(Översättning)

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL

VID MOHYLA AKADEMIN I KIEV 1.4.1998

"Länder med gemensamma intressen väljer samarbete framom konkurrens"

Vi finländare känner stor sympati för ukrainarna. Både Finland och Ukraina har kämpat för att bevara sin nationella identitet. Ukrainarna lyckades i århundraden slå vakt om sin egen identitet t.o.m. när deras land var delat mellan många staters territorier. Den store Taras Sjevtjenko stärkte i början av 1800-talet ukrainarnas nationalkänsla genom att skalda om tolerans och frihet.

I och med att tudelningen av Europa var ett avslutat kapitel återfick Ukraina de värden som var förknippade med landets nationella identitet. Det nya Europa, som Ukraina tillhör, bygger på respekterandet av nationella kulturer. Vi finländare gläder oss över att Ukraina deltar i den europeiska integrationsutvecklingen.

Den integration som pågått efter kriget syftade till att skapa säkerhet. Detta skedde dock med politiska medel. För att undvika en utveckling som återigen kunde leda till fiendskap etablerade Tyskland och Frankrike en gemensam kontroll över sin kol- och stålindustri. Länder som har gemensamma intressen väljer samarbete framom konkurrens.

Fredstanken formulerades klart och tydligt i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Fördraget inleds med konstaterandet att "världsfreden endast kan bevaras genom konstruktiva ansträngningar som står i proportion till de faror som hotar den".

Den europeiska integrationen fick sin början under det kalla krigets dagar. I integrationen medverkade bara staterna på den västra sidan av den tudelade världsdelen. Den gemenskap som ursprungligen bestod av sex stater hade de facto redan före 1980-talet utvidgats till en europeisk gemenskap bestående av tolv stater. Trots att det ekonomiska samarbetet var fruktbart för dem som deltog i det kom själva integrationstanken att avancera i skuggan av stormakternas inbördes konkurrens.

I och med att det kalla kriget och den ideologiska uppdelningen i Europa var avslutade kapitel kunde integrationen gå in i ett nytt skede. Liberaliseringen av gemenskapsländernas interna handel hade nått en ny nivå genom skapandet av den inre marknaden. Samtidigt började utmaningarna på det ekonomiska planet att i allt högre grad initieras utanför Europa, vilket var en följd av den internationaliserade ekonomin. Europas karta förändrades, och därför måste man också se över samarbetsstrukturerna. För första gången efter kriget kunde Europa fatta beslut som inte var beroende av rivaliteten stormakterna emellan.

Ombildningen av Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen i början av 1990-talet var en reaktion på dessa förändringar. Unionen utvecklar ett allt intensivare ekonomiskt samarbete mellan sina medlemsstater. Samtidigt önskar den dock bredda detta samarbete också i riktning mot andra europeiska länder. Vid sidan om de ekonomiska målen har EU också en politisk dimension. EU stärker de europeiska ländernas politiska samarbete och är en dynamisk internationell aktör.

Under de allra närmaste veckorna kommer Europeiska unionens medlemsländer att fatta viktiga beslut om den ekonomiska och monetära unionen. I genomförandet av den monetära unionens tredje etapp och övergången till en gemensam valuta förenas många av EU:s mål. Genom den gemensamma valutan stärks den inre marknaden, vilket i sin tur innebär ökat välstånd för européernas del. Den ekonomiska och monetära unionen gynnar också medlemsstaternas politiska samarbete. Den monetära unionen har vidare en stabiliserande effekt på valutamarknaden både i och utanför Europa samtidigt som den innebär att Europas ställning stärks i globalt perspektiv.

Alla medlemsländer i EU övergår inte samtidigt vid ingången av 1999 till den ekonomiska och monetära unionens tredje etapp. Detta är dock snarare ett bevis på integrationens styrka än ett tecken på svaghet. De olika länderna kan delta i integrationen i den omfattning som de själva anser möjlig och nödvändig. Detsamma gäller också de länder som står utanför den nuvarande unionen. Ingen utesluts, utan samarbetsmöjligheterna är öppna för alla europeiska länder.

* * *

Finland har tillhört Europeiska unionen sedan ingången av 1995. Anslutningen var resultatet av en lång utveckling. Vårt land har medverkat i den europeiska integrationsutvecklingen under så gott som hela dess historia. Sedan 1961 har Finland deltagit fullvärdigt i det europeiska frihandelsområdets, EFTA:s, verksamhet. År 1973 ingick Finland ett frihandelsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen. Finlands regering deltog från första början i förberedelserna inför tillkomsten av det europeiska ekonomiska samarbetsområde som etablerades mellan EFTA och Europeiska gemenskapen.

Det nordiska samarbetet är ett viktigt element i Finlands integrationshistoria. Finland, Sverige, Danmark, Norge och Island förenas av en gemensam historia och gemensamma värderingar. Det fruktbara och effektiva samarbete som baserat sig på nämnda faktorer har under decenniernas lopp lett till positiva resultat inom många olika sektorer.

Man kan säga att det nordiska samarbetet i vissa avseenden har varit en föregångare till den europeiska integrationen. Mellan de nordiska länderna infördes t.ex. redan i slutet av 1950-talet fri rörlighet för människor. Samtidigt enades man i Norden om en gemensam arbetsmarknad och passunion. De nordiska medborgarna behövde inte längre pass när de rörde sig inom Norden. Motsvarande fria rörlighet håller först nu på att införas inom Europeiska unionen.

Medlemskapet i Europeiska unionen var en viktig händelse i vårt lands historia, men inte någon vändpunkt. Det var en genomtänkt och logisk konsekvens av Finlands tidigare handlande, och det grundade sig på medborgarnas egen vilja som kommit till uttryck i en folkomröstning. Många omständigheter gjorde att beslutet om medlemskap var förnuftigt för Finlands del: Europas tudelning var förbi, rivaliteten mellan stormakterna hade gett vika och världsekonomin förändrades i snabb takt. Om vi ser på vilka förändringar som ägt rum i vår världsdel under de senaste tio åren kan vi med fog konstatera att omvärlden har förändrats, medan Finlands målsättningar har kvarstått oförändrade.

Den europeiska integrationsutvecklingen har varit frivillig och den har ägt rum mellan suveräna stater. Samarbetet har intensifierats gradvis i takt med att unionens medlemsstater har ansett sig mogna att ta nya steg. Likaså har utvidgningen av unionen, dvs. nya medlemsstaters inträde i den, ägt rum successivt. Den ursprungliga gemenskapen bestående av sex länder är numera - sedan Finland, Sverige och Österrike anslutit sig - en union med femton medlemsstater. Det är viktigt att unionen utvidgas i den takt nya kandidater uppfyller medlemskriterierna.

Europeiska unionen har i fråga om sina värderingar utvecklats till en stark sammanslutning. Demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna utgör ledstjärnor för medlemsstaternas agerande. Vi kan med andra ord konstatera att de ideal - tolerans och frihet - som Taras Sjevtjenko stod för också utgör grunden för Europeiska unionens verksamhet.

Europas tudelning upphörde formellt i och med att de stater som deltog i Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa hösten 1990 i Paris enades om vilka värderingar som skulle utgöra rättesnöret för dessa staters inbördes relationer. Samma värderingar gällande demokrati, marknadsekonomi, respekt för de mänskliga rättigheterna och principerna för rättsstaten ligger till grund för den europeiska integrationsprocessen. Det är fråga om värderingar, vilkas betydelse människan vunnit insikt om genom en lång historisk inlärningsprocess.

I och med att tudelningen upphörde kunde också den europeiska integrationen utvidgas. Ledarna för Europeiska unionens medlemsländer beslöt vid sitt toppmöte i Luxemburg i november i fjol att unionen skall inleda medlemsförhandlingar med fem centraleuropeiska stater. Beslutet innebär inte att de länder som blir tvungna att vänta en tid, lika litet som de länder som ännu inte har ansökt om medlemskap, skulle lämnas utanför integrationsutvecklingen. Alla dessa länder är helt med i bilden. Finland utgör ett gott exempel på att en stat kan medverka aktivt i integrationsutvecklingen också innan den vunnit fullvärdigt medlemskap i Europeiska unionen.

Ukraina har en gedigen och central ställning i den europeiska integrationsutvecklingen. Ert land har genom historien varit en plats för möten mellan väst och öst. De förbindelser mellan Europa och Bysans som gått via Kiev har vidgat perspektiven och främjat umgänget människor emellan.

Ukrainas folk har drabbats av krigens fasor och betalt ett högt pris i form av mänskligt lidande. Det är viktigt att också i fråga om Ukraina hålla i minnet att den integration som i Europa växt fram ur krigets ruiner även är att se som ett fredsprojekt, en process där motsatsförhållanden ersätts med samarbete och välstånd.

Det självständiga Ukraina har slagit in på reformernas långa och steniga väg i riktning mot ett integrerat Europa. Ukrainas framtid grundar sig på demokrati. Detta bevisas inför omvärlden av Verhovna Rada -valen, som nyss ägde rum i landet.

Ukraina iakttar i sitt umgänge med andra länder FN:s, OSSE:s och Europarådets principer. Genom att stöda sig på dessa principer har Ukraina befäst sin internationella ställning. Ni har skapat ett fungerande avtalsnät med såväl era grannländer som avlägsnare stater. Bland avtalen kan här nämnas exempelvis det grundfördrag som slutits med Ryssland samt grundfördraget mellan Ukraina och Nato.

Genom det partnerskaps- och samarbetsavtal som slutits mellan Ukraina och Europeiska unionen är Ukraina intensivt med i den europeiska integrationsutvecklingen. Inom framför allt handeln erbjuder avtalet stora möjligheter för bägge parterna.

Europeiska unionen och dess femton medlemsländer, inklusive Finland, har förbundit sig att stöda Ukraina i uppgiften att bygga samhället i de europeiska värderingarnas anda. Huruvida reformerna kommer att lyckas blir beroende av hur målmedvetet Ukrainas ledning och folk agerar.

Ukrainas ställning i den europeiska integrationsutvecklingen stärks under de närmaste åren. I och med Polens och Ungerns medlemskap kommer Ukraina att gränsa geografiskt till Europeiska unionen. De möjligheter som härigenom erbjuds till samarbete och umgänge får på intet vis underskattas.

Finlands regerings initiativ gällande Europeiska unionens nordliga dimension är likaså ägnat att stärka banden mellan Ukraina och unionen. I och med initiativet kommer unionen, dess medlemskandidater och samarbetspartners att stå allt närmare varandra och upprätthålla allt intensivare kontakter. Växelverkan inom handeln och trafiken samt den integrerade europeiska energimarknaden leder till ökat materiellt välstånd, men också till ökat inbördes beroende. En framgång för initiativet gällande den nordliga dimensionen skapar gemensamt välstånd för alla områden som tangeras av denna dimension.

För den nordliga dimensionens del är utvecklandet av de europeiska trafik- och energinäten en nyckelfråga. Utvecklingen innebär en renässans för de historiska handelsrutter som i tiden förenade Nordeuropa och Bysans. I dagens värld sträcker sig de europeiska trafiklederna genom Ryssland, Baltikum och Polen också till Ukraina. Här i Ukraina korsar många trafikleder varandra, och härifrån leder de vidare långt söderut och österut.

President Kutjmas initiativ vad gäller främjandet av det urgamla samarbetet mellan Östersjöområdet och Svartahavsregionen stöder också möjligheten till en pånyttfödelse för de historiska handelsrutterna. Jag hoppas att initiativet bär frukt och att det skall tjäna som exempel på ett sådant samordnande av de praktiska intressena som den europeiska välfärden och stabiliteten baserar sig på.

Samarbetet har likaså gett oss ökade möjligheter att lösa gemensamma och ibland nog så komplicerade problem. Miljöproblemen och den ekologiska förstöringen tar inte hänsyn till några riksgränser. De breder ut sig på vidsträckta geografiska områden. Att på ett ekologiskt hållbart sätt lösa och förhindra uppkomsten av dessa problem är allas vår gemensamma uppgift. Nedkörningen av kärnkraftverket i Tjernobyl är ett exempel på ett sådant sameuropeiskt projekt, som också Finland deltar i.

De exempel jag nämnt visar att Ukraina är med om att skapa ett nytt Europa, där fred, stabilitet och välstånd råder. Hur väl vi i framtiden lyckas förhindra tudelning och splittring i Europa är i hög grad beroende av att vi försöker främja konkreta projekt genom samarbete.

Europeiska unionens utvidgning är ett viktigt element i utformningen av framtiden i vår världsdel. Det bör dock vara möjligt att medverka i integrationsutvecklingen på olika sätt och på olika nivåer. Fullvärdigt medlemskap är inte den enda lösningen.

De länder som ansökt om medlemskap i EU och de länder som kanske gör det senare har tagit itu med ekonomiska och politiska reformer av betydande omfattning. Dessa länders placering i det europeiska systemet är beroende av hur reformerna lyckas. Finland och de övriga medlemsländerna vill för sin del främja detta reformarbete.

Ett årtusende lider mot sitt slut. 1900-talet kommer att gå till historien som en epok präglad av dels extrem utveckling inom politik, ekonomi och teknik, dels förstörelse och lidande. På tröskeln till det nya millenniet står vi nu inför historiska möjligheter. Europa har aldrig varit så homogent som det är i dag. Jag hoppas att vi under dessa omständigheter skall kunna ta vara på de nya möjligheterna och skapa en bättre och stabilare framtid.