Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI
VID EN LUNCH I PRESIDENTENS SLOTT MED ANLEDNING AV
PRESIDENT MAUNO KOIVISTOS 75-ÅRSDAG 25.11.1998

Finlands folk har haft förmånen att få flera statschefer vilkas levnadsbana omfattar flera historiska omvälvningar och som därför personifierar nationens utveckling.

Ståhlberg, Svinhufvud och Paasikivi innehade centrala politiska uppdrag redan under förra seklet. De var alla, trots inbördes politiska meningsskiljaktigheter, ledare i Finlands kamp för rätt och självständighet och de bidrog också som presidenter i avgörande grad till etablerandet av demokratin i det självständiga Finland.

Mannerheim ledde Finland till fred efter att ha varit överbefälhavare i tre krig och före det fram till femtio års ålder officer i den ryska kejsarens tjänst. Paasikivi återupprättade den gammalfinska realpolitiken när han lotsade Finland ut ur vinterkriget och fortsättningskriget och konsoliderade landets ställning under det kalla krigets bistra förhållanden. Din föregångare Urho Kekkonen var en statschef av vårt eget sekel, som innan han blev president deltog i all politiskt viktig verksamhet från och med vårt lands självständighet.

Du, Mauno, föddes i ett Finland som nyss blivit självständigt, till anspråkslösa förhållanden, i ett stadshem där 1800-talets värderingar härskade. Du var tvungen att avbryta din skolgång efter folkskolan och Du hann inte heller skaffa Dig yrkesutbildning innan Du tvingades ut i kriget. Efter återkomsten från fronten försörjde Du dig som timmerman och snickare. Då fattade Du beslutet att igen börja studera. Kvällsstudierna förlänade den begåvade unge mannen först en studentmössa och slutligen en doktorshatt. Kroppsarbetet förbyttes i intellektuellt arbete och efter en kort akademisk karriär sög bankvärlden i Helsingfors och politiska uppdrag Dig med sig upp till det finländska samhällets topp.

Var som helst i världen är detta en framgångshistoria utan motstycke.

Den visar också på ett belysande sätt hur snabbt Finland förändrades under de senaste fem decennierna och hur möjligheter kunde öppna sig också för en ung människa från anspråkslösa förhållanden, om han bara hade förmåga och beslutsamhet nog för att utnyttja dem. Du hade bägge, och vi kan alla vara stolta och tacksamma över slutresultatet.

Dina två senaste memoarverk, som berättar om Din barndom, kriget och de första stegen på Din politiska bana, gjorde stort intryck på mig. De är inte bara en mycket personlig uppgörelse utan också ett skakande tidsdokument över den generation vars ungdom avbröts av kriget och som efter utkämpat krig omedelbart fick axla ansvaret för återuppbyggnaden av landet och försvaret av demokratin, ibland under ytterst svåra förhållanden.

När man läser Dina djupt pessimistiska tankar om Finlands möjligheter att fortleva som självständig demokrati, nedtecknade under de sista dagarna av fortsättningskriget, kan man bara föreställa sig hur Du upplevde sovjetsystemets sammanbrott och det definitiva slutet på det kalla kriget exakt 47 år senare, när Du själv stod vid rodret för Finlands utrikespolitik.

När Du år 1982 blev republikens president var Finlands internationella ställning enligt Din bedömning stabil och bättre än någonsin i historien. Du kunde knappast föreställa Dig att Finland skulle förhandla sig, förutom till en helt ny bas för sina östrelationer, också till medlemskap i Europeiska unionen innan Din tolv år långa presidentperiod var till ända. Finlands ställning efter det kan inte jämföras med någon tidigare situation i vår historia.

Du ville ursprungligen bli sociolog, men Du blev också känd och erkänd framför allt som expert på ekonomisk politik och penningpolitik, som en person som skydde slöseri och skuldsättning. Bakgrunden härtill var en övertygelse, från Dina första år i regeringen, om att ett folk som lever på skuld och andras arbete inte är riktigt självständigt och inte heller kan bygga sin välfärd på hållbar botten. En stram penningpolitik är i sista hand ett medel att uppnå godtagbara samhälleliga mål, sådana mål som Du räknade upp när Du första gången tog emot presidentkandidaturen: ekonomisk, kulturell och social tillväxt och samhällelig utjämning samt nationellt samförstånd.

I Dina memoarer berättar Du att Din far ofta tvivlade på att det var förnuftigt att gifta sig och skaffa barn, och Du tackar Din mor för att hon hade sitt eget huvud i den saken. Du själv hyste inga tvivel i det avseendet, och det förunnades Dig att få inte bara en älskande hustru, utan också stödet från en ovanligt självständig och viljestark livskamrat. Tellervos uppfattning om betydelsen av kompanjonskapet mellan man och kvinna sammanföll med Din. Hon skrev som statsministerhustru för trettio år sedan: "Som svar på frågan hur vi skall orka leva, vill jag först konstatera att ingen klarar sig ensam… Ännu finns det ingenting i världen som ersätter förhållandet mellan man och kvinna. Jag skulle ändå inte påstå att det är med hjälp av detta förhållande man orkar leva, utan att redan detta förhållande is sig gör det värt att leva". Jag vill förmedla nationens tack också till Dig, Tellervo på denna märkesdag.

Att uppnå en ålder av tre kvartssekel är en viktig milstolpe, för de flesta av oss den sista stora festen. Du, Mauno, är i så avundsvärt gott skick och så vaken och alert, att jag misstänker att Du kommer att fira bemärkelsedagar ännu långt in på nästa millennium.

Jag har äran att på Finlands folks, den finska statens samt på Eevas och mina vägnar till Dig framföra de bästa gratulationer med en önskan om ett långt liv. Jag föreslår en skål för president Mauno Koivisto och fru Tellervo Koivisto.