REPUBLIKENS PRESIDENTS STATSBESÖK I SPANIEN 1-4.2.1999
UNIVERSIDAD COMPLUTENSE DE MADRID 2.2.1999

FINLAND PÅ EUROPAS POLITISKA SCEN

Först vill jag framför mitt tack till Er, Herr Rektor, och till Universidad Complutense för Er vänliga inbjudan. Jag sätter stort värde på att vara den första statschef från Finland som har fått tillfälle att hålla ett föredrag vid detta ansedda universitet.

Finlands historia under det århundrade som nu går mot sitt slut är fast knuten till de stora förändringar som har ägt rum i Europa. För hundra år sedan var Finland ett storfurstendöme inom det ryska imperiet. År 1917, i världskrigets virvlar, blev Finland självständigt.

I slutet av 1930-talet blev Finland ett växelmynt i stormaktspolitiken, då Tredje Riket och Sovjetunionen avtalade om sina intressesfärer. Vi försvarade oss 1939-1944 och bevarade vår självständighet.

Under det kalla krigets tidevarv undvek vi att blanda oss i stormakternas tvistefrågor och förde en neutral politik. Det handlade inte om att dra sig undan internationellt ansvar, utan om att på ett konstruktivt och realistiskt sätt delta i verksamhet som kunde leda till konkreta resultat. Finland har till exempel deltagit i FN:s fredsbevarande verksamhet redan från och med Suezkrisen 1957 och också verkat aktivt i internationella organisationer.

Finland spelade en central roll i den s.k. Helsingfors-processen, som sommaren 1975 utmynnade i det historiska toppmötet i Helsingfors och undertecknandet av KSSE-mötets slutdokument. KSSE var ett viktigt led i den process som ledde till att det kalla kriget och motsatsförhållandet mellan Öst- och Västeuropa upphörde. Uppföljningsmötet i Madrid i början av 1980-talet var i detta avseende av avgörande betydelse. OSSE, som i dag fungerar som samarbetsorganisation, spelar en central roll inom konfliktförebyggandet och för säkerhetsdialogen i Europa, både i fråga om nationella och internationella säkerhetsfrågor.

Det kalla krigets slut förändrade i grunden Finlands säkerhetspolitiska omgivning i och med att Sovjetunionen upplöstes. Dessutom blev Finland medlem i EU 1995. Estland, Lettland och Litauen har återfått sin självständighet och satsar nu starkt på att bli medlemmar i EU.

Jag vill här också behandla Finlands och Spaniens relationer i historiskt perspektiv.

Den första, låt vara försiktiga kontakten på statsnivå mellan Finland och Spanien togs 1896 då Spaniens regering utnämnde författaren Angel Ganiveti, en känd intellektuell, till konsul i Helsingfors, huvudstaden i det dåvarande storfurstendömet Finland. Ganiveti skrev ner sina erfarenheter i "Cartas Finlandesas", i dag en av den spanska litteraturens klassiker. I den spanska utrikesförvaltningen var Finland då helt naturligt en del av det verksamhetsområde som sköttes av Spaniens ambassad i S:t Petersburg.

Egentliga diplomatiska förbindelser mellan våra länder knöts i september 1918, som en följd av Spaniens erkännande av Finlands självständighet. Spanien var bland de första staterna som erkände Finland i januari 1918.

Under mellankrigstiden utgjordes kontakterna mellan Finland och Spanien närmast av handelsförbindelser. Relationerna mellan våra länder kan karakteriseras som politiskt klanderfria, men inte nära. Finländarna följde skakade det spanska inbördeskriget.

Efter andra världskriget knöts officiella förbindelser på ambassadörsnivå år 1957. Sedan dess har våra kontakter hela tiden utvidgats. Handeln har blivit livligare och finländska industrier etablerade kontakter med Spanien redan på 1960-talet. På 60-talet "upptäckte" också de finländska turisterna Spanien. I dag är Spanien finländarnas populäraste resmål I Sydeuropa.

Kontakterna mellan Finland och Spanien fördes till en högre nivå 1975, då Hans Majestät Kung Juan Carlos, då ännu kronprins, avlade ett officiellt besök i Finland. Av mina föregångare har både president Kekkonen och president Koivisto avlagt statsbesök i Spanien och kung Juan Carlos har också 1989 avlagt ett andra statsbesök i Finland. På statsminister- och regeringsnivå har umgänget hela tiden blivit livligare. Jag vill också betona den allt aktivare ekonomiska och kulturella växelverkan mellan våra länder.

Finlands medlemskap i EU, anslutningen skedde i januari 1995, har naturligtvis ökat samarbetet mellan våra länder markant. Om man därtill lägger Finlands aktiva deltagande och vårt samarbete i olika internationella organisationer, kan man fråga sig om det fortfarande finns områden som inte omfattas av det finländsk-spanska samarbetet. Jag vill i detta sammanhang framföra ett tack för gott samarbete till alla de många spanska kolleger som jag mött under min internationella karriär.


Både Finland och Spanien ligger vid Europas gränser, Finland vid den norra, Spanien vid den södra. Det kulturella och politiska Europa är i bägge ländernas perspektiv lättare att uppfatta som mångfaldens Europa. Våra europeiska identiteter, grunden för EU-samarbetet, kan mötas på ett sätt som jag finner det mycket lätt att förstå.

Finlands europeiska identitet har till följd av både vårt geografiska läge och vår historia en nordisk accent.

Finland är ett avtalssamhälle. Medborgarna deltar i stor utsträckning i beslutsfattandet i frågor som gäller dem själva. Som nation står vi eniga också i fråga om värden och värderingar. Vi har en rikedom i landets två språk, finskan och svenskan. Den kommunala självstyrelsen har en lång tradition i Norden. Andelen kvinnor som arbetar utanför hemmet är en av de högsta i världen, vilket stärker den faktiska jämställdheten mellan könen. Kvinnornas insats i parlamentet och regeringen är stark. Lagstiftningen grundar sig på en fungerande flerpartidemokrati. Övergången till EU-tiden har genomsyrat hela samhället. För närvarande tar vi våra första steg med den gemensamma valutan, euro.

Inom industrin och produktionen har man insett innovationernas nyckelroll och produktionen har med samhällspolitikens hjälp styrts så, att den sporrar till satsningar på forskning och utveckling. Avtalssamhället håller på att få ett nytt drag som också motiverar användningen av benämningen kunskapssamhälle. Den informationstekniska revolutionen har förändrat vårt land – Finland kännetecknas i dag av kraftig nätverksbildning och stor öppenhet i kontakterna utåt. Unionen som inre marknad är för det lilla Finland en stor relativ fördel när det gäller att realisera innovationer i produktiv skala.


Barcelona-processen har tillfört Finlands utrikespolitik en ny sydlig dimension. Vi har anpassat oss väl till Medelhavsdimensionen. Främjandet av stabiliteten i områdena vid EU:s sydflank är i Finlands och hela EU:s intresse.

Stabiliteten kan främjas genom utvidgning av det ekonomiska samarbetet och genom integration. I Medelhavsprocessen är skapandet av en Euro-Medelhavs-frihandelszon före 2010 en central och utmanande målsättning. Det har gjorts betydande framsteg i förhandlingarna om en stabilitetspakt för Medelhavsområdet. Finland har aktivt stött Medelhavsområdets EU-länder i deras strävanden att främja lösningar som gagnar hela unionens stabilitet, den ekonomiska utvecklingen samt säkerheten vid gränserna. Finland har också satsat och satsar starkt på miljösamarbetet i Medelhavsområdet – ett exempel är den ministerkonferens som ordnades i Helsingfors sommaren 1997.

När Finland och Sverige blev medlemmar i EU förändrades situationen vid EU:s norra gräns totalt. Unionen fick en nästan 1300 km lång gemensam gräns med Ryssland. Den förestående utvidgningen innebär att Östersjön i praktiken blir unionens första innanhav, men framförallt kommer grannlandet Rysslands betydelse för unionen att öka ytterligare.

Rysslands betydelse för unionen underskattas lätt. Ur handelsstatistikens perspektiv är Ryssland en relativt anspråkslös partner för de flesta medlemsländerna. Ur Rysslands synvinkel är situationen dock en annan – handeln med unionen utgör ca 40 procent av Rysslands utrikeshandel. Inom energisektorn, och särskilt som producent av naturgas, är Ryssland strategiskt viktigt ur unionens synvinkel. När unionens egna gastillgångar småningom sinar och efterfrågan på naturgas ökar, ökar också Rysslands strategiska betydelse inom energisektorn. Även om det finns för Medelhavsländerna viktiga leverantörer av olja och gas i Nordafrika och området kring Kaspiska havet, är det också i dessa länders intresse att med tanke på energisäkerheten eftersträva en spridning av energikällorna. Vi har alltså alla orsaker att bevaka unionens intressen inom energisektorn både i söder och i norr.

Om vi har ett Ryssland som isolerar sig eller som isoleras ökar landets betydelse för Europa – i negativ bemärkelse. Ett centralt mål för den gemensamma EU-strategi för Ryssland som nu håller på att utarbetas måste vara att knyta Ryssland närmare till den europeiska integrationsprocessen.

Unionens behov av samarbete med Ryssland framhävs i gränsområdena mellan unionen och Ryssland. Ett tecken på dagens problem är skillnaderna i levnadsstandard i på var sin sida om gränsen mellan Finland och Ryssland. Hur djup klyftan är visar till exempel löneskillnaderna: efter det att rubelns värde rasade är en finländsk lärares eller sjuksköterskas lön femtio gånger större än de ryska kollegernas. Även om Ryssland i första hand bär ansvaret för sin situation kan unionen främja en positivare utveckling genom att utvidga samarbetet.

EU vill genom sin politik för de nordliga områdena, den nordliga dimensionen, definiera unionens gemensamma intressen i Östersjöområdet och Barentsområdet. Ryssland-strategin och unionens nordliga dimension kompletterar varandra. Det har varit positivt att lägga märke till att Spanien och de övriga Medelhavsländerna har stött utvecklandet av den nordliga dimensionen och, på samma sätt som Finland, sett de intressen som förenar unionen oberoende av väderstreck.

Till skillnad från Barcelona-processen som stöder sig på MEDA-programmet förutsätter den nordliga dimensionen inga nya institutioner, budgeter eller andra instrument. Däremot förutsätter den nordliga dimensionen ett effektivare utnyttjande av redan existerande resurser, en bättre koordinering samt samarbete mellan internationella finansiella institut och den privata sektorn. Eftersom utgångspunkten är att unionens budget inte skall belastas med nya krav på anslag är det desto viktigare att existerande instrument och program, bl.a. TACIS-programmet, kan utnyttjas effektivt för genomförandet av projekt som prioriteras till följd av den nordliga dimensionen. Detta förutsätter att alla parter tillsammans bereder en detaljerad verksamhetsplan. Också i denna fråga litar vi på Spaniens stöd.


Euron kommer att vid sidan av dollarn bli en ledande internationell valuta. Samtidigt blir EU:s internationella ställning klarare. I och med den gemensamma valutan har också unionens ansvar för lösandet av kriser och problem i den internationella ekonomin ökat. En viktig förutsättning för att vi skall kunna svara på denna utmaning är att vi har ordning på vår egen ekonomi.

Händelserna under hösten 1998 visade konkret hur euroområdet skyddar en liten medlemsstat mot störningar som orsakas av globala ekonomiska kriser. Det är också viktigt att vi särskilt i det inledande skedet av EMU-samarbetet genom våra egna ekonomisk-politiska åtgärder signalerar beslutsamhet i dess frågor.

EU:s ställning som internationell politisk aktör håller på att stärkas. Detta befordras av att Amsterdamavtalet har trätt i kraft. Men framför allt är det den allmänna utvecklingen i vår världsdel som är orsaken. Unionens gemensamma och allt starkare insats behövs särskilt när det gäller att förebygga och hantera kriser.

Det finns fortfarande många krisområden i Europa. Det forna Jugoslaviens våldsamma sammanbrott framstår allt mer som en av vårt århundrades stora tragedier. Det internationella samfundet har inte kunnat förhindra att inbördeskrig brutit ut i Bosnien. Den internationella fredsfrämjande operationen, SFOR, har dock gett oss hopp om att också svåra konflikter slutligen kan skötas med hjälp av ett omfattande samarbete. Finland har sänt fredsbevarande styrkor både till Makedonien och Bosnien.

Krisen i det forna Jugoslavien har igen tagit en ny och allvarlig vändning som en följd av händelserna i Kosovo. Utan beslutsamma åtgärder hotar ett nytt inbördeskrig att bryta ut på Balkan. Följderna av en sådan konflikt kan bli oförutsägbara. Terrorn mot civilbefolkningen upprör hela världen. Albanerna, som utgör majoriteten av befolkningen i området, har aktiverats både politiskt och militärt. Daytonavtalet sträcker sig inte så långt att det kan skapa en lösning på Kosovo-frågan. Det internationella samfundet söker intensivt efter fredliga lösningar på konflikten, som blir allt svårare. Det krävs nu att förhandlingar om en politisk lösning inleds mellan Belgrad och albanparten i Kosovo utgående från kontaktgruppens förslag och under det internationella samfundets ledning. Invånarna i Kosovo måste garanteras rätt till en omfattande autonomi.

EU måste axla sitt ansvar tillsammans med det övriga internationella samfundet. Huvudansvaret bärs av de krafter som har makten i området. Vi måste förbereda oss på ansträngningar som tar år i anspråk. Det kalla krigets sista bastioner måste rivas och fred skapas också på Balkan. För att demokratin skall kunna stabilisera sig också i västra Balkan, behöver medborgarna i områdets länder ett hoppets perspektiv. I det avseendet spelar det internationella samfundet en avgörande roll. Man måste komma överens om de villkor under vilka länderna i området med säkerhet vet att de avancerar mot fullt medlemskap i det internationella samfundet.


Finland och Spanien har många gemensamma intressen att bevaka i EU. Förbättrandet av säkerheten och utvecklandet av välfärden såväl i Östersjöområdet som i Medelhavsområdet inverkar på båda ländernas ställning. Trots det stora geografiska avståndet mellan våra länder kommer vi att inleda det nya millenniet som ännu närmare kompanjoner än tidigare.