Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI DEN 26 SEPTEMBER PÅ ÜBERSEE-CLUB I HAMBURG


EUROPA MÅSTE FÖRNYAS INFÖR DET 21:a ÅRHUNDRADET
Europeiska unionens funktionsförmåga och internationella ställning måste stärkas

Det gläder mig att få tala här på den exklusiva Übersee-Club. Mellan Finland och hansastaden Hamburg finns sedan länge starka band. Idag är Östersjön åter ett hav som förenar staterna vid dess kuster. Hamburgs betydelse som Östersjöländernas port mot världen har accentueras ytterligare.

Återuppbyggnaden av det Europa som andra världskriget lagt i ruiner stödde sig på en stark vision om en integrerad världsdel. Det kalla krigets onaturliga gränslinje och Tysklands delning gjorde det omöjligt att utsträcka denna vision till hela Europa. Kommandosamhällenas fall för tio år sedan innebär en stor utmaning för integrationen. Denna utmaning har vi nu antagit. Nu, under denna pågående historiska brytningstid, förverkligas integrationspionjärernas, såsom t.ex. förbundskansler Konrad Adenauers, mest långtgående visioner om Europas framtid och grunderna för en hållbar fred. Europeiska unionen har blivit ankaret för stabiliteten i Europa. Samtidigt ökar förväntningarna på unionen. Den måste förnyas när Europa förändras.

Idag är hotet inte krig, men vi måste igen ta upp frågan om integrationens mål. Efter det kalla kriget har den världsomfattande tillväxten inom handels- och investeringssektorerna, globaliseringen, skapat nya växande marknader i olika delar av världen. Kapitalen rör sig fritt, knyter ekonomier till varandra, och verkningarna utsträcker sig snabbt till medborgarnas vardag. Den internationella ekonomin beter sig numera på ett sätt som de enskilda staterna inte kan styra.

Den förändrade världsekonomin är ytterligare ett motiv för den europeiska integrationen. En Europeisk union som är konsekvent i sina yttre relationer och som stöder sig på en gemensam valuta är vår världsdels vägande svar på globaliseringens utmaningar. Det har vi mitt i osäkerheten blivit allt mer övertygade om.

President Urho Kekkonen talade här vid samma forum år 1979. Han underströk likheten i våra länders grundläggande mål - fredens, säkerhetens och samarbetets Europa. Samtidigt konstaterade han att Finlands väg på många sätt skiljde sig från Förbundsrepubliken Tysklands väg.

Idag, två årtionden senare, har våra vägar förenats. Vi hör från och med nästa år till samma euroområde, som genom Finland sträcker sig till norra Europa. Ett nytt blad i historien vänds.

I början av nästa år blir Tyskland ordförande för Europeiska unionen. Ett halvt år senare faller detta ansvar för första gången på Finland.

Våra båda ordförandeskapsperioder infaller under en tid då Europeiska unionens utveckling befinner sig vid en vändpunkt och den kraftiga förändringsvågen i världen efter det kalla kriget fortsätter.

Trots detta finns det ingen gemensam uppfattning om hur Europeiska unionen skall utvecklas. En sådan måste dock sökas målmedvetet.

När Finland anslöt sig till EU i början av 1995 visste vi att unionens kurs var färdigt utstakad för de närmaste åren. En egen insats gjorde vi vid den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i fjol. Det måste erkännas att man i vissa centrala frågor inte tillräckligt målmedvetet lyckades förnya unionen i Amsterdam.

Integrationen är inte längre enbart svaret på det förflutnas utmaningar – en reaktion på andra världskrigets hårda läxa. Fred mellan medlemsländerna och medborgarnas välfärd är fortfarande utgångspunkten för den europeiska integrationen, men vid sidan av dem uppstår nya mål.

Intensifieringen av integrationen har ökat unionens yttre betydelse – och denna betydelse begränsas inte till Europa. Unionen håller på att bli en betydande ekonomisk och politisk faktor överallt i världen. Särskilt införandet av ett gemensamt valutaområde ökar förväntningarna på unionen. EU:s betydelse för hela Europas utveckling är nu obestridlig.

EU måste nu axla ett större ansvar som främjare av säkerhet, stabilitet och välfärd. Vi måste kunna göra allt mer målmedvetna och konsekventa insatser för att lösa de globala problemen. Detta förutsätter en förnyelse av unionen samt tätare kontakter med världspolitikens övriga aktörer.

Till denna fråga ansluter sig det förslag om ett toppmöte mellan EU, Ryssland och USA som jag lade fram 1995. Ett sådant möte skulle vara ett sätt att stärka unionens status. Ett samarbete mellan de nämnda aktörerna är motiverat i många frågor, t.ex. brottsbekämpning, miljövård och kärnsäkerhet.

Det har varit skakande att se hur man i Europa fortfarande tar till vapen för att lösa konflikter. Många kan fråga sig vilken funktion EU har om inte unionen och dess medlemsländer effektivt kan ingripa i kriser i sina närområden, t.ex. av det slag som nu skakar Bosnien, Kosovo och Albanien.

Jag anser att det är vår plikt att ärligt och öppet svara också på denna utmaning. Unionen har inte ännu varit mogen för den uppgiften.

Tyskland har gjort en viktig insats när det gällt att utveckla unionens krishantering. Också Finland har tillsammans med Sverige betonat betydelsen av unionens förmåga att hantera kriser. Vi har lagt fram förslag vilkas huvudsakliga innehåll står att läsa i Amsterdamfördraget. Fördraget ger unionen beredskap för militär krishantering, och är ägnat att öka unionens trovärdighet i avgörande grad.

I fortsättningen måste vi se till att unionen när Amsterdamfördraget träder i kraft påtar sig den roll och sköter de krishanteringsuppgifter som den har åtagit sig i och med fördraget. Fördraget medför bättre möjligheter till humanitär hjälp och räddningshjälp samt olika former av fredsbevarande insatser. Nu behövs verklig enighet medlemsländerna emellan. Säkerheten rubbas när det förekommer interna militära kriser i en stat. Detta är verklighet framför allt på Balkan och i Kaukasus-regionen.

Jag tar krisen i Kosovo som exempel. I samband med den har det internationella samfundet axlat sitt ansvar bl.a. genom en kontaktgrupp. Europeiska unionen är här företrädd bara av de stora medlemsländerna. Också ordförandelandet har fått delta i diskussionerna. Några EU-länder har kritiserat denna typ av samarbete och ansett att det kan försvaga sammanhållningen i unionen och de små medlemsländernas ställning.

Min egen åsikt är att vi måste vara realistiska. Detta slags samarbete har använts och kommer troligen att användas också i framtiden. Kriser som Kosovokrisen kräver att stora stater, Ryssland och USA medräknade, samarbetar sinsemellan. I det avseendet kan kontaktgruppens berättigande i sig inte ifrågasättas.

Det internationella samfundet får inte tillåta att våld förekommer någonstans. Försvar av gemensamma värden stärker det internationella samarbetet. För att kriser som Kosovokrisen skall kunna hanteras och lösas är Rysslands stöd viktigt när man fattar beslut om gemensamma åtgärder i FN. Sprickor i en enad front befordrar fortsatta etniska förföljelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

I framtiden måste vårt mål vara att unionen talar med en röst i sammanhang av detta slag. Situationen idag är den att unionen förmedlar sina gemensamma ställningstaganden med hjälp av de medlemsländer som deltar i processen. Det är viktigt att unionen och då också alla medlemsländer på förhand kan utforma sig en egen ståndpunkt och linje i dessa frågor.

I och med att hotbilderna förändras behövs en mera omfattande ansvarsfördelning mellan länder och världsdelar än tidigare. EU måste i många frågor ha en konstruktiv roll vid sidan om USA, både i de västra delarna av Balkan-halvön och i Mellanöstern. Samtidigt måste vi komma ihåg att NATO:s förnyade strukturer utgör en viktig grund för det militära samarbetet. Bara en starkare och i sin utrikespolitik handlingskraftigare union, som vid behov också svarar för militära insatser i krissituationer, kan för USA vara en beaktansvärd kompanjon och någon att dela ansvaret med.

De militära kriserna i vår världsdel är ändå bara ett av de hot som idag påverkar vår säkerhet. Innehållet i begreppet säkerhet förändras och utvidgas. Flyktingströmmar, miljökatastrofer, terrorism och organiserad brottslighet är hot som måste bekämpas med andra medel än traditionell säkerhetspolitik. Samtidigt kan vi lägga märke till att flera av dessa nya hotbilder är en följd av just kriser som de i Albanien och Kosovo, vilkas verkningar också når Tyskland och Finland.

Europeiska unionen måste kunna svara på dessa nya utmaningar. Unionen är redan nu en central aktör när det gäller de världsomfattande miljöförhandlingarna, avregleringen av världsmarknaden samt u-landshjälpen. Unionens positiva och konstruktiva globala roll är såtillvida redan ett faktum. Nu kan denna roll förstärkas.

Den gemensammma utrikes- och säkerhetspolitik som Maastrichtfördraget stakade ut har bibehållits som ett samarbete mellan staterna. Unionens externa relationer är dock en kombination av gemenskapspolitik och mellanstatligt samarbete.

De externa relationerna måste granskas ur en praktisk synvinkel och med hänsyn till faktorer som effektivitet och principfasthet. Avtalade strategier måste sättas i verket effektivt. Samarbetet måste bli tätare och unionens verksamhet måste vara konsekvent.

Också i de rättsliga och interna frågor som ansluter sig till EU:s yttre verksamhet måste man eftersträva en konsekventare och effektivare linje. Vi är alla chockade över den senaste tidens utveckling i riktning mot en allt råare brottslighet. Barn utsätts allt oftare för brott. Vi får inte acceptera gatuvåldet. Europas säkerhet är medborgarnas säkerhet.

I mitt Berliner Rede i våras betonade jag att en säker vardag för medborgarna är ett av Europeiska unionens viktigaste mål. Till detta mål hör en strategi för den inre säkerheten, omfattande bevakningen av de yttre gränserna, men i lika hög grad också en samarbetsmekanism som överskrider de yttre gränserna. Jag upprepar förslaget.

När Finland förhandlade om EU-medlemskap 1992-1994 visade unionen förståelse för de nordliga frågorna, och särskilt för de avvikande förhållanden som gäller jordbruket i Finland. Förhandlingarna var inte lätta, men vi nådde slutligen ett tillfredsställande resultat. Förhandlingarna gällde med andra ord särskilt utvidgningen av EU:s bidragspolitik till att omfatta de nordliga medlemsländerna.

De nordiska ländernas anslutningsprocess lyfte fram ett vidare perspektiv på den nordliga dimensionen, frågan om EU:s yttre förbindelser i norr. Jag tog upp frågan i juni 1994 när jag inför vår EU-anslutning talade vid universitetet i Dorpat. Jag presenterade min bedömning av betydelsen av den då aktuella EU-utvidgningen för Östersjöområdet och konstaterade:

"De nordiska ländernas anslutning till EU säkerställer att EU får en nordisk dimension med hållbar utveckling. Samtidigt skapas aldrig tidigare skådade möjligheter att fastare koppla Ryssland till denna integrationsprocess. Utan Rysslands insats och deltagande kommer utvecklingen oundvikligen att bli ofullständig."

Finlands regering startade officiellt projektet "den nordliga dimensionen" genom sitt initiativ hösten 1997.

Finland och Tyskland är de två medlemsländer i EU för vilka relationerna med Ryssland genom tiderna varit av exceptionellt stor betydelse. I den nya situationen måste också dessa relationer allt mer ses ur EU:s perspektiv.

Vi har med tillfredsställelse noterat det stöd som Tyskland givit vårt initiativ. Vi anser att ett helhetsbetonat sätt att närma sig frågan om de nordliga områdena är av yttersta betydelse när det gäller att stärka EU:s yttre ställning och handlingsförmåga. EU:s yttre förbindelser och samarbete i de nordliga områdena blir på så sätt konsekventa.

Rysslands situation jämförs ibland med östra Tysklands. Betydande steg har tagits i integreringen av Tyskland, men det har visat sig att processen kommer att ta åtminstone en generation i anspråk. I Ryssland är övergången från kommandosamhälle till demokratiskt styrd marknadsekonomi avgjort svårare process.

Den politiska osäkerheten fortsätter i Ryssland, eftersom det inte finns ett fungerande medborgarsamhälle i landet. Vi måste förbereda oss på att Ryssland i framtiden blir en ännu större utmaning för EU. Det är viktigt att ett balanserat nationellt uppbyggnadsarbete får ett brett stöd i Ryssland och att de positiva resultaten av de senaste årens reformer kan befästas. Det är viktigt att Ryssland definierar sin internationella roll i förändringarnas Europa på ett sätt som är ägnat att stärka samarbetet.

Det ryska samhället befinner sig i en djup kris. Det ekonomiska systemet är outvecklat. Penninghushållningen fungerar inte, produktionssystemet har svårigheter och avsaknaden av ett ordentligt transportsystem försvårar livsmedelsförsörjningen. Problemen inom den offentliga ekonomin bara ökar svårigheterna.

Krisen kan övervinnas bara genom långsiktigt arbete. Ryssland hotas nu också av en akut kris, en situation som landet måste reagera på snabbt. Uppgifter som vi fått pekar på att Ryssland kommer att behöva humanitär hjälp denna vinter. Finland har, efter att ha fått en förfrågan, redan fattat beslut om hjälpsändningar till närområdena. Också EU måste visa att det finns beredskap för humanitära kriser, om en sådan verkligen bryter ut i Ryssland. Naturligtvis behövs det också bredare internationella insatser.

Med tanke på det internationella samfundet är det av yttersta vikt att främja Rysslands medverkan, för att på så sätt motverka uppkomsten av nya gränslinjer och ännu djupare välfärdssklyftor i Europa.

EU:s yttre handlingsförmåga måste stärkas också inför den kommande utvidgningen. Finland och Tyskland hör förmodligen till de medlemsländer som tydligast uppfattat att ett stabilt Europa förutsätter att unionen utvidgas österut. Förutom ansökarländerna måste också EU vidta förberedelser inför utvidgningen. En fråga som kräver uppmärksamhet är därför EU:s beslutsprocess när det gäller de yttre förbindelserna. Utmaningen är inte lätt, eftersom beslutsfattandet i ett utvidgat EU måste bli effektivare än i den nuvarande unionen av 15 länder.

Vi måste granska unionens yttre verksamhet utgående från hur konsekvent och ändamålsenlig den grundläggande beslutsprocessen är. De beslut som fattats i Maastricht och Amsterdam utgör en bra grund för utvecklingen. De leder oss framåt. Ett särskilt ansvar för genomförandet av de reformer om vilka avtalats i Amsterdam faller på Finland och Tyskland i deras egenskap av kommande ordförandeländer.

Liksom alla andra fördrag som ingåtts inom ramen för det internationella samarbetet är Maastricht och Amsterdam produkter av sin tid och inte slutpunkter för utvecklingen. I fortsättningen måste tillämpningsområdet för de beslut som fattas med kvalificerad majoritet på ett kontrollerat sätt kunna utvidgas i frågor som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta måste ske med respekt för medlemsstaternas centrala nationella intressen.

De möjligheter som Amsterdamfördraget ger till effektivering av verksamheten måste utnyttjas. I fråga om handelspolitiken är inte ens det tillräckligt. Den borde i högre grad än tidigare omfattas av gemenskapens befogenheter.

Den gemensamma valutan ställer förutom principiellt viktiga också konkreta krav på unionens yttre verksamhet på den internationella ekonomins fora. Unionen måste kunna utnyttja den nya situationen effektivt. Euroområdet måste tala med en röst när frågor som är viktiga för valutaområdet diskuteras på internationella fora. Det skulle vara konsekvent och förnuftigt med tanke på unionens institutionella system att ordförandelandet och Europeiska centralbanken förde euroområdets talan.

Tyskland tidigare förbundskansler Helmut Schmidt har sagt:

"Historien är inte en process som följer naturlagarna eller kan tolkas med matematiska formler. När man talar om Europas framtid rör man sig oundvikligen på ett område där var och en är beroende av sin intuition, hur mycket än prognoserna grundar sig på historiska fakta."

Möjligheternas tid håller på att öppna sig för oss.

Mina damer och herrar, må vi förlita oss på vår vision och arbeta för den.