna måste vara starka och arbeta hårt, och samtidigt säkerställa att deras män också kunde utnyttja all sin kraft.

Två söner till sådana starka mödrar, Elias Lönnrot och Aleksis Kivi, lade på 1800-talet grunden för den finskspråkiga litteraturen. I Lönnrots folkdikt Kalevala är det Louhi, den mäktiga värdinnan på Pohjola, som framträder tydligast, och i Kivis skådespel Sockenskomakarna är det Martta. Bägge har kommit att stå som urtyper för den starka och hårt arbetande finländska kvinnan.

Finländska kvinnor har tvingats vara mera självständiga i förhållande till sina äkta män och familjer än deras medelklassystrar på kontinenten. Bakom den starka kvinnan finns medvetenheten om att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt år 1906. Denna rösträtt, något helt nytt i den tidens Europa, beviljades vid en tidpunkt då Finland var storfurstendöme under Ryssland. Samma år ersattes det gamla politiska systemet av ett progressivt demokratiskt system i vilket män och kvinnor hade lika rättigheter.

De finländska kvinnorna fick fullvärdiga medborgerliga rättigheter redan i början av 1900-talet under speciella förhållanden. Varken kvinnoförtryck eller extrem suffragettism spelade någon framträdande roll i det finländska samhället. Trots naturliga olikheter upplevdes könen som kompanjoner snarare än motståndare. Detta kompanjonskap inordnade på lika villkor både män och kvinnor i ett medborgarsamhälle och tillät bägge könen att utöva politiskt inflytande.

Kvinnorörelsens historia i Finland var på detta sätt rätt ovanlig i det europeiska perspektivet; det fanns i princip ingen egentlig konflikt mellan könen. Rösträtten var inte ett separat mål för kvinnorna i Finland i början av seklet. I själva verket kämpade såväl män som kvinnor på landsbygden sida vid sida med arbetarna i städerna, vilka inte heller hade rösträtt eller kunde ställa upp i val. Könsfrågan saknade betydelse.

Hilda Käkikoski inom politik och utbildning

Mitt huvudsakliga tema gäller de finländska kvinnornas roll inom politik och utbildning. Ett bra sätt att närma sig detta tema är att granska en sekelskifteskvinnas levnadsbana och livsgärning. Jag tänker på Hilda Käkikoski, som jag har behandlat i min avhandling och som var en av de första kvinnliga riksdagsledamöterna i Finland. Käkikoski är intressant ur många synvinklar samtidigt som hon kan användas för en fallstudie i sin egenskap av tidig kvinnlig politiker.

Hilda Käkikoski var lärare i finska och historia, författare, kvinnosakskvinna och representerade det Finska partiet. Hon kom från en fattig jordbrukarfamilj i östra Nyland, men hade en stark längtan efter kunskap och fortsatte under 1870-talet sin utbildning vid en finskspråkig flickskola i Helsingfors. Hennes liv avspeglar dynamiken och glöden i det tidiga 1900-talets nationalism.

Det som hon beslöt göra var på många sätt typiskt för tidsperioden och återspeglade de möjligheter som socialt sett stod öppna för den första generationen kvinnor med högre utbildning. Hilda Käkikoski uppställde som mål att uppnå full jämlikhet med männen och den svensktalande överklassen (svenska var det språk som talades inom förvaltningen och utbildningsväsendet på den tiden). Hon siktade framförallt in sig på utbildningen, som hon ville göra tillgänglig för alla.

Hilda Käkikoski som lärare, talare och politiker

Hilda Käkikoski var en inspirerande lärare, talare och politiker, vars idéer i skriven och talad form spreds över hela landet. På somrarna reste hon runt i landet med hjälp av ett på den tiden nytt fortskaffningsmedel - cykeln. Hon var en livlig och modern kvinna, som till och med klippte håret kort. Det huvudsakliga temat i hennes tal var att kvinnor måste ges obegränsad frihet att skaffa sig utbildning, och att flickornas utbildning var lika viktig som pojkarnas. "Låt oss öppna skolorna och universiteten för flickor så att hemmets danare kan få den bästa utbildningen samhället kan ge sina unga", löd hennes budskap.

När folkskolorna grundades på 1860-talet var de öppna för alla barn. Flickorna var jämställda med pojkarna. Såväl medelklasskvinnor som arbetarklasskvinnor tog upp utbildningsfrågan. Från första början fanns denna fråga med på kvinnorörelsernas och kvinnoorganisationernas program. Utbildningen har visat sig vara det bästa sättet att höja livskvaliteten för såväl män som kvinnor.

Den lutherska kyrkan i Finland hade lärt nationen - inklusive kvinnorna - läsa sedan 1600-talet. Hilda Käkikoski var en djup religiös människa, och under 1890-talet var den viktigaste frågan i hennes liv huruvida det rådde en konflikt mellan kvinnorörelse och tro. Käkikoski fick en bundsförvant i professorn och författaren Zacharias Topelius, som också var en förkämpe för kvinnorörelsen i 1800-talets Finland. Hennes diskussioner med Topelius om poesi, litteratur, Bibeln och det eviga livet övertygade henne om att kvinnans rättigheter inte stod i konflikt med kristendomen.

Folkbildningsrörelsen

Tre stora ideologier - nationalism, liberalism och socialism - utövade inflytande i Finland från 1880-talet och framåt. Vårt nationella uppvaknande var rent kulturellt. Eftersom Hilda Käkikoski var historielärare hade hon studerat J. V. Snellman, filosofen inom den finska nationalistiska rörelsen, och hans idéer. Snellman hävdade att Finland inte kunde uppnå någonting med våld; dess räddning och styrka låg i bildningen. För Käkikoski innebar detta att kvinnors utbildningsnivå måste höjas.

Den aktiva rollen kvinnor spelade i folkbildningsrörelsen i slutet av 1800-talet var betecknande för den finländska kvinnorörelsen. Därtill kommer att skapandet av en nationalstat och genomförandet av de första stora sociala reformerna skedde just då kvinnorörelsen började vinna terräng. Den finska nationalstaten skapades medan landet ännu var en del av Ryssland. Den nationella identiteten stärktes i skolorna och genom vuxenutbildningen. Målet var att utjämna skillnader - geografiska, sociala och könsrelaterade. Utvecklingen i de övriga nordiska länderna visade samma tendens.

Hilda Käkikoski i Sverige

Hilda Käkikoski tillbringade sommaren 1891 i Sverige och Danmark. Käkikoski besökte folkbildningsinstitutet i Tärna, Uppsala och Stockholm. Senare, sommaren 1902, gjorde hon en ny resa till Sverige och Gotland. Under båda resorna träffade hon sina kära vänner inom den svenska folkbildningen, rektorn för Tärna folkhögskola Teodor Holmberg och hans hustru Cecilia Bååth-Holmberg, vilkas föreläsningar och texter Käkikoski hade översatt till finska. Av Tärnas lärare blev också fröken Frances Weiss en av Käkikoskis goda vänner.

Cecilia Holmbergs andliga stöd var viktigt för Käkikoski under båda resorna, då hemlandets dystra politiska klimat gjorde henne deprimerad och nedstämd. I Sverige, bland vännerna, uppskattade man Käkikoskis personlighet och originalitet. Hon fick beröm och uppmuntran på ett sätt som inte var möjligt i Finland.

Käkikoski uppskattade och älskade Sverige. Hon beundrade landets historia och det duktiga svenska folket. På sina allmänna föreläsningar berättade hon ofta om undervisningsmetoderna i Tärna. I sina brev och dagböcker beskriver Käkikoski i vackra ordalag sina djupa känslor för Sverige. Under sverigeresorna fattade hon många viktiga beslut om sitt livs framtida inriktning. I Tärna år 1891 fick Käkikoski en "ljus idé", hon måste utveckla sina författartalanger. Senare år 1902 skrev hon till Cecilia Holmberg, att vistelsen i Tärna hade öppnat hennes ögon: fosterlandet behöver hennes politiska insatser. Sverige var då, liksom idag ett inspirerande land för Finland!

Den allmänna utbildningen i Norden byggde på strängt kristen grund, aktning för humanistisk tradition och korrekt uppförande. Vid sekelskiftet hade det allmänna bildningsidealet vunnit insteg bland Finlands medborgare och kvinnor hade tillgång också till högre utbildning, inklusive universitetsutbildning, efter en process som i Finland skedde utan någon större dramatik.

Senare upprepades denna modell, då välfärdsstaten uppbyggdes efter andra världskriget. Landets levnadsstandard kunde ökas genom de bildade kvinnornas insatser utanför hemmet. Finland har haft behov av jämlika insatser från alla socialgrupper och bägge könen, vilket i sin tur har gjort det möjligt att öka den allmänna bildningen och välfärden samt bekämpa regionala skillnader. Utbildningen är lösningen då det gäller att förbättra kvinnans ställning och politiska status. Det arbete som de senaste hundra åren har uträttats av socialt och politiskt aktiva kvinnor, liksom Hilda Käkikoski, har varit en investering i en bättre framtid. Samma anda har rått bland såväl hög- som lågutbildade.

En kammare - Två kön

De första kvinnorna i Finlands riksdag

Riksdagsbiblioteket i Helsingfors ordnade år 1995 en utställning om de första kvinnliga riksdagsledamöterna. Under utställningens öppning föddes tanken på att utge en bok. Av de första 200 riksdagsledamöterna år 1907 var 19 kvinnor. De väckte uppmärksamhet även utanför landets gränser. Ungefär hälften av kvinnorna var ogifta. Vår bok En kammare - Två kön. De första kvinnorna i Finlands riksdag publicerades i mars detta år. Den är en artikelsamling, där många ledande finländska kvinnohistoriker har skrivit om var sin riksdagskvinna. Jag är en av författarna, eftersom min avhandling beskriver Hilda Käkikoskis liv och politiska karriär.

Denna bok presenterar riksdagskvinnornas liv och placerar dem i ett mera omfattande sammanhang. Riksdagsarbetet förenade dessa kvinnor, som alla kom från olika miljöer. I första hand kunde man tänka sig att politiken var den enda förenande länken. Borgerliga och socialistiska kvinnor hade mycket olika uppfattningar om politiken. Men det fanns vissa likheter. Alla var ivriga anhängare av nykterhetsideologin. Alla fylldes av entusiasm, när det gällde att kämpa för sin sak. Men även konflikter i vardagspolitiken, frustration och bristande självförtroende påverkade djupt alla kvinnor. Vi författare försöker illustrera den process, som uppstod i Finland vid sekelskiftet då ståndssamhället förändrades till ett medborgarsamhälle. Det har varit både intressant och givande att följa med dessa kvinnors öden i en brytningstid. Vi hoppas att svenska läsare har samma möjlighet inom en snar framtid, efter att boken översatts till svenska!