Översätning
REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL I
PAASIKIVI-SAMFUNDET 27.11.1998
Finlands säkerhetspolitiska uppgifter i Europa
President J.K. Paasikivi motiverade efter kriget Finlands
politik med de geografiska aspekterna och de historiska
erfarenheterna. Detta har gett upphov till föreställningen att
han å ena sidan betonade oföränderligheten i Finlands
ställning och å andra sidan konstaterade maktpolitikens
dominans. Paasikivi satte dock tro till utvecklingshistorien och
framhöll de kulturella och ekonomiska dimensionernas betydelse.
Han hoppades också att lagligheten skulle vinna terräng i de
internationella relationerna. Paasikivi citerade Yrjö-Koskinen,
enligt vilken historien visade att ett stabilt rättsläge
innebar trygghet för de svagare folken.
Under det kalla kriget kringskars Finlands ställning av
Sovjetunionens konstanta beredskap med tanke på en militär
konfrontation med väst, vilket också dikterade uppkomsten av
VSB-pakten. Finland var tvunget att för egen del ange gränserna
för sin rörelsefrihet så, att Sovjetunionen inte s.a.s. gavs
tillfälle att visa sitt missnöje. Professor Juhani Suomi visar
i sin bok Liennytyksen akanvirrassa hur Finland i sina
centrala utrikespolitiska beslut beaktade Sovjetunionen. Vi
skyddade vår integritet.
Konkurrensen mellan nationalstaterna dämpas i integrationens
strukturer. Vårt agerande styrs av gemensamt överenskomna
principer. Detta gynnar framför allt de små staterna. Vårt
ansvar har ökat, men samtidigt stärks vår säkerhet.
Under senare hälften av nästa år är Finland för första
gången ordförandeland i Europeiska unionen. Vårt arbete i
ordförandetrojkan inleds om drygt en månad. Den internationella
situationen är krävande och det interna utvecklandet av unionen
är en arbetsdryg uppgift.
EU:s ordförande skall leda Europa. Vi står inför ett nytt
århundrade. En oerhörd mängd frågor väntar på att bli
besvarade.
Europeiska unionen är ett samfund för ekonomiskt utvecklade
demokratiska stater. Diskussioner förs om unionens framtida
inriktning. EU är inte ett surrogat för medlemsstaterna, utan
ett gemensamt redskap när man driver de europeiska intressena.
För närvarande skapas också på andra håll i världen
regionala samfund av samma typ som EU.
Historien talar sitt tydliga språk: utan ett expanderande
samarbete och integration är de europeiska folken utlämnade åt
maktpolitiken.
En ekonomisk påverkare i klass med Förenta staterna kan
Europeiska unionen bli enbart på det villkoret att den
gemensamma valutan förmår göra ekonomin lika dynamisk i Europa
som dollarn gjort på andra sidan Atlanten. Under den närmaste
tiden kommer beslut att fattas om euroområdets externa
representation, och samtidigt vägs den ekonomiska och monetära
unionens trovärdighet. Det är viktigt att euron för allas
talan. Samstämmigheten inom euroområdet är alltid av
avgörande betydelse.
Mången har tillspetsat frågat varför unionen är en ekonomisk
jätte, men en politisk dvärg. De som resonerar så glömmer
bort den historiska bakgrunden och det som karaktäriserar
Europeiska unionen. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är det
fråga om samarbete mellan regeringar. Detta samarbete både kan
och måste effektiveras när Amsterdamfördraget träder i kraft
nästa år. Den nyligen aktuella Kosovokrisen har visat att det
uttryckligen behövs gemensamma insatser från EU:s sida.
Europeiska unionen har än så länge ingen konkret gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik. Detta har varit en besvikelse
för den nya unionsmedlemmen Finland. I själva verket
förutspåddes oss, ett alliansfritt land, svårigheter när det
gällde anpassningen till de gamla medlemsstaternas gemensamma
politik. Anpassningen har inte medfört problem. Snarare hade vi
gärna sett att EU reagerat snabbare på vissa aktuella problem
och kriser.
Unionen utvecklar framgångsrikt sina yttre förbindelser i
frågor där man agerar i ett längre tidsperspektiv, t.ex. i
fråga om de ekonomiska yttre förbindelserna, etableringen av
samarbete med regionala organisationer, beslut om gemensamma
strategier i relationerna med centrala stater och grupperingar av
stater samt utvidgningsförhandlingar med de central- och
sydeuropeiska länderna. Också i fråga om de yttre
förbindelserna är det dock uppenbart att framgången äventyras
om inte unionsstaterna och framför allt de stora
medlemsländerna är redo att hantera också de dagsaktuella
kriserna inom ramen för en enhetligare strategi.
Utvidgningen av Europeiska unionen är en nyckelfråga för
freden och säkerheten i Europa. Den är också oundgänglig med
tanke på världsdelens livskraft. Medlemskapet i unionen är
öppet för alla europeiska ansökarländer som uppfyller
villkoren. För oss är de baltiska ländernas medlemskap ett
absolut centralt mål. Utvidgningen av Europeiska unionen får
inte försvåras på ett långsökt sätt eller genom konstlade
motiveringar. Vi har alla förutsättningar att nästa gång
utvidga unionen strax efter millennieskiftet.
Utslagning och arbetslöshet hör till bilden i alla
unionsländer. Det finns redan andra, rentav tredje,
generationens arbetslösa. Samtidigt som vi i Europa svartsjukt
har försvarat gamla strukturer och motarbetat nya system, har vi
förhindrat uppkomsten av nya arbetsplatser. Den globala
ekonomiska konkurrensen är en gigantisk utmaning, och de
europeiska ländernas innovationsdynamik kräver kontinuerlig
förnyelse. Ett av EU:s problem hänför sig till
befolkningsstrukturen: den allt högre medelåldern. Vi måste
vara medvetna om detta problem. Unionens och dess medlemsstaters
immigrationspolitik har en viktig funktion. Man värnar inte om
välfärden genom att dra sig in i sitt skal, utan genom att
öppna sig för omvärlden.
Europas säkerhetssituation förändras hela tiden. Hotet om ett
storkrig gav dock vika redan för ett decennium sedan. Den
centrala frågan är utvecklingen i Ryssland. Landet genomlever
en svår ekonomisk kris och dess förmåga till internationellt
samarbete är, förhoppningsvis temporärt, begränsad. Den
politiska utvecklingen i Ryssland har också drabbats av bakslag.
Mordet på parlamentsledamoten Galina Starovojtova chockade oss.
Inte bara Ryssland, utan hela Europa behöver personer som står
upp till försvar för demokratin på det sätt Starovojtova
gjorde.
I dag är det inte militär konkurrens mellan staterna som utgör
problemet för Europa, utan etniska konflikter och social
instabilitet inom staterna. Nu behövs beredskap att dra
politiska slutsatser och att vidta åtgärder i enlighet därmed.
Militära krishärdar finns framför allt i Kaukasien och på
Balkan. Europas vapenarsenaler, som alltjämt är omfattande,
reflekterar hotbilder från det förgångna. Europeiska soldater
har inte i tillräcklig utsträckning utbildats i krishantering.
I skötseln av den militära säkerheten i Europa borde
tyngdpunkten dock vara förlagd uttryckligen till
krishanteringen.
Jean Monnet konstaterade att ingenting går att åstadkomma utan
människor, men att ingenting är hållbart utan institutioner.
Europas säkerhetsordning stärks i allt högre grad med hjälp
av institutionerna. OSSE:s betydelse för raserandet av det kalla
krigets skiljelinje erkänns i dag på alla håll.
Helsingforsprocessen blev en medborgarrörelse som försvarar de
mänskliga rättigheterna. Det ankommer på Europarådet att
övervaka iakttagandet av de mänskliga rättigheterna och
verkställandet av principen om rättsstaten i hela vår
världsdel. OSSE:s roll - när organisationen agerar som en
genuint transatlantisk förbindelse - kan utvecklas på många
sätt, främst i anslutning till förebyggandet av konflikter och
i samband med krishanteringen. Varken OSSE eller någon annan
institution kan dock stå upp som ensam garant för fullständig
säkerhet i det nya Europa. Det behövs samarbete mellan alla
institutioner och det behövs samordning vad uppgifterna
beträffar.
Eftersom EU inte är en militärallians är det naturligt för de
alliansfria länderna att i militärpolitiska frågor aktivt
delta i utvecklandet av samarbetet inom EU. I och med att
Amsterdamfördraget träder i kraft nästa år kommer Europeiska
unionens uppgift och roll inom krishanteringen att preciseras.
Detta är en följd av framför allt samarbetet mellan Finland
och Sverige. I den aktuella diskussionen definieras också EU-,
VEU- och NATO-relationerna. Målet är åstadkommandet av
ändamålsenliga lösningar. Vi noterar med tillfredsställelse
att också de stora medlemsländerna ämnar delta i den
diskussionen.
När stormaktskonflikten var ett avslutat kapitel frågade man
sig med rätta vad NATO egentligen behövdes för. Den här
debatten var livlig framför allt i USA, som ju är primär
NATO-finansiär och -huvudansvarig. Likaså var USA:s engagemang
i försvaret av Europa föremål för diskussioner: efter
Sovjetunionens sönderfall var behovet av ett dylikt försvar
måhända inte längre detsamma som förut. De centraleuropeiska
ländernas önskemål om NATO-medlemskap gav debatten en ny
inriktning. Splittringen av Jugoslavien bidrog för sin del till
att dessa länders känsla av otrygghet ökade. I den situationen
var EU och OSSE inte kapabla att bemöta oron på
säkerhetsplanet.
Varje land har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val.
I linje med det har vi försvarat exempelvis de baltiska
ländernas rätt att ansöka om medlemskap i NATO. Det är
viktigt att utvidgningen av NATO stärker säkerheten. I mars
1997 var Finland värd för ett toppmöte mellan Ryssland och USA
och vid det mötet enades man om tvistefrågorna gällande NATO:s
utvidgning.
De alliansfria länderna ville från första början delta aktivt
i de samarbetsarrangemang, bl.a. programmet partnerskap för
fred, som NATO satt i gång. Därmed möjliggjordes den
framgångsrika NATO-ledda krishanteringsverksamheten i Bosnien.
Den samarbetsförmåga som den militära krishanteringen
förutsätter utvecklas mellan NATO och partnerländerna.
Samtidigt utreds EU:s och NATO:s relationer. Vi förbättrar
också som bäst vår egen beredskap att agera snabbare och
effektivare än förut i krishanteringsoperationer inom vår
nordiska referensgrupp. Erfarenheterna från Bosnien, där vi
agerade i en nordisk-polsk brigad, och Makedonien, där vi deltog
i en nordisk bataljon, har varit mycket sporrande. Att så är
fallet kunde jag personligen konstatera när jag i september
inspekterade våra trupper på ort och ställe. Förmånerna för
de finländare som deltar i de internationella fredsbevarande
aktionerna och krishanteringsuppdragen är en fråga som måste
ombesörjas. Bristerna måste avhjälpas.
Toppmötet i Washington i april nästa år celebrerar NATO:s
50-åriga existens. Då fastställs riktlinjerna för det
reviderade NATO:s verksamhet. Finland är en NATO-partner och
deltar i egenskap av medlem i Euroatlantiska partnerskapsrådet
(EAPC) i toppmötet i Washington.
NATO har beslutat att den europeiska säkerhets- och
försvarsdimensionen (ESDI) skall utvecklas inom NATO:s
strukturer. Därmed blir också samarbetet mellan EU och NATO
betydelsefullt. I det sammanhanget är Finlands utgångspunkt att
krishanteringen bör skötas så förnuftigt som möjligt
framför allt i situationer där man inte kan förutsätta USA:s
medverkan, men där unionen måste handla.
Tryggandet av den territoriella integriteten kommer att kvarstå
som den primära uppgiften för Finlands försvarsmakt. Detta
mål är bestående. Försvarsmaktens rörlighet ökas och
materielens modernisering utvecklas. I fråga om
materielanskaffningarna riktar vi in oss på samarbetsarrangemang
när detta är möjligt och ekonomiskt motiverat. Vi följer
utvecklingen i den europeiska säkerhetssituationen och
dimensionerar våra utgifter enligt den.
Ett stabilt militärt läge i våra närområden är av yttersta
vikt för Finland. Vi noterar med tillfredsställelse att
gränsmyndigheternas samarbete med Ryssland fungerar utmärkt.
Rysslands meddelande att man reducerat de beväpnade styrkorna i
nordvästra Ryssland är likaså en positiv signal. Vi försöker
stärka de baltiska ländernas säkerhetspolitiska ställning på
olika sätt. Tillsammans med de andra nordiska länderna deltar
Finland i utvecklandet av de baltiska ländernas försvarsmakter
och gränsbevakning. Vårt stöd är i första hand förlagt till
Estland. I fråga om gränsbevakningen har tyngdpunkten i stödet
förskjutits till Lettland och Litauen.
Vår världsdels och dess medborgares trygghet hotas inte enbart
av militära kriser, utan i allt större utsträckning av nya
typer av säkerhetsrisker. De globala klimatförändringarna
leder till omfattande störningstillstånd som i sin tur utgör
ett allvarligt hot mot medborgarnas trygghet och således också
deras grundläggande rättigheter. Östersjön mår dåligt.
Olyckan i Tjernobyl fick oss sent omsider att förstå vilken
ekologisk katastrof som pyrde i det sönderfallande Sovjetunionen
och i hela den östeuropeiska regionen. Det säkerhetshot som är
förknippat med kärnkraftverken i nordvästra Ryssland och
kärnavfallet inom Kolaregionen utgör ett reellt, men inte
nödvändigtvis omedelbart hot. De internationella
samarbetsprojekten för avvärjande av dessa risker har kommit
långsamt i gång. De satsningar som säkerheten i dessa frågor
förutsätter är enorma, och den stödverksamhet som bedrivits
har tidvis mött hård kritik. Finland och EU har under alla
omständigheter uträttat en hel del när det gällt
förbättrandet av kärnsäkerheten i våra egna närområden.
Finland har föreslagit att Europeiska unionen skall ha ett
program för den nordliga dimensionen. Avsikten med programmet
är att förmå EU att ägna sin rågranne Ryssland
uppmärksamhet och att åstadkomma ett effektiverat samarbetet
mellan Ryssland och Europa. Utgångspunkten för den nordliga
dimensionen är det starka beroende som inom miljö-, energi- och
trafiksektorerna existerar mellan EU, Ryssland, ansökarländerna
i Baltikum samt Polen. EU är Rysslands avgjort största
handelspartner. I och med utvidgningen av EU ökar Östersjöns
betydelse som handelsled. Det är sannolikt att Europeiska
kommissionens rapport om den nordliga dimensionen godkänns vid
Europeiska rådets möte i Wien. Därefter är den nordliga
dimensionen en del av hela unionens gemensamma politik. Att på
det konkreta planet lansera den nordliga dimensionen blir en av
de centrala uppgifterna under Finlands period som ordförandeland
i EU. Den nordliga dimensionen kompletterar den Rysslandsstrategi
som EU för närvarande håller på att utveckla. Det är viktigt
att alla länder i regionen deltar i projektet gällande den
nordliga dimensionen. Island och Norge, som båda ingår i
EES-området, har varit aktiva i projektet. Man kan därmed
konstatera att den nordliga dimensionen i hög grad präglas av
det nordiska samarbetets anda. Den nordliga dimensionen för med
sig nya metoder och konsekvens i hanteringen av miljöriskerna i
nordvästra Ryssland. I det sammanhanget är givetvis ryssarnas
egen insats en viktig faktor. Medborgarnas miljömedvetenhet är
alltid och överallt ett element då det gäller
säkerhetslösningar.
Den ökade internationella interaktionen och de sänkta
trösklarna har gett upphov till en mängd problem. Vi måste
behärska den situation som uppkommit - det finns ingen
återgång till de gamla slutna systemen. Det svåraste problemet
är den internationella brottsligheten i alla dess former. Att
EU:s verksamhet effektiveras och den inre säkerheten stärks är
också i detta sammanhang ur finländskt perspektiv allt
viktigare. Inom unionen har man förvisso redan fattat många
viktiga beslut i de här frågorna. I april dryftade jag själv i
ett tal i Berlin utvecklandet av en strategi för EU:s inre
säkerhet. Hösten 1999 arrangeras i Tammerfors ett extra
EU-toppmöte om den inre säkerheten. Det är oerhört viktigt
att hela det internationella samfundet engageras i detta
samarbete. Det förslag som jag 1995 presenterade i London
angående utvecklandet av ett samarbete på hög nivå mellan EU,
USA och Ryssland har väckt allt större intresse. Detta
samarbete skulle inkludera både miljöskyddsfrågor och
åtgärder för avvärjande av brottslighet och internationell
terrorism.
Finlands uppgifter inom utrikes- och säkerhetspolitiken
förändras i takt med att det internationella samfundet
förändras. Målsättningen är och förblir dock densamma: att
sörja för medborgarnas säkerhet och välfärd. De lösningar
som just i dag tjänar vårt lands intressen finns inte att läsa
i ett färdigt recept och kan inte heller ses i backspegeln, vi
må sedan vara hur stolta som helst över vår historia som
helst.
I december har femtio år förflutit sedan FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna antogs. Ett globalt förverkligande av
de mänskliga rättigheterna är ett bestående mål för FN:s
medlemsländer. Det gläder mig mycket att utrikesminister Tarja
Halonen just på tröskeln till festligheterna med anledning av
deklarationen om de mänskliga rättigheterna har avgett en
redogörelse om beaktandet av de mänskliga rättigheterna i
regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Detta bidrar till att
effektivera vårt agerande i dessa frågor.
Nelson Mandela, ledaren för södra Afrikas befrielserörelse,
fick en gång frågan vad västerlänningarna kan göra för att
främja de mänskliga rättigheterna. Mandela svarade att
västerlänningarna skall se till att de här rättigheterna
förverkligas också i deras egna länder. Vi måste börja med
oss själva, i vårt eget land.
Inom ramen för jubileumsåret med anledning av FN:s deklaration
om de mänskliga rättigheterna har Finlands FN-förbund i höst
anordnat en kampanj under mottot Mitt Finland. Det är en
utmaning för oss i det internationaliserade Finland att öppet
acceptera att människor är olika och se detta som en rikedom.
Den vädjan som kampanjen Mitt Finland har gått ut med betonar
allas vårt ansvar för hur tryggt och bra det är att leva och
bo i Finland. Jag rekommenderar att alla finländare undertecknar
denna vädjan.
I det öppna samhället finns det utrymme för tolerans och bara
ett tolerant samhälle är tryggt för alla sina medlemmar.