REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL TILL
MEDLEMMARNA
I DEN INTERNATIONELLA OLYMPISKA KOMMITTÉNS GRANSKNINGSKOMMISSION
DEN 17 NOVEMBER 1998 I PRESIDENTENS SLOTT
Knappast i något lands historia har idrotten varit lika
betydelsefull och viktig som i Finlands historia. Med idrottens
hjälp byggde vi upp vår nationella identitet under
århundradets första decennier både i hemlandet och
internationellt.
I Finland sammanföll idrottens kraftiga genombrott med
läggandet av grunden för landets suveränitet. Inom konsten är
denna historiska epok känd som nationalromantikens tid. Då
skapades den finska konstens främsta nationella skatter. På
idrottens område rycktes hela Finland med i de olympiska
framgångar och den hänförelse vars galjonsfigur var den
oförglömlige Paavo Nurmi, enligt oss finländare och många
andra 1900-talets främste idrottsman.
Till Finlands idrottshistorias mest minnesvärda ögonblick hör
öppningsceremonin vid de olympiska spelen i Helsingfors 1952:
Paavo Nurmi löper in på stadion med den olympiska facklan i
handen, och för första och enda gången i spelens historia
upplöser sig idrottsmännens led totalt vid öppningsceremonin -
alla vill se världens störste idrottsman. När Paavo Nurmi
sedan höjer facklan och den olympiska elden tänds, uppfylls den
finska idrottens största dröm, en dröm som mött hinder då
spelen inställdes 1940 på grund av kriget. Det hittills
största ögonblicket i vår idrottshistoria var också det
symboliska startskottet för det nya, internationellt inriktade,
moderna Finland.
Jag vill återkalla detta ögonblick för att stärka er
uppfattning om Finland som ett olympiskt idrottsland, vars
historia kan förstås bara mot bakgrund av den betydelse den
olympiska andan har haft för oss.
Helsingfors ansöker nu om att få arrangera vinter-OS 2006. Det
är åter igen fråga om en stor gemensam dröm och ett projekt
som har både statsmaktens och vida medborgarkretsars stöd.
Vinterspelen i Helsingfors skulle innebära en nationell
fullbordan. Helsingfors skulle samtidigt bli den första stad som
ordnat både sommar- och vinter-OS. Finland är ju ett land där
naturförhållandena gör det möjligt att på jämlik basis
utöva och tävla i både sommar- och vintersporter. De
finländska idrottsmännen har också varit lika framgångsrika i
sommarspelen som i vinterspelen.
Vinterspelen i Helsingfors 2006 är dock inte bara en nationell
dröm och ett nationellt mål. Vi kan på goda grunder säga att
Finland också står i skuld till den internationella olympiska
rörelsen. Får vi nu vår chans att ge den internationella
olympiska rörelsen någonting nytt och betydelsefullt,
historiskt hållbart och essentiellt?
Det tror jag. Jag har en lång och mångsidig erfarenhet av
internationella diplomatiska uppdrag. Jag känner till och vet
hur internationellt samförstånd och en positiv utveckling av
internationella relationer bäst kan stärkas och främjas.
Därför vet jag också att den internationella olympiska
rörelsen och IOK är av stor betydelse. Den olympiska rörelsen
betonar internationalism, fred och vänskap en roll är en
viktig förenande faktor i dagens värld. Den olympiska
rörelsens arbete för solidaritet inger hopp och är en god
vägkost för alla de länder som nu lägger grunden för sin
nationella existens och identitet såsom Finland i början
av seklet. Den olympiska idrotten når alla nationer och förenar
dem.
Vi måste tillsammans se till att den internationella olympiska
rörelsens möjligheter att föra fram sitt budskap förbättras
ytterligare. En dimension som ansluter sig till den olympiska
rörelsens prestige är de ekologiska verkningarna och framför
allt det ekologiska exemplet. Att ordna stora idrottsevenemang
med respekt för naturens ekologiska harmoni och principerna för
en hållbar utveckling är idrottens stora utmaning. Och
vägvisare i detta avseende borde vara just Internationella
Olympiska Kommittén!
Det faktum att alla anläggningar i praktiken redan finns
färdiga i Helsingfors ger oss rätt att tala om ett ekologiskt
hållbart alternativ. Detta alternativ är också ett riktgivande
och med tanke på framtiden ett internationellt sett konstruktivt
val.
Finland är ett stort vintersportland, där snö och is utgör
ett element i naturens kretsgång. Finland saknar dock höga
berg. Betyder det att det skulle vara omöjligt att uppfylla vår
stora dröm om vinter-OS?
Lyckligtvis inte! IOK har under ledning av sin respekterade
ordförande Juan Antonio Samaranch gjort det möjligt att dela
spelen mellan till exempel två länder.
Erfarenheten har visat att det, då det gäller vinter-OS, i
praktiken är omöjligt att ordna alla grenar i en stad, att
inkvartera alla idrottsmän i en olympisk by och allt mediafolk i
en mediaby. Vinterspelens framtid måste i det avseendet granskas
med öppet sinne och med beaktande av de ekologiska synpunkterna.
Att dela på spelen, en modell som inte tidigare prövats i
praktiken, får dock mången idrottsmänniska att tveka. Jag tror
trots allt att just Helsingfors och Lillehammer kunde bli en
idealisk modell för delat värdskap. Det garanterar Finlands och
Norges historia som vintersportnationer och de idrottsälskande
folken. Det garanterar vår erfarenhet som arrangör av stora
idrottsevenmang. Det garanterar vår vilja att delta i
utvecklandet av den olympiska rörelsen och att stöda rörelsen
i dess målsättningar.
År 2006 har den snabba teknologiska utvecklingen åter nått en
ny nivå, en nivå som också påverkar de olympiska spelens
synlighet och genomslagskraft. Det är viktigt att IOK är en
föregångare när det gäller utnyttjandet av idrottens,
mediernas och telekommunikationens nya möjligheter en
roll som passar IOK väl och som bör komma till synes och
stärkas i alla olympiska spel. Finland är världsledande när
det gäller utvecklande och utnyttjande av ny teknologi,
särskilt telekommunikation och informationsteknik. En gemensam
olympisk by för Helsingfors och Lillehammer, skapad med
telekommunikationens hjälp, är en utmaning som vi gärna tar
emot.
Inom idrotten hör det till att sikta på seger. Lika viktiga
element är dock rent spel och respekt för medtävlarna. Alla
som ansöker om vinter-OS 2006 är utomordentligt kunniga både
vad gäller idrott och organisationsförmåga. Eftersom jag är
statschef i idrottslandet Finland och är väl förtrogen med
finländarnas sinnesstämningar vågar jag påstå att
Helsingfors kan tillföra spelen något som inte står att finna
någon annanstans.
Drömmen lever: att kunna binda samman sommarspelens och
vinterspelens fantastiska tradition på ett och samma ställe.
Paavo Nurmi får en efterträdare, och den olympiska elden tänds
åter en gång på Helsingfors Olympiastadion. Det är vår
dröm. Låt oss förverkliga den tillsammans.