REPUBLIKENS PRESIDENTS FESTTAL VID HÖGSTA FÖRVALTNINGS-DOMSTOLENS
80-ÅRSJUBILEUM DEN 2 SEPTEMBER 1998

Rätten är ett väsentligt element i vårt samhälle. Vi behöver rätt och trygghet både i förhållande till varandra och i förhållande till det allmänna. Den verkliga rätten kan inte vara ett uttryck endast för statsmakten, utan den måste motsvara våra uppfattningar om vad som är rättvist.

Högsta förvaltningsdomstolens 80-årsjubileum erbjuder mig en god möjlighet att fortsätta mina reflexioner om hur individens rättigheter och rättsskyddet kan utvecklas. Individens ställning i förhållande till det allmänna och till den offentliga makten måste ständigt vara föremål för kritisk granskning. Särskilt i denna domstol, där den fria rätten att söka ändring fortfarande hålls i ära, ger det sig självt att utgångspunkten i de tusentals årliga avgörandena med anledning av enskilda besvär är de mänskliga aspekterna. Var och en som besvärar sig har ett motiverat behov att söka rättvisa i sitt ärende.

Individens perspektiv behövs också i diskussionen om statsförfattningen. Maktfördelningsfrågorna står ofta i förgrunden, medan de enskilda människorna och deras relation till den offentliga makten får mindre uppmärksamhet. Bedömningen av den finska rättsstatens utveckling måste dock ske ur detta perspektiv.

En historisk utmaning för diskussionen om rättsstaten är det, att republikens första president och författaren till vår regeringsform, K.J. Ståhlberg, var president just i denna domstol och den som satte igång arbetet. Genom att frågan om en revidering av regeringsformen just nu är uppe i riksdagen för behandling är ämnet också dagsaktuellt .

Demokratins princip och rättsstatsprincipen har uttryckligen skrivits in i förslaget till ny regeringsform. Det innebär att all maktutövning skall grunda sig på gemensamt uppställda normer och vara förankrad i medborgarnas godkännande. Rättens och demokratins principer går alltså hand i hand.

Enligt den nya regeringsformen – om propositionen godkänns, vilket jag tror kommer att ske – hör det till demokratin att individen har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Bestämmelsen betonar och utvidgar betydelsen av deltagandet i samhällets utveckling. Individens möjligheter att påverka kan i ett demokratiskt samhälle inte begränsas enbart till möjligheten att rösta i val. Möjligheterna att påverka måste vara reella och ha betydelse, eftersom endast sådana möjligheter väcker intresse och vilja att delta.

Rättsstatsprincipen innebär att all utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall, liksom för närvarande, lag noggrant iakttas. Ur statsförfattningssynvinkel betonar lagenligheten lagstiftarens roll som uppställare av rättigheter och skyldigheter, bindningen till en gemensam lag. För individen är detta inte ett tillräckligt mått på vad som är rätt. Lagen är alltid endast ett medel medan rätten är målet. Därför måste en rättvisa som baserar sig på lag eftersträvas i all verksamhet.

Utöver detta är rätten att få myndigheters beslut som gäller de egna rättigheterna och skyldigheterna prövade vid en oavhängig domstol oskiljaktigt förknippad med rättsstaten. Just här har vi grunden för våra förvaltningsdomstolars verksamhet. Domstolarnas oavhängighet är en princip som är orubblig, även om det inte alltid är problemfritt att hålla fast vid den.

Ur statsförfattningssynvinkel är domstolsväsendet den tredelade statsmaktens fundament. Domsrätten utövas av oavhängiga domstolar , i högsta instans av högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Att domstolsväsendets ställning och uppbyggnad stärks i statsförfattningen utgör ett viktigt led i stärkandet av den nationella suveräniteten.

Människor har i dag i många fall svårt att bilda sig en helhetsuppfattning om utövningen av den offentliga makten eller av annan faktisk makt. Beslut och avgöranden som gäller den egna närmaste livsmiljön - vad som inverkat och grunderna för besluten – förblir dunkla. Jag har också ofta kunnat konstatera att den offentliga makten har blivit komplicerad både när det gäller uppbyggnaden och verksamheten. Till den offentliga makten hör staten, kommunerna, kyrkosamfundens förvaltning och många samfund med offentliga uppgifter. Internationaliseringen av många frågor och problemens komplexitet, har för sin del bidragit till alienation och minskat engagemang. Den egna arbetsplatsens öde kan avgöras i fjärran belägna konferensrum.

Människor har dock rätt att erfara att den offentliga makten finns till för folket och samhället. Det är en utmaning för rättsstaten, och särskilt för lagberedningen och hela den offentliga förvaltningen, att öka systemets begriplighet och kontrollerbarhet. Staten bör stöda sina medborgare och sträva efter att främja deras välfärd så konkret som möjligt.

När man bedömer maktutövningen borde man i högre grad än tidigare fästa uppmärksamhet på tydligheten och verksamhetens tillförlitlighet. Med tanke på jämlikheten är det också viktigt att tillgången till rättsliga tjänster och förvaltningens service inte får vara beroende av hur väl man förmår sköta sina ärenden. Hit hör också nationalspråkens jämbördighet. Var och en måste ha en faktisk rätt att driva sin sak på sitt modersmål, antingen på finska eller på svenska. Inte heller skillnader i kunskapsnivå eller förmögenhet får leda till bristande faktisk jämlikhet i rättsligt hänseende.

Domstolarna intar en nyckelposition när man ställer frågan hur vårt rättssamhälle fungerar. I domstolarna ser man hur lagarna fungerar i praktiken. Domstolens arbete kan inte heller stanna vid att man läser lagen och tillämpar den, utan målet är att skipa rätt. I de gamla domarreglerna har detta mål formulerats träffande:

Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag.

För människorna är det viktigt att tröskeln till rättskipningen inte blir för hög och att förfarandet kan bibehållas så, att det är tydligt och klart för alla parter.

Av central betydelse är hur domstolarna motiverar sina beslut. Endast tillräckliga motiveringar gör det möjligt att bedöma domars och besluts korrekthet. Möjligheten att göra en sådan bedömning utgör en viktig del av demokratin och stärker också rättsväsendets trovärdighet.

Rättsväsendet har under de senaste åren genomgått omfattande reformer och rättegångsförfarandet har utvecklats. Reformerna har i huvudsak utfallit väl, men man har också kunnat notera problem: resurserna motsvarar inte alltid de förändrade uppgifterna, skötseln av ärenden har blivit mera komplicerad och vid många domstolar har rättegångskostnaderna stigit särskilt i fråga om tvistemål. Med tanke på utvecklingen av rättsstaten är det väsentligt att vi inte förlorar rättegångstraditionens folklighet och att vi kan bevara förtroendet för de rättsliga processerna och rättsskyddet.

Revideringen av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna 1995 har förstärkt trenden att granska myndigheternas verksamhet ur individens perspektiv. Särskilt betydelsefullt är att grunderna för en rättvis rättegång och en god förvaltning befästs i statsförfattningen. Jag hoppas att dessa principer nu i praktiken skall återspeglas i reformerna inom rättsområdet och vara ägnade att betona ansvaret för att frågorna granskas ur rättegångsparternas synvinkel.

I en värld som blir allt mera internationell genom kulturella och ekonomiska kontakter har det rättsliga området blivit ett viktigt samarbetsområde. Jag har med intresse följt med högsta förvaltningsdomstolens internationella kontakter både med fjärran länder och i närområdet. Samarbete i rättsliga frågor är ett viktigt medel såväl när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna som när det gäller att stärka den nordliga dimensionen. Ett välfungerande rättssystem är mycket viktigt för nationen och en stryka för det finländska samhället.

Inrättandet av högsta förvaltningsdomstolen i början av vår självständighet var ett viktigt steg på vägen till rättsstat. Under decennierna har det varit betydelsefullt att principen om en allmän besvärsrätt trots att förvaltningen utvidgats har kunnat bibehållas i så omfattande grad som fallet varit i samband med de senaste årens reformer. Medborgarperspektivet i rättskipningen har bevarats i högsta förvaltningsdomstolen.

Samhällets och rättsordningens ständiga förändringsprocess kommer till synes i den offentliga förvaltningen. Beskattningen, socialskyddet och miljöfrågorna berör alla. Också utöver detta är har vi hela tiden att göra med myndigheterna. Rättsstatens principer måste hållas i ära oberoende av alla förändringar. Rättsskyddet i samband med offentlig maktutövning är av avgörande betydelse för rättssamhällets utveckling.

Stora förväntningar ställs idag på förvaltningsdomstolarna. Därför är det viktigt att man utöver högsta förvaltningsdomstolen också kan förstärka de regionala förvaltningsdomstolarna. Också detta är en del av den rättsstatsutveckling som skall finnas inskriven i regeringsformen.

Förtroendet för rättskipningen bygger på en öppen och stabil beslutsprocess, tillräckligt väl motiverade avgöranden samt ett utvecklande av den egna verksamheten. Det finns aldrig rum för självbelåtenhet. Vi måste hela tiden aktivt värna om rättsstaten. Domstolarna har i det avseendet ett alldeles speciellt ansvar.

Jag tillönskar högsta förvaltningsdomstolen, domstolens ledamöter och hela personal fortsatt framgång i det viktiga arbetet till fromma för medborgarnas rättsskydd och rättsstaten.