Översättning
REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI
AHTISAARIS TAL
VID FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPETS 140-ÅRSJUBILEUM DEN 17 JANUARI
1999
"KRISTENDOMENS OCH
MISSIONSARBETETS ROLL I SKAPANDET AV NATIONELL ENIGHET
VAD NAMIBIAS EXEMPEL LÄR OSS"
För varje stat är nationell enighet en förutsättning för
framgång. Enigheten garanterar att medborgarna upplever att de
hör till samma land oberoende av sin politiska, etniska eller
religiösa bakgrund. Särskilt viktigt är det att måna om den
nationella enigheten när nationen genomlever stora
förändringar eller konflikter. Enighet behövs när man bygger
upp ett fredligt liv efter en våldsam konflikt. Vårt eget lands
historia är ett bra exempel på detta.
Enighet har i många länder skapats genom att medborgarna
garanterats jämlik och demokratisk rätt till deltagande, genom
tryggande av minoriteternas ställning och genom att man sökt
rättvisa lösningar i fråga om medborgarnas utkomst. Det är
allt annat än ett enkelt arbete. Djupa konflikter som delat en
nation tar årtionden att överbrygga.
När man vill skapa nationell enighet måste man också
skärskåda de värden som samhället grundar sig på. Även om
moderna stater strävar till att vara neutrala i fråga om
religion, är de religiösa värden som majoriteten av folket har
tillägnat sig av central betydelse för hela samhällslivet.
Svaren på livets stora frågor om födelse och död, människans
värde och samlevnadens mening, finner människorna ofta i
religionen.
Religionen kan också vara en splittrande faktor. I religionens
och kristendomens namn har det också rivits upp och krigats.
Vår kontinents historia är full av religionskrig och krig som
förts i religionens namn. I vår närmaste historia har också
problemen i Nordirland och på Balkan anknytning till religiösa
konflikter.
I västvärldens demokratier intar kristendomen en central roll
som formare av hela kontinentens värdebas. Majoriteten av
européerna bekänner sig till den kristna tron och kristna
värden avspeglar sig fortfarande på många sätt i vår
livsform. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
ingår religionsfrihet som en av de grundläggande friheterna,
som något som staterna förutsätts måna om och främja.
Religionsfriheten innefattar rätten att välja religion, att
förkunna och sprida den, att byta religion samt att utöva sin
religion ensam eller i gemenskap med andra. Religionsfriheten
omfattar alltså också rätten att bedriva missionsarbete.
Kristendomens historia i Europa och också hos oss är samtidigt
det kristna missionsarbetets historia. Genom missionsarbetet kom
kristendomen till Europa och vårt land.
Det finska missionsarbetets historia är en viktig del av
Finlands historia. Grundandet av Finska Missionssällskapet
inföll under det nationella uppvaknandets årtionden under
förra seklet. I Missionssällskapets konstituerande möte 1859
deltog flera bemärkta personer ur vår historia, bland dem Elias
Lönnrot och Zacharias Topelius.
I storfurstendömet Finland, ekonomiskt sett en fattig region,
erbjöd missionsarbetet en kanal som innebar internationella
kontakter och internationellt ansvar och som stöddes av
väckelserörelserna och folket. Den var och är samtidigt både
en djupt kristen och en mycket social verksamhet.
Kyrkornas betydelse betonas när de förkunnar och också verkar
enligt sin förkunnelse. Finska Missionssällskapets verksamhet
har i vid bemärkelse grundat sig på strävan att söka
människans bästa, inte bara genom predikan om frälsning, utan
också genom att skapa människovärdiga förhållanden inom sina
verksamhetsområden. Vi minns Missionssällskapets starka både
andliga och materiella stöd för Namibias frigörelseprocess och
Missionssällskapets kraftiga ställningstaganden i
antiapartheidkampanjen i Finland. Ställningstagandena delade
åsikterna också inom kyrkan, men de var förankrade i den
kristna etiken och grundvalen för de mänskliga rättigheter och
man minns dem med tacksamhet.
Missionssällskapets arbete i Namibia har ända från början
bestått i medling. Stamhövdingarna sökte stöd hos
missionärerna mot hotet från kolonialherrarna. Martti Rautanen
medlade både mellan Ovambokungarna och mellan dessa kungar och
de tyska kolonialherrarna. Han lyckades kryssa så skickligt att
man i norr förskonades från tyskarnas underkuvningspolitik, som
i Namibias mellersta och södra delar ledde till att ca 80 000
herero och nama dödades, till att betesmarker övertogs av vita
kolonister och till en kraftig försämring av
levnadsförhållandena för de överlevande. Det blev tid för
undervisning, hälsovård och utveckling av grundstrukturerna
för ett människovärdigt liv.
Det var viktigt att folket nu i högre grad än tidigare kunde
bestämma över sitt eget liv, använda sitt eget språk och få
utbildning av egna lärare. Missionärerna betonade
stamidentitetens och modersmålets betydelse. De besläktade
språken ndonga och kwanyama fick till exempel var sin bibel och
var sitt skriftspråk. Samtidigt byggdes det också broar mellan
stammarna. Redan under missionsverksamhetens första årtionden i
Namibia upphörde plundrings- och krigstågen mellan stammarna,
naturligtvis till en del som en följd av det gemensamma yttre
hotet.
Den nationella enigheten byggdes inom Namibias kyrkor upp också
under den tid då landet i enlighet med den sydafrikanska
apartheidpolitiken formellt var indelat i självständiga
hemländer och det byggdes skilda bostadsområden för varje
befolkningsgrupp i städerna.
En stor del av tjänstemännen i det självständiga Namibias
centrala förvaltning är före detta elever till
Missionssällskapets präster och lärare och hälsovårds- och
tekniska personal. Många av dem är med oss här i salen. Fröet
till frihet och självständighet såddes hos den unga
generationen genom utbildning och undervisning. Under
frihetskampen kom många unga namibier, både i landet och i
exil, med tacksamhet ihåg de personer, tillsammans med vilka de
i tiden beträdde den gemensamma vägen.
Jag fick personligen uppleva frukterna av Finska
Missionssällskapets arbete när jag från och med 1977 först
tjänstgjorde som FN-kommissarie i Namibia och senare som FN:s
generalsekreterares specialsändebud. Det var lätt att
kommunicera med namibierna. Samtalen inlddes behändigt på
afrikanskt vis genom att svara på frågor om vad som hörs från
Marja Väisälä, hur Kirsti och Mikko Ihamäki mår, var Lahja
Lehtonen eller Ulla Nenonen numera finns. Själv kunde jag fråga
hur biskopen Leonard Auala och biskopinnan Aila Auala mår, hur
biskop Kleopas Dumen har det och om Nickey Iyambo har hälsan.
Kyrkorna spelade en viktig roll politiskt, men också
psykologiskt i och med att de främjade den nationella enigheten
under brytningstiden. Kyrkorna upprätthöll folkets moraliska
ryggrad. På många sätt ingjöt de också hopp och mod i
namibier både i hemlandet och i exil. Kyrkorna syntes också i
viktiga sammanhang: i FN, i Lutherska Världsförbundet, i
Kyrkornas Världsråd och genom besök hos olika regeringar.
Informationen löpte också inom landet. Censur och förföljelse
kunde inte täppa till informationskanalerna.
När FN:s resolution 435 verkställdes för nio år sedan, i mars
1989 och fram till mars 1990 då landet blev självständigt,
innehade kyrkorna en central roll. De stödde och följde med
UNTAG-kårens arbete överallt, den följde med de politiska
partiernas verksamhet, de tog emot och tog hand om exilnamibierna
som kunde återvända till hemlandet efter den långa
frihetskampen. Kyrkorna ordnade med mat och husrum och medlade
så att familjerna kunde återförenas.
Kyrkan var också ett viktigt samarbetsorgan när jag arbetade
som specialsändebud för FN:s generalsekreterare. Tillsammans
med biskop Kleopas Dumen stängde vi in oss i en bastu i
Ovamboland för att diskutera kyrkans och dess medlemmars
inställning till sjävständighetsprocessens olika alternativ,
eftersom vi inte kunde förhandla någon annanstans utan tredje
parters närvaro. Där under bastubadandet, fattades viktiga
beslut. Finska Missionssällskapet kunde sedan samtidigt
informeras om det aktuella läget i de väsentliga frågorna.
Namibia står Finland särskilt nära trots det stora avståndet.
Vi gläder oss över att Namibia nu är en suverän nation bland
andra nationer. Namibia inledde nyss sin tvåårsperiod som
medlem i FN:s säkerhetsråd och Namibias utrikesminister
Theo-Ben Guriab har valts till ordförande för FN:s 54
generalförsamling. Finland har mångsidiga och okomplicerade
kontakter på många nivåer med Namibia. Vi fortsätter att
utveckla kontakterna och vi riktar vår tacksamhet till detta
samarbetes grundare och det 140-åriga missionsarbete som Finska
Missionssällskapet har bedrivit i Namibia.
Missionssällskapet skulle inte vara någonting utan sina
medarbetare och deras familjer. Många är de kappsäcksbarn, nu
verksamma inom det finska samhället och i internationella
uppgifter, som har tillbringat en del av sina ungdomsår i
Namibia eller på andra missionsfält. Många av dem deltar i dag
i utvecklandet av våra internationella relationer.
Missionssyföreningar i hela landet kan glädja sig över att det
140-åriga Finska Missionssällskapet fortfarande är verksamt
och handlingskraftigt, över att dess arbete har burit frukt och
berikat också våra liv.
Vad lär oss då Namibia om missionsarbetets och kristendomens
roll i skapandet av nationell enighet? Naturligtvis kan
namibierna själva bäst bedöma den frågan. Vi finländare kan
kanske bedöma utvecklingen i ljuset av vår egen tradition och
våra egna erfarenheter.
Det finska missionsarbetet och dess kristendomstolkning blev i
Namibia kända för att inte vara kopplade till en kolonialmakt.
Förkunnelsen och det sociala arbetet samt fostringsarbetet var
mycket nära knutna till varandra. På den finska
missionsstationen fanns utöver kyrkan en skola för pojkar och
flickor och en klinik. Alla fick delta i undervisningen. När den
sydafrikanska utbildningspolitiken uteslöt begåvade namibier
från den högre undervisningen, var särskilt
Oshigambo-läroverket av stor betydelse för skapandet av den
nationella enigheten. I läroverket undervisades i alla ämnen
och skolan förberedde eleverna för högre utbildning. Samtidigt
fostrade den nationella ledare.
Man får intrycket att de finska missionärerna i Namibia öst ur
vår tradition och använt sig av samma material som det, med
vars tillhjälp det demokratiska och självständiga Finland
byggts, och tillämpat det i sin verksamhet. Kristendomen lade
grunden för en jämlik behandling av alla människor. Den
fördömde apartheidpolitiken. Den skapade också målsättningar
för ett rättvist och fredligt liv. I praktiken skapade
folkbildningen och hälsovården förutsättningar för ett
folkstyrt samhällsliv och demokrati.
Under de senaste decennierna har det också förts en kritisk
diskussion om missionsarbetet och kyrkornas verksamhet. I
efterskott har det också riktats kritik mot att man under vissa
tider sökte samarbete med Sydafrikas illegala adminstration. Det
är dock viktigt att minnas att verksamheten inte kan bedömas
som ett separat fenomen utan koppling den rådande situationen.
Den speglar också det omgivande samhället. Jag har alltid
uppskattat att missionärerna trots alla svårigheter, som t.ex.
sprängningen av tryckerierna, målmedvetet har varit närvarande
i namibiernas vardag. De riskerade ofta sina liv och sin
verksamhet när de skyddade den lokala befolkningen mot den
illegala administrationens godtycke. Så har man på ett
hållbart sätt stärkt nationens enighet.
Namibia är i dag en självständig stat, som trots många
svårigheter är ett sporrande exempel i södra Afrika. Det
centrala är landets fredliga utveckling och strävan till
försoning och nationell enighet.
Namibia har blivit ett exempel på fungerande demokrati i Afrika.
Det råder politisk yttrandefrihet i landet och landet har valt
en i politiskt, samhälleligt och ekonomiskt hänseende
jämförelsevis stabil väg i en tid då den globala ekonomiska
krisen, osäkerheten och de andliga värdenas gungning känns av
också i denna världsdel. De fortsatta oroliga förhållandena
och krigen i Angola och Kongo känns av också i Namibia. Det
internationella samfundet och kyrkorna borde effektivera sina
åtgärder för att åstadkomma fred i området.
När Namibia blivit självständigt betonades försoningens
betydelse för åstadkommandet av nationell enighet. Kyrkorna kan
med rätta säga att begreppen försoning och förlikning hör
till kyrkans centrala terminologi. Även om kyrkan betonar
försoningen mellan Gud och människan, betonar kyrkan
tillsammans med den världsliga statsmakten också försoningen
mellan människor, befolkningsgrupper, raser och folk.
Just i försoningen och förlikningen utkristalliseras det
budskap som kristendomen och missionsarbetet har till nationer
som söker inre enighet.