REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS ANFÖRANDE
VID LANTBRUKETS FORSKNINGSCENTRALS 100-ÅRSJUBILEUMSSEMINARIUM 11.8.1998

I en tid av stora omvälvningar upplever den lilla människan att hennes tillvaro och hela hennes liv är osäkert och hotat. I dag är jordbruksföretagarna på goda grunder oroliga för framtiden. Förändringarna i omvärlden har varit stora på senare år, och störtfloden av förändringar fortgår.

Under det år vi står inför kommer Europeiska unionen att fatta beslut som är viktiga för jordbruket och landsbygden i Finland och för hela vår samhällsekonomi. De avgöranden som träffas i Agenda 2000-processen förändrar såväl unionen som hela Europa. Den helhet som har väckt den största debatten gäller en reform av EU:s jordbrukspolitik.

För att unionen skall utvecklas positivt och utvidgas är det i sig behövligt och nödvändigt med en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det finska jordbrukets särproblem måste dock lösas på ett sätt som tillfredsställer oss. Jordbruk måste kunna idkas överallt inom unionen.

Jordbrukarna har rätt att vänta sig att tiden av ovisshet inte blir orimligt lång. Det är fråga om framtiden för varje gård, varje jordbrukare och hela näringen. Nu behövs mer än någonsin en stark tro på framtiden och tillit till de egna möjligheterna, men - om vi är realister - också insikten att avgörandena låter vänta på sig.

Frågan är svår inom hela unionen. Alla medlemsländer har sina egna specialproblem. I EU avgörs svåra frågor ofta först när tidsfristerna redan har löpt ut. I EU-beslutsfattandets natur ingår att inget enskilt medlemsland kan tvinga de andra att följa en viss tidtabell, men att varje medlemsland ensamt kan förhala vilket beslut som helst. EU är ingen förbundsstat, utan ett samfund som består av självständiga stater.

Den finska regeringen handlar beslutsamt i Agenda 2000-frågorna. Den har som mål att trygga livsmedelsproduktionens framtid och landsbygdens livskraft.

En nation kan nå framgångar endast om medborgarna - jordbrukare, arbetare, tjänstemän, företagare och företag - litar på sina egna möjligheter att klara sig genom eget arbete. Vår gemensamma utmaning består därför i att finna sådana utvecklingsvägar också för de finländska bönderna, jordbruksföretagarna, som stärker framtidstron och tilliten till de egna möjligheterna i en brytningstid som vi inte kan undgå.

Lantbrukets forskningscentrals 100-årsjubileum ger anledning att understryka forskningens betydelse för framtiden. Redan för ett sekel sedan insåg man att Finland behöver egen avancerad forskning för att jordbruket skall utvecklas. Finlands nordliga, problematiska omständigheter kräver skräddarsydda lösningar för jordbruksproduktionen. De hundra åren rymmer mångahanda nationella och internationella förändringar. Under den tiden har jordbruket i Finland genomgått många metamorfoser. Samarbetet mellan forskning, utbildning och praktiskt jordbruk har under många generationer stegvis höjt kunnandet så att dagens goda nivå har kunnat nås. A I Virtanens Nobelpris var ett viktigt internationellt erkännande för den forskning som bedrivits inom branschen i Finland.

I det nuvarande brytningsskedet blir forskningens betydelse allt större. Det är bara genom att förlita sig på vetande och kunnande man kan finna fungerande långsiktiga lösningar som tryggar jordbrukets och landsbygdens framtid. Min orubbliga tro är att självständiga, framgångsrika och entusiastiska jordbruksföretagare som inte är rädda för att hugga i kommer att vara en viktig nyckelfaktor också i framtiden med tanke på både landsbygden och hela nationen.

När jordbrukarna i Finland producerar samma baslivsmedel - spannmål, kött och mjölk - som jordbrukarna längre söderut gör naturförhållandena att deras situation är mycket svårare. Man har försökt kompensera nackdelen genom stödåtgärder, men förutom att naturförhållandena är besvärliga har vårt jordbruk en struktur som utmärks av att de flesta gårdarna är små, och också därför är dess konkurrenskraft svag. På kort sikt kan konkurrensnackdelarna jämnas ut bara med hjälp av stödåtgärder, men på lång sikt är det inte skäl att lita enbart till dem. När Europeiska unionen utvidgas kommer den att omfatta länder som är mycket fattigare än vi och som det måste riktas stödpengar till. De största stödbetalarna, i synnerhet Tyskland, har redan blivit mycket kritiska och vill minska på sin avgiftsbörda. Man kan dessutom fråga sig hur väl t.ex. direkt inkomststöd lämpar sig för de finländska böndernas urgamla företagarkultur.

Det är skäl att ge forskningen en ny inriktning med tanke på det här svåra utgångsläget. Målet bör vara att finna sådana medel och lösningar som kan hjälpa de finländska jordbrukarna varaktigt i deras viktiga arbete. Knappheten på stödpengar leder i framtiden till att antalet mottagare kanske blir mycket mindre än nu. Då måste stöden också mera selektivt än förr fördelas bland de jordbrukare som har de största förutsättningarna att lyckas i en konkurrenssituation som omspänner hela unionen. Hur kan vi hjälpa de små gårdar som inte ryms med i den skaran?

På senare år har det glädjande nog börjat uppstå också helt nya produktionsinriktningar på de små gårdarna. Den snabba utvecklingen inom biovetenskaperna - särskilt den finländska forskningens avancemang till den internationella toppen - har skapat en tro på nya stora möjligheter. Europeiska unionens inre marknad erbjuder goda marknadsföringschanser också i fråga om mycket smala nischer. Skulle vi alltså med forskningens hjälp kunna upptäcka nya produktionsmöjligheter och förbättra den gamla produktionens konkurrensfördelar?

Konkurrensfördelar uppstår antingen genom att naturen bjuder på speciella förhållanden eller genom sådant kunnande som konkurrenterna saknar. Naturen har inte gynnat oss med tanke på produktionen av baslivsmedel, men skulle våra naturförhållanden kunna medföra särskilda fördelar inom någon annan produktionsgren? Vilka potentiella oöverträffade fördelar erbjuder till exempel våra långa sommardagar inom låt oss säga produktionen av örter, bär och andra nya produkter? Hur skulle vi bättre kunna utnyttja våra tusen sjöar eller öka användningen av våra specialträdslag?

Inom många branscher har nyckeln till framgång varit ett övertag i fråga om kännedom om kundernas behov. Har forskningen förmått ge de finländska jordbrukarna en vision av konsumenternas förväntningar, förhoppningar eller direkta krav om tio eller tjugo år? När man ser sig omkring kan man se t.ex. att olika allergier och andra sjukdomar som kräver specialdiet har ökat med en sådan fart att man också utan att vara visionär kan gissa att efterfrågan på mat kommer att se helt annorlunda ut om tjugo år än i dag. Ekoprodukternas och Benecols snabba frammarsch är ett övertygande tecken på att konsumenterna sätter värde på ren och hälsosam mat. Skulle vi kunna vara världsbäst på det här? Skulle högklassigt medicinskt kunnande med hjälp av forskningssamarbete kunna tjäna också jordbruket? Produkter som framställts tack vare ett sådant kunnande skulle antagligen betinga ett gott pris.

Vad skulle forskningen då kunna ge i miljöfrågor? Vi har talat mycket om vår rena natur, men har vi på allvar försökt upprätthålla den här konkurrenstrumfen? Har vi tagit reda på hur den skulle kunna utnyttjas inom marknadsföringen? Skulle jordbruksföretagarna och hela livsmedelskedjan i Finland kunna vara en föregångare vad gäller miljövänlighet också globalt sett, och på det sättet nå konkurrensfördelar i fråga om marknadsföringen av produkter? Skulle man med hjälp av forskning och utbildning kunna utveckla ett överlägset kvalitetssystem som innebär att konsumenterna kan vara säkra på att hela vår livsmedelskedja är av toppkvalitet, oavsett om det gäller djurhållning eller omsorg om naturen?

Åstadkommandet av en sådan konkurrensfördel är ett resultat av långvariga ansträngningar. Det kräver att attityderna förändras och att misstro ger vika för öppet samarbete. Med hjälp av gemensamma forskningsprojekt skulle jordbruks-, livsmedels-, skogs- och miljöforskningen och den medicinska samt i synnerhet den företagsekonomiska forskningen - särskilt inom marknadsföringen - kunna skapa nya slag av konkurrensfördelar för jordbruksproducenterna i Finland. Nu gäller det att energiskt börja planera en nationell strategi, så att de resurser som behövs kan samlas och styras på bästa möjliga sätt.

Den väg vi har att vandra är lång och krävande, men enligt min uppfattning är den värd att pröva. Den skulle innebära att forskningen ges en ny inriktning och att djärva pilotförsök företas. Samtidigt skulle den naturligtvis förutsätta att finansieringen omorganiseras och att nationella risker tas. Tekes har goda och uppmuntrande erfarenheter av att åstadkomma och utveckla ny högteknologiindustri. För att utveckla jordbruk av ett nytt slag skulle man kunna överväga försök av den typ som Tekes har gjort så, att det skulle tas fram nya produkter för gårdarna att producera.

Man bör också överväga möjligheterna att utnyttja riskfinansieringserfarenheter både vid igångsättandet av ny produktion och, särskilt, i marknadsföringen. Det viktigaste skulle vara att snabbt få i gång produktion som skapar en ny framtidstro. Jordbrukets anpassning och förnyelse tar lång tid på grund av de tunga investeringarna.

Under århundradets gång har landsbygden frambringat ett stort antal idérika och framgångsrika företagare inom många kommersiella sektorer. Nu behövs idérikedom och företagaranda av ett nytt slag för att också jordbruket skall utvecklas så att det kan möta det annalkande seklets utmaningar. Det är ett nationellt projekt som ligger i vårt gemensamma intresse. Vårt gemensamma mål är att finna medel att trygga jordbruket och landsbygdens livskraft i ett läge där förändringstrycket är stort. De tusenåriga traditioner som bönderna, jordbrukarna, för vidare får inte äventyras i någon som helst del av vårt land.

I det här arbetet kommer Lantbrukets forskningscentrals roll att vara central. Låt oss utveckla den finländska livsmedelshushållningen i riktning mot miljövänlighet, förnybarhet och konkurrenskraft, låt oss trygga dess kontinuitet. Så kan vi bibehålla landsbygdens livskraft och en trivsam och hälsosam livsmiljö. Jag framför mina bästa hälsningar och välgångsönskningar till Lantbrukets forskningscentral och dess personal.