REPUBLIKENS
PRESIDENTS STATSBESÖK I SPANIEN 1-4.2.1999
UNIVERSIDAD COMPLUTENSE DE MADRID 2.2.1999
FINLAND PÅ EUROPAS POLITISKA SCEN
Först vill jag framför mitt
tack till Er, Herr Rektor, och till Universidad Complutense för
Er vänliga inbjudan. Jag sätter stort värde på att vara den
första statschef från Finland som har fått tillfälle att
hålla ett föredrag vid detta ansedda universitet.
Finlands historia under det århundrade som nu går mot sitt slut
är fast knuten till de stora förändringar som har ägt rum i
Europa. För hundra år sedan var Finland ett storfurstendöme
inom det ryska imperiet. År 1917, i världskrigets virvlar, blev
Finland självständigt.
I slutet av 1930-talet blev Finland ett växelmynt i
stormaktspolitiken, då Tredje Riket och Sovjetunionen avtalade
om sina intressesfärer. Vi försvarade oss 1939-1944 och
bevarade vår självständighet.
Under det kalla krigets tidevarv undvek vi att blanda oss i
stormakternas tvistefrågor och förde en neutral politik. Det
handlade inte om att dra sig undan internationellt ansvar, utan
om att på ett konstruktivt och realistiskt sätt delta i
verksamhet som kunde leda till konkreta resultat. Finland har
till exempel deltagit i FN:s fredsbevarande verksamhet redan
från och med Suezkrisen 1957 och också verkat aktivt i
internationella organisationer.
Finland spelade en central roll i den s.k. Helsingfors-processen,
som sommaren 1975 utmynnade i det historiska toppmötet i
Helsingfors och undertecknandet av KSSE-mötets slutdokument.
KSSE var ett viktigt led i den process som ledde till att det
kalla kriget och motsatsförhållandet mellan Öst- och
Västeuropa upphörde. Uppföljningsmötet i Madrid i början av
1980-talet var i detta avseende av avgörande betydelse. OSSE,
som i dag fungerar som samarbetsorganisation, spelar en central
roll inom konfliktförebyggandet och för säkerhetsdialogen i
Europa, både i fråga om nationella och internationella
säkerhetsfrågor.
Det kalla krigets slut förändrade i grunden Finlands
säkerhetspolitiska omgivning i och med att Sovjetunionen
upplöstes. Dessutom blev Finland medlem i EU 1995. Estland,
Lettland och Litauen har återfått sin självständighet och
satsar nu starkt på att bli medlemmar i EU.
Jag vill här också behandla Finlands och Spaniens relationer i
historiskt perspektiv.
Den första, låt vara försiktiga kontakten på statsnivå
mellan Finland och Spanien togs 1896 då Spaniens regering
utnämnde författaren Angel Ganiveti, en känd intellektuell,
till konsul i Helsingfors, huvudstaden i det dåvarande
storfurstendömet Finland. Ganiveti skrev ner sina erfarenheter i
"Cartas Finlandesas", i dag en av den spanska
litteraturens klassiker. I den spanska utrikesförvaltningen var
Finland då helt naturligt en del av det verksamhetsområde som
sköttes av Spaniens ambassad i S:t Petersburg.
Egentliga diplomatiska förbindelser mellan våra länder knöts
i september 1918, som en följd av Spaniens erkännande av
Finlands självständighet. Spanien var bland de första staterna
som erkände Finland i januari 1918.
Under mellankrigstiden utgjordes kontakterna mellan Finland och
Spanien närmast av handelsförbindelser. Relationerna mellan
våra länder kan karakteriseras som politiskt klanderfria, men
inte nära. Finländarna följde skakade det spanska
inbördeskriget.
Efter andra världskriget knöts officiella förbindelser på
ambassadörsnivå år 1957. Sedan dess har våra kontakter hela
tiden utvidgats. Handeln har blivit livligare och finländska
industrier etablerade kontakter med Spanien redan på 1960-talet.
På 60-talet "upptäckte" också de finländska
turisterna Spanien. I dag är Spanien finländarnas populäraste
resmål I Sydeuropa.
Kontakterna mellan Finland och Spanien fördes till en högre
nivå 1975, då Hans Majestät Kung Juan Carlos, då ännu
kronprins, avlade ett officiellt besök i Finland. Av mina
föregångare har både president Kekkonen och president Koivisto
avlagt statsbesök i Spanien och kung Juan Carlos har också 1989
avlagt ett andra statsbesök i Finland. På statsminister- och
regeringsnivå har umgänget hela tiden blivit livligare. Jag
vill också betona den allt aktivare ekonomiska och kulturella
växelverkan mellan våra länder.
Finlands medlemskap i EU, anslutningen skedde i januari 1995, har
naturligtvis ökat samarbetet mellan våra länder markant. Om
man därtill lägger Finlands aktiva deltagande och vårt
samarbete i olika internationella organisationer, kan man fråga
sig om det fortfarande finns områden som inte omfattas av det
finländsk-spanska samarbetet. Jag vill i detta sammanhang
framföra ett tack för gott samarbete till alla de många
spanska kolleger som jag mött under min internationella
karriär.
Både Finland och Spanien ligger vid Europas gränser, Finland
vid den norra, Spanien vid den södra. Det kulturella och
politiska Europa är i bägge ländernas perspektiv lättare att
uppfatta som mångfaldens Europa. Våra europeiska identiteter,
grunden för EU-samarbetet, kan mötas på ett sätt som jag
finner det mycket lätt att förstå.
Finlands europeiska identitet har till följd av både vårt
geografiska läge och vår historia en nordisk accent.
Finland är ett avtalssamhälle. Medborgarna deltar i stor
utsträckning i beslutsfattandet i frågor som gäller dem
själva. Som nation står vi eniga också i fråga om värden och
värderingar. Vi har en rikedom i landets två språk, finskan
och svenskan. Den kommunala självstyrelsen har en lång
tradition i Norden. Andelen kvinnor som arbetar utanför hemmet
är en av de högsta i världen, vilket stärker den faktiska
jämställdheten mellan könen. Kvinnornas insats i parlamentet
och regeringen är stark. Lagstiftningen grundar sig på en
fungerande flerpartidemokrati. Övergången till EU-tiden har
genomsyrat hela samhället. För närvarande tar vi våra första
steg med den gemensamma valutan, euro.
Inom industrin och produktionen har man insett innovationernas
nyckelroll och produktionen har med samhällspolitikens hjälp
styrts så, att den sporrar till satsningar på forskning och
utveckling. Avtalssamhället håller på att få ett nytt drag
som också motiverar användningen av benämningen
kunskapssamhälle. Den informationstekniska revolutionen har
förändrat vårt land Finland kännetecknas i dag av
kraftig nätverksbildning och stor öppenhet i kontakterna utåt.
Unionen som inre marknad är för det lilla Finland en stor
relativ fördel när det gäller att realisera innovationer i
produktiv skala.
Barcelona-processen har tillfört Finlands utrikespolitik en ny
sydlig dimension. Vi har anpassat oss väl till
Medelhavsdimensionen. Främjandet av stabiliteten i områdena vid
EU:s sydflank är i Finlands och hela EU:s intresse.
Stabiliteten kan främjas genom utvidgning av det ekonomiska
samarbetet och genom integration. I Medelhavsprocessen är
skapandet av en Euro-Medelhavs-frihandelszon före 2010 en
central och utmanande målsättning. Det har gjorts betydande
framsteg i förhandlingarna om en stabilitetspakt för
Medelhavsområdet. Finland har aktivt stött Medelhavsområdets
EU-länder i deras strävanden att främja lösningar som gagnar
hela unionens stabilitet, den ekonomiska utvecklingen samt
säkerheten vid gränserna. Finland har också satsat och satsar
starkt på miljösamarbetet i Medelhavsområdet ett
exempel är den ministerkonferens som ordnades i Helsingfors
sommaren 1997.
När Finland och Sverige blev medlemmar i EU förändrades
situationen vid EU:s norra gräns totalt. Unionen fick en nästan
1300 km lång gemensam gräns med Ryssland. Den förestående
utvidgningen innebär att Östersjön i praktiken blir unionens
första innanhav, men framförallt kommer grannlandet Rysslands
betydelse för unionen att öka ytterligare.
Rysslands betydelse för unionen underskattas lätt. Ur
handelsstatistikens perspektiv är Ryssland en relativt
anspråkslös partner för de flesta medlemsländerna. Ur
Rysslands synvinkel är situationen dock en annan handeln
med unionen utgör ca 40 procent av Rysslands utrikeshandel. Inom
energisektorn, och särskilt som producent av naturgas, är
Ryssland strategiskt viktigt ur unionens synvinkel. När unionens
egna gastillgångar småningom sinar och efterfrågan på
naturgas ökar, ökar också Rysslands strategiska betydelse inom
energisektorn. Även om det finns för Medelhavsländerna viktiga
leverantörer av olja och gas i Nordafrika och området kring
Kaspiska havet, är det också i dessa länders intresse att med
tanke på energisäkerheten eftersträva en spridning av
energikällorna. Vi har alltså alla orsaker att bevaka unionens
intressen inom energisektorn både i söder och i norr.
Om vi har ett Ryssland som isolerar sig eller som isoleras ökar
landets betydelse för Europa i negativ bemärkelse. Ett
centralt mål för den gemensamma EU-strategi för Ryssland som
nu håller på att utarbetas måste vara att knyta Ryssland
närmare till den europeiska integrationsprocessen.
Unionens behov av samarbete med Ryssland framhävs i
gränsområdena mellan unionen och Ryssland. Ett tecken på
dagens problem är skillnaderna i levnadsstandard i på var sin
sida om gränsen mellan Finland och Ryssland. Hur djup klyftan
är visar till exempel löneskillnaderna: efter det att rubelns
värde rasade är en finländsk lärares eller sjuksköterskas
lön femtio gånger större än de ryska kollegernas. Även om
Ryssland i första hand bär ansvaret för sin situation kan
unionen främja en positivare utveckling genom att utvidga
samarbetet.
EU vill genom sin politik för de nordliga områdena, den
nordliga dimensionen, definiera unionens gemensamma intressen i
Östersjöområdet och Barentsområdet. Ryssland-strategin och
unionens nordliga dimension kompletterar varandra. Det har varit
positivt att lägga märke till att Spanien och de övriga
Medelhavsländerna har stött utvecklandet av den nordliga
dimensionen och, på samma sätt som Finland, sett de intressen
som förenar unionen oberoende av väderstreck.
Till skillnad från Barcelona-processen som stöder sig på
MEDA-programmet förutsätter den nordliga dimensionen inga nya
institutioner, budgeter eller andra instrument. Däremot
förutsätter den nordliga dimensionen ett effektivare
utnyttjande av redan existerande resurser, en bättre
koordinering samt samarbete mellan internationella finansiella
institut och den privata sektorn. Eftersom utgångspunkten är
att unionens budget inte skall belastas med nya krav på anslag
är det desto viktigare att existerande instrument och program,
bl.a. TACIS-programmet, kan utnyttjas effektivt för
genomförandet av projekt som prioriteras till följd av den
nordliga dimensionen. Detta förutsätter att alla parter
tillsammans bereder en detaljerad verksamhetsplan. Också i denna
fråga litar vi på Spaniens stöd.
Euron kommer att vid sidan av dollarn bli en ledande
internationell valuta. Samtidigt blir EU:s internationella
ställning klarare. I och med den gemensamma valutan har också
unionens ansvar för lösandet av kriser och problem i den
internationella ekonomin ökat. En viktig förutsättning för
att vi skall kunna svara på denna utmaning är att vi har
ordning på vår egen ekonomi.
Händelserna under hösten 1998 visade konkret hur euroområdet
skyddar en liten medlemsstat mot störningar som orsakas av
globala ekonomiska kriser. Det är också viktigt att vi
särskilt i det inledande skedet av EMU-samarbetet genom våra
egna ekonomisk-politiska åtgärder signalerar beslutsamhet i
dess frågor.
EU:s ställning som internationell politisk aktör håller på
att stärkas. Detta befordras av att Amsterdamavtalet har trätt
i kraft. Men framför allt är det den allmänna utvecklingen i
vår världsdel som är orsaken. Unionens gemensamma och allt
starkare insats behövs särskilt när det gäller att förebygga
och hantera kriser.
Det finns fortfarande många krisområden i Europa. Det forna
Jugoslaviens våldsamma sammanbrott framstår allt mer som en av
vårt århundrades stora tragedier. Det internationella samfundet
har inte kunnat förhindra att inbördeskrig brutit ut i Bosnien.
Den internationella fredsfrämjande operationen, SFOR, har dock
gett oss hopp om att också svåra konflikter slutligen kan
skötas med hjälp av ett omfattande samarbete. Finland har sänt
fredsbevarande styrkor både till Makedonien och Bosnien.
Krisen i det forna Jugoslavien har igen tagit en ny och allvarlig
vändning som en följd av händelserna i Kosovo. Utan
beslutsamma åtgärder hotar ett nytt inbördeskrig att bryta ut
på Balkan. Följderna av en sådan konflikt kan bli
oförutsägbara. Terrorn mot civilbefolkningen upprör hela
världen. Albanerna, som utgör majoriteten av befolkningen i
området, har aktiverats både politiskt och militärt.
Daytonavtalet sträcker sig inte så långt att det kan skapa en
lösning på Kosovo-frågan. Det internationella samfundet söker
intensivt efter fredliga lösningar på konflikten, som blir allt
svårare. Det krävs nu att förhandlingar om en politisk
lösning inleds mellan Belgrad och albanparten i Kosovo utgående
från kontaktgruppens förslag och under det internationella
samfundets ledning. Invånarna i Kosovo måste garanteras rätt
till en omfattande autonomi.
EU måste axla sitt ansvar tillsammans med det övriga
internationella samfundet. Huvudansvaret bärs av de krafter som
har makten i området. Vi måste förbereda oss på
ansträngningar som tar år i anspråk. Det kalla krigets sista
bastioner måste rivas och fred skapas också på Balkan. För
att demokratin skall kunna stabilisera sig också i västra
Balkan, behöver medborgarna i områdets länder ett hoppets
perspektiv. I det avseendet spelar det internationella samfundet
en avgörande roll. Man måste komma överens om de villkor under
vilka länderna i området med säkerhet vet att de avancerar mot
fullt medlemskap i det internationella samfundet.
Finland och Spanien har många gemensamma intressen att bevaka i
EU. Förbättrandet av säkerheten och utvecklandet av
välfärden såväl i Östersjöområdet som i Medelhavsområdet
inverkar på båda ländernas ställning. Trots det stora
geografiska avståndet mellan våra länder kommer vi att inleda
det nya millenniet som ännu närmare kompanjoner än tidigare.