REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS FÖREDRAG
VID MATÍAS ROMERO-INSTITUTET I MÉXICO 23.2.1999


"FINLAND, EUROPE AND THE CHALLENGES OF THE GLOBALIZED WORLD"

Det är en stor ära för mig att få tala här vid det ansedda Matías Romero-institutet. Än en gång under detta statsbesök har jag kunnat konstatera hur liten det geografiska avståndets betydelse är nu för tiden. Trots att våra länder ligger långt ifrån varandra på kartan är vi i vårt eget arbete ofta tvungna att dryfta samma frågor. Vi lever i samma värld.

***

Under det kalla kriget vande vi oss vid att kategoriskt dela in världen i två block. Redan då var skiljelinjen ganska konstlad. Under detta årtionde har den ekonomiska globaliseringen slutgiltigt krossat det kalla krigets konstellationer. I dag kan vi ändå se en global uppdelning i syd, dit Mexiko hör, och nord, dit Finland hör. Trots att också denna skiljelinje till stor del är konstlad är det vår gemensamma uppgift att gå på djupet med globaliseringens problematiska punkter, såsom staternas divergerande förutsättningar då det gäller att dra nytta av denna process. Forskaren Blanca Heredia konstaterar att globaliseringen fördjupar skillnaderna mellan utvecklingsländerna ytterligare. Heredia menar att det är just i syd som globaliseringen ökar ojämlikheten. Denna oro måste tas på allvar. Utvecklingen måste vara jämnt fördelad inom hela världssamfundet.

Europeiska unionen har varit den främsta aktören inom den europeiska integrationen ända sedan 1950-talets första hälft. Efter de två världskrig som hade förts inom loppet av trettio år fanns i Västeuropa underlag för ett nytt betraktelsesätt: ansträngningarna för att uppnå säkerhet och välstånd skulle vara gemensamma, de skulle inte basera sig bara på nationell politik och de skulle inte vidtas på andra folks bekostnad. Tyskland och Frankrike, som av hävd hade tävlat med varandra, förenade sina krafter med Italien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg för att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen. Ett förenande av de ekonomiska grundläggande intressena ansågs vara ett bra sätt att garantera jämvikten i relationerna mellan medlemsländerna.

Utvecklingens förlopp från den ursprungliga kol- och stålgemenskapen, med sex medlemsländer, till dagens union har varit långt och mångfasetterat. Det bästa beviset för att integrationstanken varit framgångsrik har varit det ökande antalet medlemsländer i gemenskapen. När Finland tillsammans med Sverige och Österrike för fyra år sedan anslöt sig till Europeiska unionen ökade antalet medlemsländer från 12 till 15. Den nuvarande unionen är ett valutaområde, ett ekonomiskt samarbetsområde och en politisk gemenskap som omfattar över 300 miljoner människor.

Utrikeshandeln och obehindrat tillträde till exportmarknaden har varit viktiga faktorer för Finlands samhällsekonomi. För Finland är kontinuerlig avreglering av världshandeln en livsviktig fråga.

Den europeiska integrationen har länge framskridit på två plan: antalet deltagarländer har småningom ökat, och samtidigt har samarbetet breddats och fördjupats. Den ursprungliga ekonomiska gemenskapen är i allt högre grad på väg att bli en union med en gemensam politik inom sektorer som miljö, jordbruk, sociala standarder samt rättsliga och inrikes frågor.

***

Efter det kalla krigets slut har den europeiska integrationen skjutit ny fart. Inträdet i Europeiska unionen var ett naturligt steg för Finland i början av 1990-talet. Vi ville agera tillsammans med jämlikar: västliga parlamentariska demokratier och välfärdsstater. Och vi ville vara delaktiga i integrationsdynamiken, ekonomiskt och politiskt.

För unionen har Finlands medlemskap varit en ny erfarenhet på så sätt att unionen nu för första gången har en gräns som är gemensam med Ryssland, nästan 1 300 kilometer lång. Erfarenheten är ny också för Finland. När vi nu möter Ryssland sker det inte bara på bilateral basis. Unionen har mött sin nya direkta granne inom ramen för ett omfattande samarbete, som skrivits in i det partnerskaps- och samarbetsavtal som parterna ingått.

Medlemskapet i Europeiska unionen är en stor utmaning för ett land som Finland som har 5 miljoner invånare. När Finland och Sverige anslöt sig till unionen skedde inte bara en geografisk utvidgning. De nya nordiska medlemsländerna har förmått föra fram sina kulturella och samhälleliga värden i unionens arbete. Vi har exempelvis en lång och gedigen tradition av likabehandling av män och kvinnor inom utbildningen, på arbetsmarknaden och inom det politiska livet. Vårt medlemskap har tillfört jämställdhetstemat ny substans inom ramen för unionen.

***

Från den första juli till den sista december i år är Finland ordförande för Europeiska unionen. Hurdant är det EU som ordförandeskapet gäller?

Jämfört med de andra regionomspännande ekonomiska samarbetsområdena, som ASEAN eller t.ex. Mercosur, är EU ett särfall, "sui generis". I dag, på tröskeln till det 21:a århundradet, håller EU på att utvecklas till ett område med tätare politiskt samarbete och förutsättningar att bedriva också en gemensam eller enhetligare utrikes- och säkerhetspolitik. Unionen är dock inget substitut för medlemsstaterna. Under de följande åren kommer unionen sannolikt att utvecklas i denna riktning, som en politisk sammanslutning utan förutsättningar att i större utsträckning överföra ytterligare makt från de nationella regeringarna till de gemensamma institutionerna.

Men redan som en aktör av det slag vi har i dag, en "civilstat" (civilian power), är Europeiska unionen en viktig faktor inom det internationella samfundet och allt tydligare ett av samfundets kraftcentra. Det finns delområden inom det internationella samarbetet där unionen har kommit att utgöra en central aktör. Jag avser miljövården, biståndspolitiken samt förhandlingarna om avreglering av världshandeln. Jag understryker att Europeiska unionen visar världen vägen just på det biståndspolitiska området.

***

Tre faktorer stärker EU:s internationella betydelse i framtiden.

För det första håller unionens roll som en global ekonomisk och handelspolitisk aktör på att accentueras, och i det sammanhanget är euron viktig.

För det andra träder det s.k. Amsterdamfördraget i kraft i början av sommaren, och detta fördrag skapar nya instrument för utvecklandet av Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

För det tredje befäster EU:s utvidgning unionens ställning som ankare för välståndet och säkerheten i Europa. Nu har Europeiska unionen 15 medlemsländer. Inom förloppet av en viss tid kan mer än tio nya medlemmar komma att ansluta sig.

Vid ingången av detta år blev Finland det enda nordiska landet i det euroområde som elva EU-länder bildar. År 2002 ersätts de nationella valutorna slutgiltigt med euron. Redan väntan på euroområdet har sänkt räntorna och skapat tillväxt. Jag vet att jag här i Mexiko inte behöver övertyga åhörarna om hur viktigt det är för hela den samhällsekonomiska utvecklingen att valutorna är stabila. Det viktiga i fortsättningen är att varje euroland håller fast vid de överenskomna ekonomisk-politiska kriterierna. Detta kommer naturligtvis inte att vara lätt.

Euron är snabbt på väg att bli en av de viktigaste valutorna i hela världen vid sidan om dollarn. Euron skapar helt enkelt ett nytt Europa, inte en ny supermakt, men en ekonomisk maktfaktor som kan mäta sig med Förenta staterna. Euron kan också bidra till att stabilisera de nervösa penningmarknaderna i världen, något som alla skulle dra nytta av.

Arbetet på att utveckla unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik fortgår. Gemensamma strategier håller på att utformas för Europeiska unionen. I den första etappen har man koncentrerat sig på utarbetandet av en Rysslandsstrategi. Rysslands ekonomiska kris och många politiska svårigheter utgör en påtaglig osäkerhetsfaktor i Europa, med återspeglingar också på den internationella finansmarknaden.

Målet är också att åstadkomma bl.a. Ukraina- och Medelhavsstrategier, och kanske en del människorätts- och nedrustningsstrategier. Via strategierna globaliseras unionens samarbetsrelationer så småningom. På samma gång stärks unionens förutsättningar att förebygga kriser och att tillgripa också militära medel i syfte att hantera kriser.

Detta motsvarar dagens säkerhetssituation. I Europa har riskerna för militära konfrontationer mellan staterna minskat väsentligt. Militära risker och hot emanerar från vissa övergångsländers interna etniska och sociala konflikter. För att förhindra och hantera dem behövs internationellt samarbete. I detta sammanhang vill jag nämna att Finland efter andra världskriget har sänt ut över 35 000 man i internationella fredsbevarande uppgifter.

EU:s stora strategiska uppgift hänför sig till främjadet av Europeiska unionens utvidgning. Utvidgningen är i vart fall en historisk och krävande process. Det är inte förrän den har lyckats någon gång under nästa årtionde som vi kommer att se vilken betydelse Europeiska unionen får, inte bara i Europa utan i hela världen.

***

I det följande koncentrerar jag mig på vissa internationella samarbetsuppgifter som är särskilt aktuella med tanke på Finlands EU-ordförandeskap. Det internationella samfundet genomgår en häftig brytningstid inför millennieskiftet. Ordförandelandet sköter framför allt unionens gemensamma projekt, men varje ordförandeland gör samtidigt sina egna naturliga avvägningar.

För det första vill vi fortsätta att utveckla unionen som en regional påverkare. I detta hänseende är den finska regeringens initiativ angående Europeiska unionens nordliga dimension viktigt. Initiativet syftar till att skapa en enhetligare unionspolitik i norr och att utveckla samarbetet med Ryssland.

För det andra vill Finland under ordförandeskapet i sin egenskap av representant för euroländerna främja åtgärder som syftar till stabilisering och tillväxt inom världsekonomin, detta via både IMF och G7. Under Finlands ordförandeskap inleds WTO:s Millennium Round-förhandlingar. Genom dem eftersträvas en ökad liberalisering inom världshandeln samt en koncentration på frågor som är väsentliga i detta avseende. Av de andra ekonomiska projekten vill jag ytterligare särskilt nämna EU:s biståndskonvention, dvs. Lomékonventionen. Förhandlingarna om en revidering av konventionen inleds under Finlands ordförandeskap.

För det tredje vill vi göra en insats i fråga om det internationella samfundets krishantering. Unionen arbetar målmedvetet för att utveckla sin förhandlings- och medlingskapacitet, inte bara vid inträffade kriser inom det egna området utan vid behov också i andra sammanhang. Omfattande internationellt samarbete behövs vid förebyggandet av och medlingen i många internationella kriser.

För det fjärde bör EU skapa instrument för motarbetandet av nya faror för den allmänna tryggheten, såsom kriminalitet, miljöhot och terrorism. I Finland hålls i höst ett extra EU-toppmöte med just brottsbekämpningen som tema. År 1995 förde jag fram tanken på ett toppmöte mellan EU, Ryssland och Förenta staterna. Inom ramen för ett samarbete av det slaget skulle man kunna förena krafterna just i kampen mot terrorism och kriminalitet samt i miljöprojekt. Det är klart att dessa tre aktörer, hur olika de än må vara, i vilket fall som helst måste utveckla sina relationer.

***

Till sist vill jag ännu ta upp relationerna mellan Europa och Mexiko. Ert lands internationella tyngd blir hela tiden allt större, en omständighet som accentueras av er centrala ställning i regionsamarbetet. Därför blir växelverkan mellan Europeiska unionen och Mexiko hela tiden allt intensivare, samtidigt som den oavbrutet antar nya former.

Europeiska unionen strävar efter att aktivt utveckla sina relationer till Latinamerika. Utöver liberaliseringen av handeln och undanröjandet av handelshinder innefattar samarbetet också en omfattande politisk dialog samt kulturutbyte. Med hänsyn till Mexikos starka historiska, språkliga och kulturella band till Europa är det naturligt att också er regering ser ett befästande av dessa band som en viktig fråga.

Finlands regering förhåller sig synnerligen positivt till en utveckling av förbindelserna mellan Europa och Mexiko. Vårt land var det första som ratificerade det ramavtal som Europeiska unionen och Mexiko ingick i december 1997 och som ligger till grund för de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal.

I sin egenskap av ordförandeland i EU gör Finland, i enlighet med sin grundläggande ståndpunkt att frihandeln bör främjas, sitt bästa för att förhandlingarna så snart som möjligt skall resultera i ett heltäckande och balanserat avtal som tillfredsställer vardera parten. Jag tror att detta ligger också i vår industris intresse.

Inom biståndsarbetet har våra länder ett gemensamt projekt. I går undertecknade nämligen Finland, Mexiko och Guatemala ett avtal (en avsiktsförklaring) om trepartssamarbete för förbättrande av levnadsförhållandena i gränstrakterna för ert sydliga grannlands ursprungsbefolkning. Ett konkret bevis på ert lands solidaritet och nära förbindelser med länderna i Centralamerika gavs i samband med den förödelse som orkanen Mitch förorsakade i höstas. Mexiko var då den drivande kraften bakom de internationella hjälpinsatserna.

Det första toppmötet mellan Europeiska unionen samt länderna i Latinamerika och Västindien hålls i juni i Rio de Janeiro. Som ordförande för Riogruppen spelar Mexiko en viktig roll vid förberedelserna inför detta historiska möte. Finland hoppas att toppmötet skall utmynna i konkreta rekommendationer och riktlinjer som innebär att relationerna mellan Europa och Latinamerika stärks ytterligare och att konkreta samarbetsprojekt genomförs, bl.a. i syfte att stärka rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna samt effektivera kampen mot fattigdom och narkotika.

Från Finlands och Europas synpunkt innebär de utmaningar som globaliseringen medför inte bara abstrakta tankar utan också verksamhet av mycket praktiskt slag. Jag kan därför med tillfredsställelse notera att både jag och den medföljande delegationen under detta besök har möjlighet att arbeta konkret för att stärka samarbetet mellan våra länder och världsdelar.

Tack för den uppmärksamhet ni visat.