Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENTS ÖPPNINGSTAL
VID INSTITUTE FOR EAST-WEST STUDIES SEMINARIUM
I S:t PETERSBURG DEN 8.10.1998

Den nya situation som uppkom efter det kalla kriget har varit en stor andlig utmaning. Gamla konster och prognoser är inte längre till någon hjälp. I brytningstider är förmågan till kreativ analys och ett gott kontaktnät verkliga tillgångar. Institute for East-West Studies har under snart två årtionden framgångsrikt fyllt denna uppgift. Det är en angenäm uppgift att få hålla ett anförande vid detta seminarium i S:t Petersburg.

Många band knyter staden S:t Petersburg till Finlands historia. Peter den stores beslut att förlägga Rysslands nya huvudstad till Nevadeltat på kungadömet Sveriges mark inledde Finlands utveckling mot självständighet. När Alexander I, kejsare av Ryssland och storfurste av Finland, tillsammans med det autonoma Finlands senat i början av 1800-talet lät bygga Helsingfors monumentala centrum var S:t Petersburg förebilden.

Pusjkin skrev att grundandet av S:t Petersburg var som att "hugga upp ett fönster mot Europa". Den kortaste och rakaste vägen från Ryssland till Europa går åter via S:t Petersburg. Idag är framför allt Finland det fönster som Pusjkin talade om. EU:s yttre gräns, på endast drygt hundra kilometers avstånd från S:t Petersburg, är idag Rysslands viktigaste väg till Europas marknader.

Den ekonomiska krisen i Ryssland i kombination med de globala ekonomiska problemen stärker premissen bakom det EU-intiativ som blivit känt under namnet "den nordliga dimensionen". Premissen kan uttryckas med två ord – ömsesidigt beroende. Inte heller en stat av Rysslands storlek kan längre undgå att påverkas av utvecklingen i Asien eller Europa. Globaliseringen är varken en välsignelse eller en förbannelse utan ett faktum och verkningarna är kännbara på alla områden.

Jag lade fram EU-perspektivet "den nordliga dimensionen" i ett tal i universitetsstaden Dorpat i Estland 1994. Nu håller den nordliga dimensionen på att bli en del av Europeiska unionens politik. Finland kommer under sin ordförandeperiod hösten 1999 att satsa stort på att utveckla EU:s Rysslandspolitik. Samtidigt arbetar vi också för ett trepartssamarbete mellan EU, Ryssland och USA i frågor som kärnsäkerheten och kampen mot den organiserade brottsligheten.

Enligt Finlands och EU:s bedömning klarar Ryssland den nuvarande ekonomiska krisen bäst genom att upprätthålla en ekonomisk växelverkan med omvärlden. En ökning av exportinkomsterna förutsätter investeringar i produktionen, vilket i sin tur kräver en radikal förbättring av förutsättningarna för investeringar i Ryssland. Bara genom att öka inkomsterna kan Ryssland bygga ny industri, förnya infrastrukturen och sköta sin skuld. Förutsättningarna för en ekonomisk utveckling blir märkbart bättre om verksamhetsmöjligheterna för utländska företag är sådana att de kan göra investeringar och samtidigt föra med sig nytt kunnande. Man löser inte ekonomiska kriser genom att dra in ekonomiska kontakter utan genom att utöka dessa kontakter.

Det är en gammal sanning att endast arbete och sparsamhet alstrar välstånd. En fungerande marknadsekonomi förutsätter förr eller senare en rättsstat som stöder sig på ett demokratiskt medborgarsamhälle. Ryssland, som är rikt på naturtillgångar och har en hög utbildnings- och forskningsnivå, har förutsättningarna för att vända utvecklingen och börja öka sitt välstånd.

EU är Rysslands viktigaste handelspartner. Genom Polens och de baltiska ländernas medlemskap kommer kontaktytan mellan EU och Ryssland att öka ytterligare. Införandet av euron, EU:s gemensamma valuta, vid årsskiftet innebär att denna valuta också blir en central faktureringsvaluta i Rysslands utrikeshandel. Finland för med sig euroområdet till norra Europa. Euroområdet har redan nu genererat stabilitet som också avspeglar sig i omgivningen.

Det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan Europa och Ryssland är mångsidigt. Jag betonar säkerheten och de nya aspekterna på säkerheten. Finska vikens ekologi och säkerheten vid Leningrads kärnkraftverk är för Finlands del exempel härpå. Europas ökade behov av gasimport berättar åter om ett ömsesidigt beroende som öppnar betydande möjligheter till ekonomiskt utbyte. Partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland utgör en grund för handel, investeringar och ekonomiskt samarbete. Det är viktigt att avtalet fås att fungera i praktiken.

Gränsen mellan Finland och Ryssland, som tills vidare är EU:s och Rysslands enda gemensamma gräns, är ett framtidslaboratorium. Vi är med all orsak stolta över samarbetet mellan våra länders gränsmyndigheter och ordningen i gränsområdet. Vi är också tillfreds med att Finland har kunnat vara med och hjälpt Estland att skapa en gränsbevakning som uppfyller europeiska normer. För närvarande satsar vi tillsammans med Europeiska gemenskapernas kommission på att utveckla Lettlands och Litauens gränsbevakning.

Vid Finlands gräns har också ett banbrytande tullsamarbete inletts. Finlands och EU:s mål är en fungerande och säker gränsordning, vilket är ett villkor för de ökande ekonomiska kontakterna. Detta förutsätter klara spelregler och respekterande av rättsstatens principer. EU och Finland är beredda att stöda Ryssland i utvecklandet av ett modernt tullväsen som uppfyller de europeiska normerna. Det finns utrymme för endast två myndigheter vid gränsen – en gränsbevakning som ansvarar för riksgränsens säkerhet och ett tullväsen som övervakar spelreglerna för utrikeshandeln.

Vårt samarbete med Ryssland har redan länge omfattat ett vidsträckt område. Det nya Ryssland är ett öppet Ryssland. Affärsmän reser och idkar handel i hela riket. Det ekonomiska samarbetet har öppnat direkta kontakter till Ryska federationens subjekt. Människor, varor och kapital rörde sig fritt över tullgränsen mellan storfurstendömet Finland och kejsardömet ända fram till 1917. Bolsjevikernas seger i Ryssland och Finlands självständighet innebar ett avbrott på nästan tre årtionden för alla gränsöverskridande kontakter. Efter andra världskriget öppnades gränsen först för godstrafik och senare, ensidigt, också för persontrafik. Först nu, efter en över sjuttio år lång paus, är gränsen mellan våra länder igen öppen för växelverkan mellan finländare och ryssar.

Beslut som inte behöver fattas på högsta nivå flyttas nedåt. Detta är genuint europeiskt och överensstämmer med EU:s närhetsprincip. Den stabiliserande kraften i Ryska federationen är fördelningen av ansvar och bördor mellan centra och regioner. Det har sommarens kris visat. Aldrig tidigare har Ryssland haft regionala ledare, guvernörer, som valts genom direkta val och som ansvarat för sina handlingar inför väljarna.

Regionalt samarbete är naturligt för EU. Kommissionen deltar redan nu i Östersjörådets och Barents euroarktiska råds arbete. Finland har i snart tio år haft direkta kontakter med ledningen och befolkningen i sina grannområden. Kontakterna grundar sig på det närområdesavtal mellan Finland och Ryssland som slöts 1992 och som har fungerat väl. De direkta kontakterna med Ryssland har skapat en helt ny form av umgänge. Vi har återknutit de kontakter som avbröts av revolutionen och krigen.

När guvernören i Murmansk- eller Kaliningrad-området eller stadsdirektören i Viborg eller Svetogorsk vänder sig till sina finländska grannar, ringer han till bekanta samarbetspartner som han har lärt sig att lita på. Orsaken till samtalen är klar: Ansvaret tynger och guvernörerna och stadsdirektörerna vill säkerställa att den mest sårbara delen av befolkningen skall klara vintern.

Det finns ingen återvändo till det gamla. Finland vill inom ramen för EU satsa på utvecklandet av regional- och lokalförvaltningen i Ryssland. Det är ett led i uppbyggandet av en rättsstat, en process som också det nya Ryssland frivilligt bundit sig till och som särskilt Europarådet understöder.

De direkta kontakterna över gränserna berättar om en historisk utveckling som fört med sig stabilitet i det Europa som härjats av två världskrig. Att gränshindren blivit lägre är ett av den efterkrigstida europeiska integrationens främsta vinningar.

Finlands historiska erfarenheter komprimeras i det självklara umgänget och handeln med Ryssland. Detta utgör också kärnan i den tanke som vi kallar för Finlands europeiska kall – att förhindra att det uppstår nya gränser. De ökande kontakterna mellan EU och Ryssland och ett långsiktigt ekonomiskt samarbete minskar de existerande klyftorna.

Under den pågående historiska brytningstiden kommer Europa att integreras. Finland och det internationella samfundet stöder ett enigt Ryssland på dess väg mot demokrati och rättssamhälle. Så skapas förutsättningar för en fungerande federation. Fenomen som leder till disintegration och sönderfall kan bäst förebyggas genom att regionernas förutsättningar och skyldigheter att verka som subjekt i federationen utvecklas, genom planlagd decentralisering.

Här i S:t Petersburg – den europeiska metropolen – kan man förnimma att också Ryssland kommer att finna sin plats i det nya Europa.