Översätning

REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL I PAASIKIVI-SAMFUNDET 27.11.1998

Finlands säkerhetspolitiska uppgifter i Europa

President J.K. Paasikivi motiverade efter kriget Finlands politik med de geografiska aspekterna och de historiska erfarenheterna. Detta har gett upphov till föreställningen att han å ena sidan betonade oföränderligheten i Finlands ställning och å andra sidan konstaterade maktpolitikens dominans. Paasikivi satte dock tro till utvecklingshistorien och framhöll de kulturella och ekonomiska dimensionernas betydelse. Han hoppades också att lagligheten skulle vinna terräng i de internationella relationerna. Paasikivi citerade Yrjö-Koskinen, enligt vilken historien visade att ett stabilt rättsläge innebar trygghet för de svagare folken.

Under det kalla kriget kringskars Finlands ställning av Sovjetunionens konstanta beredskap med tanke på en militär konfrontation med väst, vilket också dikterade uppkomsten av VSB-pakten. Finland var tvunget att för egen del ange gränserna för sin rörelsefrihet så, att Sovjetunionen inte s.a.s. gavs tillfälle att visa sitt missnöje. Professor Juhani Suomi visar i sin bok Liennytyksen akanvirrassa hur Finland i sina centrala utrikespolitiska beslut beaktade Sovjetunionen. Vi skyddade vår integritet.

Konkurrensen mellan nationalstaterna dämpas i integrationens strukturer. Vårt agerande styrs av gemensamt överenskomna principer. Detta gynnar framför allt de små staterna. Vårt ansvar har ökat, men samtidigt stärks vår säkerhet.

Under senare hälften av nästa år är Finland för första gången ordförandeland i Europeiska unionen. Vårt arbete i ordförandetrojkan inleds om drygt en månad. Den internationella situationen är krävande och det interna utvecklandet av unionen är en arbetsdryg uppgift.

EU:s ordförande skall leda Europa. Vi står inför ett nytt århundrade. En oerhörd mängd frågor väntar på att bli besvarade.

Europeiska unionen är ett samfund för ekonomiskt utvecklade demokratiska stater. Diskussioner förs om unionens framtida inriktning. EU är inte ett surrogat för medlemsstaterna, utan ett gemensamt redskap när man driver de europeiska intressena. För närvarande skapas också på andra håll i världen regionala samfund av samma typ som EU.

Historien talar sitt tydliga språk: utan ett expanderande samarbete och integration är de europeiska folken utlämnade åt maktpolitiken.

En ekonomisk påverkare i klass med Förenta staterna kan Europeiska unionen bli enbart på det villkoret att den gemensamma valutan förmår göra ekonomin lika dynamisk i Europa som dollarn gjort på andra sidan Atlanten. Under den närmaste tiden kommer beslut att fattas om euroområdets externa representation, och samtidigt vägs den ekonomiska och monetära unionens trovärdighet. Det är viktigt att euron för allas talan. Samstämmigheten inom euroområdet är alltid av avgörande betydelse.

Mången har tillspetsat frågat varför unionen är en ekonomisk jätte, men en politisk dvärg. De som resonerar så glömmer bort den historiska bakgrunden och det som karaktäriserar Europeiska unionen. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är det fråga om samarbete mellan regeringar. Detta samarbete både kan och måste effektiveras när Amsterdamfördraget träder i kraft nästa år. Den nyligen aktuella Kosovokrisen har visat att det uttryckligen behövs gemensamma insatser från EU:s sida.

Europeiska unionen har än så länge ingen konkret gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Detta har varit en besvikelse för den nya unionsmedlemmen Finland. I själva verket förutspåddes oss, ett alliansfritt land, svårigheter när det gällde anpassningen till de gamla medlemsstaternas gemensamma politik. Anpassningen har inte medfört problem. Snarare hade vi gärna sett att EU reagerat snabbare på vissa aktuella problem och kriser.

Unionen utvecklar framgångsrikt sina yttre förbindelser i frågor där man agerar i ett längre tidsperspektiv, t.ex. i fråga om de ekonomiska yttre förbindelserna, etableringen av samarbete med regionala organisationer, beslut om gemensamma strategier i relationerna med centrala stater och grupperingar av stater samt utvidgningsförhandlingar med de central- och sydeuropeiska länderna. Också i fråga om de yttre förbindelserna är det dock uppenbart att framgången äventyras om inte unionsstaterna och framför allt de stora medlemsländerna är redo att hantera också de dagsaktuella kriserna inom ramen för en enhetligare strategi.

Utvidgningen av Europeiska unionen är en nyckelfråga för freden och säkerheten i Europa. Den är också oundgänglig med tanke på världsdelens livskraft. Medlemskapet i unionen är öppet för alla europeiska ansökarländer som uppfyller villkoren. För oss är de baltiska ländernas medlemskap ett absolut centralt mål. Utvidgningen av Europeiska unionen får inte försvåras på ett långsökt sätt eller genom konstlade motiveringar. Vi har alla förutsättningar att nästa gång utvidga unionen strax efter millennieskiftet.

Utslagning och arbetslöshet hör till bilden i alla unionsländer. Det finns redan andra, rentav tredje, generationens arbetslösa. Samtidigt som vi i Europa svartsjukt har försvarat gamla strukturer och motarbetat nya system, har vi förhindrat uppkomsten av nya arbetsplatser. Den globala ekonomiska konkurrensen är en gigantisk utmaning, och de europeiska ländernas innovationsdynamik kräver kontinuerlig förnyelse. Ett av EU:s problem hänför sig till befolkningsstrukturen: den allt högre medelåldern. Vi måste vara medvetna om detta problem. Unionens och dess medlemsstaters immigrationspolitik har en viktig funktion. Man värnar inte om välfärden genom att dra sig in i sitt skal, utan genom att öppna sig för omvärlden.

Europas säkerhetssituation förändras hela tiden. Hotet om ett storkrig gav dock vika redan för ett decennium sedan. Den centrala frågan är utvecklingen i Ryssland. Landet genomlever en svår ekonomisk kris och dess förmåga till internationellt samarbete är, förhoppningsvis temporärt, begränsad. Den politiska utvecklingen i Ryssland har också drabbats av bakslag. Mordet på parlamentsledamoten Galina Starovojtova chockade oss. Inte bara Ryssland, utan hela Europa behöver personer som står upp till försvar för demokratin på det sätt Starovojtova gjorde.

I dag är det inte militär konkurrens mellan staterna som utgör problemet för Europa, utan etniska konflikter och social instabilitet inom staterna. Nu behövs beredskap att dra politiska slutsatser och att vidta åtgärder i enlighet därmed. Militära krishärdar finns framför allt i Kaukasien och på Balkan. Europas vapenarsenaler, som alltjämt är omfattande, reflekterar hotbilder från det förgångna. Europeiska soldater har inte i tillräcklig utsträckning utbildats i krishantering. I skötseln av den militära säkerheten i Europa borde tyngdpunkten dock vara förlagd uttryckligen till krishanteringen.

Jean Monnet konstaterade att ingenting går att åstadkomma utan människor, men att ingenting är hållbart utan institutioner. Europas säkerhetsordning stärks i allt högre grad med hjälp av institutionerna. OSSE:s betydelse för raserandet av det kalla krigets skiljelinje erkänns i dag på alla håll. Helsingforsprocessen blev en medborgarrörelse som försvarar de mänskliga rättigheterna. Det ankommer på Europarådet att övervaka iakttagandet av de mänskliga rättigheterna och verkställandet av principen om rättsstaten i hela vår världsdel. OSSE:s roll - när organisationen agerar som en genuint transatlantisk förbindelse - kan utvecklas på många sätt, främst i anslutning till förebyggandet av konflikter och i samband med krishanteringen. Varken OSSE eller någon annan institution kan dock stå upp som ensam garant för fullständig säkerhet i det nya Europa. Det behövs samarbete mellan alla institutioner och det behövs samordning vad uppgifterna beträffar.

Eftersom EU inte är en militärallians är det naturligt för de alliansfria länderna att i militärpolitiska frågor aktivt delta i utvecklandet av samarbetet inom EU. I och med att Amsterdamfördraget träder i kraft nästa år kommer Europeiska unionens uppgift och roll inom krishanteringen att preciseras. Detta är en följd av framför allt samarbetet mellan Finland och Sverige. I den aktuella diskussionen definieras också EU-, VEU- och NATO-relationerna. Målet är åstadkommandet av ändamålsenliga lösningar. Vi noterar med tillfredsställelse att också de stora medlemsländerna ämnar delta i den diskussionen.

När stormaktskonflikten var ett avslutat kapitel frågade man sig med rätta vad NATO egentligen behövdes för. Den här debatten var livlig framför allt i USA, som ju är primär NATO-finansiär och -huvudansvarig. Likaså var USA:s engagemang i försvaret av Europa föremål för diskussioner: efter Sovjetunionens sönderfall var behovet av ett dylikt försvar måhända inte längre detsamma som förut. De centraleuropeiska ländernas önskemål om NATO-medlemskap gav debatten en ny inriktning. Splittringen av Jugoslavien bidrog för sin del till att dessa länders känsla av otrygghet ökade. I den situationen var EU och OSSE inte kapabla att bemöta oron på säkerhetsplanet.

Varje land har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val. I linje med det har vi försvarat exempelvis de baltiska ländernas rätt att ansöka om medlemskap i NATO. Det är viktigt att utvidgningen av NATO stärker säkerheten. I mars 1997 var Finland värd för ett toppmöte mellan Ryssland och USA och vid det mötet enades man om tvistefrågorna gällande NATO:s utvidgning.

De alliansfria länderna ville från första början delta aktivt i de samarbetsarrangemang, bl.a. programmet partnerskap för fred, som NATO satt i gång. Därmed möjliggjordes den framgångsrika NATO-ledda krishanteringsverksamheten i Bosnien. Den samarbetsförmåga som den militära krishanteringen förutsätter utvecklas mellan NATO och partnerländerna. Samtidigt utreds EU:s och NATO:s relationer. Vi förbättrar också som bäst vår egen beredskap att agera snabbare och effektivare än förut i krishanteringsoperationer inom vår nordiska referensgrupp. Erfarenheterna från Bosnien, där vi agerade i en nordisk-polsk brigad, och Makedonien, där vi deltog i en nordisk bataljon, har varit mycket sporrande. Att så är fallet kunde jag personligen konstatera när jag i september inspekterade våra trupper på ort och ställe. Förmånerna för de finländare som deltar i de internationella fredsbevarande aktionerna och krishanteringsuppdragen är en fråga som måste ombesörjas. Bristerna måste avhjälpas.

Toppmötet i Washington i april nästa år celebrerar NATO:s 50-åriga existens. Då fastställs riktlinjerna för det reviderade NATO:s verksamhet. Finland är en NATO-partner och deltar i egenskap av medlem i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC) i toppmötet i Washington.

NATO har beslutat att den europeiska säkerhets- och försvarsdimensionen (ESDI) skall utvecklas inom NATO:s strukturer. Därmed blir också samarbetet mellan EU och NATO betydelsefullt. I det sammanhanget är Finlands utgångspunkt att krishanteringen bör skötas så förnuftigt som möjligt framför allt i situationer där man inte kan förutsätta USA:s medverkan, men där unionen måste handla.

Tryggandet av den territoriella integriteten kommer att kvarstå som den primära uppgiften för Finlands försvarsmakt. Detta mål är bestående. Försvarsmaktens rörlighet ökas och materielens modernisering utvecklas. I fråga om materielanskaffningarna riktar vi in oss på samarbetsarrangemang när detta är möjligt och ekonomiskt motiverat. Vi följer utvecklingen i den europeiska säkerhetssituationen och dimensionerar våra utgifter enligt den.

Ett stabilt militärt läge i våra närområden är av yttersta vikt för Finland. Vi noterar med tillfredsställelse att gränsmyndigheternas samarbete med Ryssland fungerar utmärkt. Rysslands meddelande att man reducerat de beväpnade styrkorna i nordvästra Ryssland är likaså en positiv signal. Vi försöker stärka de baltiska ländernas säkerhetspolitiska ställning på olika sätt. Tillsammans med de andra nordiska länderna deltar Finland i utvecklandet av de baltiska ländernas försvarsmakter och gränsbevakning. Vårt stöd är i första hand förlagt till Estland. I fråga om gränsbevakningen har tyngdpunkten i stödet förskjutits till Lettland och Litauen.

Vår världsdels och dess medborgares trygghet hotas inte enbart av militära kriser, utan i allt större utsträckning av nya typer av säkerhetsrisker. De globala klimatförändringarna leder till omfattande störningstillstånd som i sin tur utgör ett allvarligt hot mot medborgarnas trygghet och således också deras grundläggande rättigheter. Östersjön mår dåligt. Olyckan i Tjernobyl fick oss sent omsider att förstå vilken ekologisk katastrof som pyrde i det sönderfallande Sovjetunionen och i hela den östeuropeiska regionen. Det säkerhetshot som är förknippat med kärnkraftverken i nordvästra Ryssland och kärnavfallet inom Kolaregionen utgör ett reellt, men inte nödvändigtvis omedelbart hot. De internationella samarbetsprojekten för avvärjande av dessa risker har kommit långsamt i gång. De satsningar som säkerheten i dessa frågor förutsätter är enorma, och den stödverksamhet som bedrivits har tidvis mött hård kritik. Finland och EU har under alla omständigheter uträttat en hel del när det gällt förbättrandet av kärnsäkerheten i våra egna närområden.

Finland har föreslagit att Europeiska unionen skall ha ett program för den nordliga dimensionen. Avsikten med programmet är att förmå EU att ägna sin rågranne Ryssland uppmärksamhet och att åstadkomma ett effektiverat samarbetet mellan Ryssland och Europa. Utgångspunkten för den nordliga dimensionen är det starka beroende som inom miljö-, energi- och trafiksektorerna existerar mellan EU, Ryssland, ansökarländerna i Baltikum samt Polen. EU är Rysslands avgjort största handelspartner. I och med utvidgningen av EU ökar Östersjöns betydelse som handelsled. Det är sannolikt att Europeiska kommissionens rapport om den nordliga dimensionen godkänns vid Europeiska rådets möte i Wien. Därefter är den nordliga dimensionen en del av hela unionens gemensamma politik. Att på det konkreta planet lansera den nordliga dimensionen blir en av de centrala uppgifterna under Finlands period som ordförandeland i EU. Den nordliga dimensionen kompletterar den Rysslandsstrategi som EU för närvarande håller på att utveckla. Det är viktigt att alla länder i regionen deltar i projektet gällande den nordliga dimensionen. Island och Norge, som båda ingår i EES-området, har varit aktiva i projektet. Man kan därmed konstatera att den nordliga dimensionen i hög grad präglas av det nordiska samarbetets anda. Den nordliga dimensionen för med sig nya metoder och konsekvens i hanteringen av miljöriskerna i nordvästra Ryssland. I det sammanhanget är givetvis ryssarnas egen insats en viktig faktor. Medborgarnas miljömedvetenhet är alltid och överallt ett element då det gäller säkerhetslösningar.

Den ökade internationella interaktionen och de sänkta trösklarna har gett upphov till en mängd problem. Vi måste behärska den situation som uppkommit - det finns ingen återgång till de gamla slutna systemen. Det svåraste problemet är den internationella brottsligheten i alla dess former. Att EU:s verksamhet effektiveras och den inre säkerheten stärks är också i detta sammanhang ur finländskt perspektiv allt viktigare. Inom unionen har man förvisso redan fattat många viktiga beslut i de här frågorna. I april dryftade jag själv i ett tal i Berlin utvecklandet av en strategi för EU:s inre säkerhet. Hösten 1999 arrangeras i Tammerfors ett extra EU-toppmöte om den inre säkerheten. Det är oerhört viktigt att hela det internationella samfundet engageras i detta samarbete. Det förslag som jag 1995 presenterade i London angående utvecklandet av ett samarbete på hög nivå mellan EU, USA och Ryssland har väckt allt större intresse. Detta samarbete skulle inkludera både miljöskyddsfrågor och åtgärder för avvärjande av brottslighet och internationell terrorism.

Finlands uppgifter inom utrikes- och säkerhetspolitiken förändras i takt med att det internationella samfundet förändras. Målsättningen är och förblir dock densamma: att sörja för medborgarnas säkerhet och välfärd. De lösningar som just i dag tjänar vårt lands intressen finns inte att läsa i ett färdigt recept och kan inte heller ses i backspegeln, vi må sedan vara hur stolta som helst över vår historia som helst.

I december har femtio år förflutit sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs. Ett globalt förverkligande av de mänskliga rättigheterna är ett bestående mål för FN:s medlemsländer. Det gläder mig mycket att utrikesminister Tarja Halonen just på tröskeln till festligheterna med anledning av deklarationen om de mänskliga rättigheterna har avgett en redogörelse om beaktandet av de mänskliga rättigheterna i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Detta bidrar till att effektivera vårt agerande i dessa frågor.

Nelson Mandela, ledaren för södra Afrikas befrielserörelse, fick en gång frågan vad västerlänningarna kan göra för att främja de mänskliga rättigheterna. Mandela svarade att västerlänningarna skall se till att de här rättigheterna förverkligas också i deras egna länder. Vi måste börja med oss själva, i vårt eget land.

Inom ramen för jubileumsåret med anledning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har Finlands FN-förbund i höst anordnat en kampanj under mottot Mitt Finland. Det är en utmaning för oss i det internationaliserade Finland att öppet acceptera att människor är olika och se detta som en rikedom. Den vädjan som kampanjen Mitt Finland har gått ut med betonar allas vårt ansvar för hur tryggt och bra det är att leva och bo i Finland. Jag rekommenderar att alla finländare undertecknar denna vädjan.

I det öppna samhället finns det utrymme för tolerans och bara ett tolerant samhälle är tryggt för alla sina medlemmar.