REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL
18.11.1998 VID SYSSELSÄTTNINGSSEMINARIET
OM AKTIVMEDBORGARENS ROLL I MEDBORGARORGANISATIONEN
Jag tackar Finlands Idrott rf
och framför allt ordföranden för dess
sysselsättningsarbetsgrupp, Matti Ahde, för att detta
seminarium anordnats. Vid seminariet inventeras de resultat som
hittills uppnåtts inom ramen för medborgarorganisationernas
sysselsättningsprojekt och dryftas möjligheterna att utveckla
medborgaraktiviteterna för förbättrande av sysselsättningen.
Det sysselsättningsprojekt som 1996 initierades av FI under
mottot Arbete och livskvalitet genom motion har inom de
knappt tre år som förflutit sysselsatt 4 300 arbetslösa. FI
gick in för att modigt realisera de tankar som jag presenterat
angående sysselsättningsmöjligheterna inom den tredje sektorn.
Arbetsministeriet, social- och hälsovårdsministeriet,
skattestyrelsen, kommunerna, arbetsmarknads- och vissa
medborgarorganisationer (det s.k. SPARK-projektet) samt
Mannerheims Barnskyddsförbund har likaså på ett värdefullt
sätt tagit del i de gemensamma ansträngningarna. Jag emotser
positiva bulletiner också från det här hållet.
Från recession till uppgång
Den djupa ekonomiska recession som Finland drabbades av i
början av 1990-talet och de allvarliga återverkningarna på
arbetsmarknaden väckte stor förvåning. Man frågade sig hur
det kunde vara möjligt att ett industrialiserat land inom loppet
av fyra år drevs från full sysselsättning till
massarbetslöshet. Något liknande hade inte bevittnats sedan den
internationella depressionen i början av 1930-talet.
Nu har vi kommit in i en lovande utvecklingsfas. Finlands ekonomi
har tagit sig ut ur recessionen i häpnadsväckande rask takt.
Sedan 1994 har produktionen ökat rekordsnabbt,
samhällsekonomins utländska nettoskuld minskat kraftigt,
stegringen i konsumentpriserna varit moderat, sysselsättningen
ökat markant och arbetslösheten börjat sjunka.
Åstadkommandet av en positiv utveckling inom ekonomin och
sysselsättningen har krävt målmedvetna och långsiktiga
insatser. År 1995 uppställde regeringen som ett mål att
halvera arbetslösheten under valperioden. Den tog i
regeringsprogrammet och i sitt mångåriga
sysselsättningsprogram in många av de element som den s.k.
Pekkanen-arbetsgruppen hade föreslagit. Dessa åtgärder har
haft betydande sysselsättningsförbättrande effekter som
följd. De har gett medborgarna en klar signal om att statsmakten
gör sitt bästa för minskandet av arbetslösheten. Det går
inte att åstadkomma en positiv sysselsättningssituation enbart
genom att regeringen fattar vissa beslut, utan det krävs också
annat. Bl.a. de här aktuella sysselsättningsprojekten vittnar
om att också aktiva och initiativrika medborgarorganisationer
kan förbättra sysselsättningen avsevärt. Varje arbetsplats
är guld värd när vi försöker avvärja långtids- och
ungdomsarbetslösheten samt förhindra utslagning och
passivering. Detta, om något, utgör prov på den typ av
medborgaraktivitet som behövs i Finland för att vi skall få
ordning och reda på situationen.
Republikens presidents sysselsättningsarbetsgrupp
När jag inledde mitt nuvarande värv såg jag som min
skyldighet att ta itu med arbetslöshetsproblematiken. Eftersom
presidentens möjligheter att påverka den ekonomiska politiken
är begränsade ville jag formulera ett målprogram som de som
bär det egentliga ansvaret för den ekonomiska politiken sedan
kan fullfölja i praktiken.
I juni 1994 tillsatte jag en arbetsgrupp under ledning av
dipl.ing. Matti Pekkanen. Till medlemmar i gruppen kallade jag
ett antal centrala aktörer inom näringslivet och
samhällssektorn. Arbetsgruppen kartlade vilka hinder som ligger
i vägen för en permanent minskning av arbetslösheten, samlade
utredningar och förslag som sakkunniga utarbetat samt
presenterade klara rekommendationer till åtgärder med en
permanent arbetslöshetsminskande effekt. Arbetsgruppen
sammanställde sitt förslag inom loppet av ca tre månader.
Pekkanengruppen skisserade upp en strategi och åtgärder för
sänkande av arbetslösheten till 200 000 personer år 2000.
Villkoren i förslaget var minst sagt hårda. Hösten 1994 var
arbetslösheten rekordsvår - arbetsgruppens linjedragningar
väckte misstro. Den centrala förutsättningen för minskad
arbetslöshet var, enligt arbetsgruppens uppfattning, att
totalproduktionen fram till utgången av år 2000 skulle öka med
i genomsnitt 5 % årligen. Dessutom förutsattes
specialåtgärder för ökande av efterfrågan på arbetskraft
och stärkande av arbetsmarknadens agerande.
Arbetsgruppens tillväxtkrav ansågs i allmänhet orealistiska,
men de facto befinner vi oss nu inte alltför långt ifrån detta
mål. Under perioden 1995-1998 har produktionen årligen ökat
med i genomsnitt ca 5 %. Sysselsättningen hade förbättrats i
betydligt långsammare takt om den ekonomiska tillväxten inte
varit så här snabb.
Arbetsgruppen krävde att man på nationell nivå skulle utfästa
sig att minska arbetslösheten: avvärjandet av arbetslösheten
var hela nationens gemensamma sak. Arbetsgruppen föreslog att
man också inom den s.k. tredje sektorn skulle vidta åtgärder
som hade omedelbar inverkan på arbetsmarknaden. Vid den här
tidpunkten var åtgärderna inom den tredje sektorn -
utvecklandet av nyandelsverksamhet och främjandet av
hemindustriellt arbete - alltjämt så gott som okända fenomen.
De av arbetsgruppen föreslagna åtgärderna och de mål som
uppställts för den ekonomiska utvecklingen har redan i detta nu
vidtagits och uppnåtts i häpnadsväckande utsträckning. Trots
detta bör vi inte invagga oss i alltför stora förhoppningar -
mycket tyder nämligen på att vi står inför en period av
långsammare tillväxt.
Den tredje sektorn
På lång sikt är den tredje sektorn en beaktansvärd faktor
när man försöker finna nya metoder för förbättrande av
sysselsättningen. Den tredje sektorns drivkraft är
medborgaraktiviteten. I samhället finns - framför allt på den
lokala nivån - uppgifter och möjligheter i samband med vilka
medborgarorganisationernas initiativkraft och aktivitet är
ovärderliga tillgångar. För utvecklandet av verksamheten
behövs yrkesfolk, frivilliga och en positiv inställning från
det allmännas sida. I stödjandet av medborgaraktiviteten är
hjälpen till de frivilligt medverkande av central betydelse.
Myndigheterna borde ta fram metoder som röjer undan hindren för
organisationsverksamheten och förbättrar organisationernas
möjligheter till medelanskaffning. Ett direkt ekonomiskt stöd
från samhällets sida löser inte finansieringsproblemen inom
medborgarverksamheten - därtill förslår inte resurserna. Men
samhället kan på många andra sätt indirekt stöda
medborgarverksamheten och ge den ökat livsrum genom att
exempelvis förbättra dess verksamhetsbetingelser. Man har
försökt räkna ut i vilken omfattning den tredje sektorn kan
erbjuda arbetslösa och framför allt utslagningshotade
långtidsarbetslösa arbete. Inom Europeiska unionen varierar den
tredje sektorns sysselsättningsandel mellan 2 % och 4 %. För
Finlands del uppskattades den här andelen uppgå till knappt 4 %
år 1994, medan i Förenta staterna nästan 7 % av arbetskraften
är verksam inom den tredje sektorn. Det finns med andra ord en
potential att räkna med.
De projekt som dryftats vid detta seminarium framstår i fråga
om sina premisser som föredömliga exempel på projekt inom den
tredje sektorn. Jag sätter stort värde på de insatser som de
medverkande organisationerna har stått för när det gällt att
effektivt utnyttja de sysselsättningsmöjligheter som
medborgarverksamheten erbjuder.
Kvaliteten i arbetslivet
Den offentliga debatten baserar sig i överraskande hög grad
på teorin om "den enes död, den andres bröd". Man
tar fasta på detaljer i lagstiftningen, trots att nyckeln till
hållbar framgång är ett produktivt och mänskligt arbetsliv.
Arbetslivet i vårt land präglas av många beprövade resurser:
vi har yrkesskicklighet och vilja att arbeta, en teknologi som vi
med fog kan vara stolta över och en tradition som inkluderar
förmåga att ingå avtal i arbetslivet. Nu är tiden inne att
på arbetsplatserna koppla ihop dessa möjligheter med
utvecklandet av arbetsprocesserna - detta förutsatt att vi
seriöst strävar efter att förbättra konkurrensförmågan och
kvaliteten i arbetet samt att bekämpa utmattningsfenomenet i
arbetslivet.
Arbetsplatser som är innovativa, samarbets- och
marknadsinriktade, arbetsplatser som förbättrar sin
konkurrensförmåga genom effektivitet och som tillämpar team-
och andra samarbetsformer, arbetsplatser där själva arbetet
medger lärande och utveckling och där lönesystemet sporrar
till förbättrad produktion är, liksom arbetsplatser som inte
är hierarkiska, ägnade att bidra betydligt mera till
sysselsättandet än andra arbetsplatser. Sådana här
arbetsplatser är framför allt den femtedel av arbetsplatserna
som starkt har bidragit till en förbättring av betingelserna
för utförandet av arbete. De s.k. traditionella arbetsplatserna
- dvs. de återstående fyra femtedelarna - har däremot
anledning att se om sitt hus.
Allt detta innebär att resultatet av arbetet inte gagnas av att
arbetstagaren pressas allt mera. Om trivseln i arbetet ökar,
förbättras också produktiviteten och sysselsättningen. Detta
ger också en rad färska undersökningar belägg för. Ett
arbete som inte skapar möjlighet till innovationer och där inte
teknologin stöder det mänskliga arbetet och affärsverksamheten
leder till sysselsättnings- och arbetsmiljöproblem, utmattning
och ohållbar affärsverksamhet. Vem har råd med ett sådant
slöseri?
Inom sysselsättnings- och näringspolitiken samt i den politik
som gäller informationssamhället - för att inte tala om
regionalpolitiken - måste man se till att arbetet organiseras
på ett bättre sätt än tidigare. Informationssamhället är
inte ett tekniskt samhälle, utan ett socialt samhälle som med
hjälp av teknologi och arbetsarrangemang stöder de mänskliga
talangerna och erbjuder en grogrund för sysselsättning och
välfärd. Utvecklandet av arbetslivet bär med sig ett positivt
budskap: genom ett gott arbete skapar vi mera arbete.
Jag önskar medborgarorganisationernas sysselsättningsprojekt
framgång i deras strävanden. Samma ord vill jag rikta också
till alla andra som i egenskap av arbetsgivare, företagare,
anställda eller tjänstemän kan bidra till att främja
sysselsättningen. Nationens framgång är vårt gemensamma
projekt, ett projekt där allas insats, en nationens
koncentrerade vilja, behövs.