Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL VID OULUN YLIOPISTON PEDAGOGIAN

YLIOPPILAAT RY:s 45-ÅRSJUBILEUM 7.2.1998

I en tid av allt mer integrerade ekonomiska spelregler framgår det också allt tydligare hur kunnande står mot kunnande i den ädla kapplöpningen nationerna emellan. För en höjning av kunskapsnivån räcker det inte med enbart utbildning, det krävs också en ny inlärningskultur. Man måste utveckla ett inlärningens samhälle och - som man säger inom EU - avancera "Towards a Europe of Knowledge".

Alla samhällen är föremål för ständig förändring. Individer och samhällen konfronteras hela tiden med "överlevnadsutmaningar", något som också skapar en viss otrygghet. Kunnandet - det mänskliga kapitalet - har i allt högre grad blivit en strategisk resurs för nationen, det må sedan vara fråga om en individ, en arbetsgemenskap, ett landskap, ett land eller en världsdel.

I vårt av nätverk präglade samhälle behövs också nya former av samarbete och förtroende - ett kollektivt kapital. Också det är något man kan lära sig. Inhämtade kunskaper blir i allt snabbare tempo föråldrade. Utbildning behövs, men är inte allena saliggörande när det gäller att utveckla tillräckligt kunnande. Framgång förutsätter kontinuerlig inlärning i vardagslivet - ett mönster som hjälper oss att identifiera förändringar och tackla dem. Det essentiella blir därmed de enskilda individernas och gruppernas förmåga att förvärva, utveckla och skapa det kunnande som behövs i nya situationer.

Vi måste skapa ett samhällsklimat som sporrar till inlärning. Det är fråga om motivation, det måste vara lockande att lära sig nya saker!

För närvarande pågår en synnerligen viktig process, där de mest progressiva och motiverade arbetsgemenskaperna och medborgarorganisationerna har framgång och skapar arbete, välstånd och sociala impulser. Sammanslutningar och samfund klargör för egen del vilket kunnande de bör besitta inför de framtida utmaningarna. Därefter gör man upp en plan för utvecklandet av kunnandet. I litteraturen om strategiskt ledarskap är inlärning, kunnande och kärnkunnande numera centrala teman. Att utveckla kunnandet är företagsledningens viktigaste uppgift; arbetsgemenskaperna består av "kompetenta team i den lärande organisationen". Den lärande organisationen gör arbetet produktivare, men kan dessutom - om den fungerar väl - öka tillfredsställelsen i arbetet.

* * *

Lärarutbildningens historia i Uleåborg är kort, men skolväsendet har under samma tid genomgått större förändringar än någonsin tidigare under hela lärarutbildningens historia. Det finns knappast någon annan samhällsinstitution som efter krigen har varit föremål för lika många reformer som skolväsendet.

Övergången till grundskolan är 1900-talets viktigaste skolreform. Grundskolfrågan satte känslorna i svall, och delade skolfolket i olika läger. Aktörerna hade helt motsatta åsikter om hur reformens bärande tankar skulle fungera - frågorna kretsade kring den odelbara åldersklassens undersvisning i en och samma skolgemenskap, det faktum att alla elever s.a.s. placeras på samma startlinje. Olika lärargrupper har med förenade krafter fört reformen framåt och funnit praktiska lösningar på både små och stora problem. Genom grundskolreformen kom nya elevgrupper att ta itu med studier som sträckte sig utöver läroplikten, och den allmänna utbildningsnivån höjdes.

När allt kommer omkring var det egentligen olyckligt att grundskolreformen genomfördes först på 1970-talet. Den arbetskraft som vid den här tiden frikopplades från jord- och skogsbruket hade ingen nämnvärd grundutbildning och var därför svårsysselsatt. Ingen nation har råd att lämna mänskliga resurser outnyttjade. Ändå uppstod den situationen för att det fanns alltför få utbildningsplatser, för att utbildningen var svårtillgänglig och för att utbildningen var avgiftsbelagd.

Under den tid grundskolan existerat har den kommunala självstyrelsens ställning inom skolväsendet stärkts ytterligare. Ett starkt kommunalt skolväsende är den finländska modell genom vilken eleverna garanteras ett jämbördigt utgångsläge oberoende av boningsort och ekonomisk situation. Detta sekel kan knappast erbjuda exempel på lösningar som i lika hög grad som denna skulle ha inneburit ett jämbördigt tillgodoseende av de grundläggande rättigheterna i fråga om utbildningen för alla socialgrupper i alla delar av landet.

Utbildningen har kontinuerligt setts över. Läroplanerna har förnyats i flera etapper, yrkesutbildningen har koncentrerats och förenhetligats och gymnasiet erbjuder möjligheter till klasslösa studier. Mellanstadiets indelning i allmänna ämnen och yrkesämnen är inte lika skarp som tidigare. Eleverna har möjlighet att skapa nya studiekombinationer som bättre än de tidigare systemen motsvarar de ständigt föränderliga behoven.

Arbetslivet präglas av kontinuerliga förändringar och detta förutsätter att vuxenbefolkningen deltar i omfattande omskolnings- och fortbildningsprogram. Det nät av kurscentraler som i tiden skapades med tanke på andra behov har blivit betydligt mångsidigare och erbjuder numera yrkesinriktad vuxenutbildning inom ramen för ett brett programutbud. En tämligen ny utbildningsform är yrkeshögskolorna som erbjuder ett på det praktiska arbetslivet baserat högstadiealternativ.

* * *

Systemförändringarna är lätta att identifiera. Det är däremot svårare att skapa sig en bild av sådana betydande förändringar i arbetsmetoder och inlärningsuppfattningar som ägt rum samtidigt. Man har gått in för den konstruktiva inlärningsuppfattningen och utnyttjar därmed elevens egen erfarenhet och aktivitet. Läraren skapar den ram inom vilken eleven själv sedan söker och kommer till insikt om det stoff som ligger förborgat i den nya kunskapen. Utantillkunnandet har fått ge vika. I stället betonas vikten av att begripa själva saken - det handlar med andra ord om att kunskapen skall sökas och skapas aktivt.

Ett välfungerande system för utvecklande av kunnandet spelar den centrala rollen också när man söker lösningen på de ökande regionala skillnaderna. I den situationen ställs två primära förväntningar på läroanstalterna.

Det är förskolverksamhetens och skolans uppgift att skapa en stabil och livslång bas för människans lärande. Ju längre man avancerar i studierna, desto mer självständighet och eget ansvar krävs det. Lärarens primära roll blir att stöda och sporra eleverna, att leda dem fram till kunskapens källor. I dag lockas eleverna ut ur sina studerkammare och lärs i stället att fungera i grupp och i växelverkan med andra människor.

Lärarens arbete har blivit allt mer krävande - detta är en följd av bl.a. de förändringar som ägt rum i samhällets värderingar och i de sociala relationerna. Dagens unga skaffar sig den inlärnings- och samarbetsförmåga som de under återstoden av sitt liv behöver som företagare eller som medlemmar i en arbetsgemenskap. Individen uppmuntras att använda lärandet som en metod att klara av de utmaningar som arbetslivet och tillvaron i samhället medför. Attityden till lärandet är likaså viktig. Skolan gör sålunda en viktig insats om den sår fröet till en öppen, nyfiken och vetgirig inställning.

Sambandet mellan skolan och arbetslivet uppfattas i regel så, att läroanstalterna erbjuder den utbildning som arbetslivet behöver. I framtiden är det dock bara en del av det ökande inlärningsbehovet som kan och bör tillgodoses av läroanstalterna.

Lika viktigt är det att läroanstalterna inom sina egna sektorer och regioner stöder all utveckling som gäller kunnande. De erbjuder sammanslutningar och samfund konsulthjälp, när dessa utreder sitt behov av kunnande och gör upp sina egna program i frågan. Det här ger upphov till en ny samarbetsrelation mellan läroanstalter och sammanslutningar. Inlärningspedagogiken, styrandet av inlärningsprocesserna, studierådgivningen och -vägledningen är därför centrala element vad gäller lärarnas nya yrkeskunnande. Man kan förmoda att lärarrollen under de närmaste åren kommer att förändras minst lika snabbt som tidigare, men säkert är att det kommer att krävas allt mer i fråga om lärarnas kunnande.

* * *

Förändringarna i skolans verksamhetsbetingelser har medfört förskjutningar också i skolans traditionella uppgifter. Skolan har i alla tider försökt ge eleverna beredskap att fungera i arbetslivet och som medborgare. Samtidigt har skolan dock tenderat att stänga sina dörrar och isolera sig från det övriga samhället. Trots att man i skolan alltid har arbetat med och löst också andra problem än sådana som anknyter till skolgången, förefaller samhällsutvecklingen att leda till ett ökat behov att ingripa i och behärska även sociala problem.

Skolsystemet står emellertid också inför etiska och värdebaserade frågor. Numera krävs det att lärarna skall ha beredskap att möta nya typer av uppfostringsrelaterade och sociala utmaningar. Ansvaret för utformningen av barnets identitet och andliga värderingar vilar på föräldrarna och hemmen. På denna punkt existerar knappast några alternativ. Men hemmens möjligheter att bära detta ansvar har av olika orsaker minskat, och detta har lett till att skolan i allt högre grad förväntas fylla ut det underskott som uppstår i uppfostringsansvaret. Av läraren krävs sålunda god förmåga att hantera mänskliga relationer.

Ovan nämnda underskott uppstår på två olika sätt. Å ena sidan finns det hem som medvetet vill skjuta över uppfostringsansvaret på skolan. Dessa hem externaliserar sin fostrande uppgift. Å andra sidan finns det vårdnadshavare som är rådvilla när det gäller de egna barnens uppfostran och som förväntar sig stöd från skolans sida. Hemmens roll som fostrare har förslappats och hemmens värderingar har förändrats.

* * *

Globaliseringen och de kontinuerliga förändringarna i arbetslivet accentuerar utbildningens betydelse. På längre sikt kan vår välfärd grunda sig enbart på kvalificerat kunnande och hög kunskapsnivå, god förmåga till anpassning i takt med den fortgående inlärningsprocessen. Dessa element är nödvändiga om vi mot bakgrunden av Finlands kostnadsnivå skall kunna skapa och upprätthålla nya bestående arbetsplatser. Utbildning, forskning och produktutveckling är nyckelfaktorerna i denna strategi.

Sysselsättandet av personer med endast begränsad utbildning och personer i mognare ålder är en stor utmaning. Inlärningsprocessen måste göras effektiv i fråga om hela åldersklasser. Skolsystemet får inte vara den enda avgörande faktorn då det gäller senare placering i arbets- eller samhällslivet. Undervisningen måste anpassas enligt elevens perceptionsförmåga. De inlärningssvårigheter som elever med långsam gestaltningsförmåga har måste identifieras och svårigheterna bör om möjligt övervinnas, inte kringgås.

Den tidigare universella och odifferentierade utbildningspolitiken är inte längre realistisk. Inom skolsystemet behövs flera alternativ samt förmåga att flexibelt tillgodose de föränderliga och allt mer differentierade behoven.

I år har hundra år förflutit sedan Zachris Topelius död. Han levde inte enbart i sagans värld, utan också i samtidens stormar. Han har väckt och väcker alltjämt de ungas kunskapstörst. Detta är vad det handlar om i dag som är. Ni lärare har ett värdefullt arv att förvalta.

Bästa blivande pedagoger,

Lärarens värv har alltid varit krävande och rikt på utmaningar. En ung människa i känslig ålder som söker sin identitet och de grundläggande värderingarna i tillvaron innebär ett stort ansvar som läraren måste förhålla sig ytterst seriöst till. Lärarna och skolväsendet har klarat utmaningarna väl; men så har vi ju också alltid som nation rett oss själva och byggt vårt välstånd uttryckligen på eget arbete och kunnande, inte på ärvda rikedomar.

De nya utmaningarna är alltid mer krävande än de som upplevts tidigare. Man kan omöjligt på förhand veta om man möter utmaningarna på rätt sätt och i tillräcklig omfattning. Lärarens och skolans uppgift är likaså mer krävande än förut. Att lärarna och skolväsendet lyckas i sin uppgift blir hela tiden allt viktigare för nationen. Gör alltså ert bästa för att inhämta allt det kunnande som pedagogiska institutionen vid Uleåborgs universitet har att erbjuda. Mer än så kan ni inte göra, men minns att den som gör mindre än sitt bästa förvaltar sitt pund illa.

Jag önskar er lycka och framgång på den bana ni valt!