Översättning

Republikens president Martti Ahtisaaris Berliner Rede-anförande i hotell Adlon, Berlin 26.4.1998

UTMANINGAR FÖR EUROPA I GLOBALISERINGENS TIDEVARV

SÄKERHET OCH SAMARBETE I STÖPSLEVEN

Jag vill tacka förbundspresident Herzog och arrangörerna för äran att få hålla det i ordningen andra Berliner Rede-anförandet inför detta värderade forum. Det delade Berlin är historia. De som ordnat denna sammankomst har skapat en anda av samhörighet i staden. Det nya Berlin kommer att bli en metropol i det integrerade Europa.

Förbundspresident Herzogs första Berliner Rede för ett år sedan ruskade om det tyska samhället. I sitt tal ifrågasatte förbundspresidenten invanda tänkesätt och försökte hitta ett sätt att i praktiken genomföra ekonomiska och samhälleliga reformer. Det var ett tal som inte lämnade någon kall.

Förändringarna i Europa och förändringarna i Tyskland hör ihop. Den starka tyska demokratin är en följd av landets förmåga att se realistiskt på sitt förflutna och ta ansvar för hela Europa.

Jag vill i det följande presentera min finska syn på säkerheten i Europa och samarbetsmöjligheterna nu i globaliseringens tidevarv. Säkerheten och samarbetet i Europa ligger i stöpsleven. Det kalla kriget är över men någon ny säkerhetsordning har inte fåtts till stånd. Vi är inne i ett kritiskt skede. Vi måste äntligen frigöra oss från den förlamande rädslans och ängslans värld. Endast därigenom kan vi bygga något nytt.

Säkerhetsläget i Europa har förändrats på ett avgörande sätt. Det finns ingen risk för ett storkrig. Den säkerhetsordning som baserade sig på styrkebalans är historia i Europa.

Avregleringen av handeln och investeringarna samt den tekniska utvecklingen har åtföljts av en globalisering av ekonomin. Denna utveckling skapar stora handels- och valutaområden. Ekonomisk tillväxt är ett faktum på olika kontinenter; hundratals miljoner människor har snabbt rest sig ur fattigdom, även om utvecklingen inte är jämn. Globalt inbördes beroende är nu en verklighet. Europa kunde bli en central faktor i den nya världsordningen. Europa måste erbjuda ekonomiska och samhälleliga lösningsmodeller av större originalitet. Som ett mångkulturellt integrationssamhälle statt i utveckling har vi goda möjligheter därtill.

Finlands öde har på ett avgörande sätt varit hopkopplat med relationerna till Tyskland och Ryssland-Sovjetunionen under detta århundrade. Denna situation har förändrats efter det kalla kriget och som en följd av integrationen. När det gäller rivaliteten mellan nationalstaterna håller de fientliga dragen på att ge vika till förmån för konstruktiv reglering. Staterna behöver varandra för att kunna trygga sina medborgares välfärd. Detta är av avgörande betydelse med tanke på stabiliteten i Europa. Grunden för den historiska integrationen i västra Europa - demokrati och ömsesidigt beroende - omspänner sålunda hela världsdelen.

Tidigare oanade möjligheter håller på att öppna sig på tröskeln till det nya årtusendet. Det beror på oss själva om vi förmår utnyttja denna situation.

Tyskland är inte något fjärran Europa för finländarna. Finland är fortfarande Martin Luthers land. Tyskland är vår viktigaste handelspartner och en av källorna för vårt kulturarv.

Till följd av andra världskriget växte avståndet mellan Finland och Tyskland. Detta berodde i hög grad på de lösningar som segrarmakterna stannade för. Vägen via Baltikum stängdes. Sovjetstyret i Östersjöns kuststater upprätthöll spänningen och förhindrade ett naturligt umgänge.

Efter kriget var förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen av avgörande betydelse med tanke på vårt lands internationella ställning. Under det kalla kriget kunde kontrollen över detta förhållande bibehållas tack vare utrikespolitisk återhållsamhet och diplomatisk initiativrikedom. Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen kom till 1948 i den svåra geopolitiska situation som rådde efter kriget, och inverkade begränsande på vår handlingsfrihet. I sig fanns det inget alternativ när det gällde att underteckna fördraget, men president Paasikivi lyckades påverka dess innehåll i en mera tolerabel riktning. Så här i efterhand betraktat är det emellertid paradoxalt att detta fördrag också fungerade som en buffert som höll Sovjetunionen tillbaka. Ett exempel på att relationerna var under kontroll var president Kekkonens initiativ 1969 till Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa. Det avvärjde Sovjetunionens ensidiga säkerhetskonferensprojekt och lade grunden inför KSSE-toppmötet i Helsingfors 1975.

Målet för vår neutralitetspolitik var att undvika att dras med på Sovjetunionens sida mot västländerna. I synnerhet gällde detta Sovjetunionens försök att få Finland att erkänna DDR. Finlands neutralitetspolitik utformades i trycket från Tysklandsfrågan. Finland tog initiativet i egna händer genom att efter fyrmaktsöverenskommelsen i Berlin 1971 föreslå förhandlingar för både Bonn och Östberlin. På detta sätt föregrep vi utvecklingen och stod emot pressen i riktning mot ett för tidigt erkännande av DDR. Finland knöt diplomatiska förbindelser med Förbundsrepubliken Tyskland och DDR i början av 1972. De båda tyska staterna satt första gången sida vid sida på en internationell konferens i Finland, under det förberedande KSSE-mötet hösten 1972.

Tjugo år senare, efter det kalla krigets dagar, upphävde Finland 1990 de föråldrade förpliktelserna i fredsfördraget från Paris. Efter det s.k. 2+4-avtalet och några dagar före Tysklands återförening konstaterade Finland ensidigt att de militära begränsningarna i 1947 års fredsfördrag inte längre gällde. Samtidigt konstaterade president Koivisto att hänvisningarna till Tyskland i fördraget mellan Finland och Sovjetunionen var föråldrade. Hade vi inte då förfarit på detta sätt, såsom Frankfurter Allgemeine sade, "snabbt men ljudlöst", hade inskränkningarna i Finlands suveränitet fortsatt, och Finland skulle ha blivit en överbliven rest från bodelningen efter det kalla kriget.

Genom Europeiska unionen kan små stater påverka beslutsfattandet på ett jämbördigt sätt. Hade vi inte anslutit oss till Europeiska unionen 1995, skulle vi ha fått stå som åskådare till uppbyggnaden av det nya Europa. I samband med anslutningen erkändes våra nordliga särförhållanden.

Förhållandet mellan Finland och Ryssland har utvecklats till ett naturligt grannförhållande. President Jeltsins förtjänster i sammanhanget är betydande. Under sitt besök i Finland 1992 lade han ned en krans vid minnesmärket över de finska soldaterna i Helsingfors och hänvisade i sitt tal till de bittraste avsnitten i historien om relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Han sade:

"Må det vara historikernas uppgift att reda ut omständigheter kring konflikternas uppkomst. Jag kan bara konstatera att det vid den tiden gjordes direkta försök till inblandning i det självständiga Finlands interna angelägenheter, och att dessa försök hade långt gående syften. I egenskap av Rysslands president kan jag på vårt folks vägnar försäkra att sådana handlingar aldrig mera kommer att förmörka Rysslands relationer till Finland. Vi har slutgiltigt och för alltid avsvurit oss dem."

Under mitt besök i Moskva 1994 fördömde Jeltsin Stalins angrepp på Finland 1939 som en orätt.

Jeltsins ställningstagande till den ömtåligaste punkten i vår gemensamma historia hade stor psykologisk betydelse för finländarna. En öppen granskning av historien var viktig även för ryssarna, som först på 1990-talet på ett ärligt sätt har kunnat bekanta sig med det egna folkets historia bakom kommunismens sanningar. En kritisk utvärdering av historien är nödvändig för alla folk.

I och med att det kalla kriget var över kom Finland och Tyskland att inta likartade positioner. Vår internationella omvärld förändrades på ett avgörande sätt: ett nytt Ryssland som sökte sina rötter steg fram ur sovjetimperiets ruiner. De baltiska länderna är åter självständiga och det fria Polen är det återförenade Tysklands granne. Motsatskonstellationen mellan öst och väst upphörde i både Central- och Nordeuropa. Detta skapade förutsättningar för Finlands anslutning till Europeiska unionen.

Arbetet på att bygga upp en hållbar europeisk säkerhetsordning är emellertid inte ännu slutfört.

Ett allt större ansvar vilar på stabliseringspolitiken: den ekonomiska och politiska integrationen i Europa. Utvidgningen av Europeiska unionen och upprättandet av euroområdet intar här en nyckelposition. I Europa får det inte finnas några glömda länder. Europeiska unionens dörrar är öppna för alla europeiska stater som uppfyller grundfördragens krav.

Utvidgningen av Europeiska unionen efter att det kalla kriget var ett passerat skede började i norr 1995. Nu fortsätter den i öster. De tre EFTA-ländernas anslutning till EU var i ekonomiskt hänseende ett kort steg men på det politiska planet ett långt steg. De nya demokratiernas anslutning till Europeiska unionen är i ekonomiskt och socialt avseende en process som tar tid, men politiskt sett en redan avgjord sak.

Europeiska unionen är Rysslands överlägset viktigaste handelspartner. Snart bedriver Ryssland hälften av sin utrikeshandel med EU. Det nya Ryssland är betydligt mera beroende av utrikeshandeln än vad Sovjetunionen någonsin var.

Rysslands politiska system karakteriseras av presidentens framträdande ställning. Landet håller emellertid på att förvandlas till en stat av regioner, en utveckling som har förstärkts av de direkta guvernörsvalen. På detta sätt har folkrepresentationen också fått en inflytelserik övre kammare.

Regionerna har fått större handlingsfrihet, men skillnaderna i deras ekonomiska utveckling har ökat. En del regioner har uppvisat tillväxtsiffror redan under flera års tid. Största delen befinner sig dock fortfarande i en ond cirkel av nedåtgående produktion och minskande investeringar. Någon snabb förändring i denna situation är inte i sikte och en betydande del av befolkningen lever i ekonomiska svårigheter.

Finlands regering har inom Europeiska unionen lagt fram ett förslag rörande en politik med en nordlig dimension. Den nordliga dimensionen är ett samlande begrepp för åtgärder som vidgar perspektivet inom EU. Europeiska unionens nordliga dimension innebär att Rysslands Europadimension intensifieras. Detta baserar sig på en kraftig och ökande ekonomisk avhängighet som bäst kommer till synes i trafikströmmarna över Östersjön och Europas ökande beroende av importenergi. Europas framtida behov av gas kan bäst tillfredsställas med Rysslands hjälp. Marknaden för Rysslands nordliga gastillgångar finns i Europa. De ekonomiska intressena sammanflätas på ett sätt som främjar stabiliteten.

Ingenstans är det ekonomiska ömsesidiga beroendet av lika stor betydelse för en starkare säkerhet i Europa som i Östersjöområdet. I denna utveckling är EU:s närvaro och utvidgning av central betydelse. Garantin för en framtid för Estlands och Lettlands ryskspråkiga befolkning som saknar medborgarskap är att dessa länder blir medlemmar i EU. De europeiska normerna förutsätter att minoriteter behandlas rättvist. Jag kan inte heller tänka mig ett bättre stöd för Kaliningrads stabila framtid i det europeiska samarbetet än EU:s utvidgning.

Finlands och de andra nordiska ländernas handel med och investeringar i de baltiska länderna har ökat enormt. Medan Finland i början av 1990-talet av naturliga skäl var mest intresserat av Estland, är numera alla baltiska länder föremål för vårt intresse. En viktig fråga är frågan om en förbättring av dessa länders gränsbevakning.

Jag besökte nyligen Ukraina. Vi känner väl till vilka hårda vindar historien har blåst över Ukrainas folk och dess bördiga jord. Ukrainas plats är i det integrerade Europa. Ukraina är på väg mot marknadsekonomi, men behöver stöd och vänner. Sådana behöver landet överallt, även i Ryssland. Ukraina behöver fungerande handelskontakter i alla väderstreck.

Den europeiska säkerheten måste allt mera stöda sig på en stabilitet som i dag skapas genom ekonomisk och politisk integration. Ankaret här är den Europeiska unionen. En ökning av världsdelens militära säkerhet måste bottna i försvarslösningar och en balanserad minskning av vapenarsenalerna. Samtidigt har varje land rätt att träffa sitt eget säkerhetspolitiska val.

Finland har valt militär alliansfrihet. Vår lösning baserar sig på historiska erfarenheter och säkerhetspolitisk prövning. Finlands ställning har förstärkts och den säkerhetslösning vi valt stöder stabilitet runt Östersjön och även i större omfattning i Europa. Vi deltar i fredsbevarande verksamhet till exempel i Bosnien och Makedonien, vi samarbetar med NATO och deltar i utvecklandet av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Den europeiska säkerhetsinstitutionen har anpassats till en ny tid. OSSE är fortfarande den enda organisationen i Europa där alla europeiska stater samt Förenta staterna och Kanada är representerade. Förnyelsen, med tyngdpunkten lagd på krishanteringsuppgifter, och utvidgningen av NATO är viktiga steg på vägen mot en ny säkerhetsarkitektur. NATO är en organisation som är öppen för alla europeiska demokratier. Det samarbete som inletts mellan det nya NATO och Ryssland utgör en väsentlig del av den nya säkerhetsordningen. Denna utveckling innebär att det uppstår förutsättningar för ett europeiskt säkerhetsområde som stöder sig på ömsesidigt beroende samt på storskaliga nedskärningar av vapenarsenalerna.

Den operation för åstadkommande av fred och stabilitet i det forna Jugoslavien som pågår och som kommer att fortsätta i flera år är det mest konkreta exemplet på de möjligheter till militärt samarbete som har öppnat sig i det nya Europa. Här kommer vi till kärnan i den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Det är viktigt att det i fortsättningen utvecklas en dylik säkerhetspolitisk ordning, innefattande ett effektivt och praktiskt samarbete mellan alla centrala organisationer som skapar säkerhet och stabilitet både i planeringsskedet och på krisscenen.

Förenta staterna har bidragit med en avgörande insats för utnyttjande av NATOs ledningsförmåga och styrka i den hittills mest krävande krishanteringsoperationen i Bosnien. NATO är det centrala organet, eftersom det är där som den atlantiska och europeiska insatsen samordnas. Det är i harmoni med detta att Europeiska unionen tillsammans med Västeuropeiska unionen bygger upp en trovärdig handlingsförmåga och tar det ansvar som ankommer på den i fråga om europeisk konfliktförhindrande verksamhet och krishantering. Amsterdamfördraget lägger grunden för en effektiv säkerhetspolitisk roll för unionen.

Nya säkerhetsrisker är europeisk verklighet. Missbruk av de friheter, rättigheter och möjligheter som ett Europa utan gränser erbjuder måste förhindras. Den organiserade brottsligheten utgör ett hot särskilt mot Central- och Östeuropas nya, bräckliga demokratier. Den nationella beredskapen räcker inte. Det behövs en strategi för unionens interna säkerhet och en med den nära förknippad samarbetsmekanism som sträcker sig över de yttre gränserna. Ur medborgarnas synvinkel är detta i själva verket den kanske största utmaningen och uppgiften för EU.

Vi behöver därför också en effektivare bevakning vid Europeiska unionens yttre gränser. För Finland och Tyskland i egenskap av nuvarande EU-yttregränsstater är detta en väldig uppgift, för att inte tala om ansökarländerna, för vilka det är ett av de grundläggande villkoren för medlemskap. I den förändrade situationen kan betydelsen av samarbete över unionens yttre gränser inte betonas för mycket. Finland har positiva erfarenheter av samarbete med närområdets gränsmyndigheter. Detta samarbete intensifieras ytterligare och utvidgas till Östersjö- och Barentsområdet. Dessa former av den nordliga dimensionen kan mycket väl komma till användning även inom unionens andra områden.

Effekten av EU:s utvidgning österut syns snabbt och redan innan medlemskapet blir en realitet i hela Centraleuropa. I och med medlemskapsprocessen tar ansökarländerna stegvis till sig hela lagstiftningen. Detta betyder att den normativa gränslinjen flyttas till Baltikums och Polens östra gräns. Det har uppstått en paradoxal situation. Gränslinjerna från det kalla krigets tid existerar inte längre, men trots det talas det om nya gränshinder. Unionens yttre gräns får inte bli en ny järnridå.

Det finns effektiva sätt att upprätthålla den inre säkerheten. Unionens visumpolitik är en del av dess inre säkerhetsstrategi. Avtalen om återtagande av personer spelar en central roll när förändringarna genomförs. Samtidigt som vi försöker förbättra unionsmedborgarnas säkerhet genom att effektivera bevakningen av de yttre gränserna erbjuder vi medborgare i länder utanför unionen möjligheter att röra sig fritt på unionens hela område. Genom utnyttjande av tekniken kan gränskontroller och beviljande av visum effektiveras utan risker. Finland kan erbjuda en fungerande modell för detta.

Europeiska unionens ställning i det internationella samfundet markeras och framhävs vid millennieskiftet. Detta sammanhänger bl.a. med upprättandet av euroområdet. De beslut som snart kommer att fattas om euron skapar stabilitet inte bara i Europa utan även på den internationella valutamarknaden. Europeiska unionen måste skapa ett alternativ som samtidigt baserar sig på eget socialt ansvar och solidaritet. På detta finns det en beställning i syfte att råda bot på störningarna och obalanserna i marknadsekonomin, och på denna grund måste EU delta i internationella förhandlingar, oberoende av om det sedan är fråga om avreglering av handeln och investeringar eller om t.ex. miljövård. Dessutom förväntas unionens roll stärkas när det gäller att lösa och hantera internationella kriser.

Europeiska unionen har blivit den viktigaste gynnaren av förhandlingarna om avreglering av världshandeln och investeringarna. Europeiska unionen får en allt mera avgörande roll när Världshandelsorganisationen WTO utvidgas. För att säkra en balanserad utveckling av världsekonomin är det av avgörande betydelse att Kina, men även sådana stater om Ryssland och Ukraina, ansluter sig till WTO. Endast ett tillräckligt omfattande och starkt WTO kan förhindra handelskrig och ensidiga ekonomiska sanktioner.

Europeiska unionen har inlett diskussioner om en ny transatlantisk marknadsplats tillsammans med Förenta staterna. Efter upprättandet av euroområdet är det viktigt att Europeiska unionen för en valutadialog med de andra stora valutaområdena, såsom Förenta staterna och Japan. I fortsättningen måste det också klarläggas hur EU:s representation i frågor som gäller euroområdet ordnas. Varje EU-ordförandeland, även Finland, har en skyldighet att ta ansvar för förhandlingarna gällande euroområdet. Det måste utredas hur det valutapolitiska samarbetet bäst kan ordnas.

Jag frågar ofta mig själv varför vi inte utnyttjar EU ännu mera målmedvetet för att driva våra intressen i det internationella samfundet. Är det för att vi är rädda att mista vår nationella suveränitet, rädda för att den skall offras på den gemensamma politikens altare? Men kan vi förlora någon suveränitet om Europa bara på detta sätt kan föra fram sin ståndpunkt i frågor där det annars skulle vara någon annan som fattar besluten? Det får här inte vara fråga endast om ett litet lands synvinkel.

Mitt svar då det gäller denna brist på vilja är att vi helt enkelt saknar en tillräcklig uppfattning om våra gemensamma europeiska säkerhetsintressen. Vi borde fördjupa denna vår uppfattning och våra insikter om vad det är som förenar oss. Eller är det så att vi inte kan samarbeta utan trycket från ett yttre hot? Min uppfattning är emellertid att Europa - som en följd av globaliseringen - står inför ett nytt hot: att vi vänder oss inåt och grubblar bara på europeiska säkerhetsproblem. Europeiska unionen behövs vid förhandlingsbordet för att lösa globala problem - uttryckligen för Europas egen skull.

Europeiska unionen håller på att förbättra sin handlingsförmåga i detta avseende. Vid toppmötet i Amsterdam fattade regerings- och statscheferna t.ex. viktiga beslut som påverkar utvecklingen i denna riktning. Unionens förmåga att ta initiativ i den internationella politiken håller sålunda på att förbättras. Jag är övertygad om att det internationella samarbetet för att stärka säkerheten förbättras betydligt till följd av detta, inte bara i Europa utan även globalt.

Vår europeiska identitet är allestädes närvarande genom värderingar och kultur. Vår världsdels turbulenta historia har emellertid smulat sönder Europas politiska betydelse under detta århundrade. Europeiska unionens ekonomiska betydelse ökar, unionens utvidgas och blir starkare. Europa intar sin plats i världssamfundet. Europeiska unionen är på väg att få en balanserad och konstruktiv roll i det globala samarbetet.

Det avgörande är att det i vår världsdel inte längre uppstår nya skiljelinjer som underblåser fientligheter och inte motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Det Europa som stödde sig på nationalstaternas militära rivalitet var inte tryggt. Det var inte heller det delade Europa. Ett tryggt Europa är ett integrerat Europa, ett beroendets Europa. Ett sådant Europa håller nu på att uppstå.