FRU EEVA AHTISAARIS TAL VID ARS FENNICA 1998 -PRISUTDELNINGSCEREMONIN I STÄNDERHUSET DEN 26 MARS 1998

För hundra år sedan, våren 1898, förberedde sig Finlands arkitekter för en tävling där man sökte en arkitektonisk gestalt för den byggnad som skulle inrymma Finlands utställningsobjekt på världsutställningen i Paris. Paviljongen ritades av arkitekterna Gesellius, Lindgren och Saarinen och landets ledande konstnärer deltog i utsmyckningen av interiörerna. Paviljongen var den finska andens hem, såsom docent Kerstin Smeds har uttryckt det. Konsten, som hämtat sin inspiration ur naturen, hade ett budskap: vi fick en egen, nationell stil. Finland upphöjdes med kulturens, konstens och arkitekturens hjälp till en kulturnation bland de andra kulturnationerna i Europa.

Nu hundra år senare upplever vi igen en renässans inom konstarterna och särskilt bildkonsten. Många betydande privatsamlingar har presenterats för publiken under detta decennium. I höstas öppnades en fin utställning med konst ur Henna och Pertti Niemistös samling av nutidskonst i Tavastehus konstmuseum. Den nära förestående invigningen av Museet för nutidskonst Kiasma kommer att lyfta fram 1900-talets moderna och postmoderna konst. Tyngdpunkten ligger inte längre vid skapandet av en nationell stil utan vid en mångsidig kulturell växelverkan. En brokig mångfald har trätt i stället för enhetsskapande tradition.

I dag har vi den stora glädjen att dela ut Ars Fennica priset för år 1998. Priset innebär ett viktigt erkännande för mottagaren. Under årens lopp har prisets betydelse för konstnären varierat något. Bland pristagarna finns mycket kända konstnärer. För dem har priset varit ett naturligt bevis på uppskattning. För andra har priset haft ekonomisk betydelse - det har gjort det möjligt för pristagaren att koncentrera sig på sin konst. Priset har till och med kunnat betyda ett genombrott. För var och en av pristagarna har priset varit ett unikt tecken på uppskattning.

Prissumman kompletteras av en vandringsutställning som visas på konstmuséer i olika delar av Finland. För månget konstmuseum har Ars Fennica-utställningen varit höjdpunkten på programmet. Stiftelsen har samtidigt fått förverkliga sitt viktiga kulturuppdrag - att erbjuda konstpubliken intressanta och aktuella utställningar med nutidskonst, som i annat fall kanske aldrig hade kunnat ordnas. Till priset hör också en bok om konstnären som för sin del bidrar till att göra hans eller hennes konst känd också utanför landets gränser.

ARS FENNICA-pristagaren utses varje gång av en obunden sakkunnig, en internationellt känd expert på nutidskonst. En sådan är chefen för Tate Gallerys konstsamlingar, Jeremy Lewison, som denna gång skött uppdraget. Innan jag överräcker priset och läser upp Jeremy Lewisons utlåtande om årets pristagare vill jag återge vad konstnären berättar om sig själv.

"Jag är född för 51 år sedan som den äldsta av fyra bröder. Som barn var jag mycket sportintresserad. Tretton år gammal fick jag mina första oljefärger. Följande år förlorade jag min mor. Den sommaren målade jag mycket. Efter det att jag gått ut skolan tecknade jag flitigt på Glyptoteket i Köpenhamn. Senare målade jag på Ibiza och i bergen i Alicante under den brännande solen. Min första egna utställning höll jag i Köpenhamn 1971 och min första separatutställning i Sverige 1974. I Finland ställde jag ut första gången 1991 och fyra år senare föddes mitt första barnbarn. Nomineringen för Ars Fennica-priset har lyft mig till sjunde himlen, och här är jag nu".

Jag har glädjen att offentliggöra pristagaren och läsa upp Jeremy Lewisons utlåtande om honom:

"Jag har beslutat att tilldela Peter Frie priset. Fries arbeten, som bygger på landskapsmåleriets långa tradition med influenser av både Turner, Constable och Munch, är samtidigt intima och monumentala. Hans sätt att placera det återgivna landskapet i ett vitt färgfält bryter mot traditionen att se landskapsmålningen som ett fönster mot världen, och det har en rent fysisk effekt på betraktaren. Den vita duken kring landskapet ställer bilden i fokus, men låter den samtidigt breda ut sig oändligt i horisontal riktning. Landskapet förvandlas från ett fönster till en port, när betraktaren symboliskt leds att stiga in i bilden. Betraktandet blir sålunda en fysisk upplevelse.

Fries målningar är emellertid mera än landskap, de utstrålar en stark känsla av sorg och förlust. Framför allt förmedlar de en intensiv och gripande upplevelse, som uppmuntrar betraktaren till meditation och självrannsakan".

Med dessa ord vill jag överräcka detta år Ars Fennica-pris till Peter Frie.