Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL VID FÖRENINGEN SUOMALAINEN LAKIMIESYHDISTYS 100-ÅRSJUBILEUM den 23 oktober 1998

Finlands rättskultur i den internationaliserade världen

Rätten och demokratin har nära anknytning till varandra. Rätten lever i kraft av individen och är till för individen. Rätt och rättvisa blir verklighet i händerna på en kvalificerad juristkår. Föreningen Suomalainen Lakimiesyhdistys 100-årsjubileum är en betydelsefull milstolpe. Föreningen spelar en viktig roll i vårt lands historia och i skapandet av rättsstaten Finland. De personer som formulerat vår statsförfattning och de övriga centrala lagarna har i likhet med många av förgrundsfigurerna i vår republik och dess rättsliv verkat aktivt i föreningen.

Jag ämnar idag tala om de styrkefaktorer som är utmärkande för Finlands rättskultur i dagens internationaliserade värld. Jag har redan tidigare i många sammanhang kunnat erfara hur stor betydelse rätten har när det gäller upprätthållandet och stärkandet av freden, den internationella säkerheten samt, också helt generellt, tryggandet av en hållbar utveckling.

Under de senaste åren har det blivit allt uppenbarare att ett öppnande av de rättsliga sambanden är en nödvändighet för att de kulturella och ekonomiska relationerna, och det internationella umgänget över huvud taget, skall kunna byggas på hållbar basis. Finland deltar i dag aktivare än tidigare också i den internationella debatten om människorättsfrågor.

Den finländska juristkårens sakkunskap anlitas i detta nu för internationella uppdrag på mycket krävande nivå. Samtidigt som detta har öppnat nya perspektiv, ställs juristkåren även inför ökade krav. Utöver god yrkesskicklighet och goda språkkunskaper behövs det talang och förmåga att i korstrycket mellan olika kulturer och rättssystem uppnå resultat som alla kan acceptera samt att tillämpa gemensamt överenskomna internationella normer också på nationell nivå.

De mänskliga rättigheterna inklusive minoriteternas rättigheter, flerpartidemokratin och rättsstatsprincipen har under de senaste decennierna utkristalliserat sig som de centrala aspekterna såväl vad gäller det mellanstatliga umgänget som i fråga om regeringarna i deras förhållande till de egna befolkningarna. Säkerheten måste i dag uppfattas som ett vidsträckt begrepp, en helhet som når utöver de militära faktorerna och som inbegriper också den demokratiska dimensionen och de mänskliga rättigheterna. En hållbar säkerhet är otänkbar utan mänskliga rättigheter.

Vi kan inte kräva mera av andra än vi själva på nationell nivå är färdiga att förbinda oss till. Vårt reformerade system vad gäller de grundläggande fri- och rättigheterna erbjuder en stabil bas när vi på internationell nivå vill agera för främjande och stärkande av de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter.

Vår rättsordning och dess centrala principer är resultatet av en utveckling som omspänner många århundraden. De är en del av vår historia och de utgör hela nationens gemensamma arv. Redan långt före det självständiga Finlands tillkomst deltog företrädare för vårt eget land på jämlik bas och sida vid sida med företrädarna från de övriga delarna av riket i lagstiftningsarbetet i Sveriges riksdag och i utvecklandet av rättsordningen.

När Finland som en följd av 1808-1809 års krig separerades från Sverige fick vi ett eget rättssystem som Rysslands kejsare förband sig att upprätthålla. Nationen tog detta rättssystem till sig - att ersätta det med ett annat system hade utan tvekan mött stort motstånd.

Finlands rättssystem är starkt förankrat i det nordiska rättsmedvetandet och den nordiska rättstraditionen. Medborgarnas grundläggande friheter och respekten för dem har därmed en lika stabil position och tradition i Finlands rättssystem som i de andra nordiska länderna. Det intensiva samarbete som de nordiska länderna länge har bedrivit på lagstiftningens område kan betecknas som unikt i hela världen.

Nationernas förbund var den första internationella organisationen i vars verksamhet Finland medverkade som självständig stat. I anslutning till Nationernas förbund arbetade en internationell permanent domstol. Till domare i denna domstol utsågs 1938 den kände finländske experten i internationell rätt och tidigare statsministern Rafael Erich. Erich hann dock inte verka som medlem av domstolen - hösten 1939 utbröt vinterkriget och den 1 januari 1940 upphörde domstolens verksamhet.

Under den tid Förenta Nationerna existerat har många finländska jurister utsetts till viktiga poster, där de med utgångspunkt i Finlands egen rättstradition och lagstiftning kunnat påverka utvecklandet av den internationella rätten i riktning mot ett främjande av de mänskliga rättigheterna och social rättvisa. I detta sammanhang vill jag särskilt nämna vicehäradshövding Helvi Sipilä, professor Erik Castrén, professor Bengt Broms och justitierådet E.J. Manner. Vid sidan av dessa har ett flertal finländska jurister under de senaste åren inom ramen för det internationella samarbetet aktivt bidragit till utarbetandet av nya instrument avsedda att öka skyddet av de mänskliga rättigheterna och att förbättra situationen för olika minoriteters del. Dessa jurister tecknar samtidigt ute i världen en bild av Finland som ett land där de nämnda rättigheterna respekteras och efterföljs.

Vid sammankallandet av Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa 1975 spelade Finland en avgörande roll. Konferensens slutdokument har på ett anmärkningsvärt sätt främjat respekten för de mänskliga rättigheterna. Som en följd av slutdokumentet uppstod i framför allt de öst- och centraleuropeiska socialistiska länderna s.k. Helsingforsgrupper, som krävde att regeringarna i dessa länder skall iaktta de principer om de mänskliga rättigheterna som formulerats i KSSE:s slutdokument. Härigenom sammankopplades Helsingfors och Finland med främjandet av de mänskliga rättigheterna, trots att Finland inte uttryckligen hade satsat på främjandet av just dessa principer vid själva konferensen. I oktober 1989 föll Berlinmuren och en månad senare antog KSSE-statscheferna vid ett möte i Paris den s.k. Parisstadgan. De här två händelserna kom att inleda en ny epok i Europas historia.

Året 1989 innebar i många avseenden en vattendelare med tanke på Finlands aktivare medverkan i främjandet av de mänskliga rättigheterna. I och med att Finland anslöt sig till Europarådet och därmed också Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna kom revideringen av den finländska människorättskulturen igång på allvar. Antagandet av konventionen förutsatte avsevärda ändringar i vår lagstiftning. Utöver det tillsatte statsrådet 1989 kommittén för grundläggande fri- och rättigheter under ledning av överdirektör K.J. Lång. Med utgångspunkt i det arbete som denna kommitté och arbetsgruppen för grundläggande fri- och rättigheter - den sistnämnda leddes av president Pekka Hallberg - hade utfört ändrades regeringsformen 1995 genom en precisering och utvidgning av de i grundlagen tryggade grundläggande fri- och rättigheterna på det sätt som hade utstakats i de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna.

De central- och östeuropeiska staterna såg i Europarådet en organisation som å ena sidan kunde hjälpa dem att på ett t.o.m. mycket konkret sätt bygga upp ett nytt samhällssystem samt å andra sidan kunde öppna dörrarna för dem till de europeiska demokratiernas statssamfund. Ingen blir dock automatiskt medlem av Europarådet. Ansökarstaterna måste förbinda sig att respektera de europeiska värderingarna, flerpartidemokratin, rättsstatsprincipen samt de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

På begäran av Europarådet har vi för de baltiska länderna, Ryssland och Georgien arrangerat utbildning i frågor som gäller anslutningen till Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Europarådet har också på många andra sätt använt sig av finländarnas juridiska sakkunskap - bl.a. Tarja Halonen och Gunnar Jansson har konsulterats. Finländska jurister har varit, och är alltjämt, verksamma i olika juridiska uppdrag inom organisationen - som exempel kan här nämnas de projekt som syftar till att skapa nya grunder för samhällena i de forna socialistländerna. Inom ramen för projekten har man utrett förutsättningarna för medlemskap, lagt fram förslag till sådana bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna som bör ingå i nya grundlagar, bistått med råd om organiseringen av kommunalförvaltningen och utarbetandet av lagstiftning inom den kommunala sektorn samt utbildat domare och andra personer som är involverade i rättssäkerhetsmaskineriet. Finländska experter har likaså bistått vid utarbetandet av lagstiftning som gäller tryggandet av minoriteternas ställning och medborgarorganisationernas verksamhet ävensom de sociala rättigheterna.

Finlands mål är att främja de mänskliga rättigheterna överallt i världen. De mänskliga rättigheterna utgör inga separata fenomen, utan är intimt förknippade med sakkomplexet internationella relationer och internationellt samarbete. Att stater sinsemellan enas om att respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen är dock inte allena saliggörande. Det behövs också effektiva uppföljningssystem, med vilkas hjälp man kan följa de enskilda staternas beteende. Finlands representanter har - och härvid har utrikesminister Tarja Halonen t.o.m. varit initiativtagare - aktivt varit med och skapat olika uppföljningssystem inom Europarådet, system som kompletterar det arrangemang FN praktiserar för övervakandet av de mänskliga rättigheterna.

De internationella normerna gällande de mänskliga rättigheterna påverkar Finlands lagstiftning och avgörandena i våra domstolar. Finland rapporterar följaktligen regelbundet till FN:s och Europarådets övervakningsorgan om situationen för vår nationella lagstiftnings del. De här rapporterna har väckt positiv respons. Den finländska praxis, enligt vilken medborgarorganisationerna bereds möjlighet att diskutera tillämpningen av konventionerna om de mänskliga rättigheterna i Finland, har ansetts exemplarisk.

Av tradition har de internationella domstolarna avgjort de mellanstatliga tvisterna. Genom Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna gavs individerna år 1950 en historisk möjlighet att i en internationell domstol väcka talan mot sin egen regering. För första gången i mänsklighetens historia gav staterna en oberoende internationell domstol bindande befogenhet att pröva och avgöra sådana påståenden om konventionsförseelser som riktats mot dem. Europarådets ministerkommitté kontrollerar också att domstolens domar verkställs. Vidare kan ministerkommittén förutsätta s.k. generella åtgärder, inklusive ändringar i lagstiftningen. I ljuset av domstolens avgöranden försöker de finländska myndigheterna se över sina egna åtgärder och korrigera uppdagade brister.

Den enskilda individens möjlighet att över rättskränkningar som man personligen upplevt anföra besvär hos internationella organ har hittills gällt enbart medborgarrättigheter och politiska rättigheter. Finland har av tradition betraktat de mänskliga rättigheterna som en bredspektrig helhet. Styrkan i det finländska systemet gällande de grundläggande fri- och rättigheterna ligger bl.a. däri, att individernas frihet, trygghet och rätt att delta i det samhälleliga beslutsfattandet samt deras ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter liksom de till miljön relaterade rättigheterna kan behandlas som en enda helhet.

Den globalitet, odelbarhet och jämbördighet som gäller alla mänskliga rättigheter är internationellt erkänd. Jag anser det uppmuntrande att man numera har börjat diskutera också ett stärkande av de internationella konventioner som avser de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna. I Europarådet har man redan tagit ett konkret steg i den här riktningen: vid ingången av juli trädde det tilläggsprotokoll till Europeiska sociala stadgan i kraft som gäller s.k. kollektivt klagomålsförfarande. De internationella och nationella arbetsmarknadsorganisationerna och andra medborgarorganisationerna kan i framtiden medverka i tillsynen över de sociala rättigheterna genom att anföra klagomål hos Europarådet i sådana fall där de anser att stadgan har iakttagits på ett otillfredsställande sätt i någon konventionsstat. Vid åstadkommandet av systemet med kollektivt klagomålsförfarande har Finlands insats varit av central betydelse.

I motsats till hur det var på Rafael Erichs tid eller låt oss säga för bara ca tio år sedan är de internationella domstolarna i dag en del av mången jurists vardag i någon av de roller som juristen av tradition spelar t.ex. i egenskap av privat part, juridisk företrädare för Finlands regering eller en internationell organisation eller domare i en domstol. Finland har kunnat erbjuda högt kvalificerade jurister för internationella domarvärv: Raimo Pekkanen och Matti Pellonpää i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Leif Sevón och Virpi Tiili i Europeiska gemenskapernas domstol samt Bengt Broms i skiljedomstolen mellan Förenta staterna och Iran.

I Amsterdamfördraget binder sig Europeiska unionen till principen om respekterandet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Den reform gällande de grundläggande fri- och rättigheterna som Finland genomförde 1995 påverkade för sin del innehållet i Amsterdamfördraget. I förhandlingarna om fördraget föreslog Finland en bestämmelse som i hög grad motsvarar det reviderade och omfattande förbud mot diskriminering som har följande ordalydelse i 5 § i regeringsformen för Finland:

Ingen får utan godtagbart skäl ges en annan ställning på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som hänför sig till hans person.

Amsterdamfördraget innehåller numera en bestämmelse som på de flesta punkter stämmer överens med ovan återgivna paragraf och som nästa år, när fördraget träder i kraft, blir en del av unionsrätten.

Vår reform gällande de grundläggande fri- och rättigheterna var epokgörande i många avseenden och den har otvivelaktigt utvecklat vår kultur vad de mänskliga rättigheterna beträffar. De grundläggande fri- och rättigheterna omfattar nu alla individer inom ramen för Finlands jurisdiktionsområde. Bestämmelsernas tillämpningsområde utvidgades väsentligt i och med att man vid sidan av de traditionella medborgerliga rättigheterna tog in också ekonomiska, sociala och kulturella grundläggande rättigheter. Exempelvis minoriteternas rättigheter har numera formulerats på ett sätt som t.o.m. väckt positivt internationellt uppseende. Att de grundläggande fri- och rättigheternas status stärktes är likaså anmärkningsvärt. I 16 a § regeringsformen sägs att det allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna respekteras. Denna utgångspunkt bör man förhålla sig seriöst till. Ett reellt respekterande av de grundläggande fri- och rättigheterna kräver aktiva åtgärder från det allmännas sida.

Stärkandet av vår egen människorättskultur ger oss möjligheter att på bredare basis än tidigare erbjuda också andra samarbete och stöd. Finlands erfarenheter och sakkunskap inom den juridiska sektorn är för närvarande föremål för stort intresse. Stärkandet av de mänskliga rättigheterna inklusive befästandet av minoriteternas rättigheter och konsolideringen av demokratin ingår likaså i den centrala målsättningen för Finlands biståndssamarbete.

I egenskap av en liten men stark rättsstat har vi förmånen att kunna agera som ett slags laboratorium för den rättsliga utvecklingen och förmedla kunskaper om våra erfarenheter. Detta skapar förutsättningar för en reell dialog som i sin tur leder till generellt erkännande. Vi har alla förutsättningar att på ett allt mer djupgående sätt medverka i den internationella debatten både inom ramen för det bilaterala umgänget och i Europeiska unionens krets i ett vidare perspektiv.

Finlands erfarenheter av samarbetet med Kina inom den rättsliga sektorn har varit positiva. Åsikter har utbytts och t.o.m. svåra frågor har kunnat behandlas i en öppen atmosfär. Den gemensamma ambitionen har varit att utreda de grundläggande principerna för rättsstatens verksamhet.

Proportionerna i en stat av Kinas storleksklass är enorma och förändringarna sker sällan i snabb takt. Kina har emellertid klart uttryckt sin beredskap vad gäller en närmare anslutning till det internationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna. Kina står i beråd att ratificera FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och har nyligen undertecknat FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Kina har redan signalerat ett intresse för att på det juridiska planet få uppgifter om hur Finland har genomfört de lagstiftningsreformer som förpliktelserna gällande de mänskliga rättigheterna förutsätter och hur man har utvecklat de härmed förknippade systemen hos oss.

I många fall kan en saklig dialog och ett praktiskt förankrat samarbete leda till betydligt bättre resultat än vad som är fallet om man väljer att fördöma och utöva påtryckning. De mänskliga rättigheterna är genuint globala till sin karaktär. Detta ger oss rätten - och också skyldigheten - att bry oss om hur dessa rättigheter realiseras också på annat håll än här i Finland.

Vid ett 100-årsjubileum bör man betrakta skeendena i ett perspektiv som skär igenom epokerna. För 600 år sedan skrev Dante att han var en världsmedborgare. Ett sådant tillstånd är alltjämt snarare utopi än verklighet, även om vi finländare redan är både finska medborgare och medborgare i Europeiska unionen. Det sistnämnda förpliktar oss att öka våra ansträngningar då det gäller medverkan i utvecklandet av det europeiska medborgarsamhället - medborgarnas Europa - och rättssamhället.

Internationellt engagemang kräver stark nationell självkänsla. Man kan knappast föreställa sig fenomen som global rätt eller värdediskussioner, om dessa inte baserar sig på en stark rättskänsla och på det faktum att man redan i sin närmaste krets står som garant för människovärdet och den generella rättvisan. Internationaliseringen innebär att vi öppnar den finländska rättskulturen för en växelverkan, inte att vi importerar utländska modeller. Att värna om den nationella rättskulturen måste alltid ges högsta prioritet.

När Suomalainen Lakimiesyhdistys firade sitt 50-årsjubileum framförde president K.J. Ståhlberg en hälsning på de juristers vägnar som i tiden grundat föreningen. Han lyckönskade föreningen med anledning av dess insatser för bekantgörandet och utvecklandet av Finlands lag och rätt samt för det värde och den styrka som dessa element givits i vårt folks tillvaro.

När vi nu femtio år senare firar föreningens 100-årsjubileum kan vi alltjämt med tillförsikt begrunda den konstruktiva betydelse som vår rättskultur har i dagens internationaliserade värld. Det är värdefullt att Finlands juristkår med respekterande av traditionerna, men med blicken riktad framåt, värnar om och stärker människornas fri- och rättigheter både i vårt eget land och utanför dess gränser.

Jag önskar Suomalainen Lakimiesyhdistys och dess medlemmar välgång och lycka.