Översättning

Temat för denna diskussion - välfärdsstatens framtid - gäller oss alla. Vår nordiska välfärdsstat genomlever just nu en överlevnadskris. Frågan är om vi är tvungna att kassera välfärdsstaten eller om vi förmår förnya den med hänsyn till behoven under det 21:a århundradet.

Vår ekonomiska välfärd har grundat sig på naturtillgångar, kunnande, flit och framför allt omfattande sociala överenskommelser mellan intresseorganisationerna och statsmakten. Genom dessa överenskommelser har man skapat relationer som gällt arbetsfördelning och ömsesidigt förtroende. Man har enats om målen och medlen.

Vi har nu inlett en ny era. Förändringsprocessen har präglats av massarbetslöshet och osäkerhet, men också av positiva resultat för företagens del. När svårigheterna hopat sig har välfärdsstaten ofta utpekats som syndabock.

De förändrade förhållandena beror på många faktorer - det kalla krigets dagar ligger nu bakom oss, penning- och kapitalmarknaden har globaliserats och vi har upplevt en teknologisk revolution. Finland är nu en del av denna förändringsprocess. Att ställa sig på sidan om skeendet, att isolera sig, hade varit problematiskt, rentav ödesdigert. Som medlemmar i Europeiska unionen är vi i en bättre position när det gäller att bevaka våra egna intressen.

Kommunalvalet och Europaparlamentsvalet visar att många känner sig desorienterade i den rådande situationen. Våra ekonomiska problem beror dock inte på Europeiska unionen eller på förberedelserna med tanke på uppfyllandet av de s.k. EMU-kriterierna. Problemen är till stor del snarare en följd av de tider som föregått dessa beslut. Våra problem är framför allt en följd av att produktionsbasen för vår ekonomi har utvecklats alltför långsamt och att östhandeln helt plötsligt kollapsade 1990-91. Till dessa faktorer kan ytterligare läggas den skuldsättning som under senare delen av 1980-talet orsakades av en alltför låg sparkvot. Samtidigt visade det sig också att välfärdsstatens modell för beslutsfattandet hade nått slutet på vägen i traditionell mening och att man inte tillräckligt väl hade förberett sig på behoven av förändring.

Ett misslyckande i fråga om den europeiska integrationen skulle för vårt vidkommande medföra nya ekonomiska och säkerhetspolitiska motgångar. Europeiska unionens konkurrenskraft skulle brytas i förhållande till de framryckande ekonomiska regionerna. Likaså skulle basen för välfärdsstaterna försvagas ytterligare. Sammantaget skulle detta leda till att vi blev tvungna att skapa en ny grund för säkerhetssystemet i vår världsdel.

Arbetslösheten, och framför allt de kostnader som den föranleder, undergräver den sociala jämvikten. De långtidsarbetslösa och deras familjer befinner sig i en svår situation. Det som förr betraktades som säker sysselsättning håller i allt flera fall på att övergå i partiell sysselsättning eller sysselsättning i försökssyfte. I dag sägs det ofta att medborgarna håller på att delas upp i nya kategorier vad levnadsstandarden beträffar: vinnarna, majoriteten som lever i osäkerhet och förlorarna. Ett samhälle präglat av stora skillnader i fråga om levnadsstandard uppfyller förvisso inte kriterierna på ett välfärdssamhälle.

Ett minskande lönearbete, massarbetslöshet och långtidsarbetslöshet är inga problem som skulle vara specifika för Finland. De är välkända i hela världen. Det sägs att arbetslösheten är bara ett av symtomen på den omfattande och djupgående omvandlingsprocess som för närvarande pågår. I Finland ökade arbetslösheten exceptionellt snabbt och exceptionellt mycket till följd av bl.a. den radikala nedgången i östhandeln - i det sammanhanget försvann 100 000 - 150 000 arbetsplatser permanent. Arbetslösheten är mer omfattande i Europa än i exempelvis USA, även om de många olikheterna mellan dessa länder gör att jämförelsen inte är helt hållbar. Faktum är dock att man i USA lyckats skapa nya arbetsplatser på ett effektivare sätt än i Europa.

Forskarna är oroade över att den för vårt sekel karaktäristiska tilltron till det ekonomisk-politiska systemets förmåga att skapa arbetsplatser har försvagats. En permanent arbetslöshet undergräver den sociala jämvikten och basen för demokratin. En undersökning som i Helsingforsregionen gjorts angående ungdomars politiska attityder visar att omkring en tredjedel av ungdomarna önskar att problemen skulle lösas auktoritärt och med inskränkningar i demokratin. Uppgifterna om att den ultrahögerinriktade rasismen vunnit understöd i vissa delar av vårt land är minst sagt oroväckande.

Den globala marknadsekonomin är alltså en realitet efter det kalla krigets dagar. För närvarande omfattas redan ca 90 % av världsekonomin av konkurrensekonomin. Det är här fråga om en brytningsprocess som måste fås att leda till en stabil utveckling. I detta sammanhang kan jag hänvisa till exempelvis den pågående debatten om behovet av någon typ av styrning eller reglering av den globala finansmarknaden.

Vår gemensamma uppgift är att trygga välfärden för dem i vårt samhälle som faller utanför området för det traditionella lönearbetet. Marknadsekonomin bör utvecklas med detta mål för ögonen och utgående från det gemensamma ansvaret. Det här förutsätter att en ny form av förtroende mellan alla berörda parter etableras på riksnivå och framför allt på regional och lokal nivå.

I och med att möjligheterna till lönearbete minskar är välfärdsstaten inte längre kapabel att på samma sätt som tidigare bära det sociala ansvaret för allas utkomst. Den omständigheten att produktiviteten hela tiden ökar i företagen innebär dock en möjlighet att rucka på principerna för "primärfördelningen" av välfärden, samtidigt som det skapas förutsättningar att trygga tillvaron för dem som inte kan få ett lönearbete. Diskussionerna om principerna, kriterierna och vederlagen för en sådan inkomstfördelning har dock veterligen än så länge förts bara i mindre kretsar bland forskarna på området.

Om antalet arbetsplatser alltjämt minskar inom industrin och om den traditionella servicesektorn inte växer, står vi inför en svår situation. Den absoluta förlusten av arbetsplatser är dock inte helt den som den kan förefalla vara, eftersom många storbolag har bolagiserat de tjänster som de behöver. Dessutom har storindustrin decentraliserat sin produktion till mindre bolag, vilket haft som följd att arbetsplatserna inom storindustrin har minskat samtidigt som nya sådana har uppkommit i de nämnda mindre bolagen.

Det är i varje fall ett faktum att nya arbetsplatser uppkommer inom framför allt områden som kräver mycket kunskaper och kunnande, i synnerhet inom högteknologin. Det förefaller dock som om dessa arbetsplatser skulle gälla högutbildade personer inom service och industri. Den kategori människor som här kommer i fråga förblir dock jämförelsevis liten i relation till hela den arbetande befolkningen. Dess betydelse och motiverande inverkan spelar dock en central roll.

Både OECD-statistiken och erfarenheterna från enskilda länder visar att möjligheterna till lönearbete i framtiden allt oftare är förknippade med deltidsanställningar. I exempelvis Holland och Spanien är 33 % av de förvärvsarbetande deltidsanställda, i Norge 20 % och i Storbritannien redan hela 40 %. I Finland utgör andelen deltidsanställda bara 8 % av arbetskraften. Å andra sidan har redan nästan 30 % av finländarna i arbetsför ålder i början av 1990-talet berörts av delårsanställningar och långvarig arbetslöshet.

Enligt många arbetslivsforskare kan detta "just-in-time"-sysselsättande rentav komma att spela huvudrollen på arbetsmarknaden efter år 2000. Samma forskare hävdar också att den tredje industriella revolutionen först nyligen fått fotfäste i tredje världen och att också den kommer att ha oanade effekter på sysselsättningen i globalt perspektiv.

Vi måste vara kapabla att bedöma denna utveckling - som jag här endast flyktigt kunnat beröra - på ett realistiskt sätt. Vi måste föra en fördomsfri debatt om de metoder som avser att förbättra sysselsättningen. Vi måste beakta exempelvis möjligheten till förkortad arbetsvecka. I Italien har fackföreningsrörelsen myntat uttrycket Låt oss arbeta mindre, så att vi alla kan arbeta. Detta uttryck andas gemensamt ansvar. Vid utvecklandet av denna arbetstidsmodell måste man dock göra noggranna avvägningar samt undvika schablonmässiga och alltför förenklade modeller. Förutsättningar bör skapas för mer varierande arbetstider som tar hänsyn till både företagets och de anställdas situation. De långtidsarbetslösas möjligheter att återvända till arbetet bör främjas genom beskattningen och en gradering av arbetsgivarens socialskyddsavgift.

Vi måste målmedvetet ta itu med de nationella missförhållanden som bromsar ansträngningarna för att förbättra sysselsättningen. Framlidne Pekka Kuusi konstaterade i början av 1970-talet (fritt översatt) följande: "Då en höjning av beskattningen redan försvagar inte bara konsumtionen, utan också arbetsmotivationen och produktivitetstillväxten, leder en sådan ökning av de sociala inkomstöverföringarna som sker med hjälp av tilläggsskatt nu till att den egentliga basen för socialpolitiken undergrävs." Det är därför hög tid att grunden skapas och målen formuleras för 2000-talets socialpolitik, en socialpolitik som lämpar sig för ett samhälle av gemensamt ansvar och nya möjligheter.

Samhället bär ansvar för att företagens verksamhetsbetingelser förbättras. Finland behöver en ny företagargeneration som i äkta nybyggaranda och utgående från sina egna intressen kan agera både självständigt och i grupp och därmed kan fylla den enorma lucka som idag existerar vad gäller de små och medelstora företagen. Den lucka jag här avser uppstod under den slutna ekonomins era. Som ett exempel på hindren för företagarverksamheten kan nämnas vår nationella lagstiftning om företagsbeskattning och de uppenbara brister som finns i den. Företagarna måste kunna vara övertygade om att de lagar som ligger till grund för deras beslut inte är föremål för omtvistade och flytande tolkningar. Statsmakten skall vara företagarens vän, inte hans motståndare.

Vi måste utreda möjligheterna att korrigera det skattesystem som enligt framför allt företagarna inom servicesektorn för närvarande försvårar inrättandet av arbetsplatser.

För närvarande uppstår det också i snabb takt arbetsplatser inom mer atypiska sektorer än tidigare. Dessa deltidsanställningar utgör en möjlighet som utan tvekan är värd ökad uppmärksamhet. I USA har de nya arbetsplatserna visat sig uppstå snabbast inom den sammanslutningsbaserade, s.a.s. oberoende ekonomiska sektorn. Där har de sammanslutningsbaserade tjänsterna och uppgifterna redan blivit ett faktiskt alternativ till de mer traditionella formerna av lönearbete. I USA står dessa anställningar redan för inemot 10 % av arbetskraften och 6 % av nationalprodukten. I Finland är de här siffrorna betydligt lägre. Det kan dock noteras att man i år har skapat 1 000 nya arbetsplatser inom de finländska idrottsorganisationerna och idrottsföreningarna och att goda utsikter finns att skapa ytterligare hela 15 000 nya arbetsplatser under de närmaste tre åren. Det finns med andra ord potential också hos oss, det gäller bara att aktivt ta fram nya idéer.

För en aktivering av de långtidsarbetslösa borde man exempelvis överväga att vid sidan av det nuvarande stödsysselsättande som förvrängs bl.a. av arbetsmarknaden erbjuda möjlighet till medborgaraktiviteter på eget initiativ inom den sammanslutningsbaserade s.k. tredje sektorn

Forskarna har lagt märke till att företagen fått ökad betydelse och större direkt makt i samhället. Man har räknat ut att omkring 200 storföretag - som visserligen i många fall sysslar med råvaruproduktion - håller på att stärka sin redan sedan förut starka ställning inom världsekonomin. År 1982 stod dessa företag för 24 % av bruttonationalprodukten i hela världen och nu är denna andel inemot 30 %. Trots detta sysselsätter de här företagen bara knappt en procent av arbetskraften. Likaså har det framgått att ökade vinster för företagens del inte på önskat sätt återspeglar sig på det övriga samhället. Bl.a. de amerikanska forskarna Sarah Anderson och John Kavanagh har frågat varför det förhåller sig så att världsekonomin, som utvecklas med stöd av framgångsrika företag, inte alltid stärker den sociala samhällsbasen.

Framgång medför ansvar. I olika företag bärs ansvaret på olika sätt. Företagskulturen varierar likaså. Varje företag försöker nå bättre resultat, större marknadsandelar och stabil förmåga att investera. Denna förteckning upptar inte ett konkret formulerat ansvar för sysselsättningen. Ett gott resultat förutsätter dessvärre ibland också saneringar.

Under den rådande massarbetslösheten har det emellertid varit svårt att förstå varför ett och samma företag sanerar bort t.o.m. dem som varit länge anställda och vinkar med kalla handen, samtidigt som företrädare för ledningen erbjuds gyllene handslag. Det här är ett problem framför allt i USA, och det är bara att hoppas att fenomenet kan undvikas i Finland. Inom system där man tillämpar motivationsavlöning borde i princip alla anställda - inte enbart företrädarna för ledningen - inom ett företag och dess kedja omfattas av ett eventuellt motivationstillägg.

En färsk undersökning visar, kanske något överraskande, att det ofta är personer i åldern 50-60 år som utgör den centrala mentala resursen på arbetsplatsen. Detta visar att generationernas harmoni kan utgöra en kraftkälla inom företagskulturen och alls inte behöver uppfattas som en börda.

Om nya framgångsrika bolag av typ Nokia skall se dagens ljus kräver detta ett alert medborgarsamhälle, en öppen samhällsatmosfär och satsningar på kunnande och kreativitet. Företagen är på jakt efter förmågor ute i samhället, de fostrar inte sina genier internt. Det har ofta hävdats att atmosfären inom vårt skolväsende tar avstånd från det som är mångfasetterat och kreativt och att vi därför har en stor andlig potential som tyvärr förblivit outnyttjad.

Marknadsekonomin utvecklas rationellt och därmed har företagen fått en nyckelposition när besluten fattas. Jag efterlyser nu ansvarskänsla från företagens sida. Våra företag var länge inskränkta på det andliga planet till följd av en stängd ekonomi. Detta framgår av professor Matti Pohjolas verk "Det ineffektiva kapitalet". Alltför många företag placerade sina kapital oeftertänksamt och ineffektivt. Det gällde att vara "på säkra sidan". Till en del berodde detta givetvis på företagsbeskattningen, som ju var erkänt lindrig vad gällde det kapital som stannade kvar i företaget. Pohjolas påpekande är under alla omständigheter motiverat. Företag som är framgångsrika idag måste hela tiden förnya sig. Företagens interna etik, deras ledarskapsförmåga och förmåga att samarbeta med samhället i övrigt är centrala element i detta sammanhang.

Vad borde vi då göra för att i detta brytningsskede kunna skapa bättre förutsättningar för ett samhälle av gemensamt ansvar och nya möjligheter?

Det är inte längre välfärdsstatens uppgift att dirigera allt som gäller medborgarnas tillvaro. Min uppfattning är dock att välfärdsstaten kan reformeras och att viktiga uppgifter kvarstår hos den. När den sociala servicen byggts upp bör vi övergå till att erbjuda möjligheter i stället för att ersätta förluster. Samtidigt borde man inom samhällspolitiken vara mindre fixerad vid det förgångna och i stället rikta blicken framåt och vara öppen för nya möjligheter.

Det går inte längre att påföra staten allt ansvar för det sociala. Företagen kunde gott tillägna sig vissa av de bästa principerna inom den offentliga sektorn och tvärtom.

Vi behöver nationellt samförstånd och nya former av kompanjonskap att basera välfärdsstaten på. Intresseorganisationerna och institutionerna för den representativa demokratin har uppkommit under den industriella epoken. Dessa bör nu utvecklas, inte ersättas med annat. Det är snarast fråga om att skapa och erkänna kompletterande aktörer.

Den privata och offentliga sektorn försvinner inte, men de kommer att påverka medborgarnas tillvaro enligt nya mönster. Medborgarna kommer att organisera sig på ett nytt sätt och med utgångspunkt i förändrade intressen och ideal. Med hjälp av dessa nya sammanslutningar kommer det att bli lättare än förut att skapa ett sådant skyddsnät för medborgarsamhället som den rent vinstinriktade konkurrensekonomin eller den ekonomiskt försvagade offentliga ekonomin inte förmår erbjuda. Utvecklandet av medborgarsamhället är därmed vår gemensamma uppgift.

I det sammanslutningsbaserade välfärdssamhälle som jag efterlyser skulle därmed en av grundpelarna för utkomsten finnas i sådana arbetsförhållanden som uppkommer inom ramen för exempelvis service på sammanslutningsbasis och som utgör alternativ till inkomstöverföringar och passivt mottagande av olika välfärdstjänster. Många auktoritativa forskare anser att det eventuellt skulle vara möjligt att inom denna s.k. tredje sektor inom ekonomin skapa så många arbetsplatser av helt ny typ att vi därigenom skulle kunna minska arbetslösheten i väsentlig grad.

Det är viktigt för oss i framtiden att den ekonomiska sektor som gäller dessa nya arbetsförhållanden erkänns och att möjligheterna att utveckla denna sektor kan förbättras. Professor Robert Putnam från Harvard har föreslagit att tillväxten och utvecklingen i samhället skall grunda sig på tre "kapital": det privata marknadskapitalet, det offentliga kapitalet och det sammanslutningsbaserade kapital som uppstår inom den tredje sektorn. Han är övertygad om att dessa tre "kapital" bör vara i inbördes balans för att man skall kunna skapa ett hållbart samhälle och framför allt trygga välfärdssamhället. Just nu är det oerhört viktigt att det sammanslutningsbaserade kapitalet kan stärkas. Dessa faktorer, som kan sägas ingå i en alltjämt teoretisk bedömning, kunde ytterligare kompletteras med den nya kompanjonskapsmodell som jag nämnde tidigare.

Förändringarna i strukturerna för företagarverksamheten och principerna för ibruktagandet av teknologin är inte något förutbestämt, något som ödet påtvingat oss. Att de traditionella arbetsförhållandena minskar och att produktiviteten och de mängder som produceras kontinuerligt ökar kan också ses mot bakgrunden av ett nytt och hållbarare välfärdssamhälle. Allt beror på vår förmåga att fördela utkomsten på ett nytt sätt och att gå in för mer krävande sociala arrangemang än dem vi haft tidigare.

För redan sextio år sedan formulerade T.S. Eliot i sin stora dikt "Rock" följande rader: Vi drömmer om ett system som är så fullkomligt att ingen behöver växa och bli god. Välfärdsstaten är en tankemässig ram för det ideal, där man kan förena gemensamt ansvar och individens frihet, företagsamhet och djärv kreativitet i alla dess former. I den välfärdsstat jag efterlyser har medborgarna ett kontinuerligt behov av andlig tillväxt och får också detta behov tillfredsställt.

Vi behöver nu mera kunskaper och fördomsfria förslag om möjligheterna att utveckla välfärdsstaten. Vi borde åstadkomma en heltäckande utredning om den välfärdsstat som lämpar sig för behoven under det 21:a århundradet, om ett samhälle som stöder sig på de principer gällande gemensamt ansvar och möjligheter som jag skisserat ovan.