Republikens
presidents nyårstal 1.1.2000
Medborgare,
Det nya årtusendet börjar för Finlands del under
gynn-samma omständigheter. Den ekonomiska
utvecklingen är snabb och den allmänna attityden i
samhället präglas av tro på framtiden.
Det gångna året
stärkte Finlands aktiva roll på den
inter-nationella arenan. Den lyckade
ordförandeperioden i Europeiska unionen kommer att
påverka vår ställning också i framtiden. Många
lyssnar och litar på oss.
Det finländska
samhällets dynamiska utveckling framgår också av
internationella jämförelser. Vårt land anses vara
innovativt och konkurrenskraftigt. Finlands sätt att
sköta sina angelägenheter väcker ökat intresse
ute i världen.
De ekonomiska
framgångarna återspeglar sig i allt flera
medborgares liv. De mål som vi för drygt fem år
sedan presenterade för minskande av arbetslösheten
har uppnåtts tämligen väl. Mycket återstår att
göra innan arbetslösheten är övervunnen, men de
gångna åren har visat att ett konsekvent och
målmedvetet samarbete leder till resultat.
Nyckeln till vår
ekonomiska framgång har varit begåvade och
utbildade människor och konkurrens-kraftiga
företag. Ändå räcker de individuella
prestationerna inte till för att förklara det kliv
som Finland under loppet av hundra år har tagit då
det utvecklats från ett fattigt och avlägset land
till ett av världens mest avancerade och välmående
samhällen.
En av hörnstenarna i
Finlands framgång är den jämlikhetsuppfattning och
den anda av gemensamt ansvar som råder i vårt land.
Var och en har, oberoende av familjens ekonomiska
situation och boningsort, möjlighet att utbilda sig.
Vi är lyckligt lottade, med tillgång till både
enskilda toppförmågor och gedigna baskunskaper.
Det täckande
socialskyddet samt hälso- och sjukvården innebär
trygghet för våra invånare. Dessa element utgör
en bra plattform för utvecklandet av det egna
kunnandet. Förvissningen om kraften i det gemensamma
ansvaret har hjälpt nationen att bemästra
krissituationer.
Det har ibland
hävdats att det gemensamma ansvaret är enbart en
börda som bromsar begåvade individers framgång och
som därmed hämmar samhällsutvecklingen. Ett
sådant resonemang är inte hållbart.
Samhället är inte
bara summan av sina individer. Dess styrka och
utveckling är också beroende av det sociala kapital
som skapas genom samarbetsförmåga och förtroende
människorna emellan.
I rollen av politisk
beslutsfattare är man ibland alltför fixerad vid
medelvärden och makrotal. Kontakterna från
medborgarhåll är därför värdefulla: de gör det
lättare att förstå den enskilda människans vardag
och de är en påminnelse om att alla inte har blivit
delaktiga av konjunkturuppgången. På mina egna och
min hustrus vägnar vill jag tacka för de budskap
som vi fått under årens lopp. Vi får inte glömma
att ta hand om också de medborgare som inte fått ta
del av det ökade välståndet i Finland.
Uppgiften är
ingalunda enkel. Den förutsätter att alla
samhällsmedlemmar har en stark känsla för det
gemensamma ansvaret, och beredskap att fördela
resultatet av de ekonomiska aktiviteterna på ett
sådant sätt att de som har det svårt får hjälp.
En självisk individualitet kan äventyra
jämlikheten. Här gäller det att vara på sin vakt,
eftersom bara ett samhälle som bygger på jämlikhet
kan erbjuda sina medlemmar en trygg och säker
tillvaro.
Den 17 juli 1995
stadfäste jag en ändring av grundlagen, genom
vilken en omfattande reform gällande de
grundläggande fri- och rättigheterna bragtes i
kraft. Bestämmelserna motsvarar i praktiken de
punkter som Finland har förbundit sig till genom de
internationella konventionerna om mänskliga
rättigheter. De reviderade bestämmelserna om de
grundläggande fri- och rättigheterna ingår också
i den nya grundlagen.
I grundlagen sägs,
att det allmänna skall se till att de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga
rättigheterna tillgodoses. Staten, kommunerna och de
övriga offentliga samfunden har därmed påförts en
aktiv utvecklingsförpliktelse. Sålunda kan man med
hänvisning till de grundläggande fri- och
rättigheterna förutsätta att myndigheterna vidtar
åtgärder för att garantera människornas trygghet
och rörelsefrihet. Bestämmelserna om de
grundläggande fri- och rättigheterna måste styra
också det politiska beslutsfattandet.
Det gemensamma
ansvarstagandets princip gäller inte enbart det egna
landet, utan också umgänget mellan olika nationer.
Detta är speciellt viktigt när någon stat av en
eller annan orsak upphör att sörja för sina
medborgares grundläggande fri- och rättigheter och
börjar begränsa eller kränka dessa.
Under det gångna
året blev vi upprepade gånger
tvungna att dryfta hur
man i fråga om enskilda staters behandling av sina
egna medborgare bör ange den gräns, som inte kan
överskridas med mindre än att det inter-nationella
samfundet är tvunget att ingripa. I Kosovo
överskreds denna gräns. Det faktum att drygt en
miljon människor tvingades fly från sina hem ledde
följaktligen till att internationella maktmedel
sattes in.
I Kosovo och på
nästan hela Balkan har man nu haft möjlighet att
efter den väpnade konflikten bygga upp samhället.
Detta är ett projekt som, också när det gäller
länderna utanför den drabbade regionen, kommer att
kräva åtaganden under minst en generation
framöver.
Också i vårt
grannland Ryssland blir man tvungen att grundligt
tänka igenom sin situation: var skall man kunna
uppbåda det engagemang och den reformanda som
behövs för skapandet av ett sunt samhälle. Dessa
element måste, när allt kommer omkring, stå att
finna hos ryssarna själva – omvärlden kan
bidra enbart med stöd. Samtidigt måste Ryssland
undvika att isolera sig från det internationella
samarbetet och från det internationella samfundets
normer.
För tio år sedan,
när det kalla krigets strukturer höll på att
lösas upp, tillhörde jag dem som trodde att det
vore möjligt att inom rustningssektorn frigöra
medel för att utveckla de fattigaste länderna och
hjälpa de människor som hade det sämst ställt.
På denna punkt har
våra förhoppningar inte infriats. Hanteringen av
kriser har bundit upp resurser och inte heller den
internationella arenan har varit fri från kortsiktig
själviskhet. I krishanteringen behövs också våra
insatser. Minst lika viktigt är det dock att man
försöker förebygga kriser genom att stöda en
hållbar utveckling i de fattiga länderna.
Ansvaret för
medmänniskorna, jämlikheten och rätt-visan kan
realiseras bara i ett tolerant samhälle. För att
det nya årtusendet skall kunna bli framgångsrikt
krävs det att vi godtar och uppskattar det som är
annorlunda. Begreppet tolerans innebär dock inte ett
urskillningslöst accepterande av alla handlingar.
Samtidigt som vi inser
att alla människor inte är likadana, måste vi
också se vilka faktorer som förenar oss på det
etiska planet. Man måste betona de värden som
sammanför mänskligheten till en gemensam kamp för
avskaffande av ojämlikhet, hunger och nöd.
En hållbar utveckling
kan inte åstadkommas enbart genom att man korrigerar
de missförhållanden som den ekonomiska
globaliseringen har gett upphov till. Det behövs
också positiva och konstruktiva insatser på det
kulturella och religiösa planet. Under det nya
årtusendet måste utvecklingen vara hållbar också
i kulturellt avseende.
Jag har ofta betonat
vikten av förändringar. En förutsättning för
anpassning till förändringar är att man håller
fast vid de bestående basvärderingarna. Vi måste
respektera varandra och ta hand om varandra.
Jag önskar alla
medborgare ett gott nytt år och Guds välsignelse.
