Tal av republiken Finlands president


 

 

REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL I RIKSDAGEN VID ÖPPNANDET AV 2000 ÅRS RIKSDAG DEN 4 FEBRUARI 2000

 

Jämlikhetsprincipen är viktig för finländaren. Till tolk för dessa tankar gör sig också Akseli Koskela, som i "Upp, trälar" konstaterar att "rätt i ögona skådar jag allihopa, he må va herr eller värr". Varje finländare kan resonera som Akseli. Detta är också utgångspunkten för den nya grundlagen.

Jag har med tillfredsställelse kunnat konstatera att en omfattande revidering av rättegångsförfarandet har slutförts under min ämbetsperiod. Reformarbetet har krävt ansträngningar från både lagberedningens och riksdagens sida. Erfarenheterna av reformen förefaller till övervägande del vara positiva. Jag vill dock dröja ett ögonblick vid ett viktigt ämne.

Den samhälleliga acceptansen då det gäller juridiska avgöranden, dvs. i fråga om domar, grundar sig inte bara på klara motiveringar, utan också på den allmänna respekten för rättskipningen. Varje dom måste kunna betraktas som ett i princip slutgiltigt och grundligt övervägt ställningstagande från en oberoende domstols sida. Mot bakgrunden av att varje dom bör vara övertygande är det inte till fördel om alltför många rättegångar i gemene mans ögon framstår som en tilldragelse som man blir tvungen att mera än en gång upprepa från början till slut i samma form.

I Finland har rätten att utan några som helst begränsningar söka ändring i tingsrättens avgöranden ansetts viktig. Om det dock visar sig att ändringssökandet blir regel i stället för undantag, ökar givetvis misstron mot tingsrätternas avgöranden. Riksdagen har också för egen del satt upp som mål att tyngdpunkten i rättegångarna skall vara förlagd till tingsrätterna. Det är således skäl att granska effekterna och erfarenheterna av hovrättsreformen också i ett längre perspektiv och att, om det visar sig motiverat, bereda lagändringar.

* * *

Säkerställandet av en trygg tillvaro anses numera i allt högre grad vara en uppgift som ankommer på den offentliga makten. När det gäller att skapa trygghet i människornas vardag är skärpt övervakning eller strängare straff dock inte tillräckligt effektiva metoder, eftersom de riktar in sig på symptomen, inte på orsakerna.

Den mest hållbara metoden för värnande om medborgarnas trygghet går dock via skapandet av garantier för att vårt samhälle också i framtiden vilar på en sund bas. Vi måste bära det gemensamma ansvaret för dem som redan blivit utslagna eller som löper risk att bli det. Socialpolitik och fungerande skyddsnät behövs.

Mot bakgrunden av det ovan sagda är det med oro man noterar att tecken på utslagning och en tilltagande ojämlikhet bland folket visar sig just nu, i ett skede av ekonomiskt uppsving. Om denna tendens fortsätter kan ojämlikheten komma att utgöra grogrunden för mångahanda sociala problem, också brottslighet.

Hanteringen av narkotikaproblemet och missbrukarvården är ett aktuellt exempel på det jag avser. Kriminalitet och återfallsbrottslighet är i många fall förknippade med användning av rusmedel. Många våldsbrott begås under påverkan av alkohol, medan egendomsbrott ofta är ett sätt att finansiera bruket av narkotika. Narkotikan utgör ett inslag i allt flera ungas tillvaro. Också en allt större del av fångarna lider av rusmedelsproblem eller narkotikaberoende som kräver vård.

Det är skäl att fråga sig om dessa människor får den hjälp och den vård som de behöver eller om problemen blir olösta eftersom samhället inte kan enas om vem som skall stå för kostnaderna. Ändå skulle ett ingripande i rusmedelsproblemet vara ett effektivt sätt att få en ung människa att vända sig bort från brottets bana. Ofta skulle det också vara den snabbaste metoden att minska återfallsbrottsligheten, för att inte tala om andra inbesparingar som vården och rehabiliteringen medför.

Samma sak gäller de mentalhygieniska tjänsterna. De inbesparingar som nu eftersträvas kan visa sig vara mycket kortsiktiga. Mentala problem bland barn och unga som inte åtgärdas kan senare bli synnerligen dyra för alla parter.

 

* * *

I världen av idag är de gränsöverskridande säkerhetshoten inte längre enbart militära. De nya frågeställningar som gäller exempelvis internationell brottslighet, miljöproblem och kärnsäkerhet har kommit att spela en allt allvarligare roll i medborgarnas dagliga liv. Det arbete som utfördes under Finlands EU-ordförandeperiod och som kulminerade i det särskilda toppmötet i Tammerfors visar att Europeiska unionen erbjuder oss allt viktigare instrument för avvärjandet av dessa hot mot vår säkerhet.

Trots att begreppet säkerhet idag upplevs i ett brett perspektiv, har hotet om militära konflikter inte gett vika. Faran för världskrig minskade förvisso väsentligt i och med att det kalla kriget upphörde, men de väpnade sammandrabbningarna förefaller snarast att öka internt i olika stater och ofta också regionalt.

Civilbefolkningens lidanden är oacceptabla i situationer där staterna inte vill eller inte förmår skydda sina egna medborgare. Det internationella samfundet kan inte stillatigande bevittna sådana situationer – detta konstaterade också Förenta Nationernas generalsekreterare i sin översikt till generalförsamlingen i höstas. Utvecklingen inom den internationella humanitära rätten och inom informationsförmedlingen har gjort brott mot de mänskliga rättigheterna till en fråga som rör oss alla. Trots att det internationella samfundet idag uppenbart saknar tillräckliga institutionella och materiella förutsättningar att effektivt ingripa i alla överträdelser, har vi ingen rätt att undandra oss vårt ansvar.

Under det kalla krigets dagar vande vi oss vid resonemanget att ett traditionellt, avgränsat krig inte längre är möjligt i Europa. Det gångna decenniets händelser på framför allt Balkan och i Kaukasien har dock fått oss att vakna upp och inse den bistra verkligheten. Arbetet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och i Europarådet måste effektiveras, Europeiska unionen måste utvidgas. Välfärd och rättvisa samt äkta respekt för de mänskliga rättigheterna och fredlig samexistens mellan olika majoriteter och minoriteter är de element med vilkas hjälp väpnade konflikter kan elimineras i vår egen världsdel.

Samtidigt får vi på inga villkor isolera oss från de problem inklusive följdverkningar som förekommer på andra håll i världen. Förenta Nationerna och de till FN kopplade internationella organisationerna är också i fortsättningen vårt viktigaste instrument i strävandena att förbättra människornas säkerhet. Å andra sidan utvecklades dessa organisationer under det kalla krigets era, i en värld som sedermera har varit föremål för en genomgripande förändring. Också det internationella samfundets institutioner måste kunna förnya sig för att vi skall kunna garantera kommande generationer en trygg framtid.

* * *

Beslutsfattarna måste beakta inte enbart de dagspolitiska frågorna, utan också vara aktivt medvetna om beslutens långsiktiga verkningar. Samtidigt måste de ha förmågan att förutse vilka faktorer som ser ut att få ökad betydelse i framtiden. I det arbete som Finlands riksdag utför accentueras förutseendet av de följder som besluten får samt, också på ett mera allmänt plan, förberedelserna inför framtida utmaningar. I denna bemärkelse har riksdagens olika beredningsorgan, såsom framtidsutskottet, stått för viktiga insatser som har väckt välförtjänt uppmärksamhet också utanför landets gränser.

Eftersom Finland just nu genomlever en mycket snabb omvandlingsprocess är det mycket viktigt att vår samhällspolitiska debatt och forskning är aktiv. Finlands anseende och ekonomiska framgång grundar sig numera i hög grad på kvalificerat tekniskt kunnande och på ett snabbt ibruktagande av den nya tekniken. Vi har lyckats bra i detta skede av informationssamhällets utveckling.

Vi måste emellertid redan nu vara beredda att ta följande steg i en utveckling där människan och hennes behov intar en central ställning jämsides med tekniken. Vi får inte bygga ett samhälle där bara en del av människorna är kapabla att vara fullvärdiga medlemmar. Vi måste se till att alla som är bosatta i Finland oberoende av ålder, boningsort och social bakgrund har förutsättningar att klara sig, att lyckas och att råda över sitt eget liv. En sådan utveckling sker inte automatiskt, den kräver medvetna beslut.

* * *

Den kraftiga omvälvningen inom ekonomin har krävt en stor del av vår uppmärksamhet under de senaste åren. Vi har talat om kapitalströmmar, skuldsättning, uppblomstring och ekonomisk ojämlikhet. Marknaden är en stark maktfaktor, som vi emellertid inte får låta fördunkla vår människouppfattning. Kultur och bildning utgör alltjämt våra fundamentala mänskliga resurser. Förhoppningsvis riktar det finländska samhället under det nya årtusendet i allt högre grad in sina krafter på att främja den andliga tillväxten och kämpa mot det hot som andligt armod alltid utgör.

Jag önskar riksdagen framgång i dess arbete samt förklarar 2000 års riksdag öppnad.