Översättning
REPUBLIKENS PRESIDENT
MARTTI AHTISAARI DEN 26 SEPTEMBER PÅ ÜBERSEE-CLUB I HAMBURG
EUROPA MÅSTE FÖRNYAS
INFÖR DET 21:a ÅRHUNDRADET
Europeiska unionens funktionsförmåga och internationella
ställning måste stärkas
Det gläder mig att få tala här på den
exklusiva Übersee-Club. Mellan Finland och hansastaden Hamburg
finns sedan länge starka band. Idag är Östersjön åter ett
hav som förenar staterna vid dess kuster. Hamburgs betydelse som
Östersjöländernas port mot världen har accentueras
ytterligare.
Återuppbyggnaden av det Europa som andra världskriget lagt i
ruiner stödde sig på en stark vision om en integrerad
världsdel. Det kalla krigets onaturliga gränslinje och
Tysklands delning gjorde det omöjligt att utsträcka denna
vision till hela Europa. Kommandosamhällenas fall för tio år
sedan innebär en stor utmaning för integrationen. Denna
utmaning har vi nu antagit. Nu, under denna pågående historiska
brytningstid, förverkligas integrationspionjärernas, såsom
t.ex. förbundskansler Konrad Adenauers, mest långtgående
visioner om Europas framtid och grunderna för en hållbar fred.
Europeiska unionen har blivit ankaret för stabiliteten i Europa.
Samtidigt ökar förväntningarna på unionen. Den måste
förnyas när Europa förändras.
Idag är hotet inte krig, men vi måste igen ta upp frågan om
integrationens mål. Efter det kalla kriget har den
världsomfattande tillväxten inom handels- och
investeringssektorerna, globaliseringen, skapat nya växande
marknader i olika delar av världen. Kapitalen rör sig fritt,
knyter ekonomier till varandra, och verkningarna utsträcker sig
snabbt till medborgarnas vardag. Den internationella ekonomin
beter sig numera på ett sätt som de enskilda staterna inte kan
styra.
Den förändrade världsekonomin är ytterligare ett motiv för
den europeiska integrationen. En Europeisk union som är
konsekvent i sina yttre relationer och som stöder sig på en
gemensam valuta är vår världsdels vägande svar på
globaliseringens utmaningar. Det har vi mitt i osäkerheten
blivit allt mer övertygade om.
President Urho Kekkonen talade här vid samma forum år 1979. Han
underströk likheten i våra länders grundläggande mål -
fredens, säkerhetens och samarbetets Europa. Samtidigt
konstaterade han att Finlands väg på många sätt skiljde sig
från Förbundsrepubliken Tysklands väg.
Idag, två årtionden senare, har våra vägar förenats. Vi hör
från och med nästa år till samma euroområde, som genom
Finland sträcker sig till norra Europa. Ett nytt blad i
historien vänds.
I början av nästa år blir Tyskland ordförande för Europeiska
unionen. Ett halvt år senare faller detta ansvar för första
gången på Finland.
Våra båda ordförandeskapsperioder infaller under en tid då
Europeiska unionens utveckling befinner sig vid en vändpunkt och
den kraftiga förändringsvågen i världen efter det kalla
kriget fortsätter.
Trots detta finns det ingen gemensam uppfattning om hur
Europeiska unionen skall utvecklas. En sådan måste dock sökas
målmedvetet.
När Finland anslöt sig till EU i början av 1995 visste vi att
unionens kurs var färdigt utstakad för de närmaste åren. En
egen insats gjorde vi vid den regeringskonferens som avslutades i
Amsterdam i fjol. Det måste erkännas att man i vissa centrala
frågor inte tillräckligt målmedvetet lyckades förnya unionen
i Amsterdam.
Integrationen är inte längre enbart svaret på det förflutnas
utmaningar en reaktion på andra världskrigets hårda
läxa. Fred mellan medlemsländerna och medborgarnas välfärd
är fortfarande utgångspunkten för den europeiska
integrationen, men vid sidan av dem uppstår nya mål.
Intensifieringen av integrationen har ökat unionens yttre
betydelse och denna betydelse begränsas inte till Europa.
Unionen håller på att bli en betydande ekonomisk och politisk
faktor överallt i världen. Särskilt införandet av ett
gemensamt valutaområde ökar förväntningarna på unionen. EU:s
betydelse för hela Europas utveckling är nu obestridlig.
EU måste nu axla ett större ansvar som främjare av säkerhet,
stabilitet och välfärd. Vi måste kunna göra allt mer
målmedvetna och konsekventa insatser för att lösa de globala
problemen. Detta förutsätter en förnyelse av unionen samt
tätare kontakter med världspolitikens övriga aktörer.
Till denna fråga ansluter sig det förslag om ett toppmöte
mellan EU, Ryssland och USA som jag lade fram 1995. Ett sådant
möte skulle vara ett sätt att stärka unionens status. Ett
samarbete mellan de nämnda aktörerna är motiverat i många
frågor, t.ex. brottsbekämpning, miljövård och kärnsäkerhet.
Det har varit skakande att se hur man i Europa fortfarande tar
till vapen för att lösa konflikter. Många kan fråga sig
vilken funktion EU har om inte unionen och dess medlemsländer
effektivt kan ingripa i kriser i sina närområden, t.ex. av det
slag som nu skakar Bosnien, Kosovo och Albanien.
Jag anser att det är vår plikt att ärligt och öppet svara
också på denna utmaning. Unionen har inte ännu varit mogen
för den uppgiften.
Tyskland har gjort en viktig insats när det gällt att utveckla
unionens krishantering. Också Finland har tillsammans med
Sverige betonat betydelsen av unionens förmåga att hantera
kriser. Vi har lagt fram förslag vilkas huvudsakliga innehåll
står att läsa i Amsterdamfördraget. Fördraget ger unionen
beredskap för militär krishantering, och är ägnat att öka
unionens trovärdighet i avgörande grad.
I fortsättningen måste vi se till att unionen när
Amsterdamfördraget träder i kraft påtar sig den roll och
sköter de krishanteringsuppgifter som den har åtagit sig i och
med fördraget. Fördraget medför bättre möjligheter till
humanitär hjälp och räddningshjälp samt olika former av
fredsbevarande insatser. Nu behövs verklig enighet
medlemsländerna emellan. Säkerheten rubbas när det förekommer
interna militära kriser i en stat. Detta är verklighet framför
allt på Balkan och i Kaukasus-regionen.
Jag tar krisen i Kosovo som exempel. I samband med den har det
internationella samfundet axlat sitt ansvar bl.a. genom en
kontaktgrupp. Europeiska unionen är här företrädd bara av de
stora medlemsländerna. Också ordförandelandet har fått delta
i diskussionerna. Några EU-länder har kritiserat denna typ av
samarbete och ansett att det kan försvaga sammanhållningen i
unionen och de små medlemsländernas ställning.
Min egen åsikt är att vi måste vara realistiska. Detta slags
samarbete har använts och kommer troligen att användas också i
framtiden. Kriser som Kosovokrisen kräver att stora stater,
Ryssland och USA medräknade, samarbetar sinsemellan. I det
avseendet kan kontaktgruppens berättigande i sig inte
ifrågasättas.
Det internationella samfundet får inte tillåta att våld
förekommer någonstans. Försvar av gemensamma värden stärker
det internationella samarbetet. För att kriser som Kosovokrisen
skall kunna hanteras och lösas är Rysslands stöd viktigt när
man fattar beslut om gemensamma åtgärder i FN. Sprickor i en
enad front befordrar fortsatta etniska förföljelser och
kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
I framtiden måste vårt mål vara att unionen talar med en röst
i sammanhang av detta slag. Situationen idag är den att unionen
förmedlar sina gemensamma ställningstaganden med hjälp av de
medlemsländer som deltar i processen. Det är viktigt att
unionen och då också alla medlemsländer på förhand kan
utforma sig en egen ståndpunkt och linje i dessa frågor.
I och med att hotbilderna förändras behövs en mera omfattande
ansvarsfördelning mellan länder och världsdelar än tidigare.
EU måste i många frågor ha en konstruktiv roll vid sidan om
USA, både i de västra delarna av Balkan-halvön och i
Mellanöstern. Samtidigt måste vi komma ihåg att NATO:s
förnyade strukturer utgör en viktig grund för det militära
samarbetet. Bara en starkare och i sin utrikespolitik
handlingskraftigare union, som vid behov också svarar för
militära insatser i krissituationer, kan för USA vara en
beaktansvärd kompanjon och någon att dela ansvaret med.
De militära kriserna i vår världsdel är ändå bara ett av de
hot som idag påverkar vår säkerhet. Innehållet i begreppet
säkerhet förändras och utvidgas. Flyktingströmmar,
miljökatastrofer, terrorism och organiserad brottslighet är hot
som måste bekämpas med andra medel än traditionell
säkerhetspolitik. Samtidigt kan vi lägga märke till att flera
av dessa nya hotbilder är en följd av just kriser som de i
Albanien och Kosovo, vilkas verkningar också når Tyskland och
Finland.
Europeiska unionen måste kunna svara på dessa nya utmaningar.
Unionen är redan nu en central aktör när det gäller de
världsomfattande miljöförhandlingarna, avregleringen av
världsmarknaden samt u-landshjälpen. Unionens positiva och
konstruktiva globala roll är såtillvida redan ett faktum. Nu
kan denna roll förstärkas.
Den gemensammma utrikes- och säkerhetspolitik som
Maastrichtfördraget stakade ut har bibehållits som ett
samarbete mellan staterna. Unionens externa relationer är dock
en kombination av gemenskapspolitik och mellanstatligt samarbete.
De externa relationerna måste granskas ur en praktisk synvinkel
och med hänsyn till faktorer som effektivitet och
principfasthet. Avtalade strategier måste sättas i verket
effektivt. Samarbetet måste bli tätare och unionens verksamhet
måste vara konsekvent.
Också i de rättsliga och interna frågor som ansluter sig till
EU:s yttre verksamhet måste man eftersträva en konsekventare
och effektivare linje. Vi är alla chockade över den senaste
tidens utveckling i riktning mot en allt råare brottslighet.
Barn utsätts allt oftare för brott. Vi får inte acceptera
gatuvåldet. Europas säkerhet är medborgarnas säkerhet.
I mitt Berliner Rede i våras betonade jag att en säker vardag
för medborgarna är ett av Europeiska unionens viktigaste mål.
Till detta mål hör en strategi för den inre säkerheten,
omfattande bevakningen av de yttre gränserna, men i lika hög
grad också en samarbetsmekanism som överskrider de yttre
gränserna. Jag upprepar förslaget.
När Finland förhandlade om EU-medlemskap 1992-1994 visade
unionen förståelse för de nordliga frågorna, och särskilt
för de avvikande förhållanden som gäller jordbruket i
Finland. Förhandlingarna var inte lätta, men vi nådde
slutligen ett tillfredsställande resultat. Förhandlingarna
gällde med andra ord särskilt utvidgningen av EU:s
bidragspolitik till att omfatta de nordliga medlemsländerna.
De nordiska ländernas anslutningsprocess lyfte fram ett vidare
perspektiv på den nordliga dimensionen, frågan om EU:s yttre
förbindelser i norr. Jag tog upp frågan i juni 1994 när jag
inför vår EU-anslutning talade vid universitetet i Dorpat. Jag
presenterade min bedömning av betydelsen av den då aktuella
EU-utvidgningen för Östersjöområdet och konstaterade:
"De nordiska ländernas anslutning till EU säkerställer
att EU får en nordisk dimension med hållbar utveckling.
Samtidigt skapas aldrig tidigare skådade möjligheter att
fastare koppla Ryssland till denna integrationsprocess. Utan
Rysslands insats och deltagande kommer utvecklingen oundvikligen
att bli ofullständig."
Finlands regering startade officiellt projektet "den
nordliga dimensionen" genom sitt initiativ hösten 1997.
Finland och Tyskland är de två medlemsländer i EU för vilka
relationerna med Ryssland genom tiderna varit av exceptionellt
stor betydelse. I den nya situationen måste också dessa
relationer allt mer ses ur EU:s perspektiv.
Vi har med tillfredsställelse noterat det stöd som Tyskland
givit vårt initiativ. Vi anser att ett helhetsbetonat sätt att
närma sig frågan om de nordliga områdena är av yttersta
betydelse när det gäller att stärka EU:s yttre ställning och
handlingsförmåga. EU:s yttre förbindelser och samarbete i de
nordliga områdena blir på så sätt konsekventa.
Rysslands situation jämförs ibland med östra Tysklands.
Betydande steg har tagits i integreringen av Tyskland, men det
har visat sig att processen kommer att ta åtminstone en
generation i anspråk. I Ryssland är övergången från
kommandosamhälle till demokratiskt styrd marknadsekonomi avgjort
svårare process.
Den politiska osäkerheten fortsätter i Ryssland, eftersom det
inte finns ett fungerande medborgarsamhälle i landet. Vi måste
förbereda oss på att Ryssland i framtiden blir en ännu större
utmaning för EU. Det är viktigt att ett balanserat nationellt
uppbyggnadsarbete får ett brett stöd i Ryssland och att de
positiva resultaten av de senaste årens reformer kan befästas.
Det är viktigt att Ryssland definierar sin internationella roll
i förändringarnas Europa på ett sätt som är ägnat att
stärka samarbetet.
Det ryska samhället befinner sig i en djup kris. Det ekonomiska
systemet är outvecklat. Penninghushållningen fungerar inte,
produktionssystemet har svårigheter och avsaknaden av ett
ordentligt transportsystem försvårar livsmedelsförsörjningen.
Problemen inom den offentliga ekonomin bara ökar svårigheterna.
Krisen kan övervinnas bara genom långsiktigt arbete. Ryssland
hotas nu också av en akut kris, en situation som landet måste
reagera på snabbt. Uppgifter som vi fått pekar på att Ryssland
kommer att behöva humanitär hjälp denna vinter. Finland har,
efter att ha fått en förfrågan, redan fattat beslut om
hjälpsändningar till närområdena. Också EU måste visa att
det finns beredskap för humanitära kriser, om en sådan
verkligen bryter ut i Ryssland. Naturligtvis behövs det också
bredare internationella insatser.
Med tanke på det internationella samfundet är det av yttersta
vikt att främja Rysslands medverkan, för att på så sätt
motverka uppkomsten av nya gränslinjer och ännu djupare
välfärdssklyftor i Europa.
EU:s yttre handlingsförmåga måste stärkas också inför den
kommande utvidgningen. Finland och Tyskland hör förmodligen
till de medlemsländer som tydligast uppfattat att ett stabilt
Europa förutsätter att unionen utvidgas österut. Förutom
ansökarländerna måste också EU vidta förberedelser inför
utvidgningen. En fråga som kräver uppmärksamhet är därför
EU:s beslutsprocess när det gäller de yttre förbindelserna.
Utmaningen är inte lätt, eftersom beslutsfattandet i ett
utvidgat EU måste bli effektivare än i den nuvarande unionen av
15 länder.
Vi måste granska unionens yttre verksamhet utgående från hur
konsekvent och ändamålsenlig den grundläggande
beslutsprocessen är. De beslut som fattats i Maastricht och
Amsterdam utgör en bra grund för utvecklingen. De leder oss
framåt. Ett särskilt ansvar för genomförandet av de reformer
om vilka avtalats i Amsterdam faller på Finland och Tyskland i
deras egenskap av kommande ordförandeländer.
Liksom alla andra fördrag som ingåtts inom ramen för det
internationella samarbetet är Maastricht och Amsterdam produkter
av sin tid och inte slutpunkter för utvecklingen. I
fortsättningen måste tillämpningsområdet för de beslut som
fattas med kvalificerad majoritet på ett kontrollerat sätt
kunna utvidgas i frågor som gäller den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Detta måste ske med respekt för
medlemsstaternas centrala nationella intressen.
De möjligheter som Amsterdamfördraget ger till effektivering av
verksamheten måste utnyttjas. I fråga om handelspolitiken är
inte ens det tillräckligt. Den borde i högre grad än tidigare
omfattas av gemenskapens befogenheter.
Den gemensamma valutan ställer förutom principiellt viktiga
också konkreta krav på unionens yttre verksamhet på den
internationella ekonomins fora. Unionen måste kunna utnyttja den
nya situationen effektivt. Euroområdet måste tala med en röst
när frågor som är viktiga för valutaområdet diskuteras på
internationella fora. Det skulle vara konsekvent och förnuftigt
med tanke på unionens institutionella system att
ordförandelandet och Europeiska centralbanken förde
euroområdets talan.
Tyskland tidigare förbundskansler Helmut Schmidt har sagt:
"Historien är inte en process som följer naturlagarna
eller kan tolkas med matematiska formler. När man talar om
Europas framtid rör man sig oundvikligen på ett område där
var och en är beroende av sin intuition, hur mycket än
prognoserna grundar sig på historiska fakta."
Möjligheternas tid håller på att öppna sig för oss.
Mina damer och herrar, må vi förlita oss på vår vision och
arbeta för den.